Säg det (helst inte) med ett leende

Det är så jag får lust att krypa ur skinnet när folk levererar kritik i form av smilogram. Ett litet tillgjort skratt först och så ett illa inlindat klagomål:
– Tihi, jag blev lite orolig när du var borta så länge.
(– Du menar när jag lämnade min arbetsplats under min obetalda rast och sedan gick direkt till mötet, precis som jag sa i morse att jag skulle göra?)

Den ännu fegare varianten, att adressera skitsnacket till min avkomma:
– Skrock skrock, jasså, mamma hade lite bråttom i morse. 
(– Förvisso, men det är inte därför barnet inte har skor på dig. Nej, hör och häpna, hon fick välja kläder själv. Och jag tror inte hon tar skada av att sitta barfota i vagnen fem minuter när det är tio grader varmt ute. Skorna har jag förresten med mig här i väskan, så ligg nu inte sömnlös över det i natt.)

Fast priset tar ändå tjejen som satt framför mig på bussen i morse. Över telefon ställde hon sin partner mot väggen. Light.
– Hihi, asså, när jag skulle logga in på facebook i morse så stod det att någon hade försökt ta sig in på mitt konto från Paris igår och jag vet ingen annan som är i Paris just nu så... Mhm, mhm. Hihi, näää, hade du tråkigt på hotellrummet och försökte knäcka alla mina lösenord? Mhm. Hihi, oj, hur ska jag komma ihåg mina lösenord om jag måste byta varje vecka. Mhm. Hihi, du kanske skulle söka till typ någon spionskola. Mhm. Ok, puss, hej.
(– Är du på riktigt? Dumpa honom!)