En gång morsa, alltid morsa

Ok, det var trevligt att åka bort och förlusta sig, men inte trevligare än att jag ändå höll utkik efter bra lekplatser, barnvänligt fika och livsfarliga kajkanter. Good to know.

Symbolfråga

Hej Västtrafik,

jag var på kurs på Sydkoster i helgen som var. Det var jättetrevligt på alla sätt och vis och både dit- och hemresan gick smidigt, men på färjan såg jag något som förbryllar mig. På dörren till den större av de två toaletterna satt tre symboler: en klassisk dam-/herrsymbol, en handikappsymbol och en nappflaska.

De två förstnämnda är jag bekant med sedan tidigare, men den tredje blir jag bara inte klok på, så nu skriver jag till er i hopp om att ni ska kunna bringa klarhet i frågan.

Vänligen
Jonna Dignelius

Smaklig måltid!

Största möjliga tyssstnad

För ett tag sedan var jag på en tillställning där alla gäster fick fylla i en plojig visum-ansökan. I en av rutorna blev man ombedd att fylla i sin lön. Jag skrev "otack", någon annan skrev "för lite" och en tredje kort och gott "ja". Så vitt jag vet var det ingen som plitade ner några siffror. Vad är det egentligen vi är rädda för? Jag är övertygad om att de enda som har något att tjäna på att vi mörkar vad vi har för inkomst är våra arbetsgivare.

På mitt förra jobb hade jag inte hjärta att prata lön med mina kollegor eftersom många av dem var så hopplöst underbetalda. En stålkvinna, 64 år gammal, som inte varit hemma med barn många år och som alltid gjort ett gott jobb hade tre tusen kronor mer än mig i lön, och ungefär 40 år mer arbetslivserfarenhet. Känns inte helt renhårigt.

Där jag jobbar nu snackar jag inte heller gärna lön. Men nu är det ombytta roller. Det är första gången jag är anställd som kock av kommunen, så jag ligger i samma löneklass som 19-åringar utan studielån, eget boende och familj. Två tusen kronor under snittet. Klart det är lite pinsamt.

Jag vet inte om jag hade haft mycket mer i lön om jag jobbat på krogen, kanske hade jag fått någon krona i dricks då och då, men hotell- och restaurangfacket är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, så antagligen inte. Jag ska ge er ett exempel: senast jag var medlem där hade man 17:50 i ob-tillägg. Punkt. Oavsett om det var en vanlig sketen söndag, okristligt tidig vardagsmorgon eller julafton. Ni fattar va?

Nu har jag istället förmånen fast anställning, slipper jobba helger och kvällar och med lite trixande kan jag ta ut sex veckor betald semester. Och så trivs jag på jobbet. Det är faktiskt inte fy skam ändå.

Vad jag tjänar? 20.000 kronor i månaden. Baserat på heltid alltså.

Jo tack, bara bra, själv då?

Jag är så jääävla trött och det yttrar sig i ett härligt labilt humör. Nyss grät jag till exempel en skvätt när min unge skällde på mig. Nu kollar vi på Pippi och hoppas kunna låta bli att glömma bort maten som står på värmning i ugnen. Ja, i den gamla hederliga ugnen eftersom vi slängde ut micron för några månader sedan, men bli nu inte alldeles till er för vi (eller åtminstone jag) har inte en enda gång ångrat att vi offrade möjligheten att äta Billy's till middag till förmån för några kvadratcentimeter extra bänkyta.

Andra saker jag har ångest över idag är att familjefadern är på Liseberg och förlustar sig med sina kollegor – helt irrationellt, jag vet, men psykoströttheten gör att jag inte förstår hur jag ska orka leva tills klockan blir åtta, eller med lite tur sju, så att vi får gå och lägga oss – samt att mitt Kosterresesällskap har hoppat av med följden att jag får åka med en massa främmande människor. Orka lära känna någon liksom. Orka packa. Orka vara på Centralstationen 8:45 i morgon bitti.

Men allt blir säkert bättre bara jag kommer iväg, sova kan jag ju göra på bussen eller tåget eller vad vi nu reser med. Jag har inte orkat kolla upp det. Inte heller har jag orkat ladda Västtrafikkortet. Frågan är om jag orkar lära mig något nytt eller om jag hemfaller åt att hålla mig i bakgrunden och tramsa hela helgen.

Allt jag önskar mig är lugn och ro. Familjehelg utan kalas eller sovrumsrenovering eller Ikea-besök. Hurra för långhelgen (onsdag-torsdag-fredag-lördag-söndag-måndag!) nästa vecka!

Kvällskalorierna är de bästa kalorierna

Status quo

På plussidan:
Bakat bröd.

På minussidan:
Inte diskat. Sedan kalaset i söndags.

Inte konstigt att man är trind och fryntlig

Man vet att man har ett sunt förhållande till mat när man blir sugen på bubbelvatten, reser sig ur soffan, går och hämtar en glass, äter glassen, inser att man fortfarande är sugen på bubbelvatten, reser sig ur soffan, går ut i köket, står och stirrar rakt ut i tomma intet en stund innan man kommer ihåg sitt ärende och hämtar det fördömda vattnet. Hej tomma kalorier.

Evigt nittiotal

Det har gått i runda slängar ett och ett halvt decennium sedan jag och mina högstadievapendragare hängde hemma hos E och sprayade nackhåren och lyssnade på reklamradio innan vi stack in till stan* för att dricka häxa och hamna i dåligt sällskap, men tydligen har jag inte missat särskilt mycket under de år jag hållit mig på rätt sida av 100 MHz-strecket. Det jag hann höra idag innan jag stängde av mentalt var någon form av lambada-tolkning följt av I'll be missing you.

Kanske ger jag det en ny chans om femton år igen. Inte för att jag tror att Puff Daddy kommer behöva ligga sömnlös om nätterna och oroa sig över pensionen, utan mest för att bekräfta att åtminstone något är konstant i den annars ständigt föränderliga värld vi lever i.

*Ulricehamn

Note to self

Croissanter och treåringar är ingen vinnande kombination.

Vägra lära av historien

Det finns såklart andra butiker där man kan hitta minst lika dyr frukt. Konsum Avenyn till exempel.

Det är alltså så här det känns att bli rånad

 Tur att jag fick en femma rabatt på kexen.

Ungen fyller år i helgen, så på väg hem från jobbet igår gled jag in på Ica Focus för att tjacka lite roliga frukter att bjuda på på förskolan. Misstag. Alla vet att det är ekonomiskt vansinne att gå in där, men jag trodde ändå att det fanns gränser.

Kassör: Den här melonen är säljstoppad.
Jag (försöker vara lustig): Oj, det var värst, är den från Japan?
Kassör: Det vet jag inte. Du kan gå och hämta en annan sort.
Jag: Äh, jag klarar mig. Det är så lång kö.
Kassör: Jag kan vänta.
Jag: *gör som jag blir tillsagd*

Tillbaka i kassan visar det sig att melonjäveln jag i panik plockat åt mig kommer gå på 120 spänn.

Jag: Oj, vad hände där? Kan en melon kosta 120 kronor?
Kassör: Den är ganska tung, nästan fem kilo. Vill du att jag ska väga om den?
Jag: *svettas* Nej, det är lugnt, jag tror dig.
Kassör: *väger om melonen* Nästan fem kilo.
De ungefär tre miljoner människorna som står i kö: *önskar att blickar kunde döda*
Jag: *profylaxandas* Jag tar den.

Som tur var blev jag sen antastad av ett fyllo vid Korsvägen och fick således utlopp för min frustration genom att passa på att överreagera rejält på hans påstående om att han skulle vara den mest begåvade mannen på jorden.

Amning är onödigt

Den där uppsättningen speciella glas för vin, eller en 48-tums plasma-TV, eller andra ekonomiska utsvävningar. Totalt onödigt, men kanske ganska trevligt? Växter i fönstrena. De behöver tas om hand, tar lite tid, och kanske borde man göra nån riktig undersökning om hur mycket de egentligen förbättrar luftkvalitén inomhus, om de verkligen är värt besväret att ha dem?

[...]

Faktiskt är det ganska lite som är strikt nödvändigt för att överleva. Vi fyller våra liv med såna saker. Det gör dem inte oviktiga!

Varför utsätts just amning för kravet att den ska vara nödvändig för att berättigas?

Läs hela inlägget, om saker man egentligen inte behöver, hos Hallonbål. Gör det nu.

Bara vara

Hurra för lediga onsdagar! Idag har vi freecyclat tapetseringsbordet (mindre än två timmar efter att jag lagt upp annonsen kom en tjej förbi och hämtade det), lekt doktor och mamma mamma barn (jag fick vara hund eller lillasyster – oklart vilket – och hemulen var pizzabagare), spelat memory, dansat, haft bjudning under torkställningen (som vi inte tömt på torr tvätt), diskat lite, sovit tillsammans i soffan och tusen andra saker. Dock inget av det jag föresatt mig att få gjort, typ baka till kalaset, lämna grejer på Myrorna och greja på lotten. Mycket skönt. Det borde få bli en vana.

Real men wear babies

På väg hem från jobbet klev två helt vanliga män på bussen, de pratade om ditt och datt, verkade daglediga och var till synes på väg på utflykt. Inget man direkt ramlar av stolen över, om det inte vore för att de också hade varsin bebis i sele på ryggen.

Jag önskar att jag inte hade blivit så exalterad, men tyvärr var det en alltför extraordinär upplevelse för att jag skulle kunna klara av att inte tjuvkika och -lyssna på dem hela vägen. Kommer jag få uppleva den dag då pappalediga som umgås i grupp inte är mer uppseendeväckande än mammalediga dito? Hoppas det.

Äh, sovrum är ändå överskattat, vi spikar igen dörren istället

En kompis från förr fick en femtiolapp i studentpresent av sin farfar. Inte för att gubbtjyven hade för avsikt att vara snål utan för att det var ett tag sedan han själv hängde runt på stan och "köpte sig något fint". Jättekul och gulligt tyckte jag då. Idag var det lättare att hålla sig för skratt, när vi stod på ikea och vände på slantarna och önskade att vi hängt med bättre när de pratade om konsumentprisindex i skolan:
– Det kan väl inte gå på mer än max tiotusen? Äh, jag för över femton så är vi på den säkra sidan.

Yeah right. Vi hade kunnat tömma alla konton vi har och sälja ungens fonder och ändå vara panka innan vi ens hunnit halvvägs runt. Ffffffffff... Nu blir vi tvungna att åka dit en gång till innan helgen. Som om vi inte hade annat att sysselsätta oss med.

Parterapi

Klarar vi det här så klarar vi allt, tänkte jag innan vi satte igång. Och i natt färdigställde vi, efter veckor av vardagsrumscamping, det nätta renoveringsprojekt.

Summa tjafs och bråk: färre än när vi sätter ihop ikea-möbler tillsammans. Trots att ingen av oss kan tituleras "den händige".

Slutsats: vi håller nog ihop ett tag till. Förutsatt att vi klarar av morgondagens inköp och montering av nytt sovrumsmöblemang alltså.

Jag är inte rasist, bara lite fördomsfull

O, jag var tvungen att visualisera en stor skämskudde på jobbet idag. (Eller igår om man ska vara nogräknad, why the hell am I äting chips och dricking äppeljuice klockan ett på natten?) Så här var det:

En tjej som läser SFI ska komma och praktisera hos oss. Idag var hon och hälsade på tillsammans med sin samordnare. Vi pratade om vilka tider som kan passa, ifall hon behöver lämna barn på förskola på morgonen och rätta sig efter deras schema eller så. Nej, det var lugnt på den fronten eftersom hennes man är hemma och är pappaledig. Samordnaren gick igång fullständigt på det och ba:
– Oj, så modernt! Och så jämställt! Härligt att du har en sån duktig och bra man som hjälper till hemma, sånt gillar vi i Sverige!

Duktig? Hjälper till? Sånt gillar vi i Sverige (där männen tar ut 20% av föräldraledigheten)?

Graviditet och listor – det bästa av två världar!

Jag förstår att jag inte är målgruppen för den här, men jag är ju helt fixerad vid graviditeter och förlossningar. Så vi gör ett undantag, ok? I mitt nästa liv ska jag bli barnmorska.

1. När fick du reda på att du var gravid? I september 2007, i vecka 7 om jag inte minns fel.

2. Hur gammal var du? 25 år.

3. Hur tog din partner det? Mer sansat än jag. Men när den första chocken lagt sig var vi båda glada och förväntansfulla.

4. Mådde du mycket illa? Ja, under en period runt vecka 12 var det rätt tufft.  Men jag kräktes åtminstone inte (bortsett från en gång inne på förlossningen), även om det var nära många gånger. Lukter som tobaksrök, alkohol och kallrökt lax var särskilt jobbiga. De två senaste var relativ lätta att undvika. Laxen kom jag däremot inte undan, eftersom jag jobbade som kallskänka och stod och dekorerade smörgåstårtor på löpande band.

5. Var du känslig? Blödig och snarstucken beskriver nog bättre mitt temperament som gravid.

6. När kände du bebisens första sparkar? I vecka 18.

7. Var du ofta orolig? Nja, jag tror inte att jag var värre än en genomsnittlig förstföderska.

8. Sparkade bebisen mycket? Ja, och under en period gjorde hon kullerbyttor. Väldigt underlig känsla.

9. När började du läcka bröstmjölk? Jag minns inte riktigt när det var, men det fick mig att inbilla mig att det inte skulle bli några problem att få igång amningen. Tji fick jag.

10. Fick du bristningar? Ja, jag såg ut som ett dragspel efter förlossningen. Och allt kom under sista månaden.

11. Blödde du någon gång? Nix. Men om det hade hänt så hade jag antagligen freakat ur totalt.

12. Hur många ultraljud gjorde du? Ett. I vecka 19.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Jag ville ha kontroll.

14. Hur började din förlossning? Med värkar. Därnäst födde jag fram en manet – som visade sig vara slemproppen.

15. Hur många timmar tog förlossningen? Det tog ganska exakt ett dygn från första värken tills att det var klart, varav vi var inskrivna tio timmar.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in? Fyra centimeter.

18. Vilken smärtlindring tog du? Bad, kvaddlar och lustgas.

19. Dragen med sugklocka? Nej. Däremot hotades det med det när jag meddelade att jag tänkte ge upp.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Fyrtio minuter.

21. Blev det komplikationer? Nej.

22. Vad tyckte du var jobbigast? Att jag inte hade haft vett att vila mig medan tid var.

23. Var du rädd för något? Att hon skulle få syrebrist.

24. Skrek du? Naturligtvis.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet? Mot slutet kändes det som att hela avdelningen var där inne.

26. Hade du någon nära med dig? Pappan.

27. Fick du sys? Ja, fem stygn. Det tog sin lilla tid, men resultatet blev utmärkt.

28. Vilken vecka födde du i? 40+4.

29. Vad var vikt och längd på bebisen? 2690 g och 49 cm.

30. Ammar du? Ja.

31. Hur gammal är bebisen nu? Hon fyller tre år 21 maj.

32. Vad tyckte du om förlossningen? Om jag fick göra om den så hade jag vilat mer och låtit bli lustgasen. Annars är jag nöjd.

33. När kommer nästa barn? Nevvah.

Svar på tal

Min chef, som var en av de tre personer som diskuterade småbarnsamning när jag släntrade in på jobbet igår, har svarat på mitt mail: 

Hej Jonna!
Jag är hemskt ledsen över hur vi resonerar ibland. Det är naturligtvis så att alla mammor gör som det känns bäst för dem och deras barn.
Jag hoppas att vi som arbetar inom förskoleverksamheten försöker att tänka till lite mer och förhålla oss så proffsiga som vi säger att vi är.
Jag ber än en gång om ursäkt!
Mvh X

Och jag tror faktiskt att hon är uppriktig, eftersom jag råkar veta att hon själv har erfarenhet av att vara den som är avvikande.

När jag satte mig och skrev det där brevet igår kväll kände jag mig rätt löjlig. Det tog emot att skicka det. Att bara låta det bero hade helt klart varit det smidigaste, åtminstone för stunden. Samtidigt som jag inte riktigt såg att jag hade något val. För vad är egentligen tystnad om inte samtycke? (Egentligen skulle jag såklart ha rest mig upp där och då och deklarerat att jag ammar min treåring, men ju längre diskussionen fick fortgå desto svårare blev det.)

Det här påminner om den ständiga komma ut-processen för HBT-personer, att omgivningen tar för givet att man följer normen om man inte själv väljer att tala om att man inte gör det, skriver Cecilia på Amma vidare, i det eminenta inlägget Vi som fortsätter amma – en osynlig grupp. Läs det! Nu på en gång.

Åh, ett brev från Egmont

Spännande, vad kan det vara? Ett kuvert fullt av könsstereotyper?

Hej närodlade ekologiska jordgubbar till midsommar!

Att komma ut på jobbet

Hej X,

jag har förgäves försökt skaka av mig det som sas i diskussionen jag råkade kliva rakt in i i morse, om att amma småbarn. Det gjorde mig ledsen av att höra att det skulle vara osmakligt och konstigt, eftersom jag själv ammar min treåring. Visst, det är ovanligt i vår kultur, men inget underligt ur ett globalt perspektiv.

Jag har personligen inga åsikter om hur kort eller länge andra ammar sina barn, eller om de alls gör det, men jag förstår att det är ett ämne som rör upp starka känslor hos många. Och självklart har alla rätt att tycka och tänka som de vill om oss som ammar utanför normen, jag önskar bara att jag hade kommit till jobbet några minuter senare och sluppit ta del av åsikterna.

Fridens /Jonna

"Satan"

Scabby chic

Nu får det vara nog. Jag vill inte se fler bilder på rangliga pallar som ger vika bara man tänker tanken att ställa en romantisk karamellskål till brädden fylld med glättiga halsband på dem, skira klänningar som rämnar i samma ögonblick som man tar tag i den antika galgen och försöker flytta installationen från en rostig spik till en annan och hatthyllor som dräller blyfärgsflagor över hela hallen när man försöker hänga upp sin Odd Molly-kofta på dem.

Nu kanske du tycker att jag är lite vrång, men jag har i ärlighetens namn inte så många krav, och jag tycker också att det är kul med loppis- och containerfynd. Men när form är allt och funktion är främmande blir det bara jobbigt. I ett hem tycker jag faktiskt att man kan begära att det ska gå att a) röra sig och b) städa. Så. Bara lägg ner. Eller fortsätt för all del, men ta inte kort på en massa eländiga stilleben och publicera på era i övrigt läsvärda bloggar. Tack.

Hej mynta, hej mojitosommar!

Man vet att man har god nattsömn när

det här händer utanför under natten, utan att man märker av det alls.

Ps. Nej, det snöar inte. Ja, det kan vara dags att putsa fönstren.

6 månader, 10 månader, what's the difference?

Sånt här tycker jag är lite festligt. Ja, alltså inte bara att det finns käcka fruktpuréer i smidig förpackning, att ta till när ens unge får blodsockerfall på allmän plats, utan också att rekommendationerna skiljer sig åt såpass länder emellan. Länder som ligger på dagsutflykts avstånd från varandra och som man lätt skulle kunna tro präglades av en viss kulturell likhet.
Jag kan tänka mig flera mer eller mindre konspiratoriska förklaringar. Eller ja, egentligen är det främst en som kommer till mig.

Hanna från Arlöv, hej!

Måste bara inflika, sådär helt apropå, att min kockkollega är så jävla bra. Förutom att hon är käck och trevlig och lagar god mat så finns det knappast någonting hon inte kan svara på som gäller rättigheter och skyldigheter på jobbet, och skulle det ändå vara något som är oklart så tar hon reda på det. Bara sådär hejsan hoppsan åtog hon sig att bli fackligt ombud för alla kommunalare på arbetsplatsen – alltså även barnskötarna och städerskorna (på min arbetsplats heter det faktiskt just så och inte hygientekniker eller trivselkonsulent eller något annat) – och även skyddsombud. Hon drar sig inte för ta en fight, att stå upp för alla, även de som inte kan, vill eller vågar sätta ner foten själva. Heja henne!

2001 var jag nitton år

Nämen ser man på, plötsligt ramlade jag över en lista/fylleriövning hos Östfrontens ms Stiffneck, som hittat den hos Bondhustrun, som lånat den av Atatar, som inspirerats hos den där Jenny, som i sin tur knyckt den hos Knivtid.

När jag var nitton år flyttade jag till Göteborg. Min mamma skjutsade mig, en madrass och en hockeybag med kläder och förnödenheter till Biskopsgården. Jag skulle dela en fyra med två äldre tjejer. Egentligen kändes den lösningen inte alls särskilt bra, men jag skulle börja skolan bara några dagar senare och det fanns inte tid att styra upp något bättre, så timmen som bilresan tog använde jag till att skönmåla omständigheterna för mig själv och min mor.

Fasaden rämnade ganska snart. Mina lägenhetskamrater låg sederade på gränsen till medvetslöshet i varsin soffa och nyckeln jag blivit lovad stod inte att finna. Senare lärde jag av en slump känna killen som hyrt rummet före mig och han berättade att han hade nyckeln kvar och planerade att behålla den tills lägenhetsinnehavarna betalat av en skuld till honom.

Allt kändes jävligt olustigt första kvällen. När jag kröp ner i lakanen som luktade föräldrahem kände jag mig ensammast i världen. Det var inte första gången jag flyttade hemifrån, men den här gången var det definitivt.

Två dagar bodde jag där innan jag, med lite hjälp av en spådom och en vän med många systrar, fick tag på ett nästan lika tillfälligt boende i en källarlägenhet full av jaktspindlar i lilla Istanbul, tills jag en månad senare kunde flytta in min oförskämt biliga artonkvadratsandrahandsetta på Wieselgrensplatsen. Jag längtar fortfarande tillbaks dit ibland.

Lyssnade jag på: Manu Chao och Travis.

Mitt favoritradioprogram var: Jag kan inte minnas att jag lyssnade särskilt mycket på radio den perioden, men om jag gjorde det så var det garanterat på p3. Jag har aldrig gillat kommersiell radio.

Jag gick upp varje morgon klockan: Under hösten "pluggade" jag pedagogik och anpassade mig så gott det gick efter obligatoriska föreläsningar och grupparbetskamraters förväntningar. Under våren jobbade jag som personlig assistent och började inte förrän klockan tolv. Det gick utmärkt att kombinera med ett dekadent leverne eftersom jag då kunde gå och lägga mig klockan halv tre och ändå få åtta timmars sömn innan jag skulle upp strax före elva.

Och klädde mig i: Lila och svart. Eftersom jag inte åt särskilt mycket använde jag lägenhetens största förvaringsutrymme, skafferiet, till att förvara kläder i, och eftersom jag hade eoner av tid låg de prydligt vikta och sorterade efter färg. Svart, lila och övrigt.

Till frukost åt jag: Inte. Jag började inte äta frukost förrän jag var 25 år och graviditetsillamåendet tvingade mig till det.

Till skolan åkte jag: Femman till Valand och buss 753 till Pedagogen, som på den tiden låg i Mölndal. Till jobbet buss 34 till Nordstan och sedan Blå Express till Partille.

Mina favoritämnen var: Pedagogik?

Mina bästisar hette: Mikkan och Melike. Det heter de fortfarande, men idag har de fått konkurrens av en handfull andra tuffa kvinns.

Jag var kär i: Johan. Så jävla kär. Och så jävla hjärtekrossad.
För ett tag sedan träffade jag honom och kvinnan han numera lever ihop med, på en maskeradfest. De var var utklädda till Cheetch och Chong och hade tre små barn där hemma och kändes som bra människor båda två.

Efter skolan/jobbet: Svingades det bägare på La Coupole, Kelly's, Suggan och Sejdeln. Hur jag lyckades skrapa ihop de där 20 första högskolepoängen övergår mitt förstånd.

Jag åt: Chips, jordnötter, oliver, pommes frites. Sånt man kan beställa i baren efter att köket stängt. Vem hade kunnat ana att jag blott tio år senare skulle tjäna mitt levebröd på att laga näringsriktig och god mat till små barn?

Mina favorit tv-program var: Jag minns inte vad jag såg, bara att jag plötsligt en dag hittade knapparna man ställde in färg med mera med på tv:n och vips var den inte svartvit längre. Win.

