Instagram goes blogg: vardagsbild 3/5

Det här parkourandet minns jag från min egen barndom. Hela världen var en hinderbana och att promenera några hundra meter hem från skolbussen kunde ta timmar. Men så hade vi ju förstås inga surfplattor och barnkanaler som väntade på oss där hemma.

Hemulbarnet är nu för övrigt bara ett par månader yngre än jag var när jag började åka skolbuss. Det får mig att fundera över hur mycket jag egentligen curlar henne. Skulle hon klara av att gå ett par hundra meter hemifrån och vänta på anvisad plats tills bussen kom utan vuxet överinseende? Troligtvis. Skulle hon klara av att gå hemifrån i tid utan att någon talade om för henne när det var dags? Inte en chans. Vi måste fixa en analog klocka.

25. Kolla! Här är en bild från mitt kök

Så jävla gött med lite större barn som äter någorlunda rimligt. Hon må vara skeptisk till det mesta som inte är köttbullar, korv eller fisk och visst dräller hon fortfarande en del. Men det ser åtminstone inte ut såhär, såhär och såhär vid måltiderna längre. Det tackar jag för.

Kolla, ett nästintill kladdfritt litet kök! Någon gång i framtiden kanske jag till och med vågar lägga in in en matta där.

Kort solskenshistoria från min mors barndom

När jag var barn älskade jag att höra mamma berätta om den gången då hon vid sex års ålder golvade en tre år äldre pojke som försökte hindra henne att ta sig ut genom porten i det hus där de bodde och framförallt twisten att hennes farfar sen tog upp henne i famnen och gav henne beröm och en karamell när han fick höra om händelsen. Tack mamma, det är ett arv jag gärna vill föra vidare till mitt barn!

6. Hepp! Dagens boktips

I en tid före smartphones och barn brukade vi läsa högt för varann om kvällarna, jag och min man. De här två böckerna – Salt och Torsk, båda skrivna av Mark Kurlansky – gillade vi särskilt mycket. Det var spännande att läsa om hur stor betydelse de två råvarorna haft genom historien och för framväxten av det ekonomiska system vi lever med idag.

Tänk en stund på att vanligt simpelt salt som idag är i princip gratis och som vi utan att reflektera nämnvärt över det strör ut tonvis av längs vägarna, för inte särskilt lång tid sedan var så värdefullt att människor reste till främmande länder och världsdelar och till och med startade krig för att få tag på det. Eller tänk för den delen på hur fattiga vi varit utan det.

Osaltade chips, någon?

High tech

På mitt second job finns en gammal kassettbandspelare. Jag är nyfiken på vad det kan tänkas vara på bandet som sitter i men har inte vågat trycka på play och höra efter, tänk om det är typ en ljudbok och hen som jag vikarierar för är mitt i något spännande parti och jag inte lyckas spola tillbaks till rätt ställe.

Jag är även fascinerad över funktionerna "full auto stop", "mechanical pause" och "one touch recordning". Alltså, jag fattar ju att det måste vara något alldeles utöver det vanliga blir samtidigt lite fundersam. Vad skulle alternativet vara liksom? Att en var tvungen att ropa på en vän som kunde komma och hjälpa till att trycka på alla knappar som behövde tryckas på när DEN DÄR låten en väntat på att få spela in plötsligt spelades på Tracks?

Men de flesta har jag ändå glömt

Min sista dag som trettioåring firar jag med att mammadiska*, baka småkakor och minnas gamla födelsedagar. Ungefär en fjärdedel av kakorna blev liiite för mörka undertill (men på det hela taget så gick det allafall bättre än förra gången) så jag antar att jag blir tvungen att hetsäta dem medan jag vilar ögonen på Orange is the new black ikväll. Stackars mig.

Nåväl. Gamla födelsedagar. Min mamma skrev ner vad hon gjort och om och hur hon firade varje födelsedag från någon gång i tonåren och framåt, det kunde vara en lite längre redogörelse eller bara någon rad, typ "Med Janne vid en eld i Åsa**". Jag tänker varje år att jag ska börja göra likadant men det blir tydligen inte av.

