Andnöd

Framför mig på bussen sitter en kvinna som har precis likadant hår som min mamma hade. Färgen, benan, virvlarna, till och med hårspännet. Mitt förnuft vet såklart att det inte är hon, men det är ändå svårt att inte sträcka ut handen och känna efter.

Otacksam

Lisakristin har förärat mig en award, men istället för att vara glad och tacksam så hänvisar jag hit. Sån är jag.

Viskningar och rop

Jag har bestämt för mig att det funnit en tid då det var kutym att vara tyst på bibliotek, men antingen spelar mitt minne mig ett spratt eller så har spelreglerna ändrats. Idag sitter jag på närahemmabibblan och här är det ett jäkla hålligång. Min plan var att plugga lite, och ja, lite var väl ordet för vad som blivit gjort här. På fyra timmar har jag fått ungefär lika många tusen tecken skrivna. Ett A4 eller så.

Annars brukar jag uppleva det här som en trevlig plats, men jag är ju sällan här på dagtid i vanliga fall. Kanske är det något med daglediga människor och respekt som inte går hand i hand. Kanske är det just därför de inte har några jobb att gå till.

Vid bordet till vänster om mig sitter en kille som har vikit upp sin laptop så långt det bara är fysiskt möjligt, vilket medför att han måste hänga med hela överkroppen över den för att se vad han jobbar med. Skön stil kan man tycka. Ännu skönare hade det varit om han inte kände sig tvungen att hacka in varje bokstav som om tangentbordet var en runsten.

Bakom mig sitter en mormor och spelar brädspel(!) med sina barnbarn. Herregud, ni är på ett bibliotek, gå till barnavdelningen och läs någonting. Spela kan ni väl göra hemma, eller på öppna förskolan som ligger en våning ner. Varje gång tärningen landar på träbordet känns det som att någon kastat den hårt hårt i tinningen på mig. Och deras viskningar, oh my, vad är grejen med människor som tror att det är själva gesten att viska som är grejen och att det alltså är helt ok att göra det i 140 dB, för det är ju så mycket mer hänsynsfullt än att prata i normal samtalston.

Och don't get me started on pensonärerna. Ok, hörselnedsättning, som jag antar att de flesta av dem lider av, är väl egentligen ett giltigt skäl att få väsnas lite, men är det för mycket begärt att de ska ha någon som helst sjukdomsinsikt (funktionsnedsättningsinsikt?). Att lyckas dämma upp ett så massivt jidderbehov hade för mig tagit femton år ensam på en öde ö. Som om det inte fanns en morgondag. Vilket det i och för sig kanske inte finns för många av dem. Inget är för litet eller för stort att avhandlas. Vem har vilken dagstidning? Kan jag ta den efter dig? Är du klar med någon av delarna så att jag kan börja läsa? Nu då? Nähä. Nu då? När i livet vänder det? När blir man på nytt tre år, fullständigt egocentrerad och helt befriad från tålamod?

Från den plats där jag sitter kan jag räkna till totalt tre (3) personer som inte aktivt för oljud. Mig själv inräknad. Lägg till en skopa PMS och jag börjar fantisera i Falling Down-termer.

Nej, jag kräver inte total tystnad, i så fall hade jag bokat in mig i Chalmers ekofria rum, jag tycker det är helt ok och till och med lite trivsamt med folk omkring mig som småpratar, att lyssna lite halvhjärtat på vad bibliotekarien ger för tips till mannen som söker "en bok som utspelar sig i Göteborg på sjuttiotalet" eller damen som "ska utomlands om en månad och behöver fräscha upp engelskan med en spännade roman".

Ps. Mannen till vänster ropade just Nej! och började knäppa med fingrarna och stampa med fötterna. Bör jag vidta någon åtgärd eller ska jag bara avlägsna mig innan han går till attack?

LCHF-pasta

Det här kan vara en av de snabbaste rätter som går att laga, bortsett från typ studentnudlar eller snabbmakaroner med ketchup. Egentligen är den såklart inte LCHF eftersom den innehåller pasta, men jag fick för mig att den var det en stund när jag stod och i hungerns dimmor och väntade på att pastavattnet skulle koka upp. Till två vuxna och ett eller ett par barn tager man:

250 g pasta
200 g kallrökt lax
125 g färskost med pepparrot (eller naturell färskost + färskriven pepparrot, om man har tid och vill slippa tillsatser)
svartpeppar

Koka pastan enligt anvisning men ta det lugnt med saltet. Strimla laxen. Blanda pasta, lax och färskost. Peppra efter behag. Ät.

Fett provocerande

Lady Dahmer skriver om LCHF idag. Eller nej, hon skriver om vad som händer när en person kommer ut som LCHF:are, och hej vad jag känner igen mig. Inte för att jag äter enligt LCHF-dieten, för det gör jag inte, men väljer man bort tillsatser och halvfabrikat så blir det mest feta och proteinrika livsmedel kvar. Låt mig ge er ett exempel:

För ett tag sedan när jag tog en macka (not so very LCHF) på jobbet frågade min chef varför jag inte tog något smör innan jag la på osten (o, som jag stör mig när folk kallar margarin för smör), underförstått:
– Bantar du?
Jag svarade då att jag inte tycker om margarin. No more, no less. Detta var tydligen otroligt provocerande och resulterade i en föreläsning om hur farligt det är med mättat fett och att det är hemskt att man inte ens ska kunna ta sig en macka med Milda utan att bli påhoppad.

Vänta lite, vad var det som just hände? Låt oss backa bandet. Jag låter bli att ta margarin på min smörgås. Hur kan det vara ett påhopp? Hade det inte varit för hennes ifrågasättande så hade jag inte ens nämnt min inställning till margarin. Vad borde jag ha sagt för att undvika att trampa någon på tårna? Att jag bantar?

Riktiga delikatesser

Några skivor kotlett, en citronskiva, två tomater varav en är halverad, en näve hela råa champinjoner, en strimma brieost, en apelsinklyfta och två amerikanska pannkakor. Vilken fest!

Helt hjärtlös är jag inte

Jag sponsrar efter visst övervägande ändå med en och femtio i år. Och jag har låtit förra årets band sitta kvar på jackan.

Plikta revisited

Nya plikta, vilket lyft! Även om en däckgunga alltid är en däckgunga och aldrig går out of fashion så var det kul att se att de tänkt lite förbi standardformulär 1A i övrigt. När nyhetens behag klingat av och ungen slipper stå i kö för att sedan ändå bli överkörd av andra barn, vars föräldrar har mer fokus på iPhonen än på avkomman, vid varje lekredskap så kommer det nog bli riktigt trevligt att hänga där.

Tips: ha med någon form av överdragsbyxa ifall ditt barn ska åka i den långa rutschkanan, glidet är inget vidare utan.

Kaffeförsäljningen som jag hört rykten om lyste dock med sin frånvaro. Men eftersom vi var två vuxna innebar det inget jätteproblem. Jag slank bara ner en bit längs Vegagatan och köpte med mig ett par muggar på Zebeda, beskt som synden förvisso, men ändå värt det eftersom de också hade varm choklad till hemulen. Och då menar jag varm choklad som tjejen i butiken tillredde av mjölk och choklad, inte någon blek kopia som kommer ur påse med tre meter innehållsförteckning och är tänkt blandas med fesljummet tevatten.

Bekymmer blev det däremot när jag kom tillbaka och skulle försöka lokalisera min familj. Jag hade inga händer lediga att plocka upp telefonen med, och även om jag haft det så var ändå pappans telefon urladdad och vidarekopplad till min. I det hav av diskret klädda föräldrar som böljade omkring på lekplatsen var det inte det lättaste att hitta en medellång man i grå jacka och grå mössa. Då är det tur att man har en färgglad unge.

Ja, det är jag som handicraftat ungens/chokladjokerns mössa. (Virkning spöar skiten ur stickning anytime.) Vi har redan fått skitmycket komplimanger för den, men ni är såklart ändå välkomna att fylla på med fler i kommentarsfältet.

Käften Sys!

Allt jag begär är att någon ska visa mig hur man stickar ett par benvärmare i resårstickning, men Sys ba: bakom, under, provlapp. All work and no play.
Fuck you Sys, säger jag, du är en jävla glädjedödare. Jag ska aldrig mer sticka. Inte förrän tidigast ikväll åtminstone.

Ergo FTW!

Nog för att det kan vara bra att öva sig på att gå lite längre sträckor när man är tre och ett halvt, men klockan sju halv åtta på morgonen, måndag till fredag, när man har jättekorta jättetrötta ben och många gånger en jättestressad mamma, kanske inte är den perfekta tiden för det. Så i morse plockade vi fram Ergon.

Varje gång jag använder den undrar jag varför jag inte gör det oftare, det är så jäkla smidigt att bära även lite större barn i sele! Jag bara knäpper fast den runt höften och sätter mig på sängkanten så klättrar hon själv upp och klamrar sig fast på min rygg, sen drar jag på mig axelremmarna och knäpper den över bröstet. And off we go!

Nu har vi bestämt att vi kör den här varianten tills vidare. Nöjd mamma, nöjd unge, ett minimum av stress. Trippel-win!

Idag: en miljon formar tacolåda

Mat för förskolekids – del 4: Fiskpudding

Som vanligt ingen bild. Istället bjuder jag på ett utlåtande från en av fyraåringarna på jobbet: Det här var den godaste maten på hela planeten! Och alla vet ju att nio ord säger mer än en bild (gammalt djungelordspråk).

Som jag minns det såhär drygt ett dygn senare var det knappt hundra personer som åt och rätten innehöll ungefär det här:

9 kg vit fiskfärs
15 ägg
3-4 dl potatismjöl
2,5 l mjölk
2,5 l grädde
0,5 dl salt
0,25 dl citronpeppar (utan smakförstärkare)
3 tsk vitpeppar

Mängden kryddor får ni ta med en nypa salt (hehe), det kan lika gärna vara en efterkonstruktion från min sida. I övrigt gjorde vi det inte krångligare än att vi blandade alla ingredienser till en trevlig smet som vi hällde i ett gäng smorda formar och stoppade in i ungen på 160 grader i nästan en timme. Jo, just det, vi körde med en aning ånga också, det kan det ju vara svårt att få till hemma, men en variant är att man öppnar luckan lite kvickt och häver in en dutt vatten i botten på ugnen någon gång då och då, som när man bastar ungefär.
Nåväl, när man tycker att puddingen har stannat och uppnått en bra temperatur, kanske en sextio-sextiofem grader eller så, vad vet jag, så tar man ut den och serverar med kokt potatis, broccoli, ärter och kanske lite skirat smör, såvida inte Livsmedelsverket och Sveriges samlade dietistkår står och hänger en över axeln och påpekar att det är livsfarligt med mättat fett.

Personligt/privat

Min unge krystade just fram den största bajskorv jag sett (som kommit från en människa alltså, större portioner djurbajs har jag såklart sett). Det råder med andra ord ingen tvekan om att hon får i sig tillräckligt med mat, även om jag sällan ser henne äta några större mängder.
Det blir ingen bild för eventuella andra fekalieentusiaster som hänger här. Tyvärr. Jag har visserligen fotobloggat hemulbajs förr, men då var hon semibebis. Nu är hon så stor att det känns som att jag borde be om lov först och det känns awkward. Vilket det såklart inte gör att bara skriva om det (utan tillåtelse).

Världens bästa familj

En fyller år, den andra har blå frottéöron. Och jag vet inte var jag ska göra av alla känslor.

(Ingen ska äta impregneringssprayen men någon ska förhoppningsvis komma ihåg att ta med den till miljöstationen.)

Linnéplatsen 12:19

Jag ser en kvinna med hundvagn. Alltså en barnvagn för hundar. Trodde det var ganska mycket only in Japan på sånt, men tydligen inte.

