onsdag 25 april 2012

Önskeinlägg: Det bästa med att ha ett barn och inte fler

Det händer att jag vacklar. Mer på sista tiden än förut. Jag är inte gjord av sten, visst tycker jag också att en helt nykläckt unge är alldeles ljuvlig och jag tyckte faktiskt att det var helt ok att vara hemma och kolla på daytime tv varvat med en och annan lattefika. Emellanåt får jag också för mig att de som säger att jag är självisk och att mitt barn behöööver syskon kanske ändå har rätt. Eventuellt skulle jag också få mer tid över att sitta och swipa med iphonen om jag hade två barn som kunde underhålla varandra.

Haha. Who am I kidding? Om jag hade två barn skulle de inte alls leka fint med varandra. De skulle bråka från morgon till kväll. Att kolla på McLeods döttrar och fika skulle för övrigt inte heller vara samma sak i sällskap av en uttråkad fyraåring.

Nej, precis som vissa kan ta en bit godis ur skålen och sen vara nöjda – även om de andra ser jättegoda ut – så är jag nöjd med att ha bara ett barn. Jag kan inte förstå dem som inte känner ett tvångsmässigt behov av att hetsäta tills alla karameller är slut och jag begär inte att ni som har flera barn ska förstå att det kan räcka med en unge. Vi tycker olika. Punkt.

Ofta ofta tänker jag på hur bra det är att bara ha ett barn. Hade vi haft fler hade vi varit "tvungna" att flytta till en större lägenhet, byta till en större bil och jobba mer för att få ekorrhjulet att gå runt. Precis tvärt emot hur vi vill ha det. Målet är att ingen av oss ska behöva jobba heltid, åtminstone inte innan kravet på sex timmars arbetsdag gått igenom, och att vi ska slippa ha barnomsorg under sommarlovsveckorna.

Helst skulle jag förstås inte vilja lämna bort min unge till "främmande" människor alls och jag när en dröm om att leva i ett större sammanhang, it takes a village to raise a child och allt det där. De flesta av mina drömmar förutsätter att jag vinner precis lagom mycket pengar – alla vet att en inte blir rik på arbete och att trisslotter är den enda vägen ut ur ghettot – så även denna: att köpa loss en trevlig fastighet och leva i ett semi-kollektiv med bland andra Amma vidare-Kim, One-way communication-Hannah och Superficial Ragdoll-Elin. Plus partners och barn. Kanske på Gotland eller Österlen eller något annat bördigt ställe där jag skulle kunna lalla runt i festliga huvudbonader och odla mina egna grönsaker.

I en sådan miljö skulle jag kanske också kunna tänka mig att skaffa fler barn. Ja, ni läste rätt. Det är inte avlandet av fler barn i sig jag är fientligt inställd till utan att det samhälle jag lever i idag inte är särskilt barnvänligt. För övrigt är jag ju inte lastgammal än, så jag har ju tio eller kanske till och med femton år på mig att skapa bättre förutsättningar.

Sammanfattningvis: Det bästa med att ha ett barn och inte fler är (för mig) att det är så mina förutsättningar ser ut.

(På uppmaning av PPD och Alex.)

8 kommentarer:

  1. Instämmer! Det finns en föreställning om att det alltid är bättre att ha två barn än ett. Om man däremot får fler än tre så är det andra bullar... om man inte är rik lyxhustru med barnflicka förstås.

    SvaraRadera
  2. Intressant att läsa om hur du tänker.

    Alla är ju olika, vissa vill ha ett barn, vissa två, vissa fem och vissa vill inte ha några alls.

    Själv skulle jag gärna ha tre, men vi kommer troligen att nöja oss med två av praktiska skäl varav det främsta är att vi har lite svårt med det där med att få till dem.

    SvaraRadera
  3. Jag kan tycka att det är jag som är självisk som vill ha fler barn. Björn verkade ju ha det alldeles utmärkt som ensambarn, och även om jag själv uppskattar att ha syskon betyder inte det att det alltid är det bästa livet. Både ork och tid ska ju räcka till flera barn, förutom det du räknade upp, och det blir ännu mindre kvar till en själv.

    Du kan förresten få komma och klappa min nykläckta unge om du vill, så slipper du skaffa en egen :)

    SvaraRadera
  4. Efter att ha kommit på den eminenta idén att skaffa två hundar, så inser nu att ett räcker.

    I varje fall så länge man bor i lägenhet.

    SvaraRadera
  5. Thanks ;)
    Jag önskade ämnet mest som pepp för mig själv, jag har ju själv "bara" ett barn. Och efterson du alltid brukar vara så klok och vis så tänkte jag att det du kommit fram till säkert kunde övertyga mig oxå ;) om hur bra jag har det och hur nöjd jag skulle kunna känna mig :) en superego tanke rakt igenom faktiskt!
    Så jag tackar allra ödmjukast för inlägget! /PPD

    SvaraRadera
  6. Ååå, vad jag känner igen det där. Att man liksom blev skuldbelagd för att man väljer att bara ha ett barn. Vi skulle också bara ha ett barn. Punkt. När folk undrade när "tvåan" skulle dyka upp, så markerade vi tidigt att det inte blir någon "tvåa". Vi var nöjda såhär. Jag har valt ett liv med mycket djur omkring mej & en man som är borta en hel del & orken ska liksom räcka till allt möjligt. Ego enligt vissa. Men hey! It´s my life!

    Men sedan, när folk hade givit upp tjatet om ett syskon...
    Ooouups! Nummer två började gro i min mage. & vi tänkte, ok, välkommen baby!

    (synd att man hade sålt alla baby-grejer bara)

    Nä, gör det som passar ER bäst!

    SvaraRadera
  7. Titti: Ja, det kan nog anses lite gränslöst att ha hela huset fullt av ungar. Lagom ska det vara.

    Jenny: Jag hoppas att ni får som ni vill!

    Lisa: Innan de är tre-fyra år tror jag absolut inte att de "behöver" syskon, men när de är större kan det säkert vara härligt att vara nära varann i ålder. Jag vet inte, mina syskon är ju åtta och nio år yngre än mig och jag trivdes också alldeles utmärkt som ensambarn :)

    mikkan: Ja, jag kan tänka mig att härliga scener av syskonkärlek kan utspela sig även hemma hos er.

    PPD: Ingen orsak :)

    Anna: Jag tycker att det snarare än ego är ansvarsfullt att känna efter hur mycket en orkar med. Om jag hade haft fler barn hade jag troligtvis haft svårt att räcka till och känt mig som en sämre mamma. (Därmed inte sagt att det gäller för alla. Såklart.)

    Tufft av er att först stå på er och sedan göra en helomvändning :)

    SvaraRadera