Jag längtade efter: Trygghet. Och lottovinsten.

Mest av allt mådde jag: Inte särskilt bra, men det visste jag nog inte då. Eller så visste jag, men förträngde det. Kul hade jag i vilket fall som helst.

Och du?

Gissa fredagskakan

Just precis. Imorgon bjuds det zombie flesh eater-kaka på mammas jobb.

Annars då?

Jo tack.

I'm so fucking alternative

Första gången jag läste inlägget Om jag bara var lite mindre... scrollade jag aldrig ner till kommentarerna (jag läser sällan kommentarer på de stora bloggarna, eftersom det helt enkelt blir så mycket text, och mest upprepningar, att ta sig igenom), så jag reflekterade inte mer över inlägget än att jag kände igen tankarna. I hemulens fall har det mest varit de glättiga velourbyxorna och de färgglada strumpbyxorna jag avundats.

Via A.M.O. blev jag sedan varse att debattens vågor går höga hos Underbara Clara. 391 kommentarer har i skrivande stund trillat in. 391. Mer eller mindre upprörda. För eller emot.

Så kan det tydligen gå om man "tvingar" på sin pojkbebis klänning. Jag reflekterade i ärlighetens namn inte över grejen pojke – klänning första gången jag läste. Och då är jag inte uppvuxen på hippiekollektivet Moderskägg – utan tyvärr i samma samhälle som människorna som med versaler påpekar att det Clara sysslar med är barnmisshandel – men jag funderar fan på att flytta dit efter att utsatt mig själv för en fullständig genomläsning av diskussionen.

Ska det här föreställa sommar?

Det är inte jag som har beslutsångest, det är han som har baktankar

– Jag tänkte åka till Koster sista helgen i maj.
– Det låter trevligt, gör det.
– Men klarar ni er utan mig?
– ...
– Ja, men tänk om lill-Molvig vaknar på natten och vill ha tiss.
– ...
– Jaja, ok då, hon sover på nätterna nu. Men klarar jag mig utan henne i två dagar?
– Vill du inte åka?
– Jo, men jag missar ju mors dag.
– Du kanske kan se det som en mors dags-present till dig själv.
– Så att du ska slippa köpa en mandolin till mig. Det hade du räknat ut bra va?!

The royal we

I smyg (och nu även officiellt) har jag gått och varit lite mallig över att jag, faktiskt helt oavsiktligt, lyckats stänga ute nyheten om det brittiska prinsbröllopet, så till den grad att jag inte inte alls fattade varför fröknarna på jobbet inledde fredagsmorgonen med att dra igång smart boarden, tills helvetet brakade lös. Måhända lite von oben-aktigt av mig, men någon gång måste väl även jag få fara ut i hipster-exter.

Jag kikade lite då och då under dagen, det är ju alltid kul med hattar och så, men mer var det inte. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över fenomenet, att miljoner och åter miljoner människor släpper allt vad de har för händer och följer tillställningen live and direct. När det finns så mycket annat att göra. Någon borde forska på det här.

Nedan följer några av mina favoritcitat från bloggosfärens bevakning av tilldragelsen:
"Kotten, som är en odöpt och fri själ, headbangar stillsamt till psalmerna de spelar i kyrkan."
"Damn you öppet kontorslandskap!"
"Det blir lite extra spännande att titta eftersom jag hela tiden kommer på mig själv med att vänta på att utomjordingarna ska komma..."
"Apropå gårdagens brittiska prinsbröllop så undrar jag om de brittiska stridspiloterna klunsade om vilka som skulle få köra flyguppvisning över Buckingham Palace och vilka som skulle släppa bomber över Tripoli och Misrata."

Och via Josephine Bornebusch nås jag av nyheten att svt hyrde in en professionell läppläsare för att säkerställa tittarnas mänskliga rättighet att följa spektaklet o r d  f ö r  o r d. Fascinerande var ordet.

Näringsinnehåll

Illustration: Sagogrynet
(Klicka på bilden för att förstora, det vinner den på.)

Påstående:

Jag håller inte med, men jag uppskattar den relativt sansade tonen. Kanske är avsändaren ändå öppen för att diskutera saken.