Ett par enkätfrågor till er vars barn inte är vegetarianer (eller av annan anledning inte äter gris och/eller blodmat):
1. På en skala från "blä" till "favoriträtt", var hamnar blodpudding?
2. Hur ser demografin ut där ni bor?
Häromdagen var jag på platsträff med en bunt andra förskolekockar i stadsdelen där jag jobbar. Vi tjuvkikade på ett av storkökens matsedlar för våren och någon konstaterade genast att "det där går inte alls hem hos barnen på mitt jobb!". Jag har serverat blodpudding ett par gånger och gjort samma erfarenhet. Särskilt i kombination med potatisbullar är det tydligen så främmande att jag var på vippen att drunkna i tsunamin av frågor och kommentarer som vällde över mig (både från barn och pedagoger, vilka i stor utsträckning bor i samma område som de jobbar). Hur i all sin dar jag kom på en så tokrolig idé?!
En av de få som inte upprördes var en förskollärare född och uppvuxen i Falköping, själv åt jag blodpudding och potatisbullar i tid och otid när jag gick i grundskolan (i en grannkommun till ovan nämnda köping), vi äter det hemma emellanåt och min unge äter det lätt var fjärde till sjätte vecka på förskolan. Där är det till råga på allt, hör och häpna, barnens favoriträtt och ingen tycker att det är något konstigt. Sträcka mellan mitt hem och min arbetsplats: knappt 7 km. Skillnad i årsmedelinkomst: 60 000 kronor (2008)*.
För övrigt var det en femåring som undrade om hen kunde få prosciutto på sin pizza igår. (Ja, vi bakar pizza till barnen ett par gånger om året. Nej, de blir inte felnärda och dör för det.) Jag skulle gissa att majoriteten av femåringarna häromkring inte ens vet prosciutto är. Stavningskontrollen vet för övrigt inte heller. Den föreslår att jag ändrar till "prostitution".
Det här med klass och mat är rätt intressant tycker jag. Tänk om göteborgare i alla stadsdelar (och såklart också alla ni andra) ville dela med sig av sina barns åsikter om blodpudding!
*Värt att nämna är dock att både stadsdelen där jag bor och stadsdelen där jag jobbar placerar sig någorlunda i mittfåran. Årsmedelinkomsten mellan Bergsjön och Älvsborg diffade 2008 på i snitt 270 000 spänn. Källa: Göteborgssamhällets utveckling – samhällsanalys ur ett göteborgsperspektiv. Ja, Göteborg är en rätt segregerad stad.
lördag 26 januari 2013
torsdag 24 januari 2013
Ingen ordning på allting
Men vad nu? Hur är det möjligt? Inte en jävla aning, jag har ju "känt" henne länge via twitter och kommentarsfältet på min egen och andra tuffa internetmorsors bloggar. Jag måste alltså vara helt jävla tappad bakom en vagn som har lyckats missa Sandras Familjebegrepp tills precis nu!
söndag 20 januari 2013
"Karriären"
Redan/först vid trettio års ålder har jag insett att alla jobb är tråkiga. (Det finns säkert grader av helvetet men nej, jag tror inte ens att de som jobbar som typ sängprovare och chipsprovsmakare trivs så jävla bra att de fortsatt jobba om de vunnit en miljard. Visst, go ahead, kalla mig bitter.) Så att... Ja, det är väl bara att bita tag i det sura äpplet och hänga kvar de trettiofem åren jag har kvar till pension.
Någon kanske minns det där om ekologiskt kött i höstas? Det var ju för all del en ljuspunkt i och med att det innebar att vi inte bara blev extra motiverade att servera bättre kött utan också att det blev fler vegetariska dagar för att väga upp ekonomiskt. Men säg den lycka som varar för evigt.
Från pedagogernas sida har det varit ett jävla gnäll. De "håller sig inte mätta", vilket ju inte är så konstigt om en "inte tycker om bönor och linser" (eller "skalbaggar" som en av dem tutat i barnen att det är), men barnen äter och maten får bra betyg i brukarenkäten – strax över åtta på en skala från ett till tio. Egentligen bryr jag mig väl inte heller så mycket om påhopp som "kan du förklara för mig varför vi ibland får vegetarisk mat tre gånger på en vecka?!" men det är ändå rätt tröttsamt i längden att gång på gång förklara att det är för barnen vi lagar mat och att det är fritt fram att ta med sig en lunchlåda för den som inte vill äta pedagogisk lunch.
Snart börjar dessutom önskemålen trilla in inför bikinisäsongen. Giv mig styrka.
Nytt från och med nyår är för övrigt är att vi som jobbar i köket inte längre äter gratis på jobbet. Plötsligt känns min lön på 20700 kronor (om jag skulle råka komma upp i heltid någon gång that is) bra mycket futtigare. Dessutom är det lite av ett antiklimax att planera menyer, göra beställningar och laga maten för att sedan inte vara med och bedöma slutresultatet. Nog för att jag är grym på att laga mat, men inte så jävla grym att det är värt en femtiolapp om dagen i löneavdrag. Jo, naturligtvis provsmakar vi medan vi lagar, men nej, det ger inte samma uppfattning som att sätta sig ner med en tallrik och känna efter hur de olika komponenterna funkar ihop.
Och till sist det "bästa" av allt: vad innebär det att allt kött som serveras ska vara ekologiskt? Ja, inte att allt kött som serveras faktiskt ska vara ekologiskt iallafall. Häromdagen hade vi APT med vår nya chef, där vi bland annat diskuterade en annan ny giv: att samtliga av stadsdelens skol- och förskolekök ska utgå från samma huvudkomponent, "så det inte blir så rörigt för de familjer som har flera barn i olika förskolor och skolor". Någon påpekade då att det blir ganska mycket kyckling på vårens matsedlar och att det inte finns upphandlat någon ekologisk sådan. Himla tur då att fågel "inte är kött"! Samma med charkprodukter, alltså allt köttpålägg samt korv. Hittills har vi kunnat komma runt problemet genom att helt enkelt inte planera in rätter som vi inte hittar ekologisk köttråvara till, men alltså inte nu längre.
Annars då? Jovars, huvudet upp och fötterna ner.
Någon kanske minns det där om ekologiskt kött i höstas? Det var ju för all del en ljuspunkt i och med att det innebar att vi inte bara blev extra motiverade att servera bättre kött utan också att det blev fler vegetariska dagar för att väga upp ekonomiskt. Men säg den lycka som varar för evigt.
Från pedagogernas sida har det varit ett jävla gnäll. De "håller sig inte mätta", vilket ju inte är så konstigt om en "inte tycker om bönor och linser" (eller "skalbaggar" som en av dem tutat i barnen att det är), men barnen äter och maten får bra betyg i brukarenkäten – strax över åtta på en skala från ett till tio. Egentligen bryr jag mig väl inte heller så mycket om påhopp som "kan du förklara för mig varför vi ibland får vegetarisk mat tre gånger på en vecka?!" men det är ändå rätt tröttsamt i längden att gång på gång förklara att det är för barnen vi lagar mat och att det är fritt fram att ta med sig en lunchlåda för den som inte vill äta pedagogisk lunch.
Snart börjar dessutom önskemålen trilla in inför bikinisäsongen. Giv mig styrka.
Nytt från och med nyår är för övrigt är att vi som jobbar i köket inte längre äter gratis på jobbet. Plötsligt känns min lön på 20700 kronor (om jag skulle råka komma upp i heltid någon gång that is) bra mycket futtigare. Dessutom är det lite av ett antiklimax att planera menyer, göra beställningar och laga maten för att sedan inte vara med och bedöma slutresultatet. Nog för att jag är grym på att laga mat, men inte så jävla grym att det är värt en femtiolapp om dagen i löneavdrag. Jo, naturligtvis provsmakar vi medan vi lagar, men nej, det ger inte samma uppfattning som att sätta sig ner med en tallrik och känna efter hur de olika komponenterna funkar ihop.
Och till sist det "bästa" av allt: vad innebär det att allt kött som serveras ska vara ekologiskt? Ja, inte att allt kött som serveras faktiskt ska vara ekologiskt iallafall. Häromdagen hade vi APT med vår nya chef, där vi bland annat diskuterade en annan ny giv: att samtliga av stadsdelens skol- och förskolekök ska utgå från samma huvudkomponent, "så det inte blir så rörigt för de familjer som har flera barn i olika förskolor och skolor". Någon påpekade då att det blir ganska mycket kyckling på vårens matsedlar och att det inte finns upphandlat någon ekologisk sådan. Himla tur då att fågel "inte är kött"! Samma med charkprodukter, alltså allt köttpålägg samt korv. Hittills har vi kunnat komma runt problemet genom att helt enkelt inte planera in rätter som vi inte hittar ekologisk köttråvara till, men alltså inte nu längre.
Annars då? Jovars, huvudet upp och fötterna ner.
torsdag 17 januari 2013
My uterus, my opinion
"Och när kommer tvåan då?" "Men börjar det inte bli dags för ett
syskon?" "Känner hon sig inte ensam?" "Barn behöver någon att dela
glädje och sorg med!" Vet ni vad, jag börjar bli rätt trött på de där
pikarna.
För några dagar sedan hade jag en abort bokad och klar. Mentalt. Sen fick jag ä n t l i g e n mens, fyra dagar senare än väntat. Klang och jubel! Det, samt det faktum att jag har laglig rätt och ekonomisk möjlighet att själv välja hur många barn jag vill eller inte vill ha, tänker jag fira med att donera en slant till Women on waves när lönen kommer.
För några dagar sedan hade jag en abort bokad och klar. Mentalt. Sen fick jag ä n t l i g e n mens, fyra dagar senare än väntat. Klang och jubel! Det, samt det faktum att jag har laglig rätt och ekonomisk möjlighet att själv välja hur många barn jag vill eller inte vill ha, tänker jag fira med att donera en slant till Women on waves när lönen kommer.
söndag 13 januari 2013
Jag ska aldrig mer dricka gå och lägga mig sent
Eller så är det bara att kliva upp före fan (vid sextiden) morgonen därpå och sen åka till Plikta jag vuxit ifrån. Såna som jag tycker det är mer lagom tempo att sitta vid ett fönster och titta på småfåglar som äter talgboll i äppelträdet utanför. Kanske dricka ett litet glas sherry och kissa ner fåtöljen också.
(Jag har tydligen också blivit för gammal för att se en hel biofilm utan att bli akut kissnödig och behöva mackla mig ut till toaletten mitt i. Det vet jag eftersom jag försökte mig på det medan jag väntade på att resten av sällskapet skulle sluta jobbet.)
tisdag 8 januari 2013
Bakfylletips
Ska jag vara helt ärlig så dök det faktiskt upp några fler familjer framåt dagen. Nere till höger på bilden ser ni till t ex ett annat barn kasta sig in i bild och sätta skräck i apan min unge poserar med. Resultat: ett riv- eller bitsår från dess vilda flykt, men lugn bara lugn. Hon är ännu sig själv, har varken fått superkrafter eller ebola. Barnet alltså, apans hälsostatus vet jag inget om.
lördag 5 januari 2013
Länkhysteri
Maria och Jesus demonsterar vårens amningsmode.
Bild helt skamlöst stulen hos Sagogrynet.
It has finally happened, jag har noll olästa inlägg i min reader! För att fira det bjuder jag på några som jag tyckte mycket om från den senaste månaden. Alla (såklart) på tema amning.