Några födelsedagar minns jag extra väl trots att de är tämligen icke-dokumenterade. Som den när jag fyllde sju år och hade bjudit tjugosju (27!) kompisar. Alla kom och det regnade (som vanligt) så vi fick hålla till inomhus. Mamma slet som ett djur och blev till och med tvungen att ringa en vän som kom och hjälpte henne med markservicen. Och inget RUT-avdrag fanns det i jävla DDR-Sverige heller så hon fick väl städa upp allt själv efteråt antar jag. Jag har iallafall inget minne av att jag hjälpte till. Moderskapet alltså. Vilken jävla martyr det gör en till.

På min artonårsdag stod jag i min pojkväns lägenhet och bakade tårtor. Tårtor. I plural. Eftersom den jag gjorde först såklart inte dög så att jag blev tvungen att baka en till som passade honom. "Tvungen". Kanske är det ändå inte moderskapet som är problemet. "Kanske" är det ett sluttande plan från det att en föds och någon utropar "en flicka!" och sätter en rosa rosett på huvudet på en om en bara lyckats odla hår så det räcker där inne i moderlivet.

När jag fyllde tjugo hade jag ingen pojkvän men ett förstahandskontrakt på en egen lägenhet. Bara några dagar tidigare hade jag flyttat in i en skapligt stor tvåa. Större än trean jag bor i nu. Mitt bohag bestod av en madrass, två fåtöljer och litet bord, ett köksbord men inga stolar och en hockeybag med kläder och sänglinne och säkert någon kastrull eller två. Det ekade. Jag har förträngt vilka jag firade med men jag minns att jag hade röda strumpbyxor och kort svart kjol och var jävligt snygg där jag satt på fönsterbrädan i vardagsrummet och kedjerökte i kvällssolen.

Mitt tjugofemårskalas var ett cocktailparty. Det var förjävla trevligt och någonstans mitt uppe i alltihopa blev jag gravid. Vi har fortfarande sprit kvar från den tillställningen. Dels för att en som småbarnsförälder sällan har tid och ork att hälla i sig sprit. Dels för att vi verkligen hade köpt ofantliga mängder alkohol.

Återstår att se om morgondagen blir oförglömlig. Jag önskar mig en magväska och ett par svarta vegan-"converse".


*diska lite inemellan samtidigt som en ändå är i köket och gör något annat tidsödande.
**de var alltså i orten Åsa. Inga kvinnor vid namn Åsa kom till skada.

Snart utflugen

Jaha, idag har jag lämnat en fyraåring på förskolan för sista gången. I natt klockan 03:22 har det gått fem år sedan jag träffade henne för första gången och imorgon bitti är det en femåring jag hjälper att packa med sig glass och jordgubbar att bjuda kamraterna på.

Var har tiden tagit vägen? Det känns som att det var igår jag skrev det här.

Radiak – vad är det? Hur skyddar du dig? (1962)

Äh, "svara" eller "svara alla", what's the difference?

Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)

När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.

Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.

Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

Havregryn och mjölk

Vi är i mångt och mycket av samma skrot och korn, min man och jag, men emellanåt tittar han på mig som om jag vore ett ufo när jag delar med mig av ett minne från min barndom. Nu menar jag alltså inte såna där uppenbart avvikande grejer som att vi inte hade varesig tv eller bil i början och att min pappa satt i fängelse större delen av min barndom, nej, jag syftar på de små sakerna som jag själv inte ens reflekterat över.

Det kan vara sånt som att jag var i skolåldern första gången (en av de få gångerna) jag åt på McDonalds, att vi aldrig hade pålägg hemma till vardags och att en av mina favoriträtter ur kategorin snabbt och lätt är en rätt jag kort och gott kallar "havregryn och mjölk". Den heter så eftersom det är precis vad det är och eventuellt kan den lyxas till med en klick sylt om det finns hemma. Då heter den fortfarande samma.

