Ojämställdhet i vardagen – städning

Det är ingen överhängande risk att vi kommer städa ihjäl oss – vare sig jag, pappan eller ungen – senast igår upptäckte jag att vi har ett gäng små tomtar kvar på skrivbordet. Vi väntar helt enkelt ut varandra och den som först får ett bryt tar itu med det.

Badrummet tar vi när det börjar se skabbigt ut, vilket är ganska snart när minst en av familjemedlemmarna har en ganska experimentell inställning till hygien, eller efter att den av oss som odlar skägg ansat detsamma. Dessutom dammsuger vi där ett par-tre gånger i veckan eftersom kattskrattorna inte lärt sig borsta av fötterna innan de kliver ur lådan, resten av lägenheten ungefär varannan gång. När mannen i huset dammsuger blir det ofta gjort på rain man-nivå, med olika munstycken och knästående på den luddiga mattan samt vid soffan för att inte missa ett enda katthår. När jag gör det blir det ordentligt gjort. Varken mer eller mindre.

Speglar och andra blanka ytor är det oftast hemulfadern som rengör, jag tror ärligt talat inte jag har putsat ett enda helt fönster hittills under mina snart 29 år, däremot punktmarkerar jag ofta med en microfibertrasa när le kid har fascinerats av en sopbil, hund eller något annat som passerat utanför. Likaså är det mannen i huset som kammar hem guldstjärnor i dammtorkningsklassen.

Köket har jag någon form av övergripande ansvar för, antagligen för jag är den enda i hushållet som gått Anticimex kurs i livsmedelshygien och är den som lagar i stort sett all mat. Det ser sällan ut som på bilderna i Gourmet där inne, men man blir inte heller matförgiftad hemma hos oss.

Bäddar rent gör (oftast) jag och barnet i samband med att vi har tvättid eftersom vi har begränsat med utrymme för smutstvätt, dessutom innebär det att man får en rutin på det och slipper gå och noja över hur länge sedan det egentligen var det blev gjort senast.

Sopor och kompost ställer vi innanför dörren i hallen, så tar den som först har ett ärende ut ur lägenheten med sig påsarna, vi har turen att ha Molokar för båda delar precis utanför porten. Sånt som ska till återvinningsstationen är det däremot sämre ställt med eftersom den inte direkt ligger på vägen till någonting. Lögn. Egentligen ligger den mellan vårt hus och torget, men orka. Till slut får det helt enkelt inte plats mer metall och glas under diskbänken och då måste någon pappan gå. Pant tar den som råkar komma ihåg det.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar