Ofta tycker jag att normerna är så snäva att jag inte ens bryr mig om att försöka passa in. Jag har nattammat (länge), ammar fortfarande till husbehov och vi samsover oftast alla tre. Jag accepterar att det växer hår lite varstans på min kropp, en kropp som jag för övrigt trivs i trots att den inte har samma proportioner som när jag var tonåring. Jag har inte använt schampo på ett halvår, sminkar mig sällan och känner inget behov av konsumera mensskydd som bara används en gång för att sedan kastas bort. Jag försöker inte göra sken av att jag inte har några kroppsfunktioner, uppskattar barnfri tid och föredrar husman och öl framför sallad och vitt vin när jag hänger med mina vänner.
Just när det kommer till tvåsamhetsnormen har jag dock aldrig haft några större större problem att passa in. Jag har sett och lyssnat på dokumentärer, både mer och mindre seriösa, om människor som väljer att leva i andra former av förhållanden och familjekonstellationer och jag tänker att visst, var och en får väl göra som de vill. Men fan vad jobbigt det verkar. Ett program handlade till exempel om en familj bestående av ett barn och dess två biologiska föräldrar, plus tre andra vuxna. Jag blir matt bara av att tänka på det. Vi har svårt nog att pussla ihop tillvaron trots att vi bara är tre personer i den här familjen.
Eller är jag helt fel ute nu? Någon som har erfarenhet av förhållanden med lite vidare ramar? Vad har jag missat?
Del 1 – Kärlek
Jag tänker att om man är flera vuxna i en familj så behöver man inte pussla alls... Då är ju alltid någon hemma och avlastar någon... Så i långa loppet kanske det bidrar till mindre ensamhet och mindre gräl.
SvaraRaderaInte för att jag vill dela min man med någon, men jag har alltid fantiserat om att bo i något slags kollektiv bara för att det är så skönt att få hjälp med allt möjligt som gör att vardagen blir lättare.
Men annars finns det nog bra sexkalendrar som profeten och mormonen Jeff Warren har knåpat ihop, så att han skulle få ligga med sina 79 fruar i tur och ordning.
Jag var nog lite otydlig. Det var alltså en "vanlig" familj som bodde tillsammans, men utöver det hade båda föräldrarna andra förhållanden med människor som visserligen var hemma hos dem emellanåt, men som bodde på annat håll.
SvaraRaderaJaha... Men då förstår jag. Det hade jag inte heller gillat...
SvaraRaderaDet verkar oerhört svårt att hinna få ihop ens! :)
SvaraRaderaInnan kärleken dök upp delade jag lägenhet med vänner. Då trivdes jag bäst när vi var tre som delade lägenhet. Vi slet mindre på varann, vi var fler som delade hushållssysslorna och vi kunde komplettera varandra bättre. Likaså var min syster inneboende en period hos mig och sambon. Det trivdes jag också med. Så jag tror att jag hade trivts med att vara tre - men mitt hjärta fungerar inte så. Så en tredje person i förhållandet blir det inte, men det finns kanske utrymme för en vän?
Amiechan: Hade vi bott större än vi gör så tror jag absolut att det hade varit en fantastisk avlastning att vara fler vuxna (och kanske fler barn) som kunde avlasta varandra. Men precis som du så har jag väldigt svårt att se mig själv att kliva ur tvåsamheten när det kommer till kärleken.
SvaraRaderaNej, tvåsamhetsnormen är nog svår att utmana, ens i tanken, för oss flesta. Så djupt rotad är den....
SvaraRadera