Jag antar att det inte är någon idé att jag försöker linda in det. Min man jobbar heltid och jag någonstans mellan 50 och 75 procent, han tjänar dessutom bättre per timme och jag har en jävla massa mer i studielån. Barnbidraget går traditionsenligt in på mitt konto och när lönen kommer betalar han räkningarna medan jag handlar maten i nio fall av tio.
Sparande, kläder och prylar till ungen, varandra och oss själva lägger vi nog ungefär lika mycket var på och när den enes konto är tomt medan den andra har pengar kvar så för vi över lite fickpengar så att ingen behöver gå och rota i papperskorgar efter tomglas eller pantsätta släktklenoder. Det funkar bra. Vi tjafsar sällan om ekonomin.
Om jag fick ändra på något i det här upplägget så hade det varit trevligt om jag drog in lika mycket som honom. I nuläget är jag dock inte beredd att jobba heltid eller mer för att uppnå det – såvida det inte innebär att han kan gå ner motsvarande i arbetstid utan att vi blir tvungna att börja äta tyskt dioxinkött och grönsaker odlade i Tjernobyl – och inte heller har jag hittills ramlat över ett heltidsjobb inom mitt område som jag varken är över- eller underkvalificerad för.
Hellre att ungen slipper vara tio-elva-tolv timmar på förskolan och att vi kan undvika hell hour än att vi jobbar och tjänar exakt lika mycket under småbarnsåren. Kvinnofälla? Eventuellt.
Ojämställdhet i vardagen
Jag trivs rätt bra i kvinnofällan. Har tänkt skriva om det ett tag, tack för sparken i baken så jag fick det gjort! :)
SvaraRaderaJust nu låter det ju inte som en kvinnofälla, utan snarare som en mansfälla med tanke på att O måste jobba mer och träffa sitt barn mindre.
SvaraRaderaKvinnofällan aktiveras ju först senare i livet om man har otur och ens älskling drabbas av gubbsjuka och byter ut en för någon yngre och snyggare version. Eller om han dör. För då får man leva på fattigpension som är kring 6-8000 kronor i månaden.
Själv trivs jag förträffligt att vara försörjd fru för tillfället så jag njuter av kvinnofällan i fulla drag jag med. Dock blir jag ju påmind varje gång det orangea kuvertet kommer hem om vilken löjlig pension jag kommer ha gentemot Anders.
Det där med fattigpensionen har jag höftat från minnet förresten! Så använd ej som källa förutom på fyllan :)
SvaraRaderaJo, visst är det bekvämt. Men som sagt inte lika roligt om när man går i pension, eller om man skulle bli ensamstående och inte ha möjlighet att försörja sig och sitt/sina barn. Sen har jag inte heller mer tid med Hrönn än vad Oliver har (bortsett från stunden det tar att sjasa upp henne ur sängen och få iväg henne till förskolan) eftersom vi är hemma ungefär samtidigt. Han börjar alltså jobba tidigare än mig, ifall ni inte fick ihop den ekvationen själva :)
SvaraRadera