9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med

Utan tvekan: slösurfandet. Det här att jag har obegränsad surf till fast pris inbakat i mitt mobilabonnemang är dåligt för min karaktär och förödande för kreativiteten samt gör mig med all säkerhet till en mindre närvarande förälder. Fan ta mig!

Tack för en fantastisk lördag!

Så passivt aggressivt jävla jävelsur just nu. Min dag:

Blev väckt strax före sju. Klev upp tillsammans med barnet och lät den andra vuxna personen få sovmorgon.

Åkte en snabb sväng till Frölunda torg med man och barn och köpte en present. Sämsta sättet att umgås.

Kom hem, slog in paket, svepte en kopp kaffe, bytte om och gick med barnet på spökkalas och var social och välanpassad hos ett grannbarn vars morsa plumpt frågade om min "graviditet" när vi sprang på varann häromdagen.

Hem igen, växlade på sin höjd två ord med min äkta hälft (som sen hängde i köket med stängd dörr medan jag och barnet höll till i vardagsrummet) innan han la sig på soffan för en powernap. En powernap som vid det här laget varat i snart fem timmar och relokerats till barnets säng. Medan jag koordinerat kvällsmat och tandborstning, deltagit i en neverending rollek och läst saga.

All plikter and no samliv osv. Jag fullkomligt "älskar" det!

Dagens floskel

Efter jobbet mötte jag upp Avanai-Lisa för fika och överlämning av böcker och nu känner jag mig nyförlöst, alltså inte på det där baby bluesiga och ymnigt blödande ur fittan-sättet utan sådär glad och nöjd som en bara kan vara när en fått nåt vettigt gjort. Jag älskar att göra mig av med prylar! Dessutom fikar jag och snackar skit med vuxna människor med rimliga åsikter alldeles för sällan.

Som vanligt när jag träffar fellow småbarnsmorsor så blev det prat om barn och föräldraskap, förskola, uppfostran och metoder och på tal om det så hoppas jag att någon av er som läser har bättre koll på utvecklingspsykologi och kan svara på var det här jävla mantrat om att barn mår bra av rutiner kommer ifrån, vem som forskat på det och vilken typ av rutiner som avses. Spektrat är ju rätt brett för vad som kan anses vara en rutin menar jag.

De jag oftast hör obsessa om värdet av rutiner är de som propagerar för femminutersmetoden, schemastyrd amning och liknande – rutiner som jag är övertygad om inte gör någon nytta för särskilt många barn. Men en rutin kan ju också vara något så vardagligt som att borsta tänderna och läsa en saga eller sjunga någonting vid läggdags, eller för det mycket lilla barnet; att få komma upp i sin förälders famn då det vaknar och är oroligt, en trygg förutsägbarhet och långt ifrån samma sak som att vid givet klockslag varje dag gråta sig till sömns.

Jag gissar att det är få familjer som helt saknar rutiner i tillvaron, där varje ny dag är lika oförutsägbar som en tripp till Alices Underland, och frågan är om de familjerna i så fall är mottagliga för informationen om nyttan med rutiner.

Ps. Signaturen E, lämna din adress i en kommentar eller maila på jonna punkt dignelius at gmail punkt com ifall du fortfarande är intresserad av Vinterns goda ting, portot går loss på ungefär en femtiolapp. Och Bettan, spa-boken ligger här och ropar på dig

"Vad du än gör, sök inte jobb hos oss!"

Ja, jädrar vad sugen en blir på att söka nytt jobb när annonserna är formulerade ungefär såhär:

"Hej, vi söker någon som kan jobba hos oss men eftersom arbetslösheten just nu ligger på nio procent och vår regering hatar arbetslösa människor och vill att de ska dö så behöver vi inte bry oss ett smack om att vi framstår som dumma i huvudet i den här annonsen. Till exempel så berättar vi ingenting om arbetsplatsen, arbetstiderna eller förhållandena runtikring, t.ex. detaljer som ifall du kommer jobba ensam eller ingå i ett arbetslag. Faktiskt så berättar vi ytterst sällan ens till vilken arbetsplats vi söker folk eller ens var den är belägen geografiskt för det vore ju dumt om du kunde kolla upp om du har möjlighet att ta dig dit under rimliga former. Istället copy-pastear vi in fyra floskliga rader om stadsdelen i stort. Och ändå kommer vi få in ungefär trehundra desperata ansökningar av vilka vi slumpmässigt slänger hälften i papperskorgen eftersom vi inte kommer hinna läsa dem ändå. Håll tillgodo!"

