– Mamma, kommer du snart? Kan du ta med min giraff från vardagsrummet?
– Den kan du hämta själv när du går och kissar.
*tystnad*
Ni som har eller har haft småbarn vet att det sällan är ett gott tecken när de är alldeles tysta, så jag gick in i sovrummet och för att se efter vad som var i görningen. Svar: ingenting. Hon hade helt enkelt vikt upp en flik av överkastet och täcket, krupit ner och somnat. I väntan på sin pms-sura morsa som satt i vardagsrummet och spelade tap zoo.
Nu har jag pussat den lilla hjässan, släckt lampan och gråtit en skvätt över att jag är världens sämsta förälder. Det känns fortfarande inte bättre, och morgon är det såklart jobb och förskola så att jag inte har en chans att kompensera genom att vara all fun and games och skitnärvarande. Fan också.
Efter sådana kvällar med PMS-surabde och tröttgnälliga pappor så brukar jag vara tacksam över samsovningen.
SvaraRaderaNatten till idag låg jag vaken en timme och njöt av snart fyraåringens varma andetag mot min hals ich ettåringens pickande hjärta mot min hand.
Och nån dålig förälder är du inte, det vet du. Men mänsklig, det är du.
Du är ju inte mer än människa, och hur skulle du kunna veta att hon skulle somna?
SvaraRaderaIcka: Ja, jag tröstar mig med att jag snart ska krypa ner tillsammans med henne.
SvaraRaderaFifi: En riktig mamma vet allt :)
Huvva. Allt det där som en "riktig mamma" vet och gör. Ett osaligt spöke är vad det är.
SvaraRaderaSå länge det inte är varje kväll (och det tror jag inte du skulle tillåta) tar hon ingen skada. När jag växte upp var det vardagsmat att jag ropade på mamma att hon skulle komma och säga godnatt och hon ropade tillbaka "jag kommer sen" men kom aldrig. Då trodde jag att hon inte brydde sig, men nu fattar jag att hon som heltidsarbetande ensamstående med två barn helt enkelt inte orkade.
SvaraRaderaSofia: Undrar om en någonsin kan öra sig kvitt det där spöket.
SvaraRaderaLisa: Nej, att somna själv en kväll lär hon väl inte få men för livet av. Men vid de tillfällena du nämner var du större antar jag?