måndag 27 december 2010
söndag 26 december 2010
#prataomdet
Twitter är inte min grej, men...
Självklart har även jag låtit mig utnyttjas. Inte orkat stå upp för mig själv. Av en massa anledningar. Inte velat såra, inte vågat ta ton och säga rakt ut att jag ångrat mig, inte velat tvinga vänner att välja sida... och så vidare. För folk väljer fel sida rätt konsekvent. Det är bekvämast så. Man vill ju inte råka peka ut någon som våldtäktsman hur som helst. Mycket bättre att heja på det vinnande laget. Jag vet, för jag har själv gjort det. Så jävla illa.
För tio-elva år sedan nånting hade jag hoppat av gymnasiet och flyttat till Varberg med en kille jag inbillade mig att jag hade en framtid med. Vi lyssnade båda på NoFX och hade väl ungefär samma humor och jag kom riktigt bra överens med hans mamma, annars var det nog egentligen inte så mycket vi hade gemensamt. Eller så var vi som ler och långhalm, jag minns faktiskt inte riktigt längre. Men nog om honom för han är varken boven eller hjälten i den här berättelsen. Det var först när vi flyttade isär som den ens tog sin början.
Jag pluggade på folkhögskola under den här perioden, eftersom jag trots min ungdom hade insett att man inte kommer någonstans utan en utbildning – eller åtminstone gymnasiekompetens. Och på folkhögskolan fanns som tur var ett internat att ta sin tillflykt till när hemmafrulivet inte tedde sig så lockande längre. Och på internatet fanns en massa andra omotiverade ungdomar att umgås med och en massa hembränt att dricka och en massa gräs att röka och en massa biljardmatcher att spela och oj, så trevligt man kan ha. Man blir lite som en familj till slut. En dysfunktionell sådan.
En kväll mådde en kille, som jag och mina vapendragarväninnor hängde en hel del med, inte så bra så han frågade en av dem om han fick sova över hos henne. Inga problem, that's what friends are for. Eftersom rummen på det här internatet, och säkert de flesta andra liknande institutioner, var små och laxrosa landstingsceller fanns det inte plats att bädda ut kyska extrasängar utan de sov i samma säng. Med kläderna på och händerna på täcket förstås. Tills min vän vaknar mitt i natten av att nattgästen håller på att ta av henne trosorna. Och det var slutet på deras vänskap.
Det rätta i det här läget hade såklart varit att sätta ner foten. Min vän borde ha anmält och sett till att han åtminstone blev avstängd från skolan, även om det aldrig hade blivit rättssak av det när hon faktiskt låtit honom sova i sin säng, och vi andra skulle såklart ha slutit upp och tagit avstånd från honom och låtit honom förstå att det han gjort inte på långa vägar var ok.
Men man vill ju inte splittra gänget. Jag minns att jag sa till henne att jag hoppades att hon tyckte det var ok att jag ändå umgicks med honom och hans posse, för han hade ju inte gjort mig något som gav mig anledning att dissa honom. Vänta nu. Inte gjort mig någonting?! Det är ju helt en helt befängd grej att säga, eller ens tänka.
Naturligtvis var jag hädanefter på min vakt mot honom och vi umgicks faktiskt inte särskilt mycket efter den här händelsen, och tack och lov har jag min storsinta vän kvar än idag, men det var ju inte där mitt svek egentligen låg. Det som förföljer mig än idag är hur jag helt oreflekterat bara bemötte en vän som berättade om ett övergrepp med att fortsätta umgås med förövaren. Och så undrar folk varför antalet våldtäkter som aldrig anmäls är så högt.
Självklart har även jag låtit mig utnyttjas. Inte orkat stå upp för mig själv. Av en massa anledningar. Inte velat såra, inte vågat ta ton och säga rakt ut att jag ångrat mig, inte velat tvinga vänner att välja sida... och så vidare. För folk väljer fel sida rätt konsekvent. Det är bekvämast så. Man vill ju inte råka peka ut någon som våldtäktsman hur som helst. Mycket bättre att heja på det vinnande laget. Jag vet, för jag har själv gjort det. Så jävla illa.
För tio-elva år sedan nånting hade jag hoppat av gymnasiet och flyttat till Varberg med en kille jag inbillade mig att jag hade en framtid med. Vi lyssnade båda på NoFX och hade väl ungefär samma humor och jag kom riktigt bra överens med hans mamma, annars var det nog egentligen inte så mycket vi hade gemensamt. Eller så var vi som ler och långhalm, jag minns faktiskt inte riktigt längre. Men nog om honom för han är varken boven eller hjälten i den här berättelsen. Det var först när vi flyttade isär som den ens tog sin början.
Jag pluggade på folkhögskola under den här perioden, eftersom jag trots min ungdom hade insett att man inte kommer någonstans utan en utbildning – eller åtminstone gymnasiekompetens. Och på folkhögskolan fanns som tur var ett internat att ta sin tillflykt till när hemmafrulivet inte tedde sig så lockande längre. Och på internatet fanns en massa andra omotiverade ungdomar att umgås med och en massa hembränt att dricka och en massa gräs att röka och en massa biljardmatcher att spela och oj, så trevligt man kan ha. Man blir lite som en familj till slut. En dysfunktionell sådan.
En kväll mådde en kille, som jag och mina vapendragarväninnor hängde en hel del med, inte så bra så han frågade en av dem om han fick sova över hos henne. Inga problem, that's what friends are for. Eftersom rummen på det här internatet, och säkert de flesta andra liknande institutioner, var små och laxrosa landstingsceller fanns det inte plats att bädda ut kyska extrasängar utan de sov i samma säng. Med kläderna på och händerna på täcket förstås. Tills min vän vaknar mitt i natten av att nattgästen håller på att ta av henne trosorna. Och det var slutet på deras vänskap.
Det rätta i det här läget hade såklart varit att sätta ner foten. Min vän borde ha anmält och sett till att han åtminstone blev avstängd från skolan, även om det aldrig hade blivit rättssak av det när hon faktiskt låtit honom sova i sin säng, och vi andra skulle såklart ha slutit upp och tagit avstånd från honom och låtit honom förstå att det han gjort inte på långa vägar var ok.
Men man vill ju inte splittra gänget. Jag minns att jag sa till henne att jag hoppades att hon tyckte det var ok att jag ändå umgicks med honom och hans posse, för han hade ju inte gjort mig något som gav mig anledning att dissa honom. Vänta nu. Inte gjort mig någonting?! Det är ju helt en helt befängd grej att säga, eller ens tänka.
Naturligtvis var jag hädanefter på min vakt mot honom och vi umgicks faktiskt inte särskilt mycket efter den här händelsen, och tack och lov har jag min storsinta vän kvar än idag, men det var ju inte där mitt svek egentligen låg. Det som förföljer mig än idag är hur jag helt oreflekterat bara bemötte en vän som berättade om ett övergrepp med att fortsätta umgås med förövaren. Och så undrar folk varför antalet våldtäkter som aldrig anmäls är så högt.
lördag 25 december 2010
Det man förlorar på gungorna och så vidare...
Idag gick den lilla och la sig kvart i sju. Tur att det inte är min tur att kliva upp med henne imorgon bitti.
Slutsats
Del 1: Jul-asperger
Del 2: Learning by doing – amaryllis
Del 3: Och hur mår amaryllisen?
Del 4: Right on time?
fredag 24 december 2010
Godnatt-fail
Pappan ligger på sängen och snarkar. Barnet leker med sina julklappar. Klockan är kvart i tio.
Som ett brev på posten
Det är som att de har ett sjätte sinne för när man tar fram något som kan sorteras under kategorin snöre. Hundra promenadorkestrar och en jordbävning som genererar en åtta på richterskalan kan inte väcka dem ur de dagliga tjugo timmarna törnrosasömn. Prasslet av paketinslagning i andra änden av lägenheten däremot...
torsdag 23 december 2010
Julens sjukdom är hypokondri
Det blir en lågpresterande jul. Inga gäster och få förberedelser. Fadern i familjen har jobbat och jobbat in i det sista och jag har mest glidit runt här hemma håglös och emetofobisk de senaste fyrtioåtta timmarna. De som känner mig vet att jag väljer helvetets alla kretsar och samtliga barnsjukdomar, in a row, framför vinterkräksjukan. Och vad händer dan före dan före dan före dan? Jo, ungefär en millisekund innan jag ska kliva av spårvagnen hör jag ungen (som jag dittills tyckt varit rätt gullig) som sitter mitt emot mig kvida fram ett "Mamma, jag har ont i magen och mår illa" innan han, för den rätta vattenspridareffekten, sätter händerna för munnen och högtryckskräks så det snöar bambamat över folk och fä. Oh, the terror.
Som genom ett mirakel lyckades jag undgå att träffas. Ångesten var dock redan ett faktum och trots en lång het dusch i fosterställning har jag inte riktigt varit mig själv sedan dess. Varje kroppsfunktion har jag tolkat som ett tecken på kontaminering och såklart har jag googlat symtom och inkubationstid på kräket. Först vid sextiden i eftermiddags kunde jag blåsa faran över. Nu är jag istället säker på att att jag lider av panikångest, råkade kolla upp det när jag ändå var igång och jag kunde bocka av varenda punkt på listan.
