Här går en man som mist förståndet

Ok, de kala träden och den isgrå himlen kanske får det att kanske se ut att vara passande väder att bära overall i, men ni får ta mig på orden när jag säger att det är fel fel fel. Vid fototillfället var det närmare femton plusgrader och jag hade själv bara t-shirt och kofta på mig (och BH, trosor, byxor, strumpor och skor) utan att frysa det minsta. För övrigt är det lätt psykosvarning på att alls bära overall i vuxen ålder. Ungefär på samma nivå som att klippa pottfrisyr och raka av sig polisongerna. Är inte slädhundar, snöskotrar och/eller minst femton minusgrader med i ekvationen så är det jacka och möjligtvis täckbyxor som gäller. Förstått?

Fel fokus

O (syftande på att på kanalplatsen där MTV brukar finnas visas för tillfället bara några gröna knytnävsstora pixlar): MTV är rätt futuristiskt nuförtiden.
J: Har vi MTV?!

Ja, sedan jag flyttade till stan för ungefär tio år sedan har jag haft MTV. Men det är ju tydligen aldrig för sent att blir exalterad.

Att vi är tio minuter sena varje morgon är säkert också till min fördel

Jag blir inte klok på om fröken bara ville småprata eller om hon rekade på uppdrag av socialen när hon påpekade att hemulen sover väldigt bra på förskolan i samma andetag som hon frågade om ungen vaknar av sig själv eller blir väckt på morgonen samt vilken tid vi nattar henne på kvällen.
Tills jag fått klarhet i det här tänker jag i vilket fall som helst bete mig autistiskt och/eller svara undvikande när någon av pedagogerna konverserar mig. Det gör nog susen för min trovärdighet som god och ansvarstagande förälder.

Hur svårt kan det vara?

En smula miscommunication resulterade i att jag missade att köpa lördagens UT, där dödsannonsen var insatt. Men det brukar ju inte vara några problem att traska in hos någon välsorterad tidningsmånglare och införskaffa gårdagens blad. Brukar inte vara något problem.

Oliver läser på ut.se: På följande platser kan du köpa UT [Ulricehamns Tidning] som utkommer tisdagar, torsdagar och lördagar. [...] GÖTEBORG: Pressbyrån, Drottningtorget.

Oliver ringer Pressbyrån på Drottningtorget (söndag):
– Hej, jag undrar om ni har något ex av lördagens UT kvar.
– Nej, den säljer vi inte. Kolla om de har den inne på Centralen.

Oliver ringer Pressbyrån, Centralstationen (söndag):
– Hej, jag undrar om ni har något ex av lördagens UT kvar.
– Nej, lördagens tidningar har vi inte fått in ännu. De brukar komma på måndagar.

Oliver besöker Pressbyrån, Centralstationen (måndag):
– Hej, det var jag som ringde angående lördagens UT igår. Har den kommit in nu?
– Nej, den har vi slutat ta in.

Pressbyrån, Centralstationen – idag (efter att jag i förbifarten råkat få syn på dagens utgåva av tidingen de "slutat ta in"):
– Jag ser att ni har fått in dagens UT. Har ni händelsevis fått in ett ex av lördagens tidning också?
– Jodå, men tyvärr har den sålt slut.

ICA Kvantum, Ulricehamn:
– Har ni händelsevis något ex av lördagens UT kvar?
– Jag ska se efter i pärmen... Ja, den finns kvar. Vänta så ska jag gå och hämta den.
– Toppen!
Efter en halv evighet kommer förbutikskvinnan tillbaka. Med förra lördagens tidning. Jag påpekar att det är fel datum och skäms samtidigt lite över att tvinga iväg henne ut på lagret (eller vart hon nu tog vägen) en gång till. Hon ser trött ut och traskar iväg.
– Nej, jag hittade den inte.

Cigarrmagasinet, Ulricehamn:
– Ni är mitt sista hopp. Har ni möjligtvis ett ex av lördagens UT kvar.
– Nej, den tror jag faktiskt vi sålde slut på. Men jag ska dubbelkolla för säkerhets skull... Här var den ju. Två stycken hade jag till och med.
– Jag tar båda!

Jonna vs. Västtrafik 1–1

Förra gången jag åkte till Ulricehamn blev det ju lite dyrt. Det kompenserade jag med att även den här gången lyckas stämpla fel. Till min fördel dock. Samma sträcka som förra gången kostade drygt 150 pix behövde jag idag bara pröjsa 16:50 för. Win!

Look! No grus!

Done and done!

Man ska ju som bekant inte ropa hej i onödan, men nu tror jag vi har fått till det. Igår: skruvande. Idag: nätande. Solen, som annars mest lyst med sin frånvaro hittills i vår, stack mig oavbrutet i ögonen när jag stod på kökspallen och vinglade fem meter över marken och lagom tills att jag var färdig gick den naturligtvis i moln och någon form av polarvind drog istället in över nejderna. Den ena katten stod inte att finna och den andra tittade bara frågande på oss när vi öppnade balkongdörren för honom. Tack, men nej tack, liksom.

Ps. Jag glömde att dricka den där ölen igår. Men ikväll, då jävlar smäller det.

Tillökningen

Det tog en vecka att lyckas fånga båda på ett kort, men här är kattbröderna. Brorsan är den helröda och Busen den med vit undersida.

Dansk öl får blidka finskt humör

Så fort hemulen är i säng ska jag ta på mig wifebeaterlinne och knäcka påskölen jag spontanshoppade igår. (Mmm... smörkola, bröd, humle och ljus sirap.) Det är jag fanimej värd som jag har slitit idag. Skruvat i en vad som snarare liknar ett skämt än en arbetsställning. På balkongen. I på tok för tunna kläder. När vi är klara ska eländet bli någon form av nätkonstruktion som hindrar katterna (that's right, vi har gått och blivit med djur mitt i alltihop) från att rymma/ramla när de är ute och gottar sig i vårsolen.
Men nu går jag händelserna i förväg, det började ju med att vi skulle iväg och inhandla byggmaterial. Då är man glad att man är vit medelklass och har bil. Mindre glad är man över att någon pundare varit och försökt bryta sig in i den. Antagligen har någon form av elektronik eller annan modern skit fått sig en törn. Batteriet var i vilket fall som helst urladdat, vilket resulterade i att jag fick putta igång det gamla skrället. Yay!
Men annars har det varit en bra dag.

Det våras för våren. Så småningom.

Igår:
Vårjacka: check!
Krokus på södersidan: check!

Idag:
Vinterjacka: check!

Men på plussidan:
Imorgon har jag tagit mig lite kompledigt för att hänga med barnet. Och så vann jag två biobiljetter på krysset i något gammalt nummer av Värdsnyheter. Kanske dags att introducera konceptet barnvakt. Så småningom.

Det tror jag inte alls de hade sagt

Hon: Och så kommer vi ju så småningom gå över från traditionella arbetskläder till privata kläder.
Jag: Ok, men då vore det ju trevligt med ett litet bidrag när man ska köpa lämpliga kläder för ändamålet.
Hon: Här tycker jag vi kan tänka på att i andra kommunala verksamheter, som dagis och hemtjänst, har man sedan länge själv fått stå för kläderna man har på jobbet.
Jag: Varför ska vi bara jämföra oss med andra kvinnodominerade kommunala verksamheter? Vad hade till exempel gubbarna på Park & Natur sagt om de förväntades köpa kläderna de ska nöta på jobbet för egna pengar?
Hon: Nu tycker jag det är dags för kaffe!

Barn är en börda

Låt er inte luras av de röda ögonen. Hon är hundra procent mänsklig.

En sak som är rätt fantastisk med små barn är att de verkar vara förprogrammerade att tycka om att man stoppar ner dem i olika former av bärredskap. How convenient! För hur skulle man annars få med sig dem till tvättstugor och vindsförråd och oländigt belägna sommarstugor? Och hur skulle det annars ha gått back in the days, innan människan blev bofast? Men hur i all världen gick det till när den böjelsen uppstod? Blev alla barn som hade en personlig sfär lämnade längs vägen? Eller var det då barnvagnen uppfanns? Och var det rentav därför hjulet kom till? Och vägarna (men inte kullerstenarna och de pyttesmå stenhårda hjulen)?

– Och ett annat mål är att andelen utrikesfödda bland nyrekryterade ska öka...

