Pax för att ligga och ruva på all hemelektronik

Jag går och lägger mig på sofflocket och bloggar lite, säger jag och lägger mig i soffan med datorn i knät och fortsätter spela barnets Hello Kitty Carnival-spel på telefonen. (Ja, någon måste ju spela på ett vettigt sätt så vi får mer coins och experience.) Om jag bara kunde komma på ett svepskäl för att lägga beslag på ipaden också så vore jag det ultimata rövhålet.

Eventuellt säger jag upp mig också. Det är ju bara en dag julledighet kvar. Stressen!

LCHF-pasta

Det här kan vara en av de snabbaste rätter som går att laga, bortsett från typ studentnudlar eller snabbmakaroner med ketchup. Egentligen är den såklart inte LCHF eftersom den innehåller pasta, men jag fick för mig att den var det en stund när jag stod och i hungerns dimmor och väntade på att pastavattnet skulle koka upp. Till två vuxna och ett eller ett par barn tager man:

250 g pasta
200 g kallrökt lax
125 g färskost med pepparrot (eller naturell färskost + färskriven pepparrot, om man har tid och vill slippa tillsatser)
svartpeppar

Koka pastan enligt anvisning men ta det lugnt med saltet. Strimla laxen. Blanda pasta, lax och färskost. Peppra efter behag. Ät.

Varför har inte alla lekplatser en hängmatta?

Staycation

I våras pratade vi om att åka till Berlin eller Köpenhamn på semestern. Ju närmare de magiska veckorna vi kommit desto mindre storslagna har dock planerna blivit. Tydligen är varesig planeringsförmåga eller sparsamhet våra främsta personlighetsdrag. Men vet ni vad? Det stör mig inte det minsta.
Hemester är ju the shit! Man får samma mat och det pratas samma språk som på svenskcharterorterna. Det kanske inte är billigare än Ullared, men har man inte slängt ut x antal tusen på flyg och boende så jämnar det ut sig rätt snabbt. Och det finns hur mycket som helst att se och göra utan att det måste innebära en massa logistik.
Det är inte sista gången den här familjen semestrar på hemmaplan.

Hello mr. Dvärgbandmask

Mitt största i-landsproblem just nu är att jag inte vet hur jag ska orka gå ut och plocka resten av blåbären bakom huset. Helst ska det vara klart innan Morden i Midsomer börjar. Vilket ger mig ungefär... tio minuter. Det skulle lätt gå att få ihop fem liter* och jag är för snål för att låta duvorna kalasa upp dem, ändå tar det emot. Körsbären däremot kan de få ta. Orken att klättra runt i en trädkrona såhär på kvällskvisten tänker jag inte ens försöka uppbåda.
 
*Källa: mitt ökänt dåliga ögonmått.

Ojämställdhet i vardagen – klyschor

Jag har bytt däck på bilen en eller två gånger och då enbart för att upprätthålla något slags sken av jämställdhet. Kolla här, mammor kan också svära och ha oljiga händer, liksom. Likaså är mitt intresse för service och reparationer av fordonet ganska svalt. För övrigt har jag inget körkort och vägrar sedan en tid tillbaka att ens åka bil tillsammans med min familj. Orka umgås med åksjuka gnällspikar.

Ny teknik till hemmet får personen av hankön, alltid flankerad av ett ivrigt barn, installera. Sen får han förklara för mig hur man handhar pjäsen, medan ovan nämnda barn gör sitt bästa för att tjata hål i mitt huvud genom andra örat. Visar det sig att det rör sig om knapptryckningar eller liknande i fler än två steg så får det vara. På jobbet är jag dock konstigt nog inte alls särskilt handfallen utan sätter mig gärna in i maskiners samtliga funktioner och slänger glatt och initierat käft med hantverkare.

När det ska lyftas tungt eller utföras uppdrag som kräver minsta antydan till kondition, typ springa en extra sväng till affären tre minuter innan de stänger eller från hållplatsen och hem för att hämta något vi glömt utan att sinka oss och missa spårvagnen, är jag inte den första att anmäla mitt intresse utan satsar hellre på att ignorera problemet tills någon annan (gissa vem) löser det.

Och visst är det roligt att göra om hemma. Så länge det handlar om att titta på inredningsprogram, åka och kolla på tapeter eller måla med den lilla penseln längs lister. Men bredspackla och stå och nöta med roller, njet tax. Det överlåter jag hellre åt ett proffs (läs: den som till följd av mitt undvikande beteende börjar bli erfaren på området).

Sen finns det förstås härligt kvinnliga sysslor som per automatik är mina uppgifter också, bortsett från att blogga och gnälla då, t.ex. att komma ihåg födelsedagar, införskaffa samt slå in presenter. Inte för att min man är särskilt inkompetent på området utan för att jag tycker att det är roligt. All shopping som inte innebär att jag måste klä av mig i trånga utrymmen med lysrörsljus är rolig shopping. And while we're at it, pax för att åka och storhandla!

Som jag nämnt i tidigare inlägg är det jag som har slightly bättre koll på ungens klädstorlek och därmed är jag också den som plockar undan för små plagg och leksaker och böcker som ungen vuxit ifrån, har mest att säga till om vid sortering i spara-, slänga-, skänka- och säljakassar samt som lappar och lagar trasiga men fortfarande funktionsdugliga kläder.

Jag lägger dessutom oftare in mitt veto i uppfostringsfrågor och kommer betydligt frekventare än pappan med anmärkningar av typen jag brukar göra så här (meaning: gör så här). Dessutom tar jag för givet att jag ska ha sista ordet när det kommer till hur ofta och hur mycket sötsaker det är ok att ungen sätter i sig, och det beror inte på att jag skulle vara mer av en renlevnadsmänniska än någon annan i hushållet utan för att jag har fått för mig att det faller under mina befogenheter i egenskap av köksfascist.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn

Åttiotalet ringde...

Jag är en sån himla rejäl morsa

Idag äter vi raggmunk till lunch, jag och min unge. Det har naturligtvis inget som helst att göra med att jag inte orkar gå och handla.

Reaktionstid: 9 dagar

Miss Muffin har förärat mig en award och jag har lagrat den väl i över en vecka. Men nu så. Det hele går ut på att man ska berätta sju mer eller mindre intressanta fakta om sig själv

1. Mitt senaste resultat på högskoleprovet var 1.7. Det är förvisso inget rättvist mått på vare sig allmänbildning eller intelligens, och jag hoppade ju faktiskt av tyskan i högstadiet, men...
2. Först nyligen, typ för mindre än en vecka sedan, fattade jag att Arnold kanske inte heter Schwarze-negger utan Schwartzen-egger i efternamn.
3. Om inte min man hade lagt in sitt veto hade jag förmodligen haft ett tvåsiffrigt antal katter.
4. Jag är inte kräsen. Jag äter det som bjuds och tycker om det allra mesta, bara det är vällagat. Kaviar, den sörja vi i Sverige kallar kaviar och blandar med banan och färskost och allsköns bråte alltså, utgör dock ett undantag. Jag anser det inte vara människoföda. Tyvärr håller min familj inte med mig i den frågan.
5. Tills för bara några år sedan fanns det ett till livsmedel jag hade väldigt svårt för: senap. Idag kan jag inte få nog. Jag vet inte exakt när det hände eller varför. Men jag vet att mina smakpreferenser inte kommer genomgå samma förvandling när det kommer till den förhatliga kaviaren. Nej, det kommer bara inte hända.
6. Jag använder smink vid kanske ett tiotal tillfällen per år, tvättar ytterst sällan ansiktet med något annat än vatten och har aldrig noppat ögonbrynen. Det är inget statement utan något som bara blivit så.
7. De kvällar det är jag som har hand om nattningen sker den i hundra procent av fallen medelst amning. Bröstet är den lata mammans bästa vän.
 
och skicka vidare till sju bloggare man tycker har förtjänat det.

1. Burgschki
2. Josefine
3. Icka
4. LillaGrå
5. Martina
6. Sagogrynet
7. Tätortstimotej

Monkey see, monkey do

Trettiodagarsutmaningen har varit bekväm, även om fantasin trutit på vissa av ämnena. Nu är det mindre än en vecka kvar av sötebrödsdagarna och jag tänkte testa något jag varit sugen på ett tag, att göra som AMO och göra en Alex Schulman. Hängde ni med?

Såhär går det iallafall till:
1. Du skriver en rubrik i kommentarsfältet.
2. Jag skriver en text till rubriken.