Hejdå mormor

14 maj 1960 – 7 mars 2010

Det kommer nog ta ett tag att förstå att det är definitivt, att jag inte har en mamma längre, även om jag har haft ett halvår på mig att förbereda mig.

Gårdagen var sorglig, men fin. Vi stannade hela dagen. Pratade, var tysta, grät, skrattade, drack kaffe och åt pannkaka. Utan smärtan såg hon yngre ut än hon gjort på sista tiden och hon hade på sig den svarta kjolen som jag och moster Annixa kivats om sedan urminnes tider.
Att förvänta sig att någon som inte ens fyllt två år ska förstå konceptet döden är att begära mycket, men hemulbarnet verkade acceptera att mormor inte kommer vakna mer och att det var sista gången hon träffade henne. När vi höll på att samla ihop oss för att gå hem vinkade hon hejdå till mormor. Och mitt hjärta gick i en miljon bitar.

Idag har jag känt någon form av lättnad, men samtidigt en enorm tomhet. Det är skönt att veta att hon inte har ont längre, men det var så mycket hon inte var färdig med. Det var ju nu allt skulle börja. Nu när alla barn var vuxna skulle hon äntligen få tid att dricka vin, resa, gå på museum, jobba ostört med sina konstprojekt, rida, renovera missionshuset... Och vem ska jag nu ringa när hemulen gör nya framsteg? Jag hann inte ens berätta att hon lärt sig att plocka ut bokstäverna i sitt namn med alfapet-brickorna.