Tröttheten jag kände då jag gick till hållplatsen efter förskolelämning igår. Hemulbarnet hade letat fram helkroppsbilder i tidningar här hemma och gjort klippdockor av dem, klippt ut kläder till dem och allt, som hon tog med sig till förskolan för att visa på samlingen och sedan fortsätta jobba med under dagen. Väldigt nöjd med sig själv på vägen dit men inte alls lika sprudlande efter att pedagogen som tog emot i hallen sågade hennes (i mitt heeelt objektiva tycke) kreativa projekt vid fotknölarna genom att reducera det till "nämen, så fint".
Tro mig, kids i allmänhet och flickor i synnerhet lider ingen brist på vuxna som talar om för dem att de och deras alster är fina, så snälla försök hitta andra sätt att bemöta barnen. Hint: rosa ballerinaskor kan vara snabba att springa eller bra att smyga i, en håruppsättning kan vara ett praktiskt sätt att slippa få håret i ansiktet när en äter eller pysslar och en teckning kan vara en utmärkt ingång till ett givande samtal om det den föreställer.
Först kände jag bara allmänt *suck* över pedagogens kommentar men allt eftersom dagen gick övergick känslan mer och mer i något molande och framåt lunch var min inre rabiesfeminist riktigt förbannad men tack och lov fick jag anledning att bli på bättre humör när ungen kom hem på eftermiddagen. Glad i hågen berättade hon att hennes kamrater och de andra pedagogerna blivit så inspirerade att de bestämt sig för att bygga en teater och göra fler dockor att spela upp pjäser med.
Slutet gott, allting gott. Antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar