Tredje viktigast då?

Vänta lite nu. Är alltså avsaknaden av ett köpcentrum vid Axel Dahlströms torg det största problemet vi har i Göteborg idag? Hur kan en spårvagnsresa på sex minuter till Frölunda torg (med 200 butiker) kännas orimlig i sammanhanget?

Särskilt eftersom jag inte ens jobbar så länge

Funderar på om det här är rätt mugg att ha i handen när jag går in till chefen och diskuterar nya lönen.

Istället för att gå till förskolan

Felsökning

Igår morse när jag gled in på jobbet för att sätta upp frukost och dö en smula inombords upptäckte jag att det inte gick att tända taklamporna i matsalen. Så hade det tydligen varit sedan fredag eftermiddag strax efter att jag gått hem och att det skulle bero på att en säkring gått hade en (tillförlitlig) kollega redan uteslutit.
En stund senare gled vaktmästaren in för att hämta kaffe. Jag passade på att påtala problemet och föreslog att det kanske kunde bero på ett gammalt hederligt glapp eftersom den betett sig lite lynnigt på sista tiden.
Vad är det första han gör tror ni? Hummar lite nonchalant och testar att trycka och vrida på dimmern ett par tre fyra fem gånger såklart. Som om vi andra (våp) bara ställt oss mitt i rummet och utropat varde ljus och när inget hände då blivit helt handfallna.
Ah, att vi inte tänkte på det. Kan du inte lära oss något mer tekniskt när du ändå är här?! sa jag inte, men jag funderade på det.
Steg två: dubbelkollade säkringarna. Steg tre: satte på sig läsglasögonen och gav sig på dimmern ett varv till. Steg fyra: ringde in en tekniker som konstaterade att det var glapp i dimmern och bytte ut den.

Vakna, tjata, tjata, tjata, lämna på förskolan, missa bussen. Samma procedur imorgon.

Här åker min buss förbi. Nio minuter till nästa. Det regnar katter, hundar och män och det blåser styv kuling. Eller nåt. Jag är inte expert på vindstyrkor, det ska erkännas.

Biblioteket stänger 17:00

Jag tänkte att vi kanske skulle vara iväg härifrån vid ettsnåret, nu är klockan snart fyra. Jag står nere i porten och väntar (nej, jag har inte stått här i tre timmar, men det känns så). Övriga familjemedlemmar visar ännu inga tecken på att vara på väg ner.

Rensa förrådet litegrann

Women will like what I tell them to like

Det där med bröstpumpen var ju lite klantigt. Och det där med att de flesta kvinnor nog nöjer sig med att amma fem-sex månader också. Det är över lag lite jobbigt när män börjar uttala sig om vad kvinnor tycker eller borde tycka, men jag gillar Lars Ohly ändå och så amningshysterika jag är så är jag faktiskt principiellt för en 50/50-delning av föräldradagarna*. Uppenbarligen funkar ju inte principen om valfrihet särskilt bra i det här fallet, om man inte med med valfrihet avser mäns rätt att välja om de vill hänga med sina barn eller inte och i och med med det kvinnors skyldighet att anpassa sig efter situationen.
Det blir inte Vänsterpartiet för min del den här gången. Åtminstone inte i riksdagsvalet. Men det har inte med bröstpumpsutspelet att göra.

* Förutsatt att det inte tummas på kvinnors möjlighet att, i enlighet med rådande rekommendationer, vara föräldralediga tillräckligt länge för kunna helamma i sex månader.

Två år är verkligen en härlig ålder. Men...

De evighetslånga sessionerna innan vi kommer iväg om morgnarna hade jag klarat mig utan. I morse fick jag gå ut i trappan och sätta mig i väntan på att ungen skulle få på sig strumpor, tröja och skor. Räkna till tio litegrann.
En halvtimme senare än önskat trillade vi in på förskolan och där, i kapprummet, brast det. Min pedagogiska fasad rämnade totalt och jag tog tag i barnet och slet av henne skorna då hon inte visade några som helst tendenser att göra det själv. Lose-lose situation. Kränkt barn, mamma som känner sig som skitstövel och lik förbannat två missade bussar. Nya friska tag imorgon.

Det ska vara rosa plast i höst

Med ett par syntetpälsfodrade "crocs" förlänger du balkongsäsongen avsevärt och behöver inte flytta in askfatet under köksfläkten förrän snön börjar falla. Skynda fynda!

Fyra tecken på psykisk ohälsa

Att gå till affären och 1) köpa enbart toapapper 2) klädd i gummistövlar, trots att det är fint väder, och 3) mjukisbyxor, med 4) en ampel halvvissna jordgubbsplantor i handen.

Yrke: Illustratör

Inget ont om Lisen Adbåge som person, hon är säkert jättetrevlig. Men alltså ärligt talat, vem låg hon med för att få i uppdrag att illustrera texterna på baksidan av Arlas paket? Ett barn hade fan gjort det bättre.

This is why jag har slutat köpa müsli

Egentligen borde jag sälja müslin dyrt istället för att ge bort receptet till höger och vänster, men jag känner mig givmild idag. Gör så här:

Värm ½ dl neutral olja, 1 dl honung och 1 msk vaniljsocker i en någorlunda stor kastrull, rör om så att allt blandas. Det luktar ganska gott, så familjemedlemmar och andra förbipasserande kommer antagligen att fråga vad du "bakar". När du svarar att det ska bli müsli kommer de mest troligt ifrågasätta tillvägagångssättet. Det är helt naturligt och inget du behöver oroa dig över. Det kommer bli müsli och den kommer bli god.

Rör i 3 dl rågflingor, 7 dl havregryn och 1–2 dl hackade hasselnötter och/eller mandlar. En slickepott brukar vara bra att blanda runt med. Är man allergisk mot nötter eller mandel eller bara inte har så det räcker hemma så kan man fylla ut med riven kokos.

Bred ut blandningen i en långpanna och rosta mitt i ugnen på 175°c i 15 minotter, en kvart någonting. Rör om titt som tätt. Har du som jag en demenstendens så ställ en timer på max 5 minuter åt gången. Det blir så lätt bränt annars.

Ta ut plåten ur ugnen och försök hitta en plats där müslin får stå och krispa till sig i fred en stund. När den har svalnat hjälpligt tillsätter du 1 dl russin eller annan valfri torkad hackad frukt.

Ät och njut, förslagsvis med filmjölk eller en inte allt för söt yoghurt.

Om att frångå sina principer

Freja´s place: Studsmatta

Homogenitet

I min glada ungdom flirtade jag lite med ett par politiska ungdomsförbund. Jag blev aldrig medlem i något av dem och jag planerade inte att kandidera i valet till kommunfullmäktige eller så, men jag lyckades åtminstone hamna på de gamla goa nazisternas dödslista. Inte fy skam.
Sent ska jag glömma en hetsig påringning från min mamma, vars adress jag var folkbokförd på då. Hon undrade varför jag fått brev från Säpo. Inte vet jag, svarade jag, men hon vägrade av någon outgrundlig anledning tro mig. Nåväl. Det slutade ju lyckligt, ännu har de inte plockat mig – vare sig nazisterna eller Säpo.
Sedan dess och tills alldeles nyligen har jag hur som helst undvikit sammanhang där man måste teckna någon form av medlemskap (för övrigt ett väldigt effektivt sätt att slippa börja träna), men så för ungefär ett år sedan smällde jag till och gick med i en förening, och så i våras i ännu en. Ingen av dem uttalat politisk, eller åtminstone inte partipolitisk. Men vad hjälpte väl det? Varför ska det alltid finnas en eller ett par eller en hel enklav med personer som känner att han/hon/de bara måste föra allas talan? Varför måste alla prompt tycka likadant om allt bara för att man har ett gemensamt intresse?
Jag kommer nu inte säga upp något av mina medlemskap inom den närmaste framtiden, fördelarna överväger än så länge, men jag kan inte bara vara tillfreds med situationen heller. Jag tycker helt enkelt att det är jäkligt otrevligt att tillskrivas åsikter som jag inte själv uttryckt. Är jag ensam om det eller varför är det ingen annan som blir rabiat och hotar med att lämna klubben med jämna mellanrum?

Kvinnor och äppelträd

Grödor som hotar med att ligga och ruttna bort är tydligen ett ämne som engagerar. Ibland tänker jag att "det här kommer jag få skit för" när jag postar något psedokontroversiellt inlägg, men nej nej, då lyser kommentarerna med sin frånvaro. När jag fotar en påse med små vresiga äpplen däremot, då jävlar blir det livat i inboxen. Såna är ni. Oberäkneliga. Helt i min smak.

Jag boar

Nej, jag är inte gravid. Jag försöker bara ta mig i in så långt i garderoben att man kan se golvet och hitta katter som smiter in där, men så fick jag för mig att börja sortera upp gamla barnkläder i spara-, sälja- och slängahögar. Dumt. Nu sitter jag och lipar över små plyschbyxor och omlottröjor och tänker på att mamma en gång var ung och frisk och levande och förväntansfull inför att få se oss växa upp, lära oss gå, rita huvudfotingar, börja skolan, lära oss gångertabellen och bli stora och ha egna hem och få egna små barn som kanske skulle ha samma plyschbyxor och omlottröjor på sig och nu kan jag inte sortera ut någonting.

And now?

I morse när vi vaknade hade äppelträdet precis utanför sovrumsfönstret rämnat likt Mattisborgen. Det innebär i runda slängar ett ton knappt mogna äpplen som jag känner att jag bara måste ta hand om. Men vad gör man? Förutom mos alltså.
And while we're at it så efterlyser jag också era bästa recept på tema rucola. Och nu snackar vi alltså inte en fjollig pastasallad som toppas med ett par blad, nej här ska det till rejäla doningar. Kassvis.

Retorik på sandlådenivå

Innan vi hastade till förskolan i morse hade barnet en smärre encounter med en av katterna. Jag förstår om ni vid det där laget börjar tröttna på mina ur barnamun à la Allers, men jag skiter i det. Trots rivet skinn rådde det ingen tvekan om vem som avgick med segern:
– Popp tatten! Pappa plippa dina dadlar! (Stopp katten! Pappa klippa dina naglar!)

Sådan är kapitalismen

Humor på primetime

Vi dricker Mojitos och kollar på Agenda. Hånskrattar gör vi också. Åt Jimmy som blir totalt överkörd av Gudrun. Har ni inte sett det så gå in på svtplay och gör det nu. Skål.

Ok, då är vi väl inne och kollar på den sista sommardagen genom fönstret istället

J: Jag upp på vinden och lämnar den här lådan, vill du följa med?
H: Nej. Ita. (Rita.)
J: Ok, då går jag själv.

J: Nu har jag varit på vinden, tar du på dig kläderna så kan vi gå och säga hej till grisarna och plocka lite morötter.
H: Nej. Höja be inden! (Följa med till vinden.)
J: Jag har redan varit på vinden, du får följa med ut istället.

Paus för hysteriskt gråtande över den missade utflykten till vindsförrådet.

J: Kom igen nu så tar vi på kläderna och går ut.
H: Nej. Ita.
J: *hjärnblödning*

Betingad reflex

Klockan är hundra och jag är på väg hem från krogen, men att det finns en Bamse vi inte läst i 7Elevens tidningshylla lägger jag tydligen märke till ändå.

Planerar springnota

Men först ska vi bara gå på toa och bestämma vart vi ska sen och så vidare. Att irra runt planlöst känns ju inte så vuxet liksom.

Ja jävlar, låtom oss!

Fler goda råd

Nestlémetoden, apropå det där med mammaforum.

Det här är min unge

Hon är två år och bäst i världen.
På hennes förskola går det snart åtta barn på varje personal. Hon älskar sin förskola så det skulle inte falla henne in att gnälla. Jag är inte lika odelat positiv.
Kära alliansjävel, kom inte och snacka tidiga betyg och ordning och uppförande med mig för då självantänder jag.

Vitt är det nya brunt

I sommar har jag blivit härligt solbrun 1) på fötterna, 2) i nacken och 3) på den lilla lilla ytan längst upp ovanpå öronen.
Igår såg jag gula löv på gräsmattan bakom huset. Det är över nu. Fan också. Inte i år heller.

Trettioårskrönika

Imorgon fyller jag 28. Min taktfulla äkta hälft påpekade häromsistens att jag därmed är en kvinna i trettioårsåldern. Pow! Right in the kisser! Jag minns att när min mamma började närma sig trettio tänkte jag att hon var ganska gammal, fast flera av mina klasskamraters mammor var tio år äldre än så. Någons mamma var till och med i femtioårsåldern. Herre min gud. Typ som en dinosaurie. Ena foten i graven liksom. (Om jag bara vetat.)

Nu har jag ångest. Egentligen inte för att jag känner mig som ett torrt gammalt fossil, utan för att jag inte är färdig. Nyss var jag 25 – det är ju faktiskt bara lite drygt 20 – och då är det helt ok att inte veta vad man vill bli när man blir stor, men nu är jag som sagt snart 30 och till råga på allt morsa. Då skadar det ju inte att ha ett yrke och lite riktning i livet. Vad har jag? En (o)avslutad gymnasieutbildning, ett år i dekadens och misär på folkhögskola, några strökurser, en påbörjad lärarutbildning, "studieuppehåll" från journalistutbildningen... Inte mycket att hänga i granen.
Förvisso har jag också ett ganska fint och, om jag inte missminner mig, fortfarande giltigt resultat på högskoleprovet (om jag någon gång skulle få för mig att drygt 200.000 kronor i studieskuld inte är tillräckligt) och faktiskt en fix och klar och med beröm genomförd kockutbildning, med praktik på inte mindre än två stjärnkrogar. Vilket är en källa till ångest i sig. Ska jag bara kasta bort allt det, ligga av mig och jobba på äldreboende tills jag får pension, jordgubbstårta och bismarcklänk? Med folk som dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in... ifrågasätter varför jag väljer smör framför margarin och socker framför aspartam, och som är så jävla bortskämda med att ha mig där att de inte orkar torka upp utspilld mjölk och ställa tillbaka grejer efter sig i köket, eftersom de vet att jag kommer och städar upp i deras skit och att jag inte längre orkar bry mig om att fråga om vem och varför.

Jag tar mig lätt vatten över huvudet, tröttnar snabbt och drar gärna igång hundra nya projekt utan att röja upp först. Att ro alla infall i land är jag alltså mindre bra på, istället har de en tendens att växa – pluggar jag så måste jag lära mig allt som står i kurslitteraturen utantill, jag kan omöjligt sålla ut det mest relevanta, lägger jag en pärlplatta så blir den 2x2 meter istället för i grytunderläggsformat, och så vidare – tills jag blir sugen på att lägga mig i fosterställning i ett mörkt rum med en fuktig trasa på pannan tills de försvinner eller avslutar sig själva. Fast det gör de ju tyvärr sällan. Det beteendet vill jag gärna skylla på någon bokstavskombination (så många som jag är relaterad till med blodsband som har fått än den ena än den andra diagnosen så är faktiskt risken överhängande att jag också skulle kunna ha giltigt förfall), men jag ids inte tjata mig till en utredning. Min mamma var för övrigt minst lika hopplös. Hon bodde i ett stort artonhundratalshus med lillstuga, brygghus, tre ladugårdar, jordkällare, byssja... and more, där det till synes inte hände så mycket. Det gjorde det förstås visst, det var bara det att allt skulle göras ordentligt eller inte alls. Lillstugan skulle renoveras till originalskick med ursprungliga tekniker, fast först skulle det bara tömmas på alla flyttlådor och loppisfynd och ärvda bohag och då måste man förstås ha någonstans att gå igenom och sortera de prylarna och så kanske en del skulle säljas, och så kanske något behövde restaureras...

Hade jag inte haft den där taktfulla äkta hälften som såg efter och mig och drog i nödbromsen emellanåt skulle jag antagligen ligga ihjälklämd under någon av mina högar med pågående projekt vid det här laget, så att jag faktiskt hängde i och till slut stod där i fjollig mössa och smilade upp mig för juryn på avslutningsmiddagen, med noll frånvarotimmar och bara vg och mvg på pappret är faktiskt en bedrift – även om det inte krävdes någon som helst studiedisciplin eftersom det inte fanns några tentor att plugga till. Det som räknas är att jag avslutade något! Och jag var sugen på att "läsa" vidare till restaurangkonditor, men lät bli eftersom jag inte vågade lita på att jag skulle orka hålla motivationen uppe ett varv till (och lite för att en tjej jag bara inte kunde med hotade med att också gå den kursen).

Så här i vuxen ålder försöker jag lära mig att allt inte måste vara antingen eller, att saker kan få bero tills vidare utan att jag måste självmedicinera eller klättra på väggarna. Böckerna måste inte antingen stå i bokstavsordning eller ligga utspridda över golvet, burkarna måste inte stå med etiketten utåt i kylskåpet och lunchlådorna måste inte vara organiserade efter färg.
Att jag aldrig bara kunnat låta saker vara good enough är den främsta orsaken till att jag inte startat eget företag fast jag när en dröm och i smyg kollar lediga lokaler sedan flera år tillbaka. Det handlar inte om lättja, som många gärna vill tro. Nej, jag är faktiskt inte bara lat. Jag håller mig apatisk, av panisk rädsla för att dra igång ännu ett jätteprojekt som jag sen ska behöva stå till svars för varför det bara växer och växer och varför jag aldrig knyter ihop den där jävla säcken. Som när jag skulle skriva ett a4 om konsthistoria i högstadiet. Jag var inte särskilt intresserad egentligen, men jag tänkte att nu ska jag fan ge den där sprätten till bildlärare något att sysselsätta sig med i helgen. (Kuriosa: läraren var Ulf Elvings kusin, antagligen hans största bedrift i livet eftersom han kände sig nödgad att berätta om det minst en gång per lektion.) Jag skrev och skrev och skrev fyrtio sidor – det är ganska saftigt för en hormonstinn fjortonåring som hellre hade varit ute och sprängt båthus än suttit framför en seg pc-jävel kvällarna i ända – och sparade till sist mitt verk på en diskett. Som gick sönder. Sen sket jag i att hafsa ihop något nytt i storleksordningen det var tänkt att arbetet skulle ha, trots att jag gott och väl hade hunnit. Jag orkade inte ens bry mig om att berätta hur det hade gått till. Disketten gick sönder, äldsta tricket i boken liksom, möjligtvis med undantag för det om den glupska hunden.

Det känns som att jag står inför något slags vägskäl här. Ska jag hinna göra någon form av karriär är det kanske dags att bestämma sig för inom vilket gebit det ska ske och trampa plattan i mattan tills jag bränt ut mig totalt. Eller så nöjer jag mig med ett själadödande deltidsjobb men har tid att umgås med min unge och förverkliga mig på min fritid. Det lutar åt det senare.
Sen finns ju förstås det tredje alternativet också – att vinna på Lotto, klä mig i rock och slokhatt och hyra in folk, eller apor, som knyter ihop säckarna åt mig.

Men GHB innehåller den väl iallafall fortfarande?

Tur att man kan blogga från mobilen

Hur länge är din fru pappaledig?

En av alla anledningar att inte bo i radhusområde

Var kommer de ifrån? Hur länge tänker de stanna? Har de inget eget hem?

Jag läser inte mammatidningar

När jag väntade hemulen och under mitt första halvår som mamma hängde jag en del på ett par föräldraforum. Bad idea. Fast det fattade jag ju inte då. Inte så att jag har lämnat ut en massa smaskiga detaljer och privata bilder och nu sitter och ångrar mig bittert. Nej, problemet, när jag ser tillbaka på det, var snarare all jävla skit man fick serverad förtäckt som välmenande yet oombedda råd, från de som varit med ett tag.

Jag, som annars alltid odgör mig över folk som saknar kritiskt tänkande och tror på vad som helst bara för att det står i tidningen, svalde den där dyngan med hull och hår. Jag såg till och med upp till flera av mammorna som verkade vara inloggade i princip dygnet runt och kände mig tacksam för att de delade med sig av sina visdomar till mig som var så oerfaren. Och jag mådde sämre och sämre över att jag inte kunde få min dotter att somna själv i sin egen säng (kan de inte det när de är fem månader kommer de aldrig lära sig det) och sedan sova rätt antal timmar per dygn (färre än fjorton timmar, varav tolv på natten, ger nämligen spädbarn hjärnskador), vi började med smakportioner tidigare än vi skulle ha gjort om jag lyssnat inåt (jag ville ju inte riskera att missa smakfönstret) och jag stressade upp mig över att vi inte hade några vettiga rutiner (bara för att man är "ledig" betyder det inte att man inte ska ställa klockan, promenera bort gravidkilona, sova, äta och skita på beställning efter schema), tills det gick upp för mig vad jag höll på med och jag började lyssna på min unge och mig själv istället.

Känns det bra för oss att amma länge, sova allihop i samma säng, bära på ungen när hon vill bli buren och så vidare så gör vi så, oavsett vad Sveriges samlade hobbybarnpsykologkår tycker om det.

Av samma anledning låter jag bli att läsa mammatidningar. För bortsett från en lite snyggare layout och något färre stavfel är det är precis samma gamla själadödande smörja, plus "experter" som lever kvar på femtiotalet och tips på hur du kan känna dig som en ännu sämre mamma som inte har en smal, slimmad och hårlös kropp, att arkitektritat barnrum och råd (och miljösamvete) att åka på solsemester två gånger om året.

(Apropå det här inlägget.)

Doh!

Jag hade tänkt baka någon form av kalljäst bröd men degen gick tyvärr inte att hantera på ett normalt sätt. Forma avlånga bröd... läser jag. Schmavlånga bröd my ass. Jag har skrapat ner så mycket jag kunde av degjäveln i en form, slängt en näve solrosfrön över, kastat in den i ugnen och sagt åt den att inte komma ut innan den liknar något man utan att skämmas kan kalla bröd. Den som lever får se hur det här slutar.
(Ja, det är ett påskpynt som sticker upp ur krukan i fönstret och det kan också vara ett par vingummin som tittar fram bakom degbyttan.)

