Kvinnor sökes till fotoutställning och fotobok om bröst och amning

Under projekttiden för ”Amningskurs för blivande föräldrar” har det blivit tydligt hur osynliga de vanliga brösten är i det offentliga rummet. Sedan toplesseran på 70-talet tog slut har brösten förpassats till anonymitet bakom bygelbehåar, tröjor, blusar, jackor och handdukar och filtar för de som ammar. Ett problem med det är att det även påverkar amningsfrekvensen när brösten blir osynliga. När de enda bröst som syns är bronserade, uppumpade och retuscherade H&M-bröst på gigantiska reklampelare är risken stor att vi tror att det är så kvinnobröst ser ut. Eller än värre: Att det är så de ska se ut medan brösten i själva verket finns i en stor variation och formrikedom!

Blivande och nyblivna föräldrar, liksom unga flickor och pojkar, behöver förebilder och synintryck som förmedlar en sann bild av bröst och amning. Vi har därför beslutat oss för att göra en fotoutställning och fotobok om bröst och amning. Nu söker vi kvinnor att fotografera. Vi vill illustrera en mångfald av bröst och ammande kvinnor i olika åldrar.

Fotografierna kommer att presenteras med ansikte och förnamn, det vill säga inte anonymt. Vi kommer även att inbjuda de fotograferade att delta i vernissagen.

Vi söker kvinnor i alla former och åldrar och med olika etnicitet.

Och gärna kvinnor som:
· gjort bröstförstoring eller bröstreduktion
· bröstcanceropererats
· ammat länge
· inte ammat alls

Dessutom kvinnor som ammar i alla varianter inklusive:
· tvillingar
· adoptivbarn
· för tidigt födda barn
· stora barn
· ammar sin systers/dotters/väninnas barn

Vill du veta mer kontakta fotograf Elisabeth Ubbe: 073 600 32 29, eubbe@hotmail.com eller Anouk Jolin, projektledare för ”Amningskurs för blivande föräldrar” 0727 31 37 39, anouk.jolin@sensus.se

"Jag vill vara ensam med honom en stund"

Det kändes fint att han fick möta den sista vilan i en solstrimma. Lilla gubben.

Leffe

Denna påskhelg. Så välbehövlig. Våren må vara sen och tveksam, men vad gör väl det när jag har fått två rejäla sovmorgnar och tid att umgås relativt kravlöst med min lilla familj? Och dra mig på trissor, jag tror bannemig att jag fått i mig lite D-vitamin också. Varför har inte alla helger fyra dagar?

Igår eftermiddag gick vi en sväng till Plikta. Det var kul. Om en med kul menar att ungefär tiotusen andra personer fått samma briljanta idé och att det därför var kö till alla rutschkanor och gungor och klätterställningar. Det var knappt så hemulen brydde sig om att argumentera emot när vi föreslog att vi skulle gå vidare och tur var väl det.

I utkanten av Slottsskogen hittade jag och pappan en läig plats där vi åt medhavda pizzarester och alldeles intill fanns en folktom liten lekplats där barnet sysselsatte sig själv en lång stund. Ibland är allt som krävs att få sitta i en solstrimma och swipa lite och småprata med sin livskamrat.

Till sist hamnade vi (som vanligt) på lekplatsen vid Zenit. Egentligen är jag inte alls så förtjust i lekplatser men om jag under pistolhot tvingades välja en favorit häromkring så skulle det nog bli den. Där finns lagom mycket lekredskap och bortsett från en labyrint som vår avkomma älskar att bli jagad i krävs det förhållandevis liten arbetsinsats från föräldrarnas sida. Dessutom finns som sagt Kafé Zenit alldeles intill, såpass nära att en med lite större barn kan sitta på deras uteservering och bara slänga ett getöga åt lekplatsen till med jämna mellanrum.

Obs, meddelande till eventuella pedofiler och kidnappade som läser detta: naturligtvis kollar jag skitnoga hela tiden, dessutom springer jag grymt snabbt samt har en fjäderbatong i handväskan.

På grund av sommartidsrelaterad tidsförvirring blev det någon slags middagskvällsmatshybrid vid åtta på kvällen två dagar i rad, till på köpet pizza (obs, hemmagjord) ena dagen och korv (obs, inte hemmagjord) dagen därpå. Ingen verkar dock ha tagit skada av det. Kanske borde jag sänka ribban lite oftare.

Vider

När hemulbarnet med stor inlevelse och uppspärrade ögon berättar om hur en fröken på hennes förskola "tappat" ett par av sina fiiina glittriga naglar under en utflykt till skogen så blir jag tyvärr tvungen att fejka engagemang eftersom jag hur jag än försöker (ok, jag tänker inte försöka jättemycket) inte lyckas uppbåda något äkta. Kanske är jag bara bitter över att jag på grund av mitt val av yrke aldrig själv får ha spejsade klor, kanske tycker jag bara att det i största allmänhet är ohygieniskt att ha flera centimeter långa naglar när en byter blöjor på och tröstar och snyter barn mest hela dagarna.

April april!

Klockan är 09:46. "Egentligen 08:46". Barnet har redan hunnit med tre lur av varierande kvalitet, eller ja, ska jag vara helt ärlig så var väl inget av dem särskilt trovärdigt:

1. "Pappa, varför har den där tavlan fått en randig svans?"
2. "Mamma, det kryper en vandringsspindel på väggen bakom dig."
3. "Usch, nu satte du dig på ett mosat äpple!"

Det kan bli en lång och spännande dag det här.

Sånt här missar ni som inte hänger på twitter

Kom plötsligt att tänka på min styvpappas rage då jag tvättat en vojlock i tvättmaskinen och han ovetandes kört en maskin underkläder efter.

Det gick liksom inte att mötas i den diskussionen. Jag ba: "Ok" och gick ut i stallet.

(Obs, var ca fjorton år. Hade inte gjort om det idag.)

(Eller…?)

Han var nog nästan argare då än den gången jag kört sex par jeans i samma maskin så motorn brunnit.

Tro det eller ej, nuförtiden hamnar jag nästan aldrig i tvättrelaterade bråk. Learning by doing kallas det.

Bara en vecka kvar till lön, kämpa!

Någon mer än jag som är nyfiken på hur svenska inkomster är fördelade? Ligger vi lika långt från "idealet" och gissar vi lika fel som amerikanerna?

Som vi alla älskar att läsa om andras drömmar på nätet!

Äntligen en chans att maratonsova! Då vaknar jag halv nio. Utsövd. Eller åtminstone så pigg en nu blir med huvudet fullt av snor och ögonen igenmurade av något slags klet. Men inte nog med det, för första gången på jag vet inte hur länge kommer jag ihåg vad jag drömt också. Spännande! Ska jag berätta? Klart jag ska!

Min man har varit hos min ursprungsfamilj(?!) i Tranemo(?!) över helgen. Jag kommer för att hämta honom. (Något barn figurerar inte alls i den här drömmen.) Han luktar alkis, vilket jag såklart häcklar honom för och han svarar då att "det är inte det värsta".

Det visar sig att han har varit ute och rullat hatt och efter stängning stannat till vid en pannkakskiosk(?!) där han träffat någon som han sedan följt med hem och bedrivit otukt med. Nu är han sådär tröttsamt självömkande som bara jordens alla representanter för patriarkatet kan vara, typ "Förlåt förlåt förlåt, MEN även om det är jag som gjort nåt jävligt dumtså är det egentligen mer synd om mig som har dåligt samvete än om dig som är ihop med en idiot. Du är inte heller alltid helt perfekt!" Konstruktivt. Tyvärr missade jag den rafflande upplösningen eftersom det var då jag vaknade.

Om jag någon gång blir bedragen på riktigt så hoppas jag verkligen att han sköter det hela med mer finess. Ska jag vara helt ärlig så hoppas jag att jag slipper få reda på det alls. Förutsatt att det är en engångsföreteelse och inte ett parallellt förhållande med massa känslor och skit inblandat, samt att han sett till att skydda sig. Skulle risk föreligga att han smittat ner mig med något så hade jag dräpt honom på fläcken.

Men varför i all världen drömmer jag det här nu? Sånt här hör väl den nyförälskade fasen till? Nog för att jag känt av att våren är i antågande men vi har ju för guds skull varit ihop i tio år!

Lugna ner er ett par hekto, ok?

Hörrni, jag noterar att ni är många som hakat på den här blogg100-grejen. Det är förstås trevligt med bloggar som det är lite liv i, men jäklar vad jag har att läsa igen just nu!

DU kan följa skolans matsedel

"Vad åt ni till lunch på förskolan idag?"
"Äpple."
"Till lunch?"
"Mmm, minns inte. Nåt äckligt."

På jobbet är det meningen att vi ska följa samma matsedel som skolan, för att underlätta för familjer som har barn i både förskola och skola. Så att barnen inte råkar få samma mat två gånger samma dag. Eller nåt. Vet inte om jag tycker det är ett särskilt stort problem.

Hellre godtrogen än missunnsam

I torsdags var det precis tre år sedan min mamma dog och förutom alla de känslor som obviously vällde upp blev jag påmind om något jag till och från gått och funderat på nästan lika länge.

"Se nu till att du inte blir lurad på arvet!" var något av det första jag fick höra. Inte av en utan av flera personer. "I all välmening" förstås. Till en början tänkte jag en hel del på det och kände mig ganska stressad inför bouppteckningen, men ju längre tiden går känner jag mer och mer att jag faktiskt skiter i de där pengarna – eller snarare att jag inte vill vara den som startar ett bråk om pengar som det finns en viss risk att jag blir blåst på om flera årtionden.

Min mamma hade en bil, ett gammalt missionshus som hon höll på att renovera för kunna att använda som ateljé och verkstad och lite sparade pengar, till pension och så. Knappt 70 000 kronor blev min andel. De har kommit väl till pass under de här åren; jag fick råd att köpa en cykel, gå till tandläkaren och ta katterna till veterinären – utan att noja över kostnaden – och bjuda man och barn på en resa till Stockholm senare i vår. Men jag hade nog överlevt utan dem också.

Sen var det förstås gården. Den borde jag såklart krävt att min styvpappa skulle sälja av så att jag kunde få ut min andel på en gång. För "tänk om han träffar en ny kvinna!"

Ja, tänk om.

Jag valde att avstå min del så att min styvpappa slapp gå från hus och hem för att köpa ut mig och han skrev i gengäld in i sitt testamente att jag kommer ärva honom på samma villkor som mina (halv)syskon. Tror jag. Jag har inte sett det med egna ögon, så jag förstås inga garantier för att han inte ändrat sig och istället testamenterar rubbet till Riddarhuset.

Men jag tror faktiskt jag skulle överleva det också. Jag har redan överlevt det värsta.

Hur mycket mindre och smidigare var folk förr?

Det här är vårt kök, eller ja, åtminstone halva. Den halvan som inte är en smal gång mellan spis/diskbänk, arbetsbänk och städskåp/kylskåp/skafferi. (Ja, kortet är taget runt första advent men skit i det nu.) Ser ni hur litet det är? Hur en familj med tre barn kunnat bo här före oss övergår mitt förstånd. Åt de i skift?

En annan grej som övergår mitt förstånd är hur vi lyckats slita mer på parkett och bänkskivor och dylikt sedan vi flyttade in hösten 2008 än vad ovan nämnda familj som bodde här 1961-2008 någonsin gjorde. Ok, vissa av dem kanske blev vuxna och flyttade hemifrån, men ändå! Hur är det möjligt?

Kom och köp!

Det här får ni inte missa! Och det säger jag inte bara för att jag hoppas bli av med vår gamla paraplysulky, vast amounts of kläder samt nästan en hel kasse spel och pussel, utan också för att jag av erfarenhet vet att det brukar vara mycket bra grejer som säljs till förmånligt pris.

Guldkant

Den här dagen arkiverar jag som en av de bra. Lön på kontot och paket i brevlådan.

Rapport från en sjukbädd

Om jag kisar ser vätskeersättningen nästan ut som Gin och tonic. Alltså låter jag bli; GT är något av det äckligaste jag vet.

Produktiviteten fullkomligt stänker omkring mig

Oj, vad jag skriver. Det bara rasslar bland tangenterna när mina fingrar dansar fram och oj, så fylligt protokollet blir. Ett helt stycke har jag skrivit! Oj, oj, oj! Och hoppan hejsan, så intressant twitter och instagram och till och med den sovande katten bredvid mig är just nu!

Finn minst ett fel

Vad är det med Tradera som får helt vanliga småbarnsföräldrar att helt mista vett och sans? Vem köper en begagnad Lindex-tröja för 155 spänn (plus 24 kronor till i frakt)?! Särskilt som samma tröja finns att köpa ny för 57:50 pix (inklusive expeditionsavgift). Hörrni, sluta vansinnesbuda!

Liten lista över saker jag kommer göra ikväll:

~ Dricka Ubuntu-cola.
~ Äta orättvisemärkt choklad.
~ Gå och lägga mig för sent (efter 22:00).

Liten lista över saker jag inte kommer göra ikväll:

~ Skriva protokoll över mötet med ohyragruppen.
~ Öppna brevet från Försäkringskassan.
~ Fylla i VAB-blanketten som troligtvis ligger däri.
~ Blogga om förlossningsskador.

Äh, "svara" eller "svara alla", what's the difference?

Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)

När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.

Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.