Vad gäller bilderna (de på instagram alltså) så var de kvinnoförnedrande och föll under kategorin "naket eller pornografiskt", inte mycket mer att orda om det. Jag tänker inte länka och jag hade troligtvis gjort samma bedömning vid en annan tid i månaden.
När det kommer till konversationen så ska jag ta mig en till titt på den när jag lugnat ner mig ett par hekto och då känna efter om den fortfarande får blodet att rusa i öronen på mig. Eller nä förresten, jag tror jag tar och läser den igen nu på en gång:
Vårat dagis har tagit bort enskilda fotograferingar, vi får enbart på hela dagisgruppen. As tråkigt så man vill bara gråta […] sen var det nå om att alla möjligtvis inte hade råd med de […] Visst existensminimum är väldigt lite pengar, de förnekar jag inte men dessa som har sånt (inte alla) har råd att både röka,snusa,köpa skräpmat och liknande. Så prioritering anser jag.Vad sa du, sa du? Vore det inte för den lelle disclaimern om att "inte alla" fattiga människor köper cigg, snus och gotta för sina pengar så skulle en ju nästan kunna tolka det som rent och skärt klassförakt att du uttrycker att det bara är att ta sig i kragen och prioritera skolfotona framför all lyx och flärd som de jävlarna som lever på existensminimum annars brukar unna sig.
Personligen tycker jag att de där fotosessionerna rimmar illa med "avgiftsfri förskola och skola" och jag vill ge en eloge till de förskolor som valt bort enskild fotografering. Det är nämligen inte helt ovanligt att de där skolfotoräkningarna går till inkasso och så småningom till kronofogden för det är faktiskt inte är så jävla kul att gång på gång tvingas neka sitt barn sånt som "alla andra får".
Dessutom är den där fotodagen en jävla rövdag för både barn och personal. Föräldrar kommer med önskemål (läs: förtäckta krav) om att hår ska flätas och kammas och att tröjor ska bytas och så vidare i all evighet, amen. Ingenting är som vanligt (there, I said it: rutiner är bra för barn), alla är stressade och ingen hinner med vara pedagogisk när rödgråtna ungar enligt löpande band-princip ska trugas att smila upp sig för kameran.
Vill du prompt ha porträttfoton av dina barn så tycker jag att du kan gå till en fotoateljé och ordna det. För dyrt? Närå, bara en fråga om prioritering.
Ps. Det heter förskola.
& så alla ungar som "det jag söt ut såhär?" eller pedagoger som "sitt nu ordentligt & se söt ut annars blir dina föräldrar besvikna!!" (sa en kollega när vi hade fotografering på jobbet. Med 7-åringar. Suck.)
SvaraRaderaKlassfoton räcker, behövs inte med ångest & stress. Den dagen var förövrigt en katastrofdag på jobbet...
"Skönt" att läsa att jag uppfattat situationen korrekt men samtidigt tråkigt att höra att det är samma skit överallt.
RaderaJag håller med dig. Jag tycker visserligen att det är kul att få porträttfotona eftersom vi aldrig kommer iväg till en riktig fotograf annars, men egentligen skulle vi ju lika gärna kunna fixa det själva. Fotona är verkligen dyra, vi får betala runt 400 nu bara för porträttfotona (vi valde bort gruppbild och skolkatalog).
SvaraRaderaVilken sjuk sak att säga för övrigt, om att de som inte har råd med skolfoton skulle slösa pengar på skräpmat etc. Då har man verkligen inte förstått vad existensminimum betyder.
Haha, jag hade nog valt precis tvärtom (ok, kanske inte katalog till så litet barn) och hellre tagit gruppfotot än individuellt.
RaderaVilket sammanträffande! Vi hade fotografering på mitt jobb idag. Phu, vilken dag. Halva gruppen var snoriga, trötta och ledsna. Lätt att få dem att se glada ut på bild! (1-2 åringar på min avdelning).
SvaraRaderaVet att flera andra förskolor i Ulricehamn har tagit bort fotograferingen. De/vi är inte skyldiga att fixa julklappar åt föräldrarna. Däremot är det kul med gruppfoto + att vi använder de enskilda bilderna i verksamheten till allt möjligt. Men på Miras förra förskola tog en i personalen bra bilder på barnen tills sånt. (Jag som förälder saknade dock gruppfoto. Hade varit kul att ha på alla barnen, vilka hon gick med liksom..)
