Ojämställdhet i vardagen – barn

Oj, som jag hållit er på halster nu, men jag försäkrar att cliffhangern var helt oavsiktlig. Undrar vad det är mitt undermedvetna försöker säga mig när jag missar just den delen. Barn? Jämställdhet? Nej, det vet jag inget om.

Att skaffa barn är kanske inte det ultimata sättet att boosta sitt förhållande. Utrymmet för överrasknings-picknickar med champagne och jordgubbar och spontant passionerat matsex i varje vrå av lägenheten minskar helt klart. Liksom tillfällena då man har chans att ens prata mer än tre ord med varandra utan att bli avbrutna. Det ska jag inte sticka under stol med. Vissa hävdar också att de små liven är spiken i kistan för jämställdheten, men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Vi lever nog varken mer eller mindre ojämställt idag än för tre år sedan.

Let's skissa lite i grova drag. Föräldraledigheten delade vi rakt av så sett att vi inte har överlåtit några dagar till varandra. Jag var "ledig" i nio månader, pappan i tio och en månad överlappade vi varandra och var hemma alla tre tillsammans, för att övergången skulle gå så smidigt som möjligt. Hans dagar är slut medan jag har kvar så att det räcker till ett "jullov" eller två – vi gillar inte riktigt tanken att lämna på jourförskola i främmande lokal, med främmande pedagoger, och är glada att vi kom på tanken att inte bränna alla föräldradagar innan ungen började på förskola.

Jag börjar tre timmar senare än min man och lämnar därför på förskolan varje morgon (om inte omständighetena är alldeles extraordinära, vilket har hänt två-tre gånger hittills). Allt som oftast är det i gengäld han som hämtar. Vabbar gör vi nog i snitt varannan gång, kanske att pappan varit hemma något oftare på sista tiden eftersom de haft det relativt lugnt på jobbet medan jag just börjat på ett nytt ställe.
Kuriosa i sammanhanget: Jag har fått frågan varför jag som jobbar på en förskola inte har med mig ungen dit istället för att "lämna bort henne". Svar: För att jag jobbar när jag är på jobbet. Ett produktionskök fullt med varma, tunga och vassa föremål är dessutom inte någon vidare lämplig plats för ett litet barn att vistas i några längre stunder.

Nattningen tar jag hand om nästan varje kväll. Det har visat sig effektivast då jag är den av oss som har bröst. Undantagen är de kvällar jag inte är hemma eller då barnet får för sig att prova något annorlunda, då sker proceduren medelst sagoberättande och tar ungefär hundra gånger så lång tid. Eftersom det som sagt är jag som ammar så är det också jag som hanterar nattliga uppvaknanden, vilket det på sistone blivit färre och färre av. *tar i trä* På helgerna får vi ligga och dra oss en dag var. Jag föredrar att ha sovmorgon på söndagen, så mycket sovmorgon man nu kan kalla det när när kiddot kommer in med jämna mellanrum för att delge mig detaljer om vad som försiggår i köket/vardagsrummet/badrummet/kattlådan.

Aktiviteter är hemulfadern bättre på. Eller vi gör snarare olika grejer med avkomman. Han verkar helt enkelt tycka det är roligare med de stora grejerna, som att åka till badhuset, gå på bio eller Universeum, medan jag är latare och försöker slå två flugor i en smäll och satsar mer på att engagera den lilla i vardagsysslor, typ disk, matlagning och bakning och under säsong att hänga på odlingslotten. Och vi är båda ganska duktiga på att förköpa oss på kläder och prylar till vår unge, men jag anser mig vara lite bättre på att rensa ut för små kläder och leksaker och böcker som vuxits ifrån.

Frågor på det?

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt