Äh, "svara" eller "svara alla", what's the difference?

Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)

När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.

Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.

Jag är inte rojalist, men...

...vad är grejen med allt hat? Vill vi avskaffa monarkin eller är vi mer intresserade av att bara släpa ut kronprinsessfamiljen på torget peta på dem med en spetsig pinne?

Jag borde eventuellt sluta hänga på twitter.

Disclaimer

Förresten, jag har ju gått och blivit hjälpmamma så här på äldre dar också. (Mer info om vad det innebär hittar du på Amningshjälpens hemsida.) För att undvika eventuella missförstånd vill jag dock inflika att, om inget annat nämns, så är det jag postar här på bloggen mina egna åsikter och reflektioner och alltså inte nödvändigtvis representativt för föreningen Amningshjälpen.

Monoamori/monogami

Ofta tycker jag att normerna är så snäva att jag inte ens bryr mig om att försöka passa in. Jag har nattammat (länge), ammar fortfarande till husbehov och vi samsover oftast alla tre. Jag accepterar att det växer hår lite varstans på min kropp, en kropp som jag för övrigt trivs i trots att den inte har samma proportioner som när jag var tonåring. Jag har inte använt schampo på ett halvår, sminkar mig sällan och känner inget behov av konsumera mensskydd som bara används en gång för att sedan kastas bort. Jag försöker inte göra sken av att jag inte har några kroppsfunktioner, uppskattar barnfri tid och föredrar husman och öl framför sallad och vitt vin när jag hänger med mina vänner.

Just när det kommer till tvåsamhetsnormen har jag dock aldrig haft några större större problem att passa in. Jag har sett och lyssnat på dokumentärer, både mer och mindre seriösa, om människor som väljer att leva i andra former av förhållanden och familjekonstellationer och jag tänker att visst, var och en får väl göra som de vill. Men fan vad jobbigt det verkar. Ett program handlade till exempel om en familj bestående av ett barn och dess två biologiska föräldrar, plus tre andra vuxna. Jag blir matt bara av att tänka på det. Vi har svårt nog att pussla ihop tillvaron trots att vi bara är tre personer i den här familjen.

Eller är jag helt fel ute nu? Någon som har erfarenhet av förhållanden med lite vidare ramar? Vad har jag missat?

Del 1 – Kärlek

Ojämställdhet i vardagen

Snacka går ju, men hur står det egentligen till med jämställdheten till vardags? Inspirerad av bland andra Onekligen, Colombialiv och A.M.O. tänkte jag rannsaka mig själv en tid framöver. *ångest*
Det kommer handla om pengar, städning, barn, mat, disk och tvätt, klyschor och millimeterrättvisa.

PS. Jag tänker mig fler inlägg på tema försoning. Jag ska bara försonas lite mer först.

Hej Emma

Har läst igenom alla amnings-taggar och förstår att du ammar till sömns(?) Jag har en bebis på 4 månader som inte kan somna på annat vis än med bröstet i munnen och det är helt okej, bara mysigt. Men jag skulle gärna gå upp och se en film med karln nån gång ibland då den lilla somnat och i dagsläget går inte det. Hon märker såklart att jag avlägsnar mig. Kommer det att vara så så länge jag ammar (helst i minst 1,5 år till) eller ändras detta när de blir lite större. Typ att de sover djupare? Vem vet?! :) Härlig blogg!

Mvh
Emma

Till att börja med: Tack! Jag är mycket svag för smicker.

Att många bebisar vaknar så fort man lägger dem ifrån sig är naturens sätt att se till att de inte blir lämnade utan uppsikt och uppätna av vargar eller andra hemskheter. Nuförtiden är ett sånt scenario tack och lov inte särskilt sannolikt, men det vet inte din bebis. När ni smyger iväg och äter smågodis och kollar på film vet hon inte att hon ändå är i säkerhet och att du och hennes pappa kommer tillbaka, så därför gör hon sig påmind.

Många gånger är föräldrarna mer beroende av rutiner än vad barnen är, men om det känns ok för er så kanske er dotter kan få vara med när ni kollar på film, det är mycket möjligt att hon sover lika bra i famnen i tv-soffan som i sin säng i sovrummet.

När min unge var spädis kändes det ibland som att hon aldrig sov. Det gjorde hon ju såklart, men oftast bara om man var precis intill henne, så att slinka iväg och greja med annat fanns inte på kartan. Stressande till en början men när jag vände på det och började ha henne sovande på bröstet när jag kollade på tv och vaken bredvid mig på golvet eller i babysitter eller i sele när jag diskade, duschade, hängde tvätt osv. så blev allt mycket enklare. Föräldraskapet har för mig i mångt och mycket handlat om att lära mig att släppa taget och bara hänga med, och det är jag tacksam för.

Med tiden har den sammanhängande sömnen kommit i längre och längre sjok. Hon sover fortfarande inte hela nätter och jag ammar henne fortfarande till sömns, men jag behöver inte längre ligga bredvid henne för att hon ska inte ska vakna stup i kvarten. Om det är det faktum att jag "belönar" hennes nattliga uppvaknanden, som en del uttrycker det, med amning som gör att hon inte "lärt sig" att sova hela nätter eller om hon ändå hade vaknat låter jag vara osagt. Jag struntar faktiskt i vilket också eftersom jag inte tror på att barn och hundar mår bra av att uppfostras med samma metoder.

När ditt barn börjar sova djupare och utan en förälder som ligger tätt intill har jag ingen aning om, men det kommer hända. Förr eller senare. Hoppas ni hittar ett sätt att göra tiden fram till dess så bekväm som möjligt!

En av alla anledningar att inte bo i radhusområde

Var kommer de ifrån? Hur länge tänker de stanna? Har de inget eget hem?

Säg inte hej, säg nej!

Jag har just läst Jesper Juuls Konsten att säga nej med gott samvete. Det tycker jag att ni också ska göra. Särskilt om ni har barn och inte är fan av att vara tvungna att välja mellan att ständigt kränka dem eller låta dem växa upp helt som vindarna blåser. Seså. Mycket inspirerande.
Förutom att mitt och min dotters förhållande redan blivit mer harmoniskt så har Jeppes approach visat sig funka ypperligt på fulla killar som bara vill prata lite, och därmed också imponerat på väninnan jag var ute och okynnesölade med förra veckan.

Det våras för våren. Så småningom.

Igår:
Vårjacka: check!
Krokus på södersidan: check!

Idag:
Vinterjacka: check!

Men på plussidan:
Imorgon har jag tagit mig lite kompledigt för att hänga med barnet. Och så vann jag två biobiljetter på krysset i något gammalt nummer av Värdsnyheter. Kanske dags att introducera konceptet barnvakt. Så småningom.

Hur mår du?

Jag vet inte riktigt vad folk är ute och fiskar efter. Eller jo, jag vet exakt, men det tänker jag inte bjuda på. Så jag brukar, eller snarare brukade, dra till med ett "Bra, själv?". Fel svar. Leder till en massa ovälkomna följdfrågor. På senare tid har jag därför istället börjat köra med några alternativa metoder: svara undvikande, byta ämne eller förekomma den andra parten genom att ställa ett batteri av frågor om helgen/kvällskursen/barnen. Funkar mycket bättre.
För det kan väl inte vara så att folk förväntar att jag ska rulla fram den röda schäslongen och leverera ett ärligt svar? Typ "Jag mår skit. Man skulle nästan kunna säga att jag går igenom en slags kris, att livet står mig upp i halsen, trots att jag har ett lojt deltidsjobb som en apa hade kunnat klara av, ett relativt jämställt äktenskap och bara ett barn – som dessutom är i en härlig och ganska harmonisk ålder. Jag är alltså på det klara med att majoriteten av jordens befolkning har det jobbigare än jag. Men jag skulle ändå behöva ta semester från livet och gå och lägga mig i ett tyst och mörkt rum i ett par tre veckor. För jag känner att jag förväntas ta ansvar för en massa saker som är utom min kontroll. Och så var det ju den där lilla detaljen – att en av de personer som betyder allra mest för mig i hela världen ligger och tynar bort och dör as i write.
Relevanta följdfrågor på det?"

Dirty talk

Efter två veckors dagisförkylning med tillhörande kraftiga hostningar och nysningar har jag insett faktum och accepterat mitt öde. Att göra sporadiska knipövningar under några få månader efter förlossningen räckte inte, man måste tydligen underhålla de där musklerna även fortsättningsvis, så nu har jag beställt knipkulor. Jävlar vilket projekt. Det blir ju milt sagt en del sållande när man googlar en produkt som ska stickas upp på en plats där solen sällan skiner, men jag tror att jag har hittat vad jag var ute efter.

Dessutom har jag lärt mig att...
"Minskad lust handlar är jämförbart med geishakulor g-punkten och därför geishakulor med sexlust." Jasså, säger du det?
"Geishakulor handlar inte bara om porrfilm." Å fan? Nej, i så fall ska jag inte ha några!
"Män är förmodligen geishakulor med män." Aha! I knew it!
Tack internet!
Källa: geishakulor.com

Läsarundersökning

Vid vilken ålder började era barn sova i eget rum?
Vad var det som avgjorde saken?

Här föder hon fram tiokilosbabyn

Nej, bilderna kommer inte från En Ding Ding Värld. Det är bara jag som försöker uträtta mina behov i lugn och ro. Och ett barn som upptäckt hur roligt det kan vara att öppna toalettdörren, klampa in och krypa ner i sin mammas byxor. Ska det vara såhär i arton år nu?