Tofuburgare är fredagsmys

Lägg märke till att en massa städredskap simmat in i bild. Vi använder dem naturligtvis varje dag. Flera gånger varje dag. Så de står absolut inte bara där och samlar damm.

Amning i exil

Vi är som bekant hemma i gamla goa Göteborg igen, och genast börjar jag fega med amningen. Drar mig för att amma offentligt, försöker avleda och fördröja. Fast det egentligen är något annat jag vill.

Under veckan i Norrbotten har jag bara fått glada tillrop, i de fall då någon alls (diverse släktingar) reagerat på att jag ammat ett barn som är så stort att det går och pratar och som har firat sin födelsedag både en och två gånger. Min mormor har skrutit om att hennes dotterdotter minsann fortfarande ammar och min morfar har dragit sig till minnes en pojke i byn som ammades i fem år och som sedan i vuxen ålder blev så stor och stark att han orkade lyfta ett fullt oljefat upp på ett lastbilsflak. (Om hans föräldrar också var ena riktiga bjässar förtäljde inte historien, så vi utgår väl helt okritiskt från att amning i fem år kan liknas vid att falla i Miraculix gryta med trolldryck.) Inga ögonbryn höjdes heller när jag ammade ute på stan, det kändes helt enkelt som att amning var en ickefråga där – precis som åsynen av människor som äter mat som inte är förpackad i ett bröst brukar vara på de flesta platser.

Ungefär så var det också när jag tog li'l H med mig och drog till Oslo tidigare i somras. Där fick jag förresten intrycket att små barn och deras behov togs på större allvar än här över lag. Man behövde inte känna att man var i vägen varken med barnvagnen eller med litet barn som går själv i slow motion och stannar mitt på trottoaren var och varannan meter och jag tyckte att fler barn syntes och tog plats när vi var ute och rörde på oss.

Här hemma minns jag inte när jag såg ett barn jag inte känner ammas senast. När jag var föräldraledig och hängde på öppna förskolan kanske, och då bara i soffan där mammorna med spädisar brukade hålla till, men ett barn äldre än halvåret... nej. Och jag tycker mig se folk som ger oss onda ögat överallt, jag vet inte om det bara är jag som är paranoid eller om folk faktiskt är mindre förlåtande här. Vad gäller den norska attityden skulle jag vilja säga att statistiken* talar sitt tydliga språk, Norrbotten sticker dock inte ut i den svenska statistiken så mest troligt är det bara jag som är ute och cyklar utan lampa och letar kopplingar som inte finns. Eller så är det bara så att i Norrland får man vara sig själv för en stund även som amningshysterika.

*I Norge ammas 46% av ettåringarna och 4% av tvååringarna, i Sverige är motsvarande siffra för ettåringar knappt 18% och för tvååringar förs överhuvudtaget ingen statistik. Det saknas för övrigt statistik från Göteborgs kommun även över andelen ettåringar som ammas, anledningen till det kan jag (med vårt amningsovänliga BVC i åtanke) bara spekulera i.
Statistik över amning av barn födda 2007 i Sverige finns hos Socialstyrelsen. Motsvarande statistik för Norge ska finnas hos Helsedirektoratet, men mina språkkunskaper sätter käppar i hjulen för mig när jag försöker hitta den, så jag får helt enkelt lita på att ingen fifflat med siffrorna i den här artikeln.

Kompisar

Hemåt

Familjen Fritzl/Dignelius

Jag kan inte komma på en enda anledning att låta bli

Finsk stämning på Alko

Letar present till kattvakten. Genomtänkt eller ploj, det är frågan.

Säg inte hej, säg nej!

Jag har just läst Jesper Juuls Konsten att säga nej med gott samvete. Det tycker jag att ni också ska göra. Särskilt om ni har barn och inte är fan av att vara tvungna att välja mellan att ständigt kränka dem eller låta dem växa upp helt som vindarna blåser. Seså. Mycket inspirerande.
Förutom att mitt och min dotters förhållande redan blivit mer harmoniskt så har Jeppes approach visat sig funka ypperligt på fulla killar som bara vill prata lite, och därmed också imponerat på väninnan jag var ute och okynnesölade med förra veckan.

@polcirkeln

Påbrå

Min mormor i artonårsåldern under tidigt femtiotal.

pictureisunrelated.com

Nu: palt

Det blir fem minuter i strömfåran!

Duschar man kallt bränner man tydligen någon kalori extra, vad ska man då inte göra på att simma i kallvatten? Det nya svarta är följdaktligen Kalix Bredvik-metoden. Vi uppfann den igår, i ett fåfängt försök att kunna fortsätta vårt myckna frossande i anisbröd, toscakaka, småplättar... med mera, utan att tvingas börja handla queen size-kläder. Metoden är ingen exakt vetenskap (än) utan går kort och gott ut på att för varje enhet utöver nödvändigt som man mölar i sig så blir det fem minuters simning uppströms i älven. För strömt är det, såpass att man får ta i för att inte driva ut i Bottenviken. Och temperaturen? Smältvatten.

Badbrudar

Som synes hade jag god hand med barn redan under tidigt nittiotal. Varför min egen unge skyr hårtvätt som pesten kan jag omöjligt förstå.

Bara en timme kvar

Vatten! Hus! Hus! Hus! Vatten!

Är det ljust så är det morgon. Även om klockan bara är halv fyra.

