Skammens trestegsraket

När jag blir hembjuden till folk brukar jag alltid passa på att lite diskret slänga ett öga på vad de har i sina bokhyllor. Och döma dem därefter. Jag tycker i allmänhet att det säger en hel del om personen i fråga. Men lugn, bara lugn, jag är fortfarande vän med, och har respekten kvar för, (minst) en person som förvarar kristall och förgyllda prydnadsföremål på yta som borde vara reserverad för litteratur. (Själv har jag förresten tryckt in både garn och smycken där.)

Nyligen blev jag utsatt för en liknande granskning, då en fellow instagrammare uppmanade mig att visa upp vad hur det ser ut i vårt kylskåp. [Paus för obekväm stämning.] Men trots att det 1. inte innehöll någon vettig mat, 2. men däremot en bib och 3. dessutom var pinsamt ostädat, så tyckte jag faktiskt att det var en lite skojig utmaning och låter den därför flytta ut från instagram.

Ni är härmed allihopa utmanade. Seså, marsch pannkaka, ut i köket med er och fotografera! Berätta sedan gärna i en kommentar var jag kan beskåda resultatet (så att jag inte råkar missa någon).

Önskerubrik: När jag flyttar till StockholmWhen hell freezes over

Motvalls, jag uppskattar ditt sinne för humor, men att jag flyttar till den kungliga huvudstaden är helt enkelt inte något som kommer inträffa. Inte ens om drömjobbet fanns där? Njae, jag vet inte ens vilket mitt drömjobb är, men kom gärna med förslag så får vi väl se.

Jag har vistats i Stockholm en del, även om det var länge sedan nu. Pappa bodde under min uppväxt på olika ställen i och runt stan, men platsen i sig imponerade inte stort på mig. Mest bestående intryck från den tiden gjorde nog den våldsamma smäll jag fick i bakhuvudet vid en halkolycka på Vanadisbadet.

– Det blir ett minne för livet, sa pappa när jag kvicknade till och den enorma bulan började pulsera. Ja, uppenbarligen eftersom jag tar upp det här och nu, drygt tjugo år senare.

Men jag har faktiskt varit i Stockholm en gång i modern tid också. När jag pluggade på JMG vann jag (genom lottdragning) en inbjudan till Aftonbladets 175-årsfirande på Berns. Mycket fancy. Jag hamnade bredvid Staffan Heimerson (han var trevlig) och hade den stora äran att lyssna på ett föredrag av Anna Politkovskaja. Mycket mer än så minns jag dock inte av själva evenemanget.

I övrigt hann jag med att dricka en kopp kaffe (som smakade ungefär likadant som det gör här hemma), gå i några butiker (utan att handla något eftersom jag var fattig student, gift med en annan lika fattig student) och att bli himlad med ögonen åt och avsnäst med motiveringen "vi är ingen turistbyrå" då jag ställde en fråga (minns ej om vad) på Pressbyrån. Känns som erfarenheter jag både kan ha och mista.

Vara vit kränkt bambatant

Till stressforskare Dan Hassons försvar ska sägas att det låter som att det klippts en del i materialet, för han tror väl inte på allvar att gemene kvinna/man har möjlighet att följa råd som det här:

"Det man inte ska göra är att bara slänga sig in i arbetet utan att fundera först. Konkret skulle det kanske handla om att i stället för att både rensa mejl och prestera något som man behöver prestera, kanske ägnar sig åt att bara rensa mejlen. Så att man väljer ut ett par tre uppgifter som man ska åstadkomma."

Eller? Kanske borde jag testa nästa år, men vilka arbetsuppgifter ska jag välja? Jag tror bestämt att jag nöjer mig med att glida in och spela ett par omgångar mahjong på datorn göra lite beställningar och sen kompa ut innan lunch. Barnen kan ju alltid beställa en pizza ifall de blir hungriga.

Önskerubrik: Mitt förhållande till kolhydrater

Passionerat och destruktivt. De fyller något slags tomrum i väntan på ett annat liv. Jag tror inte att jag på något sätt hade tagit skada av att äta mindre kolhydrater och hade jag levt ensam hade mina matvanor mest troligt sett betydligt annorlunda ut. Men nu gör jag inte det och jag planerar inte att göra det inom en överskådlig framtid heller.

Jag räknar med att en vacker dag få livnära mig på kål, bladgrönsaker, kallpressade oljor, frön och nötter, en occasional skiva blodigt kött, fet fisk och – icke att förglömma: ost! – men innan hemulen är stor nog att äta som folk får det bli lite som det blir. (Jo, jag trodde också att barn vande sig vid att äta det som serverades. Sen fick jag ett eget och lärde mig att de har en medfödd preferens för skittråkig mat.) Min tid kommer, men tills dess kommer jag fortsätta knarka kolhydrater.

Ps. Igår smakade hon på färsk koriander, så jag ser redan ljuset i slutet av tunneln!

(Rubriken önskad av motvalls.)

Först till kvarn, skynda fynda!

Ätstört är en intressant och angelägen bok som jag borde älska, tjockis som jag är, men som jag har läst på sin höjd hundra sidor ur. Jag har gett den flera försök sedan jag plockade på mig den på bokmässan förra året, men det funkar helt enkelt inte. "Det är inte du boken, det är jag" vill jag säga till den varje gång jag somnar ifrån den eller låter den hamna under något tantsnusk i högen på mitt nattduksbord.

Jag skyller på universitetet. Damn you universitet som fått mig att associera allt som inte är mer eller mindre glättigt hittepå med studier. Och studier = tråkigt, det vet väl alla. Så. Nu skänker jag bort boken till någon av er läsare som har vett att uppskatta den. Försten som claimar den får den. Det är en pocket, så den borde inte gå på många kronor att skicka. Klara, färdiga, gå!

Lilla tacksamhetsboken – del 6

Det här med amning och immunförsvar alltså. Det råder ju delade meningar om hur starkt sambandet är där, men jag ändå inte låta bli att inombords skänka en tacksamhetens tanke till min mamma (som ammade mig i drygt tre år) för de ytterst få sjukdagarna jag hittills tagit ut. Jag förundras också över hur lindrigt förloppet blir och hur snabbt mitt eget ännu ammade barn tillfrisknar då hon åker på något jag redan haft, jämfört med när hon insjuknar i något obekant förskolevirus som jag inte kunnat bjussa henne på antikroppar mot.