En kompis berättade för ett tag sedan att han och hans käraste skaffat tv i sovrummet och i nästa andetag att han läst att det drar ner sexfrekvensen något kopiöst. Sen skrattade vi lite och en tid senare gick de skilda vägar. Såklart inte på grund av tv:n och/eller att de eventuellt slutat ligga (or...?), utan för att de tyckte att de kommit till ett stadie i förhållandet där de mer var vänner än partners. Det har jag hakat upp mig på och funderat mycket över.
Jag menar, blir det inte så för alla förr eller senare? Lever man så nära varandra år ut och år in så är det väl oundvikligt att man antingen börjar hata varandra eller att vänskapen blir så djup att den liksom tar överhanden när den där första förälskelsen lägger sig. Måste det vara fel? Det kallas väl inte livskamrat för intet? Och det ena utesluter väl inte det andra? Eller?
Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar
Att båda parter i ett förhållande skaffar ajfööön kan påverka nivån av kommunikation/umgänge. Men hey, jag ser det som att man kanske inte tröttnar på varandra lika snabbt...?
SvaraRaderaJag tycker det där går i perioder. Ibland känns vi mer som två kompisar som delar bostad en tid, sedan kommer kärleken tillbaka. Men en blandning av kärlek och vänskap (om man nu kan skilja på de två) är nog i alla fall för mig nödvändigt för ett långvarigt förhållande.
SvaraRaderaJag tror en stor del av problemet kan vara just när man slutar ligga/vara fysiskt nära, när man tappar lusten för att ligga med varandra (jag t.ex har ingen lust att ligga med nån av mina kompisar)så tappar man väl inte helt lusten och behovet och det ställer ju lätt till det. Och om man nu tappat lusten och behovet så kan man nog vilja sätta igång och känna det där begäret igen.
SvaraRaderaJag är helt för kärlek som blir till vänskap så länge det åtminstone i nån utsträckning finns något kvar som särställer det gentemot annan nära vänskap. Man ska ju inte underskatta det fysiska. Sen vill jag ju tillägga att det ju inte så att man kan (och bör och måste, typ) stå ut med svackor, men att kanske vara lite uppmärksam på när en svacka blir ett avgrundsdjupt hål.... Know what I mean?
Ett visst mått vänskap måste man väl ändå ha, men inte så att det bara blir vänskap av det hela. Svårt. nu börjar jag också fundera över det här...
SvaraRaderaNiklas är min bästa vän. Det kanske låter lite trist, men så är det. Vi gör allt det där som bästa vänner gör, men sen gör vi ju annat också, sånt som bästa vänner oftast inte gör; vi ligger, vi har ett barn tillsammans, vi är fysiskt attraherade av varandra, vi har delvis gemensam ekonomi osv. Jag tror nog också att det är oundvikligt att man som par förr eller senare hamnar i någon form av djup vänskap.
SvaraRaderaWhat Fifi said!
SvaraRaderaOm ja får bli läskigt personlig så kan jag berätta att jag och min man precis kommit ur en majorsvacka, där allting gungade och vi knappt kommunicerade.
Nu är det istället så fantastiskt bra.
Vi pratar, älskar, skrattar och har det skitbra.
Det känns skönt att vara här nu. Att ha kommit ut på andra sidan, tillsammans.
Han är ju min allra bästa vän.
rookiemom: Det kan helt klart ligga (hehe) något i det.
SvaraRaderaLisa: Jag är helt med dig på det.
Lina: När man har små kids (eller tv i sovrummet?) blir det ju inte så mycket tid över till att ligga. Iallafall inte mer än lite snabbt. Men såklart måste det ju finnas något mer kvar än vänskapen.
Jag tänker mer att vänskapen blir så stor att den väger över även om inte den (fysiska) attraktionen skulle minska.
Jenny: Haha, gräv inte ner dig för djupt i funderingarna bara.
Fifi: Tror du att det hjälper er att hålla lågan vid liv att ni är ifrån varandra längre perioder?
Icka: Jag kan tänka mig att både topparna och dalarna blir mer markanta ju fler barn man har. Baserat på hur jag upplever skillnaden i förhållandet mellan noll och ett barn.
Hoppas att du (&jag) har rätt. Annars ligger mitt äktenskap i farozonen.
SvaraRadera