Amningsbloggen – 400 000 besökare! Ännu en anledning att fira. Inlägget länkar till bloggens fem i topp-lista sett till mest lästa inlägg. Ettan är kanske lite otippad.
Amningsbloggen – Formula for disaster En film från Unicef om hur det kan gå när det blir fritt fram för barnmatsföretagen att sprida "information".
Audhumbles sammelsurium – Snart två år – amning och mat, Amma vidare – Vårt första år och Amma vidare – Jag är en långtidsammare Några röster om att amma "lite längre".
Med bebis i Bagis – Bröst Tankar om bröst. Egna och sådär i största allmänhet.
Bonus: Reklam för ersättning hotar amningen Debattartikel i Svenska Dagbladet, signerad Gerd Brandell, Elisabeth Kylberg och Kristin Svensson.
Nu ska jag på kvinnoseparatistisk filmkväll. Troligtvis kommer vi se något som inte klarar bechameltestet. So long suckers!
Eller så byter jag till porslinskatter
fredag 4 januari 2013
Att ha rätt
Min pappa är intelligent, allmänbildad och
vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han
lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet
huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och
på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop
med och andra som kommit i hans väg.
När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.
På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.
När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.
Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)
Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.
Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.
Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.
Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!
Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.
Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.
"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.
*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!
När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.
På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.
När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.
Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)
Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.
Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.
Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.
Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!
Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.
Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.
"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.
*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!
Låt mig presentera...
onsdag 2 januari 2013
måndag 31 december 2012
Bokslut 2012
Januari
I början av året läste jag fortfarande böcker. De här två rekommenderar jag lika varmt nu som då om någon mot förmodan missat dem.
Sen köpte jag en iphone. Den funkar inte alls lika bra att blogga ifrån som min gamla Nokia gjorde, vilket ni kanske märkt.
Jag lanserade även min egen lilla femminutersmetod.
Februari
En bra sak med att ha en blogg är att den funkar lite som ett tidsdokument. Nu vet jag att det är tio månader sedan katten hjälpte mig att frosta av frysen. Inte konstigt att en mindre glaciär hunnit byggas upp i den alltså, och inte en dag för tidigt att göra om det.
I dagarna har Lady Dahmer dragit igång hashtaggen #hälsohets på twitter. Jag står fast vid vad jag skrev på temat redan den 9 februari i fjol och låter mitt nyårslöfte bli att inte banta eller jiddra om min eller andras vikt under 2013, särskilt inte då min dotter hör mig.
För snart ett år sedan jag gick och funderade på om barnet var på väg att sluta amma. Med facit i hand kan jag konstatera att så icke var fallet. Vi ammar fortfarande i stort sett varje dag och det känns bra för samtliga inblandade.
Mars
Det stormade i ett vattenglas då en kvinna i Melodifestival-publiken låtit bli att raka sina armhålor. Jag har så vitt jag vet tack och lov inte fått några hatgrupper tillägnade mig, trots att jag slutade raka mig för länge sedan. Det kan bli nyårslöfte nummer två förresten: att inte börja med det igen.
För övrigt anser jag, när vi ändå är inne på tema päls, att det är på tiden att katthattar blir på modet.
I slutet av mars blev det fint väder. Vi grävde lite på odlingslotten, men odlarglädjen ville inte riktigt infinna sig. Jag är inte anarkist men... jag har lite svårt att anpassa mig till regler som är helt jävla anala. I år säger jag troligtvis upp lotten.
April
Helgen i månadsskiftet mars-april var jag på Amningshjälpens årsmöte och riksträff. Det var min idol Lars H Gustafsson också och det ni, fellow amningshysterikor, var grejer från Lakaträsk det. Har ni inte fått tummen ur och gått med i föreningen än så gör det nu. I år fyller vi 40 år och riksträffen i Stockholm lär bli något alldeles extra.
En mamma hörde av sig och tackade för hjälpen. Det samtalet tänker jag på ofta.