Nej, jag är inte uppvuxen i ett amish-samhälle. Inte heller ser jag tillbaka på en barndom kantad av nöd och misär (inte hemma hos mamma iallafall). Men visst, prioriteringarna var kanske lite annorlunda. Mamma var ensamstående och hon jobbade i vården och vi levde inte på något sätt i överflöd, men jag växte upp i hus på landet och hade eget rum (med det inte sagt att jag sov där). Jag fick ta ridlektioner och jag hade hela, rena och funktionella kläder och egen cykel. Och de där havregrynen, de var biodynamiskt odlade.

Önskerubrik: När jag flyttar till StockholmWhen hell freezes over

Motvalls, jag uppskattar ditt sinne för humor, men att jag flyttar till den kungliga huvudstaden är helt enkelt inte något som kommer inträffa. Inte ens om drömjobbet fanns där? Njae, jag vet inte ens vilket mitt drömjobb är, men kom gärna med förslag så får vi väl se.

Jag har vistats i Stockholm en del, även om det var länge sedan nu. Pappa bodde under min uppväxt på olika ställen i och runt stan, men platsen i sig imponerade inte stort på mig. Mest bestående intryck från den tiden gjorde nog den våldsamma smäll jag fick i bakhuvudet vid en halkolycka på Vanadisbadet.

– Det blir ett minne för livet, sa pappa när jag kvicknade till och den enorma bulan började pulsera. Ja, uppenbarligen eftersom jag tar upp det här och nu, drygt tjugo år senare.

Men jag har faktiskt varit i Stockholm en gång i modern tid också. När jag pluggade på JMG vann jag (genom lottdragning) en inbjudan till Aftonbladets 175-årsfirande på Berns. Mycket fancy. Jag hamnade bredvid Staffan Heimerson (han var trevlig) och hade den stora äran att lyssna på ett föredrag av Anna Politkovskaja. Mycket mer än så minns jag dock inte av själva evenemanget.

I övrigt hann jag med att dricka en kopp kaffe (som smakade ungefär likadant som det gör här hemma), gå i några butiker (utan att handla något eftersom jag var fattig student, gift med en annan lika fattig student) och att bli himlad med ögonen åt och avsnäst med motiveringen "vi är ingen turistbyrå" då jag ställde en fråga (minns ej om vad) på Pressbyrån. Känns som erfarenheter jag både kan ha och mista.

Önskeinlägg: Vad gör mig glad

Det är mycket gnäll här nuförti'n. Men, tro det eller ej, det finns en massa saker som gör mig glad också. Till att börja med: de "självklara" grejerna, som att jag har världens bästa lilla familj och att vi har en egen bostad där vi känner oss trygga och mat på bordet varje dag. Det är verkligen inte fy skam!

Sen finns ju dessutom allt det där andra. Guldkanten på tillvaron, bara en sån grej som att vi bor i stan men ändå har en egen odlingslott. En rikedom av örtkryddor och rabarber och jordgubbar och vinbär och flera sorters kål och rödbetor och morötter och bönor. Vi kommer inte bli självförsörjande, men vilken livskvalitet att gå dit om kvällarna och rensa lite ogräs och tugga på ett gräslöksstrå.

När jag går där med en vattenkanna och lyssnar på svalorna som svirrar omkring förflyttas jag i fantasin till min barndoms somrar, med hölass och barfotafötter och dörrar som stod öppna hos alla grannar. En egen cykel med fem växlar och kvällsdopp i sjön och vuxna som inte hade några iphones att distraheras av.

Allt jag haft och allt jag har, jag är verkligen privilegierad!

(Inlägget önskat av PPD.)

Önskerubrik: En bokupplevelse jag minns och som påverkat mig

Det är kanske inte den "bästa" eller "mest gripande" bok jag läst, men troligtvis den som haft störst påverkan på mitt sätt att tänka och se på världen. Jag kommer inte ihåg hur eller var jag fick tag på den, den som stack till mig den står jag i evig tacksamhetsskuld till, men jag vill minnas att det var i sjuan eller åttan – precis i rättan tid.

Egalias döttrar är lika aktuell idag som den var både på nittiotalet, då jag var tonåring, och 1977 då den gavs ut för första gången. Förhoppningsvis har jag inte glömt hur mycket den närde mitt spirande kritiska tänkande, den dag jag letar karaktärsdanande bokpresenter att indoktrinera vänners (och mitt eget) tonårsbarn med.

(Rubriken önskad av PPD.)

Älskade lilla barn, måste du bli stor?

Någon gång emellanåt fattar jag varför vissa skaffar mer än ett barn. I eftermiddags hade jag ett sådant moment, när jag satt och kollade igenom lite grejer jag skulle lämna bort till försäljning.

Jag fick lite svårt att andas när jag packade ner babygymmet med den prassliga fjärilen, vars trådantenner hemulen tog sitt första pincettgrepp på. Min lilla fjuniga bebis är ingen bebis mer och tiden då jag formade hennes värld är över. Nu är det femåringarnas värderingar som gäller. Screw könsneutrala plyschkläder och drippdropp-sången.

Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.

Otrohet

Min mamma var en berättare av rang och hon älskade att hålla långa föredrag, varesig man ville höra dem eller inte. Sånt vi ville lyssna på avhandlade hon gärna vid köksbordet över en långsittning med te och ostar och sånt vi gärna ville slippa tog hon i bilen då ingen kunde komma undan.

Jag minns särskilt ett tillfälle, på väg hem från ridhuset, då hon predikade för mig och en av mina vapendragare om vikten av att välja en schysst partner från början, eftersom möjligheten att påverka någon annan än sig själv är ytterst begränsad:

– Ett bra sätt att kolla om man hittat en vettig pojkvän är att vara otrogen mot honom och se hur han hanterar det, kläckte hon illmarigt ur sig, varpå både jag och min väninna dampade ur. Ingen av oss var jättesugen på att bli utsatta för detsamma.

Jag minns inte hur samtalet utvecklade sig därefter, mest troligt ville hon bara se vår reaktion, men jag vet att min kompis idag lever i någon form av on and off-förhållande med en notoriskt otrogen man. Faktiskt lyckades han lagom klichéartat göra en annan kvinna gravid samtidigt som hon väntade deras son.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet

Emotrappan/Historien upprepar sig

Hemulen är i någon slags fas då hon blir en jävla martyr lite skör hela tiden emellanåt. Jag vill gärna vara en god mor som bara tröstar och tröstar och aldrig själv lackar ur när ungen låter som ett gammalt gångjärn, men tyvärr är det totalt icke-kompatibelt med mitt tålamod.

För en stund sedan var vi på väg ut ur affären, alla tre med kraschat blodsocker eftersom vi varit och hälsat på barnets gammelfarmor. Ungen är för liten för att dörrens fotoceller ska reagera på hennes uppenbarelse och jag var inte tillräckligt snabbt framme för att ta emot den när den slog igen, så hon fick sig en rejäl knuff och ramlade omkull.

Egentligen gjorde det nog inte så ont, hon blev åtminstone inte skadad, men hon blev skrämd och kanske lite desillusionerad när hon insåg att jag inte är allsmäktig och kan skydda henne från allt ont. Tårögd och förbannad marscherade hon iväg över torget och ville inte på några villkor bli tröstad av sin ouppmärksamma mamma.

Ok, fine. Det var väl delvis mitt fel, så jag uppbådade den lilla energi jag hade kvar och lyckades reda ut situationen och få med henne hemåt. Frid och fröjd, inbillade jag mig, men på väg in genom porten krockade hon sen med sin pappa och av någon anledning fick hon för sig att jag även den här gången borde ha kunnat förutse hela händelseförloppet, så hon bestämde sig för att inte följa med in och jag tappade konceptet.

– Ok, sitt här och var sur då, gormade jag och gick in. (Not my proudest moment.)

Ungefär en halv minut senare gick jag ut och tjatade med henne in (igen: not my proudest moment) och stängde porten för att hon inte skulle få för sig att sticka iväg och bli överkörd eller bortrövad, innan jag klampade vidare upp till lägenheten.

I den trappan har hon suttit/legat och varit på dåligt humör ett antal gånger. Det känns liksom relativt safe att låta henne stanna där och avreagera sig (även om jag spontant kunnat tänka mig att låta henne stanna på förskolan/torget/spårvagnen) medan jag själv går in och gör samma sak och plötsligt inser jag att jag har blivit min egen mamma och att min unge, åtminstone till humöret, är en kopia av mig. Jag satt också på trappen utanför och mullrade inombords en stund när vi blivit osams på vägen hem när jag var barn.

Vad är ett minne?

Mamma våren 2009.

Mina första mer sammanhängande minnen har jag från ungefär den åldern som min egen unge är i nu. Det var då vi flyttade från Rosengård i Malmö (hur vi hamnade där är en historia för sig) till ett hus i skogen tio mil från Göteborg.

Mamma cyklade oftast när vi skulle någonstans och jag satt bak på cykeln, vintertid insvept i ett fårskinn, men hon hade också en åldrig Fiat. Jag började hos dagmamman Viviann som hade en förtjusande tax som hette Lufsen och bara ett till dagbarn, Peter, som kom att bli min första bästis. Han hade rosa hängslen och en finsk textilarbetarmamma, mina hängslen var gula.

Någon av dagarna i veckan var mamma, som jobbade i hemtjänsten, hos farbror Paul som var nästan 100 år och så rynkig att han var rutig i pannan. Dit fick jag följa med och han spelade gärna dragspel för mig och bjöd på bruna dragéägg ur en liten kristallskål med lock.

Farbror Pauls son hade hade värphöns i burar och en sådan bur med några ruggiga uttjänta stackare som skulle till slakt tog vi med oss hem en gång. De repade sig och gav fina ägg i många år och deras ättlingar sprätter än idag runt hemma hos min styvpappa, som vid på den här tiden inte hade gjort entré i familjen ännu.

En bunt katter hade vi också. Alltid var det någon som hade ungar och alltid var de hungriga, när mamma stekte plättar fick de alltid den första, den som blev lite sladdrig för att stekpannan inte var tillräckligt varm och som smakade av det som stekts i pannan dessförinnan. Mina katter som jag har idag hade tagit det som en personlig förolämpning om jag försökt bjuda dem på pannkaka.

På baksidan av huset grävde mamma ett trädgårdsland där vi odlade rotfrukter och en vårdag när vi var ganska nya i huset och var där ute och grejade kom en kvinna som bodde någon kilometer bort cyklande tillsammans med en av sina döttrar, som var ett år äldre än mig, för att hälsa oss välkomna. De förblev nära vänner resten av mammas liv och en gång när vi var utan någonstans att bo fick vi flytta in i deras uthus några månader. Jag fick sova själv uppe på ett litet loft där and life was good.

Jag undrar hur bra eller dåligt min och mammas bild av den här tiden hade stämt överens och hur hemulbarnets första bestående minnen kommer skilja sig från min version av samma tid.

Men om jag skaffar en tatuering nu kommer jag säkert inte ångra den om tio år

Saker som gör min dag i november 2011:
– Tanken på vad jag skulle kunna göra med de 1,4 miljoner någon annan just vann på lotto. (Betala av mitt och hemulpappans studielån och bilen, köpa Huset vi spanade in för en massa år sedan och inte kunnat släppa sedan dess, samt köpa ett hästhuvud att pula in kontanterna i som jag planerat att betala Huset med.)
– Att jag snart ska få höra E-types version på en Timbuktulåt. (Kollar på Så mycket bättre. Hej svennebanan!)
– Att SAOL + Wordfeud = sant.

Saker jag inte skulle brytt mig nämnvärt om i november 2001:
– Tanken på vad jag skulle kunna göra med 1,4 miljoner någon annan just vann på lotto. (Betala av mitt och hemulpappans studielån och bilen, köpa Huset vi spanade in för en massa år sedan och inte kunnat släppa sedan dess, samt köpa ett hästhuvud att pula in kontanterna i som jag planerat att betala Huset med.)
– Att jag snart ska få höra E-types version på en Timbuktulåt. (Kollar på Så mycket bättre. Hej svennebanan!)
– Att SAOL + Wordfeud = sant.