Men nu så. Jag har vandrat i dödsskuggans dal och jag har tagit mig helskinnad ut på andra sidan. Allt jag önskar mig i julklapp är att jag och mina nära och kära ska få slippa kräkas.
Som genom ett mirakel lyckades jag undgå att träffas. Ångesten var dock redan ett faktum och trots en lång het dusch i fosterställning har jag inte riktigt varit mig själv sedan dess. Varje kroppsfunktion har jag tolkat som ett tecken på kontaminering och såklart har jag googlat symtom och inkubationstid på kräket. Först vid sextiden i eftermiddags kunde jag blåsa faran över. Nu är jag istället säker på att att jag lider av panikångest, råkade kolla upp det när jag ändå var igång och jag kunde bocka av varenda punkt på listan.
Men nu så. Jag har vandrat i dödsskuggans dal och jag har tagit mig helskinnad ut på andra sidan. Allt jag önskar mig i julklapp är att jag och mina nära och kära ska få slippa kräkas.
Vänta lite, jag ska bara kolla med tomten
– Mamma, ja ha jott tåta.
– Igen? Jag tror inte jag orkar mer tårta nu. Jag önskar mig en plankstek, kan jag få det istället?
– Ja önka mej en hätt, kan ja få de?
Jag hörde för ett tag sedan ett radioprogram om en familj som i samband med en semesterresa i Sydamerika smugglade med sig två små apor hem. Bara för att deras unge önskat sig såna så badly. Riktigt där är jag inte ännu. Det kommer inte stå en ponny i garaget i morgon bitti. Men nästan.
– Igen? Jag tror inte jag orkar mer tårta nu. Jag önskar mig en plankstek, kan jag få det istället?
– Ja önka mej en hätt, kan ja få de?
Jag hörde för ett tag sedan ett radioprogram om en familj som i samband med en semesterresa i Sydamerika smugglade med sig två små apor hem. Bara för att deras unge önskat sig såna så badly. Riktigt där är jag inte ännu. Det kommer inte stå en ponny i garaget i morgon bitti. Men nästan.
Right on time?
Man ska inte ropa hej och allt det där, men det verkar ju utan tvekan lovande.
Del 1: Jul-asperger
Del 2: Learning by doing – amaryllis
Del 3: Och hur mår amaryllisen?
måndag 20 december 2010
Vi har åkt på en släng av totalt jävla mörker
Kul att jag är gift med en man som drabbats av narkolepsi. Han somnar överallt hela tiden. Idag: först sittade helt upprätt i soffan före 19:00, en timme senare på sängen (kanske inte så orginellt i och för sig) medan jag nattade hemulen och när jag sjasade iväg honom för att han var i vägen där inne gick han och satte sig på en pinnstol vid skrivbordet och somnade om. Är det här normalt beteende? Kommer det gå över när vi går mot ljusare tider eller kommer jag vara tvungen att vänja mig vid ett liv som någon slags pseudoänka?
För övrigt har jag varit sjuk skitlänge, sedan sedan slutet av november visar det sig när jag undersöker saken närmare. Det är en spännande liten förkylning jag har dragit på mig, som liksom ändrar karaktär varje gång man tror att den håller på att släppa. För tillfället är symtomen känslan av att ha svalt rakblad kombinerat med ett illrött skavöga, pulserande huvudvärk och bihålor fulla med något trögflytande och grågrönt. Sista arbetsdagen imorgon. Yey!
För övrigt har jag varit sjuk skitlänge, sedan sedan slutet av november visar det sig när jag undersöker saken närmare. Det är en spännande liten förkylning jag har dragit på mig, som liksom ändrar karaktär varje gång man tror att den håller på att släppa. För tillfället är symtomen känslan av att ha svalt rakblad kombinerat med ett illrött skavöga, pulserande huvudvärk och bihålor fulla med något trögflytande och grågrönt. Sista arbetsdagen imorgon. Yey!
söndag 19 december 2010
Nipple slip
Reaktionstid: 9 dagar
Miss Muffin har förärat mig en award och jag har lagrat den väl i över en vecka. Men nu så. Det hele går ut på att man ska berätta sju mer eller mindre intressanta fakta om sig själv
1. Mitt senaste resultat på högskoleprovet var 1.7. Det är förvisso inget rättvist mått på vare sig allmänbildning eller intelligens, och jag hoppade ju faktiskt av tyskan i högstadiet, men...
2. Först nyligen, typ för mindre än en vecka sedan, fattade jag att Arnold kanske inte heter Schwarze-negger utan Schwartzen-egger i efternamn.
3. Om inte min man hade lagt in sitt veto hade jag förmodligen haft ett tvåsiffrigt antal katter.
4. Jag är inte kräsen. Jag äter det som bjuds och tycker om det allra mesta, bara det är vällagat. Kaviar, den sörja vi i Sverige kallar kaviar och blandar med banan och färskost och allsköns bråte alltså, utgör dock ett undantag. Jag anser det inte vara människoföda. Tyvärr håller min familj inte med mig i den frågan.
5. Tills för bara några år sedan fanns det ett till livsmedel jag hade väldigt svårt för: senap. Idag kan jag inte få nog. Jag vet inte exakt när det hände eller varför. Men jag vet att mina smakpreferenser inte kommer genomgå samma förvandling när det kommer till den förhatliga kaviaren. Nej, det kommer bara inte hända.
6. Jag använder smink vid kanske ett tiotal tillfällen per år, tvättar ytterst sällan ansiktet med något annat än vatten och har aldrig noppat ögonbrynen. Det är inget statement utan något som bara blivit så.
7. De kvällar det är jag som har hand om nattningen sker den i hundra procent av fallen medelst amning. Bröstet är den lata mammans bästa vän.
och skicka vidare till sju bloggare man tycker har förtjänat det.
1. Burgschki
2. Josefine
3. Icka
4. LillaGrå
5. Martina
6. Sagogrynet
7. Tätortstimotej
1. Mitt senaste resultat på högskoleprovet var 1.7. Det är förvisso inget rättvist mått på vare sig allmänbildning eller intelligens, och jag hoppade ju faktiskt av tyskan i högstadiet, men...
2. Först nyligen, typ för mindre än en vecka sedan, fattade jag att Arnold kanske inte heter Schwarze-negger utan Schwartzen-egger i efternamn.
3. Om inte min man hade lagt in sitt veto hade jag förmodligen haft ett tvåsiffrigt antal katter.
4. Jag är inte kräsen. Jag äter det som bjuds och tycker om det allra mesta, bara det är vällagat. Kaviar, den sörja vi i Sverige kallar kaviar och blandar med banan och färskost och allsköns bråte alltså, utgör dock ett undantag. Jag anser det inte vara människoföda. Tyvärr håller min familj inte med mig i den frågan.
5. Tills för bara några år sedan fanns det ett till livsmedel jag hade väldigt svårt för: senap. Idag kan jag inte få nog. Jag vet inte exakt när det hände eller varför. Men jag vet att mina smakpreferenser inte kommer genomgå samma förvandling när det kommer till den förhatliga kaviaren. Nej, det kommer bara inte hända.
6. Jag använder smink vid kanske ett tiotal tillfällen per år, tvättar ytterst sällan ansiktet med något annat än vatten och har aldrig noppat ögonbrynen. Det är inget statement utan något som bara blivit så.
7. De kvällar det är jag som har hand om nattningen sker den i hundra procent av fallen medelst amning. Bröstet är den lata mammans bästa vän.
och skicka vidare till sju bloggare man tycker har förtjänat det.
1. Burgschki
2. Josefine
3. Icka
4. LillaGrå
5. Martina
6. Sagogrynet
7. Tätortstimotej
fredag 17 december 2010
Och hur mår amaryllisen?
Del 1: Jul-asperger
Del 2: Learning by doing – amaryllis
T minus 3 days
onsdag 15 december 2010
Min senaste kändisförälskelse
Rubrik: Miss Muffin
Jag lyssnade på tre sommarpratare i år. Annika Sörenstams program var ett riktigt lågvattenmärke, Andreas Lundstedt ändrade jag helt uppfattning om (till det bättre) och Annika Östbergs program berörde mig djupare än något jag hört på radio tidigare, och då lyssnar jag flera timmar om dagen på (ickekommersiell) radio. Jag tänker fortfarande ofta på henne och hennes historia och skulle gärna träffa henne om jag fick chansen.
Jag lyssnade på tre sommarpratare i år. Annika Sörenstams program var ett riktigt lågvattenmärke, Andreas Lundstedt ändrade jag helt uppfattning om (till det bättre) och Annika Östbergs program berörde mig djupare än något jag hört på radio tidigare, och då lyssnar jag flera timmar om dagen på (ickekommersiell) radio. Jag tänker fortfarande ofta på henne och hennes historia och skulle gärna träffa henne om jag fick chansen.
tisdag 14 december 2010
söndag 12 december 2010
Leraning by doing – amaryllis
Del 1: Jul-asperger
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)