Gärna! Nu när det ska omorganiseras har vi chansen att få in fler på chefs- och arbetsledarposition som är allt annat än vit medelålders medelklass. Fast det kommer ju inte hända och det var inte det hon syftade på. Det vet vi alla som sitter där och mumsar konferenssmörgås.
På min arbetsplats snittar vi redan på uppskattningsvis nära hälften "nya svenskar", så vi kanske inte behöver fokusera så hårt på att rekrytera invandrare. Men vad sägs om att testa att anställa en man eller två, hörrni? Som inte är avhoppad och skoltrött, som inte ser vården som ett genomgångsyrke, som kan passa tider och som inte stinker bakfylla fyra dagar i veckan. Som kanske till och med är vårdutbildad?

Bättre än tv

Hejdå mormor

14 maj 1960 – 7 mars 2010

Det kommer nog ta ett tag att förstå att det är definitivt, att jag inte har en mamma längre, även om jag har haft ett halvår på mig att förbereda mig.

Gårdagen var sorglig, men fin. Vi stannade hela dagen. Pratade, var tysta, grät, skrattade, drack kaffe och åt pannkaka. Utan smärtan såg hon yngre ut än hon gjort på sista tiden och hon hade på sig den svarta kjolen som jag och moster Annixa kivats om sedan urminnes tider.
Att förvänta sig att någon som inte ens fyllt två år ska förstå konceptet döden är att begära mycket, men hemulbarnet verkade acceptera att mormor inte kommer vakna mer och att det var sista gången hon träffade henne. När vi höll på att samla ihop oss för att gå hem vinkade hon hejdå till mormor. Och mitt hjärta gick i en miljon bitar.

Idag har jag känt någon form av lättnad, men samtidigt en enorm tomhet. Det är skönt att veta att hon inte har ont längre, men det var så mycket hon inte var färdig med. Det var ju nu allt skulle börja. Nu när alla barn var vuxna skulle hon äntligen få tid att dricka vin, resa, gå på museum, jobba ostört med sina konstprojekt, rida, renovera missionshuset... Och vem ska jag nu ringa när hemulen gör nya framsteg? Jag hann inte ens berätta att hon lärt sig att plocka ut bokstäverna i sitt namn med alfapet-brickorna.

Spritfest

Emetofobens bästa vän. Emellanåt drömmer jag om att tömma hela flaskan över högarna med kräktvätt och tända på. Men så kan man ju inte göra.



Inte emetofobens bästa vän just nu.

Livet på en kräkmacka

Jaha, här har jag ett par tre olika konspirationsteorier. Håll till godo:

1. Varje gång vi köper riktigt jävla dyr mat straffas hemulen (och därefter utan undantag även vi) med magsjuka. För ett par veckor sedan: ekologisk lövbiff á 239 kr/kg – pow! magsjuka. Idag: färska räkor á 169 kr/kg – pow! magsjuka. Oh, the terror, att sitta där och ångestmumsa medan ungen håglöst vandrar runt grön i ansiktet och matvägrar. För snåla för att slänga, för traumatiserade för att njuta. Lösning: Bara äta linser, bönor, pinnar och stickor hädanefter.

2. Varje gång vi är lediga tillsammans samma visa. Och är det inte kräkhelg så är det snökaoshelg. Dömda att sitta inne i karantän och uggla. Och aldrig får man vila ut och njuta av ledigheten. Nej nej, sanera och vaka och "sova" i stand by-läge redo att kasta sig undan eventuella kaskader. Ska bli spännande att se om semestern kommer bestå av ett fem veckor långt spymaraton. Lösning: Börja livspussla och jobba oregelbundna tider. Om äktenskapet går åt skogen? Fine with me, bara jag slipper ropa upp fler måltider i den vita jättetelefonen.

3. Förskolan. Det mest troliga. Punkt. Lösning: Jag har seriöst börjat fundera på om det skulle vara ekonomiskt försvarbart att bli hemmafru. Lönen blir ju fan ändå knappt femsiffrig när jag ska hålla på och vabba och vara sjukledig med allt vad det innebär av karensdagar och fan och hans moster.

Som sju svåra år

Häromdagen träffade jag blev jag verbalt antastad av en man med någon form av socialt handikapp. Han frågade mig bland annat om min ålder.

– 36? 37?
– Jag är 27.
– Va?! Är det sant? Du ser mycket äldre ut.

Om det beror på att antalet hela nätter jag sovit sedan 2008 kan räknas på ena handens fingrar eller att jag och hemulfadern hängt ihop i på dagen sju år ska jag låta vara osagt.