Men de flesta har jag ändå glömt

Min sista dag som trettioåring firar jag med att mammadiska*, baka småkakor och minnas gamla födelsedagar. Ungefär en fjärdedel av kakorna blev liiite för mörka undertill (men på det hela taget så gick det allafall bättre än förra gången) så jag antar att jag blir tvungen att hetsäta dem medan jag vilar ögonen på Orange is the new black ikväll. Stackars mig.

Nåväl. Gamla födelsedagar. Min mamma skrev ner vad hon gjort och om och hur hon firade varje födelsedag från någon gång i tonåren och framåt, det kunde vara en lite längre redogörelse eller bara någon rad, typ "Med Janne vid en eld i Åsa**". Jag tänker varje år att jag ska börja göra likadant men det blir tydligen inte av.

Några födelsedagar minns jag extra väl trots att de är tämligen icke-dokumenterade. Som den när jag fyllde sju år och hade bjudit tjugosju (27!) kompisar. Alla kom och det regnade (som vanligt) så vi fick hålla till inomhus. Mamma slet som ett djur och blev till och med tvungen att ringa en vän som kom och hjälpte henne med markservicen. Och inget RUT-avdrag fanns det i jävla DDR-Sverige heller så hon fick väl städa upp allt själv efteråt antar jag. Jag har iallafall inget minne av att jag hjälpte till. Moderskapet alltså. Vilken jävla martyr det gör en till.

På min artonårsdag stod jag i min pojkväns lägenhet och bakade tårtor. Tårtor. I plural. Eftersom den jag gjorde först såklart inte dög så att jag blev tvungen att baka en till som passade honom. "Tvungen". Kanske är det ändå inte moderskapet som är problemet. "Kanske" är det ett sluttande plan från det att en föds och någon utropar "en flicka!" och sätter en rosa rosett på huvudet på en om en bara lyckats odla hår så det räcker där inne i moderlivet.

När jag fyllde tjugo hade jag ingen pojkvän men ett förstahandskontrakt på en egen lägenhet. Bara några dagar tidigare hade jag flyttat in i en skapligt stor tvåa. Större än trean jag bor i nu. Mitt bohag bestod av en madrass, två fåtöljer och litet bord, ett köksbord men inga stolar och en hockeybag med kläder och sänglinne och säkert någon kastrull eller två. Det ekade. Jag har förträngt vilka jag firade med men jag minns att jag hade röda strumpbyxor och kort svart kjol och var jävligt snygg där jag satt på fönsterbrädan i vardagsrummet och kedjerökte i kvällssolen.

Mitt tjugofemårskalas var ett cocktailparty. Det var förjävla trevligt och någonstans mitt uppe i alltihopa blev jag gravid. Vi har fortfarande sprit kvar från den tillställningen. Dels för att en som småbarnsförälder sällan har tid och ork att hälla i sig sprit. Dels för att vi verkligen hade köpt ofantliga mängder alkohol.

Återstår att se om morgondagen blir oförglömlig. Jag önskar mig en magväska och ett par svarta vegan-"converse".


*diska lite inemellan samtidigt som en ändå är i köket och gör något annat tidsödande.
**de var alltså i orten Åsa. Inga kvinnor vid namn Åsa kom till skada.