Hopp om mänskligheten

Det tog oss en timme att komma hem från förskolan, via affären, igår. En sträcka på knappt 900 meter. Uppskattningsvis halva den tiden tillbringades vid världens minst inspirerande lekplats. Ett gungdjur En gungmotorcykel och en snurrplatta. Stenläggning runt omkring. Spöregn oavbrutet.

Efter ett tag upplyste jag ungen om att jag tröttnat på att vara blöt och kall, tyvärr kunde jag inte dra den om kylvaror som blir förstörda eftersom det är varmare i kylskåpet än det var ute, och att jag skulle börja gå hemåt lite sakta. (Obs, jag hotade inte med att lämna henne, hon vet att jag inte går längre bort än att vi kan se varandra, utan signalerade bara att det var dags att gå hem.) Hon gjorde sig dock ingen större brådska eftersom hon mött en kompis från förskolan i butiken och hoppades att denna skulle komma ut och leka med henne.

Efter en stund kom en kvinna fram till hemulen och pratade med henne. Jag kunde inte höra dem men med tanke på att barnet pekade på mig och att kvinnan sedan gick vidare utgår jag från att hon var orolig att min unge var ute ensam och lekte. Ytterligare en stund senare kom en bibliotekarie ut och kollade läget. Ungen pekade på nytt åt mitt håll, jag gav mig till känna och bibliotekarien kom upp till mig och berättade för mig att hon utgick från att jag var i närheten men att ett par låntagare varit oroliga för det "ensamma" barnet som lekte utanför bibblan.

Lite pinigt var det förstås att bli utpekad som den potentiella WT-morsan som lämnar en treåring utan uppsikt i stadsmiljö, men mest kändes det bra att veta att i vårt område finns det massor av människor som ser och bryr sig om barnen.