Mot slutet av månaden köpte jag ett par dyra skor och började lufsa omkring i skog och mark.
Maj
Löppeppen fick sig en törn och jag skrev inlägg nr 1000 och tillägnade det Annie Lööf. Hemulen och hennes far gick på fyraårskontroll.
Juni
Som det verklighetens folk vi är firade vi nationaldagen med jordgubbstårta. Förhoppningsvis räcker det för att behålla medborgarskapet åtminstone ett år till.
Juli
Större delen av förra årets få riktiga sommardagar spenderade jag och mitt dåliga lokalsinne i bilen. Jag körde tur och tur till Skåne "bara" för att luncha och fika med det här gänget och har i och med det förbrukat min rätt att någonsin släppa ut koldioxid igen. Men jag ångrar ingenting! Jag är glad att jag passade på för sedan bilden togs har både Kim och Maria flytt landet.
Augusti
I augusti fyllde jag trettio. Det bloggade jag inte om. Istället bjöd jag in er att beskåda och förfasas över innehållet i mitt kylskåp.
September, oktober och november
Nothing to see here. Move along.
December
Potatissoppa, magsjuka och gnäll. Trots att det vore en bedrift att köra den här bloggen mer i botten så vet jag bättre än att lova bättring nästa år. Den som lever får se.
Tidigare bokslut: 2010 och 2011
Jag lanserade även min egen lilla femminutersmetod.
Februari
I dagarna har Lady Dahmer dragit igång hashtaggen #hälsohets på twitter. Jag står fast vid vad jag skrev på temat redan den 9 februari i fjol och låter mitt nyårslöfte bli att inte banta eller jiddra om min eller andras vikt under 2013, särskilt inte då min dotter hör mig.
Mars
April
Helgen i månadsskiftet mars-april var jag på Amningshjälpens årsmöte och riksträff. Det var min idol Lars H Gustafsson också och det ni, fellow amningshysterikor, var grejer från Lakaträsk det. Har ni inte fått tummen ur och gått med i föreningen än så gör det nu. I år fyller vi 40 år och riksträffen i Stockholm lär bli något alldeles extra.
En mamma hörde av sig och tackade för hjälpen. Det samtalet tänker jag på ofta.
Mot slutet av månaden köpte jag ett par dyra skor och började lufsa omkring i skog och mark.
Maj
Löppeppen fick sig en törn och jag skrev inlägg nr 1000 och tillägnade det Annie Lööf. Hemulen och hennes far gick på fyraårskontroll.
Juni
Juli
Augusti
September, oktober och november
Nothing to see here. Move along.
December
Potatissoppa, magsjuka och gnäll. Trots att det vore en bedrift att köra den här bloggen mer i botten så vet jag bättre än att lova bättring nästa år. Den som lever får se.
Tidigare bokslut: 2010 och 2011
onsdag 26 december 2012
Med hopp om röd jul 2014 och framåt
Hej politiker och beslutsfattare!
I år låg julafton på en måndag, med följden att många av oss fick lång sammanhängande ledighet utan att slösa alltför mycket med semesterdagarna. Andra jobbar på ungefär som vanligt, så att spårvagnar rullar och barn blir förlösta, om än med tajtare schema och lägre bemanning. Jobbet blir gjort, men kanske finns det inte alltid tid för det där lilla extra.
Som hjälpmamma i Amningshjälpen tar jag på min fritid ideellt emot telefonsamtal och mail från nyblivna föräldrar och andra som behöver råd och stöd i frågor som rör amning. Under sommarsemestern och julledigheten noterar jag ett markant ökat antal hjälpsökande. Häromdagen ringde tre mammor med spädbarn inom loppet av några få timmar.
I allmänhet är det inga stora insatser som krävs, men allt som oftast kan det ändå inte vänta tills det blir vardag och vårdcentraler och amningsmottagningar öppnar igen. BB håller förvisso fortfarande öppet utanför kontorstid, men de har inte resurser att ta emot barn som är äldre än några dagar eller på sin höjd någon vecka.