Här är tre jobb (1, 2 och 3) jag INTE kommer söka och det är er jävla förlust Göteborgs Stad då jag är jävligt bra på det jag gör, hör ni det?

Bonus: ett fjärde jobb jag knappt skulle söka ens under hot, pga vem fan vill hatta runt på femtio (50) olika arbetsplatser?!

Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Tidigare idag utspelade sig följande på jobbet (och det var inte en övning): Två pedagoger kommer in till mig och min kökskollega. Den ena har någon form av skivling i handen.

– Är ni bra på svampar? Vet ni vad det här är för sort?
– Nej, hurså? Växte den här ute på gården?
– Ja, precis. Ni vet alltså inte vad det är för någon?
Nu ser jag att det saknas en bit av hatten och frågar därför lite halvt på skämt:
– Har någon bitit i den?
– Ja, det var ett barn som hittade den och hann smaka lite.
– Ok, i så fall ringer ni giftinformationscentralen på en gång.

Ett tips: Kolla med era barns förskolor så att de har en handlingsplan för olycksfall, förgiftning och liknande. Det tänker iallafall jag göra asap. För sånt här händer. Barn är blixtsnabba och så långt är det ingens fel. Men. Om/när olyckan är framme så ska alla veta vilka rutiner som gäller.

Badwill

 En mindre smickrande sida som jag ärvt av min mor, som i sin tur ärvt den av min morfar, är ett slags jävlar anamma som kickar in när det börjar lukta lurfest. Ingen summa är för liten att jiddra om när jag väl gått igång, rätt ska vara rätt! Vilket min man blev varse och fick lära sig att hantera redan tidigt i vårt förhållande då kön på ica ringlade lång bakom oss medan jag bearbetade butiksbiträdet att betala tillbaks de fyra kronorna per kg som diffade mellan vad som var annonserat på hyllkanten och vad vattenmelonen faktiskt kostade när vi kom till kassan.

Idag var det dags igen. Jag och hemulen åt lunch på Villa Belparc och trots att vi väntade kvar vid bordet både länge och väl efter att diskplockaren varit och hämtat våra tallrikar samt kastade menande blickar mot servitören så syntes inte ett spår till av glasspinnen som enligt menyn ingick i priset på alla barnportioner. Till slut gick vi fram till baren för att fråga efter den och fick då till svar att vi kunde hämta den i glasskiosken en bit bort. Redan här började jag lacka ur men lyckades med nöd och näppe motstå frestelsen att be barpersonen masa sig iväg dit och hämta den åt oss.

Efter att ha väntat ut en velig familj som skulle välja kulglass blev det äntligen vår tur. Om en med "vår tur" menar att personen som jobbade i glasskiosken bara skulle "springa iväg snabbt och fixa något först". Ytterligare några minuters väntan senare dök en misstänkt ung och civilklädd person upp i luckan – säkert sommarjobbare – och upplyste oss om att de bara hade kulglass i kiosen, inga gratispinnar. Men om vi gick in i själva villan så skulle de kunna hjälpa oss där.

Sagt och gjort. Vi travade in i huset och möttes av en skylt som upplyste om att alla beställningar togs emot i baren på uteserveringen. *pulserande tinningar* Jag låtsades inte ha sett skylten och började leta efter en klocka att ringa i eller något annat att väsnas med. Men icke. Ett par gånger fick jag ögonkontakt med någon genom det runda lilla fönstret i köksdörren men ingen respons förrän hen till slut var tvungen att komma ut av någon annan anledning och jag lyckades haffa hen.

