Jävla skitcigaretter

"Märkena är välkända men cigarretterna kan innehålla både gifter och avföring" skriver DN. Ok, det där med bajset kan ju tyckas lite oväntat, men var det på allvar någon som förväntade sig att cigaretter – smugglade eller icke-smugglade – skulle vara giftfria?

Gissa boken!

"Av degen formas fingertjocka stänger, vilka skäras i omkr. 5 cm. långa bitar."

Jag gör som A.M.O.

1. Ta tag i närmsta bok.
2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.

Konsumentupplysning

Till er som är förespråkare för att man ska kunna köpa alkohol och mat i samma butik kommer här ett tips: Systembolaget vid Jægerdorff. Precis utanför står två tatuerade män med hund och hockeybag och kränger, enligt deras egen utsago, "billig oxfilé". Hur billig vet jag inte, jag brydde mig inte om att fråga eftersom jag tänkt mig något annat till middag. Men skynda er, jag misstänker att erbjudandet är högst tillfälligt.

07:20

Jag upptäcker att mina leggings är aviga.

När kommer vad sa du? Jag har lite svårt att fokusera just nu.

Är det på grund av att det är som det är med din pappa som du inte vill ha fler barn, frågade en vän, som milt uttryckt är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Det kan nog ligga något i det, sa jag, trots att jag aldrig ens tänkt tanken tidigare.

Min mamma hävdade bestämt att hon var kärnfamiljsskadad. Att det var på grund av att hennes uppväxt varit alldeles för lycklig och en enda lång räcka av happy happy joy joy som hon blev en kicksökare och kastade sig in i förhållandet med mannen som senare kom att bli min far. Om omvänt förhållande också råder så borde jag alltså vara safe, men jag vet inte. Det finns ju gott om undersökningar som pekar på motsatsen, och jag antar att det är den vetskapen som får mig att freaka ur med jämna mellanrum. För säkerhets skull liksom.

Tills jag själv fick barn var jag ganska säker på att jag hade klarat mig genom barndomen utan några större men. Pah! Jag borde aldrig ha fått föröka mig. Nuförtiden tassar jag genom tillvaron som på äggskal, letade efter tecken. På att människor som står mig nära inte är att lita på. Ta bara en sån sak som att vi hittills aldrig ordnat barnvakt för att få tid att rå om varandra och äktenskapet.

Först trodde jag att det var paren som går ut och klubbar när ungen är två månader det var fel på, men ju längre tiden lider fattar jag att det är vi (jag) som är avvikande. Jo, jag inser också att jag säger emot mig själv fullständigt här och att vår avkomma antagligen inte skulle ta mer skada av att umgås några timmar på tu man hand med någon av våra polare än hon gör av att gå på förskola sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Men det spelar ingen roll. Jag är inte redo att släppa efter ännu mer.

Emellanåt känns det, kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående, som att jag håller på att drunkna i en osäkerhet som kom med familjelivet och föräldraskapet. Särskilt sedan mamma dog, och med henne länken till min egen historia, referenserna, kunskapen som gått från mor till dotter sedan vem vet hur många generationer.

Jag har förstås min mormor, men till henne är det ju ett "glapp". Hon minns förvisso hur man handskas med barn, men inte så noga hur det var när jag var riktigt liten. Och alla anteckningar och minnen från den tiden – utom journalen från min födsel, en dagstidning från samma dag och tack och lov en del fotografier – brann visst upp i ett svartsjukedrama i mitten på åttiotalet.

Här står jag, runt mig rusar tillvaron förbi i tvåhundra kilometer i timmen, och så kommer någon och ba:
– Jaha, när kommer tvåan då?

Zombie flesh eater-kaka

Naturligtvis hade jag signat upp mig på att baka och sälja fika till föreläsningen, och eftersom målgruppen var odlingsnördar så passade jag på att baka zombie flesh eater-kaka – jag har valt att kalla den så eftersom barn får en lätt odöd look efter att ha slickat vispen – rödbets- och chokladkaka kan man annars kalla den om man vill låta mer finkulturell. Receptet kommer här:

3 ägg
4 dl socker
150 g mörk kvalitetschoklad (ingen jävla blockvariant tack)
500 g kokta rödbetor
2 dl neutral olja
3 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
3 tsk bakpulver

Smält chokladen i vattenbad. Under tiden kan du sysselsätta sig med att smöra (inte margarina) och bröa en form som rymmer 2 liter, gärna med löstagbar kant.
Vispa ägg och socker pösigt. Blanda sen lugnt och fint i chokladen.
Skala och finriv rödbetorna och rör någorlunda varsamt ner dem och oljan i smeten.
Blanda mjöl, vaniljsocker och bakpulver och vänd ner det också.
Grädda i nedre delen av ugnen, först 10 minuter på 200°c och sedan ytterligare 40-50 minuter på 175°c.
Ta ut kakan innan den har blivit torr som fnöske. Låt den svalna och pudra eventuellt över lite florsocker innan servering.

Ljusskygg odling är det nya svarta

Alla ni som inte var och lyssnade på Karin Janssons föreläsning om ekologisk småskalig stadsodling ikväll, vilket jag gissar är ungefär 100% av er som hänger här, ni missade verkligen något. Jag blev så inspirerad att jag direkt efteråt gick och kamikazesådde ett par rader cirkelbetor och vattnade alla bäddar.

Solen hade dessvärre gått ner, så jag såg i stort sett ingenting, men eventuellt hamnade iallafall några av fröna på lagom djup, kanske till och med i raka rader, och om jag har tur vattnade jag inte sönder någonting.

Får jag komma till dig?

Mannen på bilden bär en tröja med texten "Rebellious". Hans mamma har just hjälpt honom att lägga sylt på pannkakorna. Han är gissningsvis ungefär i min ålder (närmare trettio än tjugo).

Min sämre hälft hävdar att han har någon form av begåvningshandikapp. Nja, säger jag, nog för att det är något osunt över den frisyren, men det är nog snarare ett fall av Torsk-på-Tallin-Lennart vi har att göra med här.

Åttiotalet ringde

De ville ha tillbaka sina körsbärsträd.

The N-word

Pinsammast igår: När jag använde ordet nigger. Förvisso i ett samtal om glassar, chokladbollar och bondrasism. Fast det kunde ju inte de två mörkhyade tjejerna, som satt en meter framför mig och plötsligt hajade till, veta. Super uncomfortable.

Disclaimer

Obs! Att ungen somnade med en klubba i högsta hugg hade ingenting med mitt alkoholintag att göra. Inlägget är förvisso postat halv nio på kvällen, men bilden är tagen mitt på dagen. Av en nykter mamma. Vinet drack jag sedan i sällskap av enbart vuxna personer. Och en hund. Ingen kom till skada.

Regler är till för att följas

1. Max fyra alkoholhaltiga beverages. Det kan gå bra med fler också, men det finns tydligen inga garantier för det.
2. Varannan vatten. Om en man och en hund bestämmer sig för att besudla det medhavda så får man helt enkelt a) köpa nytt vatten eller b) inte dricka mer vin heller.
3. Inte glömma bort att äta. Mat alltså. Chips räknas inte.
4. Hemgång senast tolv. Det händer sällan något kul senare än så ändå. Och så börjar det kosta pengar att åka spårvagn.

Igår var jag bakfull för första gången sedan jag blev morsa. Inte så att tågen stannade och klockorna började gå baklänges, men tillräckligt. Eftersom livet numera inte tillåter att man ligger i soffan med nerdragna persienner och kollar på dålig tv en hel dag så får det också bli sista gången på ett bra tag.

Parenting fail

Geek? Jag?

Ok, jag erkänner. Att jag inte kan låta bli att hetskonsumera föräldraböcker är en last jag har och antagligen den främsta anledningen till att jag har två hela kassar med oläst skönlitteratur som jag aldrig tycks hinna med att beta av. Böckerna ovan är bara ett axplock av vad jag plöjt sedan jag slutade lyssna på BVC och avslutade mina medlemskap på mammaforumen.

Att amma av Nanna Bylund skulle jag vilja beskriva som vänlig. Inte en pekpinne så långt ögat når. Stäng öronen och sätt på dig skygglapparna när de oombedda råden börjar hagla och införskaffa istället den här pärlan till bok, som förutom mer allmängiltiga frågor också går in på mer specifika situationer, som hur man kan gå till väga för att amma ett barn med läpp-, käk- och gomspalt eller ett för tidigt fött barn. Du som planerar att amma eller som av andra anledningar är nyfiken på ämnet, köp den idag!

Amning idag av Elisabeth Kylberg, Mia Westlund och Sofia Zwedberg riktar sig egentligen främst till barnmorskor, barnsjuksköterskor och andra som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med amning i arbete eller studier. Fokus ligger på amning ur ett folkhälsoperspektiv och kräver eventuellt lite mer förkunskaper eller specialintresse.

Amningsguiden av Lena Weimers, Anna Gustafsson och Hanna Gustafsson utgår från WHO:s och UNICEF:s tio steg till lyckad amning och riktar sig till alla som jobbar med hälso- och sjukvård (plus eventuellt en eller annan amningshysterika). Ett oslagbart uppslagsverk på ämnet amning. Rekommenderas för alla som, precis som jag, alltid vill veta hur och varför.

Växa med ansvar av Barbara Coloroso känner jag mig lite kluven till. Jag kan absolut skriva under på bokens huvudbudskap: barn ska inte behöva göra sig förtjänta av kärlek – deras blotta existens gör att de har ett värde, samt att man bör behandla barn som man själv vill bli behandlad – inte som man själv blivit behandlad som barn. Men. Jag kom gång på gång på mig själv med att störa mig på gåpåiga
formuleringar, som jag inbillar mig är typiskt amerikanska, och leta efter ställen i texten där författaren motsäger sig själv. Trots det vill jag rekommendera den. Den fick mig att reflektera över detaljer i mitt bemötande, och för den som sneglar inspirerat på de angolsaxiska idéerna om barnuppfostran, med time outs och poängsystem, kan den säkert bli en värdefull ögonöppnare.

Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson kan vara den bästa och mest "användbara" bok om barnuppfostran jag läst. Jag fick en massa så-ska-jag-aldrig-mera-göra-upplevelser, samtidigt som föräldrasjälvförtroendet stärktes genom författarens ödmjuka sätt att formulera sig. Något så ovanligt som en föräldrabok man skulle kunna ge i present till en förälder, eller blivande sådan, utan att riskera att komma på kant med eller såra vederbörande.

Nu ska vi äta av Jesper Juul kan, för oss som har barn som äter som sparvar, vara ett fullgott alternativ till att få något antidepressivt utskrivet. Det ordnar sig. Gör inte så stor grej av det bara. Ungefär så säger min favoritdansk, och jag väljer att tro på honom.

Konsten att säga nej med gott samvete av Jesper Juul läste jag och skrev ett par rader om redan i somras, långt innan vår familj deporterades till landet Trots Självständighet. Tur för mig. Annars hade jag nog inte tagit mig igenom de senaste månaderna med förståndet i behåll.

Ditt kompetenta barn av Jesper Juul har väl knappast gått någon förälder förbi. Den verkar dessutom finnas på alla förskolor. Kanske har alla inte läst den, men när den kommer upp som samtalsämne nickar alla och håller med, för säkerhets skull. Så att tipsa om den kanske är som att spraka in en öppen dörr, men jag gör det ändå. För alla er fejkare.

Så fixar du bästa undergångsstämningen

Haft lite för roligt i finvädret så här på Jesus dödsdag? Ännu finns det tid att ställa allt till rätta, klockan är ju bara barnet. Ratta in Underkastelsen och jag garanterar att ni kommer somna med en härlig känsla av uppgivenhet.

Vatten på min enbarnskvarn

Tynneredsbröderna, Brödraskapet Wolfpack, Muslimska brödraskapet... Ok, medlemmarna i de två senare kanske inte är biologiska syskon, men ni fattar principen. Mer än ett barn kan inte leda till något gott.

Where did you come from, where did you go...

Sex timmar på odlingslotten. Hej bonnabränna!

Varför har den flugit in i mitt fönster?

Påsklov!

Nu är vi lediga fem dagar, jag och min hemulunge. Den hårt arbetande familjeförsörjarpappan får nöja sig med fyra. Jag hoppas att det blir mycket odlingslott och om andan faller på ett nytt sovrum. Tjohej!

Dagens mamma-outfit

Jag ba: tunika, leggings och Converse.
Framför mig går två andra morsor. Dom ba: tunika, leggings och Converse.

Informerade val?

Att jag en gång i tidernas gryning började amma och att jag sedermera valde att fortsätta med det utanför normen är ytterst en överenskommelse mellan mig och min unge. Vi har macklat och krånglat och prövat oss fram och till sist kommit fram till ett sätt att samexistera som passar oss. Det handlar inte om att vilja trycka till någon som inte kan eller vill amma. Jag har faktiskt inte särskilt mycket åsikter alls om hur andra väljer att ge sina barn närhet och mat och allt annat som de behöver. Men jag är vansinnigt intresserad av allt som rör ämnet. Så om vi någon gång träffas och jag börjar ställa närgångna frågor om din amnings vara eller icke-vara, kom då ihåg följande tre små ord: Nördig, inte fientlig.

Igår tipsade A.M.O. om Ellens blogg. Mer specifikt det välformulerade och genomtänkta inlägget Att inte amma, det bästa val jag gjort. Det tackar jag för! Jag vill också passa på att dela ut en guldstjärna för den trevliga stämningen bland kommentarerna. Jag ser nästan inga övertramp eller påhopp åt något håll, trots det delikata ämnet och jag blir innerligt glad när jag hör och läser om föräldrar som trots snårskogen av vilseledande desinformation lyckas göra informerade val. Det ger hopp.

Onekligen-Lisa har också läst och kommenterat Ellens inlägg och hon undrar Hur har det varit för er som inte ammat? Oavsett om ni velat välja bort amningen eller tvingats välja bort amningen för att det inte funkat – har ni behövt försvara er? Och hur har ni i så fall pallat det i tid och otid utan att gå bananas? Och här är jag mer bekant med tongångarna. Ilska, besvikelse och skuldkänslor.

Jag tror att Marit på Amningsbloggen är något viktigt på spåren när hon skriver om hur amningsfientlighet och amningshets hänger ihop.

Ojämställdhet i vardagen – millimeterrättvisa

El grande finale! Ska jag vara ärlig så hade jag glömt att knyta ihop den här ojämställdhetssäcken, men oärlighet varar ju som alla vet längst så jag säger istället att jag har laddat. Bidat min tid.

Jag vet ett par som delar lika på allt. De verkar trivas med det, men jag är ganska säker på att det i vårt fall hade resulterat i katastrof. Åtminstone hade jag ruttnat inifrån om jag var tvungen att föra bok över vem som rensade avloppet senast eller planera min fritid utifrån vilka dagar det var min tur att diska den här veckan.

Det finns nog faktiskt bara en enda sak som ingen av oss velat göra avkall på: föräldradagarna. Om jag fått en krona för varje gång jag hört någon säga vänta bara tills du själv får barn så ska du se att du vill behålla alla dagarna för dig själv så hade jag varit rik idag. Till slut började jag nästan tro på det. Men som tur är så råkade jag vara så hemskt omoderlig av mig att jag inte under hot om våld försökte tvinga min man att överlåta sina 240 pappadagar till mig. Det är jag glad för. Med barn finns det ingen kvalitetstid, bara kvantitetstid.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn
Ojämställdhet i vardagen – klyschor

Kvinnor kan också blöda rött blod och sporta kroppsbehåring

Jag sitter med en marknadsundersökning om mensskydd. Det är helt omöjligt att välja ett alternativ som innebär att man inte köper eller använder vare sig tamponger eller bindor. Jag förstår att vi som använder menskopp är en ganska liten och i sammanhanget inte särskilt attraktiv målgrupp, men är det verkligen omöjligt att skapa ett alternativ av typen annat? Jag får ut min ersättning för att jag sitter och kryssar i rutor hur inside the box undersökningen än är utformad, men mina svar blir naturligtvis helt missvisande. Och inte orkar jag göra dem tjänsten att maila och påpeka hur normskadade de är.

Men det finns ändå hopp om framtiden, för tack och lov finns det andra som är outtröttliga retstickor. Kolla in Lady Dahmers bidrag i Gillettes och MTV:s tävling Just Legs. Det ska bli intressant att se om och i så fall på vilka grunder de diskvalificerar henne den här gången. Hennes första bidrag höll nämligen inte måttet eftersom det inte visade på ett par rakade ben en outfit, tydligen var det också oklart ifall det var hennes egna ben eller en mans.

Lycka är en lapphund

Och en mamma som kan ta vettiga foton.

Som utlovat: Stolpskottet och hans avkomma

Som ni har längtat! Och som era förväntningar kommer att komma på skam!

Nåväl. Vi hängde runt lite på botaniska i onsdags och när vi hade som trevligast (läs: när ungen lekte som mest repetitivt och jag frös som värst) vid trädinosaurierna dök en dagledig pappa upp med sina två små döttrar. En bedårande typ niomånaders och en fyraåring som jag inte hade önskat min värsta fiende.

Den lite större upplagan krävde konstant uppmärksamhet av inte bara sin far utan även av mig och min unge. Ett beteende som jag har jäkligt svårt för. Det är helt ok att andras ungar ställer lite frågor och visar en pryl eller två, men sen får det vara bra. Det är ingen barnpassningsverksamhet jag bedriver.

Fadersfiguren, som visade sig helt sakna simultankapacitet, ditchade snabbt bebisen och la istället krutet på att curla Damienette. Ett annat beteende jag inte är helt bekväm med. När jag såg den gurglande lilla sötungen proppa munnen full med barr funderade jag såklart på att ingripa men då mumsandet inte verkade innebära någon direkt fara för liv och hälsa lät jag suget att låta tölpen lära sig en läxa ta överhanden. Dock höll jag, på eget initiativ, ett öga på henne och lyfte till och med ner henne från en hal trädstam när resten av hennes familj plötsligt försvunnit utom synhåll(!) för att kissa och kolla på en bäck.

– Kom Linnéa, Maria klarar sig nog själv en stund.

Ibland är jag nästan beredd att hålla med folk som ropar efter föräldrakörkort. Och ibland är det nästan så att jag njuter lite av att se fyraåringar ramla och slå sig för att deras vårdnadshavare är så jävla lama att de inte fattar när en situation håller på att gå över styr.

Bonus: Ungefär en sekund efter att vi anlänt på lekplatsen deklarerade le kid att hon behövde bajsa nu. Inget drömläge för min del, man jag bet ihop och lät henne uträtta sina behov i en någorlunda skymd slänt och tackade sedan de högre makterna för att min enda medhavda servett räckte för saneringsjobbet. Den osande lilla högen lyfte jag medelst en barkbit och en kraftig pinne till en närbelägen soptunna. Det var roligt att se alla blöjbarnsföräldrar upprepade gånger luktchecka sina telningars brallor när de befann sig nedvinds från brottsplatsen.

Rutiner

Jag ligger på bäddsoffan i föräldrahemmet. Det kokas te i köket och snart ska vi gå ut och ge djuren mat. Jag kan se framför mig min mamma i den bruna hemmajackan. Hon går ner mot gårdsplanen, tar upp en boll och kastar till hunden. Öppnar stalldörren.
Men det finns inga hästar här mer. Och ingen mamma heller. Någon annan får kasta boll med hunden. Det går det också, det är bara så svårt att vänja sig.

Öppet brev till alla nattamningsbelackare

Hej,

ni hade fel. Man måste inte sluta nattamma för att "lära" sitt barn att sova hela natten. Så småningom fattar hen själv att sammanhängande sömn är the shit.

/Vis av erfarenhet

Terapiarbete: skala och halvera ägg till 112 barn.

Blame föreningslivet

Jag tänkte egentligen underhålla er med en anekdot om ett riktigt jävla stolpskott till pappa och hans dryga jävla fyraåring, som vi träffade i på en lekplats idag, men så kom det en massa styrelsearbete emellan. Men jag tänker på er. Bara så ni vet.
Nattinatti.

Introducing: Lediga onsdagar

Från och med den här veckan är jag och min unge lediga på onsdagar (med något enstaka undantag, hej friskrivningsklausul). Så jävla gött. Ni kan snacka jämställdhet och hämta tidigt-hets bäst ni vill, men jag slipper iallafall lämna på förskola tre av veckans sju dagar framöver. Win!

Välkommen till fobikliniken!

Trogna läsare vet att jag lider av lätt emetofobi, vilket min familj tydligen vägrar ta hänsyn till. Först kiknade ungen av skratt, vilket triggade igång en aggressiv hicka med en go uppstötning på vardagsrumsgolvet som följd.
– Jag kräktes! konstaterade hon glatt, tog en snabb dusch och gick sedan vidare med livet som om ingenting hänt.
En stund senare hördes plötsligt de ljuva tonerna av one hair ball comin' up från katten som satt uppflugen på sängen. Alltid ett skvättfritt ställe, de är inte dumma de där luddskallarna.
Bara minuter senare var det dags igen då den andra katten (den av dem som väger 6,5 kg) plötsligt drabbades av bulimi, hetsåt en halv skål torrfoder, ångrade sig och vände magen ut och in på köksgolvet.
Ok, så vems tur är det härnäst? Pax inte!

Varför ändra på ett vinnande kolonialmaktskoncept?

En fråga bara. Vad är grejen med att det bara är svarta män som jobbar som diskare på Le Pain Francais? Och med det menar jag inte att svarta män inte får jobba som diskare, det får de gärna göra för min del, det är bara det att jag inte en enda gång sett en ickesvart, ickemanlig person plocka disk där. Vore det inte festligt om de bytte arbetsuppgifter med de blonda snärtorna bakom disken en dag? Eller skulle kunderna vända i dörren då?

Odlingssäsong!

Jag och hemulen har varit och premiärgrävt. Jorden är luftig och fin och inte alls så kall som man skulle kunna tro. Egentligen tänkte vi så bland annat lite ruccola och morötter också, men något ska vi ju ha kvar att göra nästa gång vi går dit också. Och så håller vi så sakteliga på och vänjer gurkorna, melonerna och basilikan vid utelivet genom att låta dem vistas på balkongen några timmar om dagen. Jag tror det blir både vår och sommar i år också.

Orättvist

Varför innebär mina sovmornar så ofta att jag ligger i sängen och osover med en unge som pockar på uppmärksamhet en gång i sekunden medan pappan som "klivit upp" ligger i soffan och drar timmerstockar helt ostört?

Schmeat is schmurder

I grisarnas himmel, där växer lianer.
I dem hänger grisar som äter bananer.
På rotmos och fläsklägg finns alls inga planer,
för i grisarnas himmel är alla veganer.

Bipolärt engagemang – antingen noll eller hundra

Ok, vad är grejen med att jag inte kan engagera mig på en lagom nivå? Jag ska ge er några exempel:

1. Jag har barn på förskola. Plötsligt har jag tagit på mig att representera förskolans alla föräldrar på föräldrarådet.
2. Jag har en odlingslott. Plötsligt sitter jag inte bara i styrelsen utan är också föreningens kontakt utåt.
3. Sen så är jag också medlem i en förening till. Och gissa vad! Plötsligt sitter jag i styrelsen för Västra Götalandsgruppen och har även tagit på mig att sammankalla till träffar.

Inte underligt att jag inte har tid att jobba heltid och att jag är helt apatisk så snart jag får chansen. Jag vågar helt enkelt inte skaffa fler intressen av rädsla för plötslig engagemangstourette. Hör jag mig själv utbrista det kan jag ansvara för! en gång till så vet jag inte vad jag gör.

Tema: spy galla på förskolan

Jag har ju glömt att berätta om föräldrarådet jag var på förra veckan! Under övriga frågor bad jag att få ta upp ett par genusrelaterade grejer jag tänkt på. Tre minuter innan mötestidens slut och lokalen skulle låsas och larmas fick jag ordet. Nu var jag alltså inte bara den jobbiga feministmorsan utan också hon som sinkade alla som ville hem och äta kvällsmat med sina familjer.

Jag: Jag tycker att det har varit väldigt mycket prat om att vara jätteduktig flicka och jättefin flicka på sista tiden och jag har också fått signaler om att pojkarnas kommer hem och är jättetuffa och jättestarka. Hur tänker ni kring det här?

Rektorn: 2006 gick alla mina pedagoger en kurs och vi jobbade aktivt med de frågorna, men det har kommit lite i skymundan sista tiden med alla omorganiseringar. Vi försöker såklart bemöta alla barn lika, men det ryms inte riktigt i vår budget och vi har inte heller jobbat ihop oss i nya arbetslaget. Men till hösten ska vi ta nya friska tag med genusarbetet.

Jag: 2006 var mitt barn inte ens fött, förskolan hade inte öppnat och det är inte samma personal nu som då. Till hösten är det för övrigt ett halvår. Det är en ganska stor del av ens livstid när man är tre år. Man hinner formas ganska mycket. Och på vilket sätt kan bemötande vara en fråga om budget?

