Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt

Mannen i huset har en gång i tidernas begynnelse jobbat på tvätteri, så gissa vad! Just precis, eftersom det är den i familjen som är kock som utom i undantagsfall lagar maten så är det det före detta tvätteribiträdet som sköter byken. Eller så är det inte alls därför han tvättar utan för att han är noggrannare och jag mer sugen på att blogga än på att ränna omkring nere i källaren om kvällarna. Vad vet jag? Jag tycker inte att det är värt att jinxa min fördelaktiga situation genom att börja nysta i det.

På diskfronten kör vi ett lite mer anarkainspirerat tänk. Vi hoppas att det antingen ska ske ett mirakel eller att någon annan ska ta hand om eländet. Med jämna mellanrum utbrister någon av oss att det är den andres tur och ibland funkar det. Tyvärr(?) är det nog inte mer spännande än att om man skulle börja föra statistik så skulle det antagligen visa sig att vi snittar på varannan gång, även om det känns som att det alltid är jag som står där och gnider. Ungen diskar för övrigt ganska mycket hon med, men hellre än bra. Hoppas intresset håller i sig tills det faktiskt gör någon nytta.

Vi har också lite olika tillvägagångssätt. Jag smådiskar "gärna" samtidigt som jag lagar mat och börjar med de skrymmande grejerna, kastruller, byttor, plåtar och dylikt, vilket medför att travarna med tallrikar och lagret med bestick i botten på diskhon kan bli rätt omfattande innan jag avslutar det jag påbörjat. Min partner in crime gör hellre tvärt om, fokuserar på uppgiften, laddar upp med musik och går systematiskt igenom hela porslinsberget, fyller diskstället, torkar och börjar på ny kula. Om han lämnar kvar något så är det i så fall vast landscapes av blötlagda gigantokärl som klättrar ut över spisen och arbetsytorna.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat