Jag lagar lammstek idag. Precis som alla andra. Men till skillnad från alla andra har jag inte börjat i tid och inte heller har jag koll på tid och temperatur i förhållande till vikten (köttets vikt, inte min). Men det är lugnt. Den där formeln behöver man inte lägga på minnet. Det är ju sånt man har mamma till. Det är bara det att jag inte har någon mamma längre.
Och när jag gick förbi en rolig affär som mamma hade tyckt och jag tänkte ringa och berätta om den fanns hon inte längre. Och när hemulen helt plötsligt inte kunde bara fjorton utan snarare hundrafyrtio ord och jag ville berätta fanns hon inte heller längre. Och inte när amningen helt plötsligt strulade efter nästan två år heller. Och inte någonsin finns hon mer. Hur mycket man än saknar och behöver henne.
Kram, vännen! Har inga plattityder till övers.
SvaraRaderaFattar att det är tufft och du har all min sympati.
Vi ses snart.
Sänder en tanke. För jag vet varken vad man säger eller hur det känns.
SvaraRaderaTack.
SvaraRaderaBlir ledsen av dina ord och känner med dig. Just sånt där måste vara något av det jobbigaste. Att inte kunna delge och dela.
SvaraRaderaKram till dig.
Jag tänker sådär varenda dag. Önskar jag kunde berätta, önskar att vi kunnde surra på som vi alltid gjort om livets viktigheter. Fast jag berättar ändå har jag kommit på mig själv att göra och dessutom tänker jag ofta att jag tror att jag vet vad hon skulle ha svarat eller sagt.Det känns bra! Tänker på er. Provade ringa dig för nån dag sedan. Kram Lene
SvaraRadera