Två gånger under senaste veckan har jag lämnat hemulen gråtande. Visserligen har hon varit med sin far vid båda tillfällena, men jag har ändå känt mig som en rövhatt. Särskilt eftersom anledningen att jag smitit iväg varit att shoppa. Symboliken i att välja konsumtion framför sin avkomma liksom.
Jag antar att de flesta barn mår bäst av lite framförhållning (även om de själva, motsägelsefullt nog, är jävligt impulsstyrda) och det är väl där skon klämt i vårt fall. Plötsligt har jag bara stått i hallen med skor på mig, ropat hejdå och vägrat låta henne följa med.
Varför?
Vid det ena tillfället var mitt ärende att köpa frukt, som hon med anledning av sin födelsedag skulle ha med sig och bjuda på på förskolan. Hon kunde inte följa med eftersom hon precis var på väg att gå och lägga sig och jag kunde inte stanna hemma, för då hade det inte blivit någon frukt köpt och hon hade blivit ledsen och missnöjd dagen därpå istället.
Andra sammanbrottet kom då vi tio minuter innan stängning upptäckte att vi inte hade kattmat hemma. Inte mycket tid att förklara läget.
I dagar har jag gått och ältat det här för mig själv. Om jag bara planerat bättre hade jag kanske kunnat undvika båda situationerna. Eller är hon så stor nu att det kanske bara är nyttigt för henne att råka på lite mothugg, att inte låta henne få sin vilja igenom jämt? Nej, det får hon inte ändå, det finns gränser även i det här hushållet. Men ni vet grejen att göra henne upprörd och sen inte finnas där för att hjälpa henne att reda ut det.
Tycker att om detta är två gånger i ett hav av det motsatta så jobbar du ändå på rätt bra. Själv minns jag när jag började jobba och E stod i hallen och grät när jag gick. Mycket svårt, men vad göra...
SvaraRaderaNej, precis. Vad göra? Skillnaden mellan att gå till jobbet och att gå till affären är väl att det senare är frivilligt, samt att det åtminstone vid ena tillfället egentligen var hennes ärende jag skulle dit och uträtta.
RaderaJag känner mig hyfsat osentimental för såna här situationer för närvarande. Tänker att det är en del av livet att inte alltid få som man vill. Försöker förklara för cheetahn, men det är ju inte helt enkelt med en ettåring, men sen framför allt stå fast vid det som gäller i lägen då det faktiskt är oförhandlingsbart. Särskilt måste det ju vara ok att vara med båda sina föräldrar tänker jag.
SvaraRaderaBättre planering, ja, superbra för förberedelse så att övergångar blir smidiga. Men det måste också få vara okej att sånt här händer. Kanske t o m som en förberedelse för tillfällen då saker oförutsett händer snabbt å mamma/pappa måste försvinna abrupt av nån anledning.
Mvh
hård som flinta
PS. Så här tycker jag idag. Jag kanske ändrar mig.
Tro mig, min unge får inte alltid som hon vill heller :) Men jag vill gärna spara de där icke förhandlingsbara tillfällena tills då det är skarpt läge så att inte hela livet blir en matta av "mamma går och lämnar mig gråtande" (ok, något överdrivet).
RaderaJo precis. Det handlar ju ytterst om att lära sig att det finns just oförhandlingsbara tillfällen å dem måste barn lära sig hantera.
RaderaJag kan själv känna mig som "livet är en matta av att mamma ignorerar mig" i stunder när cheetahn absolut bara vill bli buren/vara nära/bli kramad men det är en omöjlighet för att jag t ex tillreder hennes middag på skållhet spis å måste ha bägge händer till det. Å det är för varmt å farligt för henne att stå på pall bredvid. Det inträffar för ofta å är ju ofta mitt fel för att jag missbedömt hennes hungernivå å fixar mat för sent. Det handlar förstås bara om minuter men ibland funderar jag på vad den uppgivenheten hon utstrålar då hon står å drar mig i byxorna å snorar å gnäller innebär i längden. Jag blir förstås irriterad för snoret å gnället å att jag ska behöva tvätta byxor idag igen å det känner hon säkert av.
Å, vad jag känner igen mig i den här kommentaren!
RaderaÄr barnen med sin pappa så "struntar" jag i gråt och tårar. Det känns ju i mig men förnuftet känns det ok. Pappan kan förklara och hjälpa att reda ut den situationen. Allt går inte att ha framförhållning till, ut med sopor, till affären, akuten el vårdcentral med andra barnet osv. Kanske blir livet svårare om man har framförhållning till precis ALLT så vida barnet inte har autism.
SvaraRadera"Det känns ju i mig men förnuftet känns det ok" sammanfattar ganska bra hur jag känner. Jag tror inte att hon kommer få men av det, men det är ju tråkigt när det händer flera gånger på kort tid "helt i onödan".
RaderaJag väljer också att eh strunta lite i tårar om det är med pappa. En snabb tur till affären måste jag kunna ta mig.
SvaraRaderaOm du visste vad bra det känns att ha dig på "min sida" i detta!
RaderaOm barnet är med pappan så sliter jag mig, hur mycket jag ön vill stanna.
SvaraRaderaG är inne i en "den andra föräldern-period", alltså det är alltid den andra föräldern som är bäst, och E är mammig som hon alltid varit.
Så de få gångerna jag faktiskt tar mig utanför dörren utan minst ett barn så får jag ta lite tårar och tandagnisslan.
Gus sa häromdagen: Men mamor ska vara hemma JÄMT!!!
Så det är dags att jag försvinner lite ibland, tror jag.
Barn är kristdemokrater.
RaderaJag har inga barn, men jag har massa åsikter!
SvaraRaderaMen jag tänker att är det inte precis detta som är att curla sitt barn? Att se till att barnet aldrig får uppleva några motgångar och aldrig bli ledset?
Så länge det handlar om mindre besvikelser i livet, så som att mamma går till affären, så tror jag inte att man behöver oroa sig, snarare kan du vara nöjd och istället tänka på att du gav henne en chans att öva sig på att möta motgångar.
Så jag tycker att du ska gå till affären så pass ofta att hon inte längre gråter när du går.
Nej, jag tycker inte att det är att curla att planera bättre eller att låta henne följa med fast det inte var tänkt så från början (de gånger det är praktiskt möjligt). Hon får uppleva motgångar tusen gånger om dagen (för en fyraåring hinner ens världsbild rämna flera gånger innan klockan ens är sju på morgonen och det är dags att gå till förskolan), men om det är jag som gör henne ledsen så föredrar jag att också finnas till hands att reda ut situationen.
RaderaJo, jag förstår vad du menar och hur du känner. Dock fick jag lära mig under alla mina psykologtimmar att det är skillnad mellan motgångar och att utsättas för något traumatiskt, och med tanke på hur allvarligt du tar din föräldraroll har jag svårt att se att något du gör kommer att sätta ångestfyllda spår hos ditt barn. Och med tanke på vår uppväxt, så är det fan i mig den bästa komplimang man kan få! :D
RaderaSå det jag egentligen menade var att det kanske fanns något sätt att under kontrollerade former utmana sitt barn att vänja sig vid det okontrollerade. Det viktiga är ju inte att du går, utan att barnet lär sig att du alltid kommer tillbaka. Det var så jag tänkte. Om jag nu alls kan tänka efter ett tolvtimmarspass uppsatsskrivande idag!