What can I say? Jag lever i ett monogamt förhållande med den biologiska fadern till mitt barn. Det är vi som är verklighetens folk™.
Mellan åtta månaders och sex-sju års ålder provade jag dock på att vara barn till en ensamstående mamma. Det var inget jag tog någon större skada av, om jag får säga det själv. Tvärtom. Jag tror att få barn får uppleva den odelade kärlek och uppmärksamhet jag fick under de åren.
Men framför av allt slapp jag otryggheten i att växa upp med en förälder med ett aktivt missbruk. (Utom under skolloven då jag hade den livsviktiga "rätten till" min pappa.)
Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Exakt hur familjen ser ut är nog inte det viktigaste. Det viktiga är att man som barn känner sej älskad & trygg. Ibland i en jättefamilj. Ibland med bara en förälder.
SvaraRaderaMen det hugger till i hjärtat när man tänker på alla barn som får leva med missbruk i sina familjer.
& ännu värre om missbruket drabbat den enda som man fick trygghet av...
Usch, prata inte om det.
SvaraRadera