Gruppfoto tycker jag är trevligt. Det är ju inte heller så stor grej för barnen och tar inte så lång tid att få gjort och enskilda bilder som ska användas i verksamheten tycker jag gott att personalen själva kan ta när det behövs. Det är förstås en bonus om det finns någon som är bra på foto men det är ju egentligen inte så viktigt.
RaderaI ett par år nu har jag tydligt talat om att jag inte vill att mina barn ska vara med på någon enskild fotografering. Min dotter tycker dessutom att bilderna jag tar är mycket finare ;)
SvaraRaderaOrsaken till beslutet är att jag helt enkelt tycker att skolan (framförallt) ska hålla på med undervisning, inte fotografering. Varför inte ta dit en frisör då & då? (du fattar)
Det som dessutom var droppen var när jag upptäckte att dotterns ganska rejäla brännskada var helt bortretuscherad! Jag hade inte brytt mig om de retuscherat bort ett munsår eller matrester runt munnen. Men hela höger överarm/axel...
Å, vad bra att ni valt bort det enskilda fotot! Det ska jag också göra OM det skulle återinföras hos oss medan hon fortfarande är liten.
RaderaApropå på det där med rutiner mindes jag plötsligt, från den lilla utvecklingspsykologi/anknytersteori jag läst på universitetet attan väl brukar tala om trygg, otrygg och ambivalent anknytning. Där i alla väll vi fick lära oss att ambivalent/oförutsägbart anknytningsbeteemde (om man nu kan säga så, är ingen psykolog och har inte full koll) är det mest skadliga för barn. Talar ju lite för att rutiner ändå har en viss betydelse, om till och med dåliga rutiner/ständig otrygghet ändå ger bättre förutsättningar än oförutsägbarhet/ambivalens... Var förstås en förenkling vi läste, men minns kontentan som just detta.
SvaraRaderaShit pommes frittes. Nu satte jag igång och började nojja om att min unge kommer få en helt kass anknytning för att jag håller så ojämn nivå i mitt föräldraskap.
RaderaMen oj, nej! Givetvis inte vad jag menade och givetvis kommer hon inte få det!! Jag minns säkert det hela fel ändå, och någon dom kan mer om anknytningsmönster kanske kan rätta mig?
RaderaDet handlar väl egentligen inte om rutiner utan att svara på barnets behov och signaler? Alltså om man vid vissa tillfällen är extremt känslimässigt avstängd, inte ger närhet trots att barnet tillexempel behöver tröst etc för att i nästa stund vara "normal". Barnet vet inte vad det kan förvänta sig och anknytningen blir ambivalent. Gäller nog främst de första åren också, lite ojämt föräldraskap skapar generellt inte ambivalent anknytning.
RaderaPrecis som sägs här över så handlar det inte om rutiner som så utan om att du ska reagera förutsägbart på barnets signaler. Också viktigt att dina signaler och det du uttalar överensstämmer, dvs att du tex inte är helt kall mot ditt barn samtidigt som du säger "kom hit och ge mamma en kram, mamma älskar dig" och ger en helt känslokall, mekanisk kram som av en robot. Det ska gå att förstå och förutse föräldrarnas känslor, inte ge barnet tröst ibland och ibland skrika åt det när det är ledset, vilja ligga bredvid och mysa med det i flera dagar för att sedan stänga dörren och inte vilja vara nära alls på en vecka. Det är helt enkelt något som är en större risk om föräldern har olika typer av problematik som missbruk eller vissa typer av psykisk ohälsa. Vissa små barn som har primär anknytningsperson som lider av exempelvis depression som gör personen känslomässigt frånvarande kan sluta växa (failure to thrive) ÄVEN om föräldern rent intellektuellt förstår vad barnet behöver och ger den det, kramar mekaniskt, leker med den mekaniskt, ger mat osv. Barn behöver en känslomässig närvaro för att växa och må bra. Jag har sett det hända och det är hemskt både för förälder och barn. Du behöver inte oroa dig det minsta Jonna.
Radera