Äh, "svara" eller "svara alla", what's the difference?

Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)

När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.

Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.

Ändamålen helgar medlen?

Två gånger under senaste veckan har jag lämnat hemulen gråtande. Visserligen har hon varit med sin far vid båda tillfällena, men jag har ändå känt mig som en rövhatt. Särskilt eftersom anledningen att jag smitit iväg varit att shoppa. Symboliken i att välja konsumtion framför sin avkomma liksom.

Jag antar att de flesta barn mår bäst av lite framförhållning (även om de själva, motsägelsefullt nog, är jävligt impulsstyrda) och det är väl där skon klämt i vårt fall. Plötsligt har jag bara stått i hallen med skor på mig, ropat hejdå och vägrat låta henne följa med.

Varför?

Vid det ena tillfället var mitt ärende att köpa frukt, som hon med anledning av sin födelsedag skulle ha med sig och bjuda på på förskolan. Hon kunde inte följa med eftersom hon precis var på väg att gå och lägga sig och jag kunde inte stanna hemma, för då hade det inte blivit någon frukt köpt och hon hade blivit ledsen och missnöjd dagen därpå istället.

Andra sammanbrottet kom då vi tio minuter innan stängning upptäckte att vi inte hade kattmat hemma. Inte mycket tid att förklara läget.

I dagar har jag gått och ältat det här för mig själv. Om jag bara planerat bättre hade jag kanske kunnat undvika båda situationerna. Eller är hon så stor nu att det kanske bara är nyttigt för henne att råka på lite mothugg, att inte låta henne få sin vilja igenom jämt? Nej, det får hon inte ändå, det finns gränser även i det här hushållet. Men ni vet grejen att göra henne upprörd och sen inte finnas där för att hjälpa henne att reda ut det.

Önskerubrik: Jag önskar att jag var mer engagerad

Svårt. För egentligen önskar jag att jag snarare kunde vara lite mer oengagerad och efter lite pepp, i form av Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig, tror jag att jag är på god väg. Nu är kanske inte familjelivet mitt största problem eftersom jag är gift med en man som har lägre toleranströskel för oreda än jag (undantag: i köket) och som dessutom är en god organisatör, men helt i hamn är jag såklart inte. Dessutom går det som tas upp i boken även att applicera på jobbrelationer och i situationer som kan uppstå om en som av jag okynneshäver ur sig fraser som "Det kan jag göra!" när någon form av ansvar ska fördelas och det varit tyst i rummet lite för länge.

Våga vägra vara duktig! Viva la revolución!

(Rubriken önskad av Caroline.)

VM i dåligt samvete

– Mamma, kommer du snart? Kan du ta med min giraff från vardagsrummet?
– Den kan du hämta själv när du går och kissar.

*tystnad*

Ni som har eller har haft småbarn vet att det sällan är ett gott tecken när de är alldeles tysta, så jag gick in i sovrummet och för att se efter vad som var i görningen. Svar: ingenting. Hon hade helt enkelt vikt upp en flik av överkastet och täcket, krupit ner och somnat. I väntan på sin pms-sura morsa som satt i vardagsrummet och spelade tap zoo.

Nu har jag pussat den lilla hjässan, släckt lampan och gråtit en skvätt över att jag är världens sämsta förälder. Det känns fortfarande inte bättre, och morgon är det såklart jobb och förskola så att jag inte har en chans att kompensera genom att vara all fun and games och skitnärvarande. Fan också.

Hej bloggen!

Du har helt rätt. Jag negligerar dig. Om det är till någon tröst så vill jag dock påpeka att jag har dåligt samvete över det. Lite åtminstone. Men jag kommer tillbaka så fort nyhetens behag lagt sig på iphone-fronten. Promise.

Tills dess tre mycket läsvärda inlägg av personer som troligtvis inte hänger på twitter/wordfeud dagarna i ända:

Amningsbloggen – Är barnstyrd avvänjning möjlig
Vilda barn – Att få känna
Sagogrynet – Felicia försvann och skrikmetoderna

Och för er som inte är intresserade av anknytning och dylikt trams (säkert jättemånga av er sort som hänger här), lite lättsmält pausunderhållning:

Mannen utan närminne

Vi har en skitbra närbutik här på torget. De har trevlig personal som gärna tar in de varor som eventuellt saknas, det är lätt att orientera sig och hitta det man söker där inne, priserna ligger på samma nivå som på stormarknaden och deras ekologiska sortiment är helt enastående med tanke på butikens storlek. Det är väldigt sällan vi känner ett behov av att besöka en annan livsmedelsaffär. Men. Utanför står en kille och säljer Faktum och det är väl helt i sin ordning, om det inte vore för att han tror att varje gång jag går förbi är första gången vi ses.

Alltså satsar han på sälja på mig tidningen både på vägen in och ut ur butiken och han ger mig valpögat varje gång jag tackar nej. Vid ett tillfälle tog det max fem minuter från det att jag köpte tidningen av honom och småpratade lite tills att han gjorde ett nytt försök. Det är fan skitjobbigt. Ska jag behöva köpa en bostad till honom för att slippa det här dåliga samvetet varje gång jag handlar middag? Eller ska jag höra av mig till handlaren och ba:
– Jag är inte rasist men... kan du köra bort den där zigenaren som uppehåller sig i entrén?