Återfås mot beskrivning

Vi har inte hunnit längre än till Gävle (lite drygt fem av arton timmar avverkade) och jag har redan hunnit stövla in i fel kupé, vifta med biljetten och med bestämdhet hävda att jag har bokat den (kollade visst på hemresebiljetten, hoppsan hejsan) samt glömma min handväska i restaurangvagnen. Jag skickade min mindre dementa hälft att hämta den efter att tågvärden ropat ut att en kvarglömd väska fanns att återfå mot beskrivning (återfå mot beskrivning innebar i det här fallet att peka på väskan som stod i baren och säga "det är min fru som har glömt den där").
Men inte nog med det, jag har mot alla odds även lyckats natta mitt barn i en kupé där det finns en stege (vilket innebär att alla minderåriga i sällskapet oavbrutet måste klättra på den) och är nu tillbaka i restaurangvagnen med en halvflaska vin och ett korsord (väskan har jag i knät så att jag omöjligt ska kunna glömma den igen och det här är sista parentesen, jag lovar). Det blir nog bra det här.

Resfeber

Men inte mer än en timme

Klockan är snart halv elva och barnet är fortfarande uppe. Note to self: Inte låta henne sova middag två timmar.

Inte konstigt att hon behöver däcka av en timme mitt på dagen

Jag har plötsligt en unge som svarar färskost när jag frågar vilket som är hennes favoritpålägg, som ska ha ett gult jobb när hon blir stor och som sitter här bredvid mig i soffan och sjunger med Ida i Lille katt. Jag kan inte fatta att min lilla bebis har blivit en stor liten flicka som har åsikter om allt och intelligent humor (jo, faktiskt). Och så här är det hela tiden! Jag blir förälskad i henne om och om igen, hundra gånger om dagen. Tänk att det överhuvudtaget går att lära sig så mycket nytt på så kort tid, en vuxen människa skulle drabbas av härdsmälta av att försöka lära ta in hälften av den informationen.

Jag skulle kunna vänja mig vid det här

Hittills under min semester har jag hunnit lägga en pärlplatta, göra ett armband tillsammans med min dotter och se en snutt på Emil i Lönneberga. Plus det löpande såklart. No stress.

Learning by doing: Rabarberpaj i portionsform

Nota bene! Jag har odlat rabarbern själv.

Kaffe och bulle: 20 kr

Fööör... Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, det är min sista arbetsdag. Hurra hurra hurra!

Ni får väl luta lite på huvudet bara

Kanske bör man inte heller publicera inlägg där bilderna är vända helt crazy, men det så blir det lätt när man sysslar med ny banbrytande teknik. Det är alltså inte mitt fel.

Har man sagt A får man säga B

Det är faktiskt inte ok att bara sätta ut en sån här annons utan att ringa upp mig och berätta bakgrunden först.

Kalopsmopolitan

Mat och dryck i ett. Nämnde jag förresten att jag jobbar med dementa?

Sommarskola? Samhällstjänst?

Tydligen är jag så ivrig att slippa jobba de sista dagarna fram till semestern att jag inte bara har lyckats framkalla en psykosomatisk hosta över natten, utan att jag också är beredd att gå i klinch med rättvisan för att komma undan mina plikter. Så på väg till spårvagnen tog jag helt kallhamrat soppåsen och slängde i komposten (till mitt försvar ska sägas att de är förvillande lika de där nedkasten, och att jag inte är den första). Den äckligaste av soppåsarna såklart, den från badrummet, tyvärr därmed också den som innehåller kuvert med mitt namn på. (Ja, jag läser posten där inne, är det fel att multitaska lite?)
Undrar om det faktum att jag är ostraffad sedan tidigare kan göra att jag får ett mindre strängt straff.

T minus 4 days

Förra veckan lyckades jag trolla bort mer än en timme på pseudorelevant chit chat med dietisten och sjuksköterskan. På en sittning! På torsdag ska jag packa upp en shit load o' torrvaror. Skulle med lite tur kunna gå på en och en halv timme. Mmm... jag längtar redan efter att krypa in i förrådet med mig själv och tystnaden som enda sällskap. Hur jag ska få resten av veckan att försvinna är dock ännu oklart. Ett möte är tyvärr inget alternativ eftersom övriga potentiella deltagare redan är på semester.

Luft och kärlek?

– Ädi! Titta Asse!
(– Färdig! Titta på Bamse!)

– Hrönn? Det var ett konstigt namn. Varför valde ni det?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Vi skyller på tillfällig(?) förvirring, ingen är väl vid sina sinnens fulla bruk efter att just ha missat ett dygns sömn för att istället ägna sig åt att pressa ut en person genom sitt underliv? Det gäller för övrigt även den part som stått bredvid och hejat på hela freak showen igenom, tror jag. Dessutom tror vi att hon kommer uppskatta att slippa rabbla följande i telefon om tjugofem år:
– Hej Johanna, det är Johanna på B, har du Johanna L där?
(OBS! Från tjuvlyssning av autentiskt telefonsamtal på jobbet igår.)

Vem säger att alla kan amma?

Innan jag blev på tjocken hade jag inte funderat så mycket på det där med amning. Jag hade visserligen sett mina småsyskon ammas och jag har enligt hörsägen själv blivit ammad till drygt tre års ålder, så jag visste ju för all del att barnafödande och amning så att säga gick hand i hand, men det var ändå en icke-fråga. Att ämnet är så laddat som jag senare fått erfara hade jag aldrig kunnat drömma om.

