Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)
När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.
Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.
Jag skickade - också under journalistutbildingen för övrigt - ett sms där jag gjorde mig rolig på en annan tjejs bekostnad, till just den tjejen. Det var menat till min kille och det roliga bestod i att hon hade råkat göra ett misstag som min kille hade slagit vad om att någon skulle göra (vi skulle sända direktsänd tv för första gången och jag skulle vara nån sorts ansvarig). Så det var inte så elakt menat, men när jag skickade det TILL den det handlade om blev det väldigt elakt såklart.
SvaraRaderaDet slutade i massa tårar från både hennes och min sida. Fy fan. Får fortfarande grav ångest varje gång jag tänker på detta.
Är ni vänner idag?
RaderaI fredags fick jag mejl av en kollega med ett meddelande ovan det egentliga meddelandet om att hon först hade råkat skicka det till chefen. Tur att det var ett av hennes ordentliga mejl och inte någon rant om kaffe, kände jag när jag läste det.
SvaraRadera...eller ett mail där hon ventilerade missnöje med chefen och tankar på att byta jobb :)
RaderaÅh, alltså varför kan man inte släppa sånt? Jag är ju den riktigt ängsliga typen ibland som kan få ångest flera år senare av nåt jag sagt, som jag egentligen står för, men i fel sammanhang, för liksom "Gudvadskafolktyckajagärensåntönt"
SvaraRaderaKan vara så att om jag råkat ut för din händelse bara självantänt av skam och försvunnit.
Jag har lite halvsega ostbågar och ett par centiliter portvin, ska jag komma över med det?
Jag är särskilt intresserad av portvinet, men ostbågarna slinker nog också ner.
Radera