fredag 4 januari 2013

Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

25 kommentarer:

  1. Vilket inlägg! Känner så igen min pappa i din beskrivning: socialt kompetent, vältalig, (var i alla fall) trevlig att se på, etc. De flesta som träffar honom gillar honom till en början. Folk blir nästintill förvånade när jag berättar om vår uppväxt & hans alkoholism & våldsamma sidor. Mina föräldrar fick också delad vårnad när de skilde sig, men vi var kanske fyra helger hos pappa. Vilket då gjorde oss väldigt ledsna eftersom han då fortfarande fungerade någorlunda normalt & inte drack så mycket eller var aggressiv mot oss barn. Men så här i efterhand är jag glad för det. Slapp nog det värsta ändå. Minns att mamma sa att skilsmässoadvokaten gav mamma rådet att dela vårdnaden för att slippa tjafs. Hade kanske varit bättre utan. Sluppit veta att han hade rätt till oss men vi fick aldri rätt till honom.

    SvaraRadera
  2. Blir så ledsen av att läsa. Att det får gå till så, och att föräldrars rätt till sina barn ska gå före barns bästa. Hoppas att det är ok att jag länkar till inlägget?

    SvaraRadera
  3. Vet inte var jag ska börja. Blir så ledsen för din skull över all skit du har fått gå igenom pga att din pappas rätt till umgänge med dig var större än din rätt till trygghet och en normal barndom. Ledsen och arg över samhällets svek, jag menar, någon måste ju ha fattat? Blundade alla?

    SvaraRadera
  4. Jag vet inte vad jag ska skriva, vill bara visa att jag läst och känner med barnet och dig som vuxen. ♥

    SvaraRadera
  5. Att man fortfarande betraktar barn som de vuxnas egendom, alltså...

    SvaraRadera
  6. Tack allihop för era fina kommentarer!
    Visst har det satt sina spår, men jag har ändå mer distans till det idag än vad som kanske framgår i inlägget. Jag är ok :)

    SvaraRadera
  7. Så jävla sjukt! Läser på aftonbladet också, om barnen vars pappa dödat deras mamma, och har ändå kvar rätten att träffa deras livrädda stackars barn.

    Kram!

    SvaraRadera
  8. oj, det blev en konstig mening.. men du kanske fattar hur jag menar ändå..

    SvaraRadera
  9. Shit. Vilket gripande inlägg. Blev du verkligen lämnad som pant hos folk? Skönt att läsa att du verkar ha distans till det ändå. Det är helt sjukt att man kan behandla barn så. Hur kunde din pappa få vårdnad - visste man inte hur han levde eller trodde man på nåt sätt att det ändå skulle vara bra för dig???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han har vid ett par tillfällen fått erbjudanden om att sälja mig men tack och lov inte varit så utblottad eller desperat så han nappat.
      Som sagt så kan han vara riktigt charmig när så krävs, så det har nog inte riktigt framgått under vilka förhållanden han levt när vi t ex besökt soc.

      Radera
  10. Det här är din historia och den är så viktig.
    Otroligt att du vågar skriva den, jag hade aldrig vågat, med rädsla för hur andra då skulle ha en nyckel till mitt förflutna och kunna navända den och döma mig för den historia som andra bidragit till att ge mig.
    Jag är så ofantligt imponerad av dig.
    Och som slutkläm; så vill jag att du skriver en bok.
    Det behöver naturligtvis inte handla om detta, men du skriver så bra, så det vore synd och skam om du inte skrev ett par tre böcker ;) Gör det.
    Kram från PPD

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är en av mina absoluta favoritkomplimanger, det tycker jag om att höra :)

      Hur menar du med "nyckel till ditt förflutna"? (Blir genast paranoid och funderar på att ta ner inlägget.)

      Radera
    2. nej förlåt, ta absolut inte bort det. Dess existens gör att jag lär mig att ens förflutna och det människor/vuxna valt att göra mot en eller låtit bli att göra, är något man själv som barn inte kan ansvara eller styra över. Men på ett känslomässigt plan så har den kunskapen inte landat i mig, så därför skriver jag utifrån mina egna tankar, att jag aldrig skulle vågat skriva det du gjort. För jag vill ha ryggen fri, vill inte att folk ska veta saker om mig som de sen kan dra massa slutsatser genom, vill att fok ska veta så lite som möjligt, känner mig tryggast då. Och det kommer ju av en underlig barndom... då saker vändes emot en.
      Därför är jag ju så imponerad av att andra vågar, och att andra tänker annorlunda. Det är så intressant att få ta del av.
      Vänligen PPD (hoppas det blev tydligare vad jag menade)

      Radera
  11. Fantastiskt inlägg! En kompis till mig ligger i vårdnadstvist just nu, och det är så tydligt att lagen framför allt tar hänsyn till föräldrarnas (pappans) rätt att träffa sina barn och struntar i barnens behov. Just den här pappan är en bra pappa, men barnen är för små för att klara av att flytta mellan föräldrarna på det sättet och blir jättestressade.

    En kompis till henne var dessutom med om något liknande som din mamma, som separerade från en kriminell och misshandlande partner men ändå tvingas skicka iväg barnet till pappan med jämna mellanrum, eftersom han har rätt till det.

    SvaraRadera
  12. Usch, det är så vidrigt att det får vara så här!

    SvaraRadera
  13. Vilken historia. Vad fruktansvärt att det får gå till så. Frågade de (myndigheter, andra ansvariga, vuxna) någonsin dig om hur du egentligen hade det?
    Vad viktigt att du skriver om det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fick svara på frågor som "Hur bor pappa?". Jag minns inte riktigt vad jag svarade, men som många andra barn var jag väl lika delar fåordig/blyg och lojal. Att jag svarade att han bodde i lägenhet var nog tillräckligt för att det skulle anses normalt.

      Radera
  14. Vilket fantastiskt starkt å fint inlägg! Jag tycker det framgår mycket tydligt att du har distans till det här - men samtidigt är det nästan ofattbart för mig att det GÅR att få distans å bli en fungerande människa med de där erfarenheterna i bagaget. Tänkte mycket på boken "mig äger ingen" när jag läste f ö.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den boken tyckte jag mycket om. Har du förresten läst Mian Lodalens Dårens dotter? Om inte så rekommenderar jag den varmt.

      Radera
    2. Nix ej läst. Började på en av henne en gång å ogillade så slutade. Ska genast skriva upp denna på min boklista, danke!

      Radera
  15. Så hemskt att det får vara såhär! Jag förstår inte att myndigheterna inte hade bättre koll på din pappa?? Eller de hade de ju eftersom polisen kom? Men inte tillräckligt för att se vad du blev utsatt för. Blir såå arg när jag tänker på att det får gå till såhär. Barnens århundrade, hell yea...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han är/var bra på att hålla skenet uppe och polisen var nog aldrig hemma hos honom då jag var där (utom den där gången då jag var bebis).

      Radera
  16. Läser ditt inlägg. & kommentarerna.
    Trots att jag inte känner dej, så blir jag så stolt över dej. Ditt mod.

    SvaraRadera
  17. Än en gång: tack alla för era fina och peppande kommentarer!

    SvaraRadera