"Pinnglass till barnmenyn? Nu förstår jag inte riktigt. Du får gå ut och fråga i baren." Millisekunden innan jag hann gå falling down på hen dök dock den första glasskioskpersonen upp på väg tillbaks till sin post och tog över vårt ärende. Och plötsligt fanns den utlovade pinnen både i baren inne och i glasskiosken på utsidan. Se där! Det var väl inte så svårt?

Men, tänker ni kanske nu, en glasspinne är väl inget att bråka om! Nej, och hör sen Villa Belparc!

Jobbar lite på sin usp

"Jag gör en egen sorts glass. Vill ni ha receptet så är det bara att gå in på min web!"

Radiak – vad är det? Hur skyddar du dig? (1962)

Äh, "svara" eller "svara alla", what's the difference?

Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)

När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.

Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.

Och så har jag ju varit på bloggträff också

Kolla här då! Amningsbloggen-Marit, jag, Amma vidare-Kim, Sagogrynet-Lin och Vilda barn-Maria. In a row. Vilken grej! Gissa vad vi pratade om.

(Bilden har jag lånat av Maria.)

Små människor, stora personligheter

Amen kolla det här gänget då! Jag älskar att jag har en unge som är i åldern då de börjar umgås på riktigt. De småpratar, berättar saker för varandra och gör tillsammans upp lekens regler. Och fast de är ganska precis lika gamla och i samma fas i livet och precis likadana så är de ändå så olika. Underbara!

Bilden är tagen av min man på Gustavs fyraårskalas, hemma hos familjen Olicka.

Jag gör skillnad

Igår kväll ringde en sprudlande glad mamma och tackade för råden hon fått för en tid sedan. Krånglet var nu ett minne blott och även hennes BVC-sköterska hade lärt sig något nytt. Flera gånger idag har jag tänkt på hennes vänliga ord och blivit alldeles varm inombords. Gissa om jag är stolt!

Amningshjälpens hjälpmammor tog emot drygt femtusen samtal förra året. Om en ser det i förhållande att det varje år föds runt hundratusen barn i Sverige är det alltså statistiskt sett fem procent av alla nyblivna familjer som hör av sig till oss. Vi behövs!

Efterlysning

Till ett reportage i tidningen Amningsnytt söker redaktionen en stockholmsfamilj som har inrett sitt hem amningsvänligt. Hör av dig till chefredaktör Elisabeth Ubbe på red@amningsnytt.se om du eller någon du känner har anpassat hemmet till amning på något sätt.

Önskerubrik: Heja!

Ett rungande heja! till Anouk Jolin, Marit Olanders, Mats Berggren, Lars H Gustafsson, Kim Hazelius och Gunilla Kristiansson som föreläste på Amningshjälpens riksträff. Och förstås också till Skånegruppen som anordnade. Efter en intensiv helg är jag utmattad, men inspirerad. Tack allihop!

(Rubriken önskad av Jenny.)

Varför envisas vi med att värdera allt barn säger och gör?

Häromdagen kom ett barn på mitt jobb in i köket för att visa en Barbie-väska hen tagit med sig hemifrån. Min första impuls var att säga att det var en fin väska, inte för att jag tyckte den var fin (eller ful) utan för att jag har lärt mig att det är så en pratar med barn, men jag lyckades hejda mig och frågade istället vad som får plats i den. Och vet ni vad, ungen blev precis lika glad (om inte gladare) för det svaret.

Jag tror inte att barn tar skada av att höra att de är fina, eller att deras kläder och leksaker är det. Så länge det bara är en av alla aspekter, men tyvärr ligger väldigt mycket fokus på fint och tufft och duktigt. Det är så lätt att bara auto-svara "å, så fint" varje gång en unge kommer mer en teckning/ny tröja/håruppsättning, men vad gör det egentligen med dem i förlängningen?

Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.

Önskeinlägg: Om vår amning

lisakristin säger: Du kanske inte vill skriva om det, men jag vill gärna läsa mer om er amning. Håller ni på, hur ofta, vilket bemötande får ni om ni ammar offentligt?

