söndag 3 oktober 2010

Senast när hon flyttar hemifrån slutar jag

Oj, så många bittra tårar jag gråtit över amningen. Suttit sammanbiten och förbannad, det var ju det där med tålamodet då, och muttrat att det kanske vore lika bra att lägga ner och satsa på den där härliga goa ersättningen som inte alls är jobbig att blanda till med en gallskrikande bebis i famnen och som är så himla smidig att ha med sig ut på stan och som är en välsignelse för alla oss som inte har något bättre för oss än att diska och koka flaskor och nappar. Men nu blev det inte så.

Jag gav mig fan på att jag skulle få till det, läste allt jag kom över på ämnet och blev amningshysterisk på kuppen. Upprörd igen. Den här gången över all information som man aldrig får av dem som säger sig kunna och vilja väl. För mig tog det, helt i onödan, fyra månader att få igång amningen så att jag kunde ge mitt barn bröstet när, hur och var jag ville – precis lagom tills det var dags att introducera smakportioner för att inte missa smakfönstret, och då behöver man ju äntligen inte amma längre. Hade en BVC-sköterska, eller för den delen någon annan auktoritet på området, försökt tuta i mig idag att ett sådant existerar så hade jag anmält henne.

Det är där, någonstans runt halvåret, som så många slutar amma. Tyvärr, skulle jag säga, för att amma ett lite större barn är inte som att amma en bebis. Tro mig, jag skulle inte ha fortsatt i snart två och ett halvt år om jag fortfarande var tvungen att sitta bekvämt och palla upp med kuddar och fan och hans moster varje gång det ska snuttas lite grann.

Att amma är ett underbart sätt att umgås med en ett- eller tvååring som inte har tid och ro att vara stilla mer än tre sekunder annars. Det önskar jag att fler fick möjlighet att erfara, istället för att se tillbaka på sin amningsperiod bara som en uppoffring.

3 kommentarer:

  1. Har en kompis vars syster fått kämpa med allsköns vårdpersonal för att få vettig hjälp med amningen. Blir alldeles grön när jag hör om det. Va fan.
    Är glad att nästa barn inte är det första. Så skönt att få våga skita i alla smetiga borden, oönskade råd och pekpinnar.

    SvaraRadera
  2. Vilket bra inlägg! Min är bara 9 månader än så länge men amningen är ju mycket lättare nu när han är lite större. Det är dessutom ett jättemysigt sätt att umgås när jag kommer hem från jobbet, bästa trösten när han är ledsen och ett nästan idiotsäkert sätt att få i honom mat och vätska när han är sjuk!

    SvaraRadera
  3. Sofia: Ja, visst känns det som att bli kastad till vargarna att få (sitt första) barn :)

    Lisa: Tack! Jag håller med om den där efter jobbet-snutten, den och första på morgonen gillar jag mest. Och som sagt, vid sjukdom vet jag inte vad jag skulle göra utan amningen.

    SvaraRadera