Hemulen har börjat ta med sig mjukdjur och tygtrasor i sängen om kvällarna. Kanske är det en grej som hör till åldern, men jag kan inte låta bli att associera det till att hon också har dragit ner på amningen. Om jag finns till hands vill hon fortfarande amma när hon vaknar och när hon går och lägger sig på kvällen, men småsnuttandet dagtid har hon skurit ner på drastiskt. Det är i stort sett bara när hon ser andra barn ammas eller om hon ätit en massa skräp och tycks vilja jämna ut blodsockret som hon tar initiativ till att vilja amma däremellan.
Jag är kluven. Visst är det skönt att slippa tänka på att alltid ha amningsvänliga kläder när vi är tillsammans och helt klart uppskattar jag att slippa kommentarer och menande blickar från intoleranta personer i vår omgivning, men samtidigt blir jag påmind om att hon så småningom kommer fasa ut amningen helt. Det finns ju inget som säger att det kommer ske inom den närmaste framtiden, kanske dröjer det flera år, men ändå. Jag vill inte ha fler barn, så när hon är färdig med amningen är jag också det. För alltid.
Jag förstår att det måste kännas dubbelt. Jag är väldigt splittrad till min och Björns amning. Är egentligen rätt trött på den, men vill samtidigt inte sluta. Men jag har å andra sidan snart ett nytt barn att amma, vilket kan få amningen att kännas både mer krävande och mindre värdefull än om man vet att det är sista gången.
SvaraRaderaBra att du skriver om det, det är säkert många som känner likadant! Kanske dags för ett gästinlägg på Amma Vidare?
Lisa: Jag har förstått att det ofta underlättar omställningen för det äldre syskonen om en har amningen kvar, men jag kan också tänka mig att det är jobbigt att både vara gravid och amma samtidigt, samtidigt som det antagligen är rätt krävande att vara gravid med äldre barn i familjen oavsett om en ammar eller ej. Att gå in i sin egen lilla bubbla sådär som en kan göra när en väntar första barnet (och när en har en nyfödd) får en väl aldrig mer chansen till.
SvaraRaderaFörstår dig, jag blir ledsen när jag tänker på att Elly och jag nån gång kommer att sluta med amningen.
SvaraRaderaJag tyckte det var jobbigt innan jag slutade. Efteråt var det faktiskt inte så jobbigt som jag trott. Även om det kan vara sentimentalt på något vis så är jag ju det över de flesta perioder i mina barns liv som är över, så jag saknar nog inte amningen eller sörjer just den. Men tänker man "jag kommer aldrig mer vara med om detta fina" så känns det ju så klart mer...
SvaraRaderaFifi: Vill du inte heller ha fler barn sen? (Inte för att det gör det mindre tråkigt att förlora den relationen med E, men...)
SvaraRaderaTristessa: Så tänker jag om allt barnrelaterat, är ganska sentimentalt lagd, men amningen är ändå något extra. För mig är det den ultimata kärlekshandlingen. (Och nu blandar vi inte ihop kärlek med sex här, tack. Just sayin' för eventuella som-fan-läser-bibeln-läsare som tittar förbi.)
Tror du att det hade känts annorlunda om du tänkt att du skulle ha fler barn?
SvaraRaderaJag tänker ju att jag vill ha fler barn å känner att jag liksom "måste orka" amma dem med i så fall. Förvisso har jag en mkt lugnare inställning till det än inför cheetahn men ändå.
motvalls: Jag vet inte. Kanske marginellt. (Se mitt svar till Fifi oven.) Men jag tror att även de amningshysterikor som har flera barn lägger stor vikt vid varje enskild amningsrelation. Hänger du med, eller verkar det bara flummigt?
SvaraRadera