Psykosomatisk bakfylla

Vaknade för en stund sedan med lätt olustkänsla och huvudvärk. Fan vad tråkigt att vara bakfull på familjefaderns födelsedagskalas, hann jag tänka. I nästa sekund summerade jag dock gårdagens intag till tre (3) alkoholhaltiga öl och lika många alkoholfria. Under ett tidsspann på fem timmar. Till detta inmundigade jag dessutom en stadig raggmunksmiddag.

Troligare diagnos: sömnbrist, efter att ha gått och lagt mig på tok för sent två dagar i rad. Det var ju så här jag alltid mådde om morgnarna när ungen var mindre!

Note to self: spara den här känslan till nästa gång en gullig bebis finns med i sällskapet och jag börjar vackla i min övertygelse att ett barn är precis lagom.

Kropp och knopp

Idag är jag mest troligt på Rover och dricker en öl med min allra bästa Kristoffer. Under tiden får ni hålla till godo med ett tidsinställt inlägg. Även denna gång kommer inspirationen från Fifi och A.M.O.

Längd: 172 modesta centimeter.
Vikt: Minst 80 men inte ett gram över 90. Kilogram alltså.
Hårfärg: Rött som synden.
Ögonfärg: Blå.
Fräknar: Lots and lots. Mest i ansiktet.
Bästa kroppsdel: Huvudet. Och brösten. Och fittan.
Sämsta kroppsdel: Jag är glad att jag har svårt att komma på ett svar här. Pass.
Ärr: Arga katter får rivet skinn. Tack och lov har jag alldeles utmärkt läkkött.
Tatueringar: Inte än.
Piercingar: Sju i öronen. En i näsan. En i läppen. En i naveln. Dock är endast totalt tre i bruk nuförtiden.
Sjukdom: Någon form av segdragen hosta. Spår av vattkoppor.
Brutna ben: Nix. Senast jag var hos tandläkaren fick han ta en extra omgång röntgenbilder. Med lite längre exponering. Du har aldrig brutit några ben va, sa han efteråt när han kollade igenom bilderna.
Fobi: Vinterkräksjuka.
Tvångstanke: The ususal, typ tänk om jag skulle tappa henne ut för det här stupet.
Rädsla: Att något ska hända som gör att jag inte kan finnas där för min unge.
Kroppsligt partytrick: Förr kunde jag göra en uppskattad tolkning av en trött och törstig tiger.
Bästa känsla: Utvilad.
Bästa fysiska känsla: Oxytocinkick.

Enough!

På tal om att lägga sig i så röt jag åt en man i affären idag. Han hade lackat ur på Faktum-försäljaren och en annan kille, som brukar stå utanför och spela dragspel, och när det blev gubbtjyvens tur att betala för sig lutade han sig fram mot tjejen som satt i kassan och erbjöd sig att läxa upp de där tiggarna. Kassörskan ville (fick?) inte ta ställning, vilket mannen tolkade som att det var fritt fram att ta med sig en extra plastpåse att trä över huvudet på packet.

I samma sekund som han med kassen i högsta hugg stegade fram till tidningskillen var jag också där, på ren instinkt, och samtidigt som jag med yviga gester och min djupaste stämma morrade något om att han skulle ge sig av illa kvickt hann jag ifatt mig själv och jag tänkte att det här kommer jag få fan för, tur att jag inte har hemulen med mig. Men till min stora förvåning lyckades jag skrämma bort stora karln.

Behöver jag nämna att jag var alldeles hög på adrenalin och skakis en lång stund efteråt?

Makes sense?

Läs niskalainens inlägg När barnet börjar be om bröstet är det dags att sluta. Gör det nu.

Fyllerifrågor

1. När ingen ser/hör mig så brukar jag...
ta saken i egna händer.

2. Jag går aldrig hemifrån utan…
pengar – check. Nycklar – check. Leg – check. Månadskort – check. Telefon – check. Cigaretter *klapp klapp klapp på fickorna*

3. Min blogg heter som den gör för att…
jag vill ta antiamningshetsarnas främsta glåpord ifrån dem.

4. Vågade jag så skulle jag…
bli min egen.

5. Om tio år kommer jag…
mest troligt ha slutat amma.

Inspiration: Fifi och A.M.O.