Att amma en (nästan) fyraåring är oftast ganska bekvämt. Vi ammar i stort sett bara när vi vaknar på morgonen och när hemulen går och lägger sig på kvällen. Yes, that's right, jag ammar henne till sömns. Vid sjukdom, svår tristess eller när hon ser något annat barn ammas blir det någon gång utöver det också, men hon accepterar (oftast) läget när hon måste vänta en stund, eller om jag säger att jag inte vill.

Som längst har det har det gått tre dagar mellan två amningstillfällen och varken hemul eller bröst har haft ont av det, även om återseendet varit hjärtligt. Jag är inte rädd att mjölken ska sina då vi är ifrån varandra någon dag. När en ammat en tid kan det ta månader eller år innan brösten helt slutar producera mjölk och vid de tillfällen då det har behövts lite större mängder, som när hon varit sjuk, upplever jag att det går snabbt att trigga igång produktionen igen.

Jag ammar sällan offentligt längre, eftersom hon nästan helt slutat be om det. De enstaka gånger vi ammar ute bland folk, upplever jag inte längre att många lägger märke till det. Få förväntar sig att ett så "stort" barn ammas och därför ser de helt enkelt inte vad det är som sker mitt framför ögonen på dem. Numera är jag också såpass luttrad att jag låter kommentarer och menande blickar rinna av mig.

Något som allt oftare inträffar, och som jag har svårare att finna mig i, är att jag hamnar i sammanhang där det rackas ner på amning. Jag tar nästan aldrig själv upp ämnet, och få utanför min närmaste krets vet att jag ammar och är engagerad i Amningshjälpen, men jag märker att amning som företeelse diskuteras förvånansvärt flitigt. Då gärna ur ett freak show-perspektiv. Det kan gå fort, inom loppet av några få meningar, kan en grupp människor ha hunnit enas om att småbarnsamning är äckligt och onaturligt och då sitter en i en knivig sits. Ska en låta det passera, eller ska en komma ut som den äckliga och incestuösa i sällskapet?

Jag har inte slutat blogga, men...

Ok, dags för uppryckning. Så här gör vi: ni lämnar varsin kommentar med ett ämne eller en rubrik eller någon annan form av förslag på vad jag ska blogga om. I gengäld ser jag till att avsätta en stund (nästan) varje kväll framför datorn, tills jag fått in rutinen igen. Är ni med?

Day 2 – Words

Det sägs att alla heter Glenn i Göteborg på grund av att sjukt många engelska sjömän varit här och ynglat av sig. Varför engelsmännen är så förtjusta i just det namnet och hur hög sanningshalten är i det påståendet är jag inte rätt person att bedöma, men tidigare idag när jag åkte buss noterade jag att alla mina medresenärer snackade engelska (obs, det var en helt vanlig buss, inte en sån där festlig röd dubbeldäckare). Utom de som var tysta, vilket väl vid närmare eftertanke var majoriteten. Så nu vet ni det.

Valfrihet: att slippa välja

Vi hade lite kokt potatis över sedan gårdagen på jobbet. Jättegott att steka och servera till kycklinggrytan, tänkte vi, så behöver vi bara koka halva mängden ris och så får barnen tillfälle att välja det alternativ de föredrar. Fail. Inte på grund av barnen, de förstod konceptet och visste hur de ville ha det, utan på grund av att samtliga pedagoger greps av panik och blev helt oförmögna att tänka utanför lådan.

Ingen tycktes förstå att om man har två tillbehör så behöver man inte plocka åt sig så jävla mycket av varje. Barnen kommer inte plötsligt att äta dubbelt så mycket. (Att de vuxna inte skulle förstå den här ekvationen borde vi väl i och för sig ha anat, de har ju trots allt bara pluggat tre-fyra år på högskolenivå. Jämför gärna med vad händer när man bjuder in människor som inte jobbar i kök till knytkalas: man får ungefär sju ton mat över eftersom alla räknar med att samtliga ska äta en full portion just av deras medhavda rätt.) Tydligen var det också allmänt jättejobbigt att tvingas konversera med kidsen och fråga om de föredrar stekt potatis eller ris. Mycket enklare då att bara ge alla det alternativt man tycker bäst om själv.

Så, på måndag återgår allt till det normala. Vi lovar att inte överraska med en massa oönskad valfrihet fler gånger.