Lika lite som kyrkans matkassar kan ersätta sjukpenning eller a-kassa kan Amningshjälpen väga upp för bristen på tillgång till kompetent amningsstöd i vården. Så nästa gång det kärvar ekonomiskt, snälla höj då skatten istället för att strama åt ännu mer i offentlig sektor.
Gott nytt år?
I år låg julafton på en måndag, med följden att många av oss fick lång sammanhängande ledighet utan att slösa alltför mycket med semesterdagarna. Andra jobbar på ungefär som vanligt, så att spårvagnar rullar och barn blir förlösta, om än med tajtare schema och lägre bemanning. Jobbet blir gjort, men kanske finns det inte alltid tid för det där lilla extra.
Som hjälpmamma i Amningshjälpen tar jag på min fritid ideellt emot telefonsamtal och mail från nyblivna föräldrar och andra som behöver råd och stöd i frågor som rör amning. Under sommarsemestern och julledigheten noterar jag ett markant ökat antal hjälpsökande. Häromdagen ringde tre mammor med spädbarn inom loppet av några få timmar.
I allmänhet är det inga stora insatser som krävs, men allt som oftast kan det ändå inte vänta tills det blir vardag och vårdcentraler och amningsmottagningar öppnar igen. BB håller förvisso fortfarande öppet utanför kontorstid, men de har inte resurser att ta emot barn som är äldre än några dagar eller på sin höjd någon vecka.
Lika lite som kyrkans matkassar kan ersätta sjukpenning eller a-kassa kan Amningshjälpen väga upp för bristen på tillgång till kompetent amningsstöd i vården. Så nästa gång det kärvar ekonomiskt, snälla höj då skatten istället för att strama åt ännu mer i offentlig sektor.
Gott nytt år?
måndag 17 december 2012
Och så har snön regnat bort
På minussidan: Dagen började med att barnet kräktes, sedan rullade det på med inbrottsförsök i bilen och att jag lidit av en enorm trötthet och hjärtklappning hela dagen.
Jag utgick från att det sistnämnda var en bieffekt av min emetofobi och har mest försökt profylaxandas bort det. Nu på kvällen visade det sig dock att jag har 38 grader. Eventuellt hade dagen varit mindre motig med en alvedon innanför västen. Jag antecknar inför morgondagen.
På plussidan: Bara en kräkning. Hittills.
Jag utgick från att det sistnämnda var en bieffekt av min emetofobi och har mest försökt profylaxandas bort det. Nu på kvällen visade det sig dock att jag har 38 grader. Eventuellt hade dagen varit mindre motig med en alvedon innanför västen. Jag antecknar inför morgondagen.
På plussidan: Bara en kräkning. Hittills.
måndag 10 december 2012
Krämig grön potatissoppa
OMG! OMG! OMG! Stoppa pressarna! Jag fick just i min unge en rätt innehållande både spenat och broccoli! Tyvärr också hönsbuljong, trots att det är måndag, men jag tycker vi kan bortse från det då fågelmängden i en sån tärning ändå är försvinnande liten.
Eftersom rätten var lite av ett kyl-/frysrens har jag inte koll på de exakta mängderna, men ungefär det följande räckte för att mätta två vuxna och ett kräset barn, samt till en lunchlåda:
1 gul lök
500 g potatis
100 g fryst spenat
250 g broccoli
0,5 l buljong
1,5 dl grädde
smör och/eller rapsolja att fräsa i
salt
tabasco
Och så här gick jag tillväga:
Hacka löken och fräs den i en kastrull. Skala och skiva potatisen och broccolistammen och lägg i den i kastrullen. Fortsätt fräsa tills potatisstärkelsen börjar fastna i botten på kastrullen och du drabbas av lätt panik.