Annan mamma: Men det är ju i den här åldern de upptäcker att de är pojkar och flickor.

Jag: Det är inte det jag opponerar mig mot. Jag är bara så trött på det här fin- och duktigsnacket att det står mig upp i halsen. För min del föredrar jag att hon kommer hem och svär framför det här fokuset på att vara fin och duktig hela tiden.

Rektor: Jag förstår att du är frustrerad och att du vill ha en förändring nu, men i dagsläget ryms det inte i budgeten.

Och så vidare. Just nu är jag av flera anledningar jävligt sugen på att ta mitt barn ur förskolan. Tyvärr är det inte ett realistiskt alternativ. Och så finns det ju saker som är bra där också. Även om de sakerna blir färre och färre med varje sparbeting och förtätning.

Plattsättare. Fog. Haha, jätteroligt!

Punked!

Häromsistens när jag lämnat Hemulen på förskolan sprang en för mig helt främmande kvinna ikapp mig i hallen och började jiddra. Kanske var hon vikarie, kanske bara ett förbipasserande psykfall.

– Hrönn hade konstiga strumpor på sig igår.
– Ja, hon hade två olika. Hon ville ha det så.
– De var tunna också. (De är helt vanliga strumpor. Varför konfronterade du inte föräldern som hämtade igår istället för den som är stressad och på väg till jobbet idag?)
– Ok? Men hon har tjockare sockar i sitt fack. (Och vinterstövlar.)
– De är för tjocka.
– Det finns ett par röda stickade som är mittemellan där också. (Why am I having this conversation?)
– De är för tunna.
– Så vad är det för strumpor du vill att jag ska ta hit? (Jag börjar lacka ur rätt rejält nu.)
– Jag säger bara att det är bra om man kollar igenom sitt barns extrakläder ibland. (Kände jag precis något brista i tinningen?)
– Vi är noga med det. Hon har flera ombyten. Men om det är något särskilt du tycker saknas så tar vi såklart hit det. (Snart missar jag spårvagnen, kom till poängen innan jag biter av dig huvudet.)
– Och så har hon bara ett par extra strumpbyxor. (Håll käften! Håll käften! Håll käften!)
– Jag tittade igenom hennes grejer alldeles nyss. Det ligger två par där. (Hallucinerar jag?)
– Det är bra om ni... (Ärligt talat, vad vill du mig?)
– Ja, visst är det, med men-du-har-ju-hela-helgen-på-dig-röst.

Sen vände jag bara på klacken och gick ut genom dörren. Och såklart fick jag genast ångest och målade upp detaljerade fantasier om hur räpan skulle ge igen på ungen för min bristande artighet. Så på väg till hållplatsen kände jag mig tvungen att ringa pappan och dra in även honom i dramat, för att få avreagera mig.
Naturligtvis hade den ordinarie personalen ingen aning om vad hon varit ute efter när han pratade med dem vid hämtningen på eftermiddagen. Obehagligt? Ja.

Bifångst

När jag gick från jobbet i eftermiddags kändes picknickmiddag som det nya svart. Så jag slank förbi stan på vägen hem för att tjacka en picknickfilt, ni vet en sån där med vattentät undersida, en sån som man önskar att man hade varit lycklig ägare till varje gång man suttit i en park och obemärkt fått fuktiga bralls.

Hur som helst, nu vet jag varför jag inte köpt en tidigare. De finns ju knappt att få tag på! Först i fjärde affären jag gick in i (femte om man räknar Polarn o Pyret) hade de en och den var anskrämlig. Vore det inte för att jag var desperat efter att få sitta i snålblåsten på baksidan och äta korv och potatissallad så hade jag aldrig gått med på att hosta upp 249 jävla spänn för den. Note to self: Köp en vettig symaskin, sy upp en kollektion snygga picknickfiltar och bli ekonomiskt oberoende.

Egentligen stannar det förresten inte ens vid den nätta summan utan snarare vid en femhundring med tanke på att jag hittade en massa andra saker jag bara var tvungen att köpa i de andra butikerna. En uppsättning krokar till hallen. En mugg. En brödkorg. En vattenkanna. Fan också. Jag som just läst om Alex köpstopp och tänkt hur svårt kan det vara egentligen?

Hej och välkommen tillbaka

Tack tack.