Jag klär inte i vitt, har aldrig lidit av någon gräddbakelsefetisch och konceptet att älska varandra tills döden skiljer en åt har jag haft ett odramatiskt icke-förhållande till. Däremot har jag alltid varit ett stort fan av brakfester.
När vi gifte oss var jag 21 och han 23 år. Vi hade varit tillsammans i knappt ett år och jag antar att man kan säga att det var rätt spontant påkommet. Det kändes som en bra idé då och det känns som en bra idé idag, åtta år och ett barn senare. Nuförtiden känns det nog till och med lite bättre eftersom få höjer på ögonbrynen när de får reda på att en 29-årig småbarnsmorsa är lagvigd.
De första åren vågade jag knappt referera till min man som just "min man" eftersom det drog igång en jevvla massa spekulationer kring huruvida jag a) levde tillsammans med en "utländsk" kvinnoförtryckare, b) var uppvuxen i en sekt och på ett eller annat sätt blivit tvingad in äktenskapets boja, c) led av någon slags psykisk ohälsa och var helt oförmögen att kontrollera impulser av typen "nämen, om man skulle ta och skaffa sig sms-lån/tribaltatuering/kamphund/äkta make", eller d) en kombination av ovanstående. Slutsats: Det måste på ett eller annat sätt vara synd om mig.
Det här var nämligen på tiden före bridezilla-programmens intåg i tv-tablån. Nuförtiden verkar det, på gott och ont, vara socialt accepterat både att drömma om bröllop och att ingå äktenskap lite hipp som happ.
Ps. Jag har naturligtvis inga som helst fördomar mot 21-åringar som lever som om varje dag var den sista.
Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
hihi fantastiskt inlägg. Älskar slutsatsen. Och kan lite känna igen, när det kommer till att skaffa barn ung. Nu börjar det bli alltmer okej att nämna att jag har unge. Inga blickar - om jag inte råkar slänga in
SvaraRadera1. att jag har två
2. hur gammal den äldsta är
Jennie
Skrattade hogt at detta: c) led av någon slags psykisk ohälsa och var helt oförmögen att kontrollera impulser av typen "nämen, om man skulle ta och skaffa sig sms-lån/tribaltatuering/kamphund/äkta make"
SvaraRaderaEgentligen är det ju vansinnigt att man är ung morsa vid 29!!! Fast för mig är det tur, för då gör det inget om jag skulle bli lagom gammal morsa vid typ 35...
SvaraRaderaJennie: Haha, jag kan tänka mig det, men du ser ju så jäkla oförstörd ut att folk säkert tror att du är yngre än du är också.
SvaraRaderaCinderalley: Vad glad jag blir!
mikkan: Är man? I och för sig så var snittåldern för förstföderskor 31 år i Sverige senast jag kollade, men jag upplevde inte att folk i allmänhet tyckte det var konstigt att jag fick barn när jag var 25. Att vara 21 och gift däremot. Jättejättekonstigt tydligen.
(Fast jag gnuggar händer och fötter när jag tänker på att din mamma var i min ålder när du var 12 bast. Eller räknar jag fel nu? Det borde ha varit uppseendeväckande även på den tiden.)
Jag hade lite svårt att somna. Tittar in här & får mej ett gapskratt! :)
SvaraRaderaNu ska jag nog sova gott.
Godnatt :)
SvaraRaderaJa, jag fyllde ju 13 innan hon han fylla 30. Det är ju lite som i Gilmore Girls.
SvaraRaderaJag vet inte riktigt hur uppseendeväckande det var bland hennes vänner, där de flesta var tonåringar när de födde sin första unge. Det var ju trots allt på 70-talet (alltså medan hon var gravid). Gänget hon hängde med var ju inte direkt högpresterande utan tillhörde den elit som gärna hoppade av högstadiet, åkte i tuffa raggarbilar och bar tuffa jeansjackor/jeansvästar. Men idag är ju jeansen utbytt mot vargtröjor ...
Men självklart så har blir ju de jag berättar för lite chockade och replikerar ofta med ett "Oj..?!".
Och BTW, angående min kommentar, så var den baserad på felaktiga grunder, då jag missade att du hade skrivit att FÅ reser på ögonbrynen. Trodde att folk fortfarande gjorde det för att du "bara" var 29 och lagvigd morsa! So my bad!
Haha!
SvaraRadera