Häll på buljongen (med sans och balans, känns det som att en halvliter är för mycket så är det antagligen det också, spara då hellre en slatt till senare och känn efter om soppan behöves späs mer mot slutet). Rör om så att potatisen lossnar från botten av kastrullen, lägg på locket och låt koka i typ en kvart.
Tillsätt spenat och grädde. Koka upp. Vispa eller mixa sönder potatisen.
Soppan bör vid det här laget vara ljusgrön och krämig. Är den inte det så har antingen jag skrivit fel eller du gjort något galet.
Dela resten av broccolin i små buketter och häv ner den i soppan. Koka på rimlig värme tills broccolin har lagom tuggmotstånd.
Smaka av med salt och tabasco.
Servera med (knäcke)bröd, smör och ost.
Eftersom rätten var lite av ett kyl-/frysrens har jag inte koll på de exakta mängderna, men ungefär det följande räckte för att mätta två vuxna och ett kräset barn, samt till en lunchlåda:
1 gul lök
500 g potatis
100 g fryst spenat
250 g broccoli
0,5 l buljong
1,5 dl grädde
smör och/eller rapsolja att fräsa i
salt
tabasco
Och så här gick jag tillväga:
Hacka löken och fräs den i en kastrull. Skala och skiva potatisen och broccolistammen och lägg i den i kastrullen. Fortsätt fräsa tills potatisstärkelsen börjar fastna i botten på kastrullen och du drabbas av lätt panik.
Häll på buljongen (med sans och balans, känns det som att en halvliter är för mycket så är det antagligen det också, spara då hellre en slatt till senare och känn efter om soppan behöves späs mer mot slutet). Rör om så att potatisen lossnar från botten av kastrullen, lägg på locket och låt koka i typ en kvart.
Tillsätt spenat och grädde. Koka upp. Vispa eller mixa sönder potatisen.
Soppan bör vid det här laget vara ljusgrön och krämig. Är den inte det så har antingen jag skrivit fel eller du gjort något galet.
Dela resten av broccolin i små buketter och häv ner den i soppan. Koka på rimlig värme tills broccolin har lagom tuggmotstånd.
Smaka av med salt och tabasco.
Servera med (knäcke)bröd, smör och ost.
söndag 2 december 2012
"Vad önskar du dig i julklapp mamma?"
Min mamma önskade sig alltid "snälla barn" eller "sovmorgon". Boooring! tänkte jag då, men nu har tydligen den dagen kommit då jag har blivit (som) henne. Jag kan inte längre komma på någonting jag verkligen behöver eller vill ha som ryms i en normal budget.
Så, mitt barn, all I want for christmas is tid och energi. Och planekonomi.
Så, mitt barn, all I want for christmas is tid och energi. Och planekonomi.
måndag 22 oktober 2012
The gift of silence
Hej du barnlösa medmänniska,
nästa gång du ser en kollega eller annan bekant som fipplar med telefonen eller bara stirrar ut rätt i tomma intet på rasten eller ombord ett publikt färdmedel, ställ er då följande fråga innan du tar kontakt: har hen småbarn? Är svaret ja, nöj er med ett hej eller en nick i all enkelhet.
Jag kan nästan lova att personen i fråga inte kommer bli stött eller känna sig åsidosatt. Lugn, tystnad och framför allt att slippa svara på frågor är nämligen den finaste gåva du kan ge en småbarnsförälder.
Med vänlig hälsning,
en som just genomlidit ett korsförhör på tema "syns jag under den här filten? Nu då? Nu då? Nu då?".
Skickat från min iPhone
nästa gång du ser en kollega eller annan bekant som fipplar med telefonen eller bara stirrar ut rätt i tomma intet på rasten eller ombord ett publikt färdmedel, ställ er då följande fråga innan du tar kontakt: har hen småbarn? Är svaret ja, nöj er med ett hej eller en nick i all enkelhet.
Jag kan nästan lova att personen i fråga inte kommer bli stött eller känna sig åsidosatt. Lugn, tystnad och framför allt att slippa svara på frågor är nämligen den finaste gåva du kan ge en småbarnsförälder.
Med vänlig hälsning,
en som just genomlidit ett korsförhör på tema "syns jag under den här filten? Nu då? Nu då? Nu då?".
Skickat från min iPhone
torsdag 18 oktober 2012
Indoktrineringen tycks så här långt ha gått enligt plan
Det är med stor stolthet och glädje jag härmed meddelar att det är en socialist jag närt vid min barm:
– Mamma, när jag tömmer min sparelefant ska jag ge lite till dem som har mycket pengar, mycket till dem som inte har några pengar och ingenting alls till dem som har massor av pengar.
– Mamma, när jag tömmer min sparelefant ska jag ge lite till dem som har mycket pengar, mycket till dem som inte har några pengar och ingenting alls till dem som har massor av pengar.
onsdag 17 oktober 2012
Glutenfönstret?
Jesus Christ Superstar, som min mormor brukar tralla när någon just sagt något lätt korkat, behöver jag ens nämna att jag hade svårt att hålla käften när smakportioner kom på tal på studiedagen jag var på häromsistens? Det händer för övrigt titt som tätt att jag stöter på personer som inte har någon vidare koll på vilka rekommendationer som gäller för spädbarnsuppfödning, men som ändå känner ett skriande behov av att tala om för andra hur de ska göra.
"Nu säger de att en ska börja med smakportioner redan vid fyra månaders ålder" brukar det heta. Nja. Livsmedelsverkets rekommendation är fortfarande att det är bröstmjölk eller modersmjölksersättning som gäller de första sex månaderna, möjligen med undantag för kryddmåttsstora smakprov, inga portioner alltså.
OM en däremot planerar att sluta amma tidigt så kan det finnas en poäng i att börja erbjuda mat, framför allt små mängder gluten, så tidigt som vid fyra månaders ålder – eftersom det finns studier som tyder på sig att risken att barnet ska utveckla glutenintolerans minskar om introduktionen sker under skydd av amning. För barn som inte ammas är rekommendationen att börja med ytterst små mängder gluten och att öka på mängden mycket långsamt.
Rekommendationerna som pekar på att det är bra att ta det lite lugnt med mattillvänjningen, samtidigt som en fortsätter amma som vanligt, tolkas alltså precis tvärt om. Som om det vore bråttom att få barn att "äta som folk" or else I will strike down upon thee with great vengeance and furious allergier. Tänk så tokigt det kan bli!
Marit Olanders har skrivit ett inlägg på samma tema på Amningsbloggen för en tid sedan.
"Nu säger de att en ska börja med smakportioner redan vid fyra månaders ålder" brukar det heta. Nja. Livsmedelsverkets rekommendation är fortfarande att det är bröstmjölk eller modersmjölksersättning som gäller de första sex månaderna, möjligen med undantag för kryddmåttsstora smakprov, inga portioner alltså.
OM en däremot planerar att sluta amma tidigt så kan det finnas en poäng i att börja erbjuda mat, framför allt små mängder gluten, så tidigt som vid fyra månaders ålder – eftersom det finns studier som tyder på sig att risken att barnet ska utveckla glutenintolerans minskar om introduktionen sker under skydd av amning. För barn som inte ammas är rekommendationen att börja med ytterst små mängder gluten och att öka på mängden mycket långsamt.
Rekommendationerna som pekar på att det är bra att ta det lite lugnt med mattillvänjningen, samtidigt som en fortsätter amma som vanligt, tolkas alltså precis tvärt om. Som om det vore bråttom att få barn att "äta som folk" or else I will strike down upon thee with great vengeance and furious allergier. Tänk så tokigt det kan bli!
Marit Olanders har skrivit ett inlägg på samma tema på Amningsbloggen för en tid sedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)