måndag 8 mars 2010

Hejdå mormor

14 maj 1960 – 7 mars 2010

Det kommer nog ta ett tag att förstå att det är definitivt, att jag inte har en mamma längre, även om jag har haft ett halvår på mig att förbereda mig.

Gårdagen var sorglig, men fin. Vi stannade hela dagen. Pratade, var tysta, grät, skrattade, drack kaffe och åt pannkaka. Utan smärtan såg hon yngre ut än hon gjort på sista tiden och hon hade på sig den svarta kjolen som jag och moster Annixa kivats om sedan urminnes tider.
Att förvänta sig att någon som inte ens fyllt två år ska förstå konceptet döden är att begära mycket, men hemulbarnet verkade acceptera att mormor inte kommer vakna mer och att det var sista gången hon träffade henne. När vi höll på att samla ihop oss för att gå hem vinkade hon hejdå till mormor. Och mitt hjärta gick i en miljon bitar.

Idag har jag känt någon form av lättnad, men samtidigt en enorm tomhet. Det är skönt att veta att hon inte har ont längre, men det var så mycket hon inte var färdig med. Det var ju nu allt skulle börja. Nu när alla barn var vuxna skulle hon äntligen få tid att dricka vin, resa, gå på museum, jobba ostört med sina konstprojekt, rida, renovera missionshuset... Och vem ska jag nu ringa när hemulen gör nya framsteg? Jag hann inte ens berätta att hon lärt sig att plocka ut bokstäverna i sitt namn med alfapet-brickorna.

16 kommentarer:

  1. Åh, jag beklagar sorgen Jonna. Fy vad orättvis döden är ibland. Stor kram.

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är så ledsen för din skull.

    SvaraRadera
  3. Tack alla tre! Martina, har du pratat med Lene? Är hon ok?

    SvaraRadera
  4. Åh. Den tomheten. Känner med er. Kram.

    SvaraRadera
  5. Jennie "Kusse"9 mars 2010 kl. 12:33

    Jag beklagar den stora sorgen. Sänder en kram.

    SvaraRadera
  6. Nej, har inte gjort det än. Vet hon om det? Jag ska fika med henne senare idag.

    SvaraRadera
  7. Beklagar sorgen.

    Jag kan inte ens tänka mig hur det känns.
    Varma kramar till er.

    SvaraRadera
  8. Alla: Tack.

    Martina: Jag vet inte riktigt vem som vet vad.

    SvaraRadera
  9. Åh Jonna. Jag kan inte ens nästan föreställa mig hur svårt det måste vara. Jag tänker massa på dig! Kram!

    SvaraRadera
  10. så väldigt sorgligt.. tänker på. krams

    SvaraRadera
  11. Jag har berättat för mamma och hon tog det ganska bra (när jag var där, iallafall). Hon pratade om att ringa till dig nån dag, du får väl säga till om du inte orkar med det.

    SvaraRadera
  12. Låter som att ni gjorde det fint i allt det ledsna. Det är det bästa att göra.
    Ta hand om er.

    SvaraRadera
  13. Åh, vad ska man skriva. Tänk att det i internetvärldens glittriga yta även finns sånt som träffar i hjärtat. Beklagar sorgen.

    SvaraRadera
  14. Än en gång, tack alla för era tankar.

    SvaraRadera