Så gick åren och vips så var det min tur att yngla av mig och börja fundera på vilken typ av föräldraskap jag ville praktisera. De goda råden stod som spön i backen och jag blev så sakteliga på det klara med att det inte bara skulle tas ställning till hur mycket man ville fuska med kostråden under graviditeten och hur flummig förlossning man hade tänkt sig utan också om och hur det skulle ammas. Om jag fick en krona för varje förlossningsberättelse och amningshistorik jag tagit del av skulle jag vara miljonär nu, iallafall om jag placerat de där enkronorna rätt, och hade jag försökt rätta mig efter allt jag hört hade jag antagligen suttit i skräddarsits, iklädd tvångströja och vaggat fram och tillbaks i en madrasserad cell innan långt ungen passerat bäckenet.

Men. Inte en enda gång har jag hört någon yttra de bevingade orden att alla ska amma, eller ens att alla kan amma, annat än för att berätta om hur de själva fått höra det till leda. Från vem de hört det är dock oftast höljt i dunkel. Kan det ha varit MVC? BVC? Familjeliv.se? En förbipasserande herre med hund?

Dags att gå på semester?

Om man tycker att det står att den här mjölken är från Mellanvästern, kan man få gå på semester en vecka tidigare då?

Jag hade ju nästan glömt att det här var en matblogg

Pepparkakor och julköttbullar. Sen bidde det inget mer. Men nu är det ny säsong och nya friska tag. Jag föreslår därför att ni snickrar ihop en melonsallad, packar en kylväska och åker och badar imorgon. Se så, vattenmelonerna är praktiskt taget gratis nu vettja!

Du behöver följande:
1 kg vattenmelon (på ett ungefär, det är inte så jävla noga)
3 passionsfrukter
1 kruka mynta (eller mer ifall du inte har något vettigare att lägga pengar på)
flytande honung efter behag

Och du gör så här:
Tärna melonen i vad du anser vara lagom stora bitar.
Gröp ur passionsfrukterna.
Strimla myntan.
Ringa över honung.
Blanda.
Förvara i kylen. Den vinner inte på att ätas vare sig rumstempererad eller solvarm, däremot på att stå och dra till sig lite över natten. Skulle säkerligen också gå att kombinera med någon form av starksprit om man är lagd åt det hållet.

Don't get your hopes up

Någon fick genast för sig att jag kommer bli en bättre och mer frekvent bloggare bara för att jag lärt mig att hantera min mobiltelefon. Det kan vara att hoppas på för mycket. Däremot är det mycket möjligt att mina framtida inlägg kommer vara kortare och om tråkigare. Det är ju så himla jobbigt att skriva på de där små knapparna. De icke existerande knapparna. Håll tillgodo.

Blogg i kvadrat

Ett decennium efter alla andra vågar även jag mig på att försöka blogga med mobilen. Vem vet, rätt vad det är kanske jag börjar hänga på facebook också.

thisisphotobomb.com

Var kom katten ifrån och vad var anledningen till att den här bilden togs från början?

Hej,

du okända malmöit som ramlat in här på jakt efter mogna damer fotade med mobilkamera, hör av dig! Jag vill veta mer allt om dig.

Svar till: Omogen men nog så slapp

Eh...

Pappatävlan

J: Jag läste i en intervju att Lars Ohly lagade sig igenom Bonniers kokbok när han var pappaledig. Recept för recept. Han kom till bokstaven L innan han började jobba igen.
O: Då kan man alltså räkna ut hur många dagar han tog ut!

Ba tst tst

Nu blir jag så glad så jag gråter i trosorna, sa en av tanterna på mitt jobb häromdagen. Lite så känner jag över att jag äntligen har fått ordning på alla herrans lunchlådor här hemma. Se så tyskt och fint de står där och ler mot en när man öppnar skåpet. Det är så att jag måste gå och kolla en gång till. Hej.

Skamvråns renässans

Jag mår fysiskt illa när jag hör kollegor och annat löst folk prata om time out och andra vansinniga uppfostringsmetoder. Men det funkar ju, säger de. Ja, det gör aga också. Barn anpassar sig till det mesta. Själv lärde jag mig tidigt att blixtsnabbt slå över till ett slags stand by-läge där jag inte hade en åsikt om någonting, av rädsla för att önska en maträtt som var för dyr eller föreslå en utflykt som var för jobbig och i vuxen ålder har jag fått jobba mycket med mig själv för att kunna börja släppa taget om konflikträdslan (och andra hang-ups med för den delen, men det kan vi ta en annan gång). Tro't eller ej.
(Obs, jag vill förtydliga att min mamma inte hade med detta att göra.)

Idag på spårvagnen såg jag en liten flicka, på sin höjd fyra år, som var lika kontrollerad som jag minns mig själv som barn. Hon satt "snällt" i sin sulky men sträckte gång på gång ut sina små armar mot sin mamma och bad att få sitta i hennes famn.
– Nej, har jag sagt! Det här är en bestraffning. Du ska sitta i din vagn tills du har lärt dig hur man beter sig. Vad säger man när man har varit dum?
Vad kan ett så litet barn ha gjort som är så hemskt att det inte förtjänar att få vara nära sin mamma, tänker jag. Hela situationen känns obehaglig.
– Förlåt.
– För vad då?
– ...
Hallå! Hon vet inte ens vad hon har gjort och ändå ber hon om ursäkt! Ta upp henne i famnen och be om ursäkt själv för att du är en sån jävla bully!
Här kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre.
– Förlåt för att du inte lyssnade på mamma. Du har gjort mamma mycket ledsen som inte har lyssnat. Om du får sitta i mammas knä, lovar du att vara en snäll flicka då?
– Mm.
Sen fick hon faktiskt klättra ur sulkyn men svadan fortsatte. Och fortsatte. Åtminstone tills jag klev av.

Är det här konstruktivt? Känns det bra för någon inblandad part efteråt?

Hamma mamma!

När jag var liten trodde jag att det var min mamma som hade skrivit Mammarock. Det hade det kunnat vara. Sådär en tjugofem år senare gör jag likadant. Lite indoktrinering har ingen dött av.

Kan det här vara förklaringen till att hon haft lite svårt att lyssna på sina föräldrar på sista tiden?

Full bricka på klychbingon

Hur resonerade de på SR när de bestämde sig för att låta Annika Sörenstam inleda sommarpratarsäsongen? Så jävla värdelöst. Jag har bara lyssnat en dryg halvtimme men har redan börjat fundera på att göra en dubbel van Gogh. Samtidigt kan jag inte stänga av, jag bara måste få veta vilken låt hon tänker skoja till det med (ett axplock hittills: Michael Jackson – Beat it; ABBA – Take a chance och Tina Turner – Simply the best) och vid vilken avstavning hon ska tappa tråden härnäst. Jag har aldrig hört någon tala i särskrivningar förut. Jag är i chock.

How did the cat get so fat?

Innan ni speed dialar djurskyddsmyndigheten: Det är mest päls som är the issue här. Han behöver inte ha en liten vagn under magen för att ta sig fram. Än.
Bortse också från att det är misäriskt ostädat. Koncentrera er på kattstackaren.

Hej Bolsheden!

Straffet för att inte hålla sig uppdaterad när Västtrafik byter till sommartidtabell är en överraskningsvisit i Bolsheden. Inget fel i det, förutsatt att man inte har en tid att passa. Typ om man förväntas vara på jobbet, och inte vid en vägkant strax utanför kommungränsen, klockan 08:00. Men tack ändå, det har varit lärorikt, nu kommer jag aldrig glömma att Blå Express inte längre stannar i Askim. Och, för att se det från den ljusa sidan, de hade gott kaffe och nybakade toscabullar på OKQ8, solen skiner från en klarblå himmel och jag har massor av komptimmar att plocka av.

Tredje gången gillt

Här är en lätt slirig lillebror som gått och tagit studenten. Jag var inte där. Det kom ingen inbjudan till någon skiva och jag är redan på gränsen till ett sammanbrott över allt jag önskar att jag orkade hålla reda på. I vilket fall som helst så är det fantastiskt kul att åtminstone en av tre ur klanen Nilsson/Herder fick ändan ur (i) vagnen och fullföljde det däringa gymnasiet. Mamma hade spruckit av stolthet.

Snart

Det är mycket trötthet och sorg nuförtiden. Jag har länge tänkt skriva något så tårdrypande att ni ramlar av stolen, men det blir liksom inte av. Men jag lever och så. Bara så ni vet.

Genusexperiment för nybörjare – kid style

Hemulbarnets nya tics är att ta av sig skor och strumpor, så fort vi kommit in genom porten, för att kunna springa någon hundradel snabbare uppför trapporna.

Far: Är du en riktig racertjej?
Dotter: EserKILLE!

What? Är det här något vi bör glädjas eller förfasas över?

90-60-90

Nej, det är inte bröst-midja-höft-måtten det handlar om, en sån kropp fantiserar jag inte ens om längre, bäst före har passerat med ett årtionde eller så. Det är bara när jag står och sorterar lite vittvätt som det mantrat ringer i huvudet nuförtiden.

Why am I having this conversation?

Jag sitter och fyller i lite beställningar. Mitt emot mig vid bordet sitter en av tanterna som bor på min avdelning och bläddrar i en damtidning. Plötsligt:

Tant: Där är han! Din fästman.
Jag: Det där är drottning Margrethe av Danmark.
Tant: Nej! Nej, säger jag. Hör du det?! Han är din fästman.
Jag: Ok.

Jag väljer bort

Med moderskapet kom blödigheten på köpet. Ok, jag kanske lipade en flod eller två när Bambis mamma blev skjuten redan innan hormoncirkusen kickade in, men sedan hemulen såg dagens ljus har det helt klart eskalerat. Jag, som en gång i tiden var engagerad och skulle bli grävande journalist, ser för guds skull knappt ens på nyheterna längre. Jag orkar bara inte med mer elände. Inte för att det försvinner för att man blundar, men det är ju så bekvämt med förnekelse. Så länge det gäller oljeskadade fåglar, båtar som bordas av militär och annat lagom hemskt. Men när det kommer till det riktigt vidriga kan jag naturligtvis inte låta bli att titta fram bakom soffkudden. När det är mammor och barn som stympas, våldtas och dör av gammal hederlig brist på hälso- och sjukvård frossar jag hejdlöst. Vad är det frågan om?

Skicka en barnmorska till en blivande mamma i Somalia – Läkare utan gränser

Man vet aldrig när man får chansen att grilla sig till en släng malignt melanom nästa gång

Premiäruteserverings(lätt)öl på Styrsö. Ni som är intresserade av hur potträningen fortskrider kan slänga ett getöga på kläderna som hänger på tork på barnvagnen och dra era egna slutsatser utifrån det.

Kombinationen seg start och trotsålder självständighetsålder gjorde att allt vi gjorde tog i runda slängar en miljon år och mer eller mindre hela gårdagen spenderades således inomhus. På Stadium XXL, 421 och i bilen. All fun and games. Inte. Det gjorde vi vårt bästa för att kompensera idag. Summering: Två kräftröda men nöjda vuxna och ett inte det minsta solskadat barn. Trots att vi glömde att smörja in henne innan vi stack hemifrån. Väl godkänt betyg.

Och hur går det med potträningen?

Lägg märke till hur hon jobbar med olika texturer. Mammas lilla konstnär.

Jo tack, bara bra. Det är bara ett par detaljer som ska finslipas, sen är vi i hamn.