Bokslut 2010

Januari

Hemulen tycker det är skitkul att krångla sig ner i mina byxor när jag sitter på toaletten, and there's no such thing as nyhetens behag. Vi tjafsar fortfarande om detta. Ofta. Ni som får gå på toaletten utan barn och husdjur som antingen är där inne eller står och bankar på dörren är välkomna att lämna tips på hur man bär sig åt.

Sju och ett halvt år efter inköp klär jag äntligen om köksstolarna. Vi firar med hallongrottor.

Jag tappar ett paket kakao och bloggar om det. Varianter på "siktad kakao" är fortfarande en av de sökningar som genererar flest nya läsare. Win!


Februari

En riktig jävla kukmånad. Dagissjukdomar och fan och hans moster gör att jag gång på gång tvingas ställa in besök hos min mamma som har noll immunförsvar kvar.

Men jag kommer iallafall iväg på gerillaårsmöte i Skene. Lunchar på åttiotalet kinakrog. En oslipad diamant i restaurangvärlden ska det visa sig, man ska inte döma hunden efter håren.

Hemulen diskar och diskar. Fascinationen för allt som har med vatten att göra håller i sig ännu, snart ett år senare. Min fascination för barn som står på stolar och gör vuxensaker likaså. Notera de små fågeltårna som griper om kanten.

Mars

Vi åker på vinterkräksjukan tre (!) gånger under vårvintern. Jag är fortfarande traumatiserad och kan konstatera att bästa sättet att bli av med en fobi inte alls är att utsätta sig för det som utlöser den.

Hemulens mormor dör. Jag har fortfarande inte hämtat mig.

Busen och Brorsan flyttar in. Ett hem är inte komplett utan katt.


April

Våga vägra städning. Satsa på påskliljor istället.

Jag letar efter en flicklastbil att lägga i hemulens påskägg.

Till sist hittar jag en.


Maj

Jag skjutsar en ettåring till förskolan för sista gången. Nu är hon snart tre, herregud.

Mammas lilla pirat fyller två år.

"Styrelsen" vårstädar. Jag gick aldrig dit och köpte någon cykel, det kändes liksom upplagt för obekväma situationer, däremot står jag fast vid att det var ett bra initiativ. Cyklar som står och dräller är en ständigt återkommande källa till irritation.


Juni

Potträningen går sådär. Vi stressar inte.

Det smäller till och blir sommar. Vi tar en uteserveringspremiäröl på Styrsö.

Morbror Jonathan tar studenten.


Juli

Jag blir med odlingslott strax före midsommar. Första skörden räcker till tre itsy bitsy rabarberpajer.

Semester/uppdrag civil olydnad.

En veckas konstant paltkoma hos hemulens gammelmormor och -morfar. En gång gick lillasyster Annixa upp fem kilo under en tiodagarsvistelse i Kalix. Vi tar lärdom av historien och uppfinner Kalix Bredvik-metoden.


Augusti

Vi uträttar ärenden norr om polcirkeln. Trots att ingen haft mobiltäckning på över en timme lyckas vi samla ihop hela det femtontalet personer stora sällskapet i skogarna norr om Överkalix.

Jag går in i ett skov och får för mig att det är min grej att sluta köpa bröd. Det är det inte. Jag betalar hellre över trettio spänn styck för ett gott och vettigt bröd och lägger min tid och energi på matlagning istället.

Äppelträdet bakom huset bär hur mycket frukt som helst och jag klarar inte av att se dem ligga och ruttna bort. Äppelmos känns inte jättetjugohundratio så det slutar med att grisarna vid odlingslotten får äta upp dem.


September

Vi har inte haft särskilt mycket problem med trots, däremot har ungen under större delen av hösten varit i en fas(?) där hon haft så mycket annat att göra om morgnarna att hon knappt har hunnit gå till förskolan. Och jag har missat bussar.


Oktober

Hemulen har blivit alldeles för stor och streetsmart för att kunna sitta ner på spårvagnen.

Fasen(?) där allt ska ligga på golvet håller i sig.

Jag klipper lugg. Varför har jag inte gjort det tidigare? Lugg är the shit!


November

Jag praktiserar lite vardagsmindfulness under en utflykt till Naturhistoriska. Ungen krossar inte bakhuvudet och jag får dricka en hel kopp kaffe medan det fortfarande är varmt. Alla är nöjda. Utom de snipiga morsorna.

Vi kickstartar julhysterin med pepparkaksbak och ny röd vaxduk.

Jag hoppar inte på klädutmaning 2.0. Inte medvetet iallafall, men jag har blivit bättre på att inte bara använda de tre översta plaggen i garderoben sista tiden.


December

Vi fortsätter julhetsa. Kontrollerat. Konsumerar inte så mycket, vare sig mat eller prylar, köper en mistel och blir bättre på att prata med varandra. Det går åt rätt håll inför 2011. Tror jag. Inte ropa hej och så vidare.

Operation konsumentupplysning: amaryllis.

Nästan bäst av allt: jag hittar ett nytt jobb! Aldrig mer ska det här ostädade kylskåpet förstöra mitt morgonhumör. Hurra!

2011, bring it on!

En som inte skäms för sina skämshörnor

Nu börjar det likna något! Jag tror inte Eva läser min blogg, men som genom Guds försyn postar hon precis ett sånt inlägg jag var ute efter häromsistens – späckat med skämshörnor. Se och lär.

Rekommenderas inte

Att Leif Mannerströms nuna pryder en produkt är inte alls en garanti för att den är bra. Och gratis är följdaktligen inte heller per definition gott. Den här oljan smakade faktiskt värre än jag misstänkte att den skulle göra. Jag kan inte bestämma mig för om kycklingsallad med halstablettvinägrett får ett stående eller liggande streck i betyg, det beror på vilken skala man använder.

Saliga äro de som törsta

Sitter på ettan. Passerar just Systemet på Linnégatan. Det är kö förbi Condeco, alltså ungefär ett halvt kvarter, för att komma in i butiken. Tur att vi är så himla dåliga på att festa till det att vi har en flaska Bollinger kvar som legat på kylning sedan hemulpappans födelsedag i oktober.

Bäst att ta i rejält

Förra året tror jag inte att jag avgav några nyårslöften. Ifall jag gjorde det så har jag redan glömt dem och mest troligt också brutit dem. I år funderar jag på att tvinga mig själv att börja skriva på boken jag haft någonstans i bakhuvudet i gud vet hur många år. Oj, vad jag eventuellt kommer få äta upp det här, men det börjar faktiskt lätta lite i livet i stort och vad passar då bättre än en rejäl skopa kallt vatten över huvudet?

Jag kan alltså se ljuset i slutet av tunneln vad gäller två av mina större projekt. Det ena tror jag att jag har lagt ner (tillfälligt) och det andra verkar jag vara på väg att ro i land. Kryptiskt? Bara för att jag alltid får lite ont i tinningarna när jag hör folk basunera ut saker som att de slutat röka, vilket brukar innebära att de inte har rökt sedan i morse men att de kommer göra det igen innan helgen, eller att de ska börja banta, alltså att de inte ätit någon frukost och att de därför kommer unna sig två bitar kaka till trekaffet. Kort sagt: jag vet inte hur helhjärtad jag är med de här projekten och därför besparar jag er och mig själv eventuella nederlag.

Hur det blir med författandet ska jag fundera på några varv till de kommande två dagarna. Men två (lite försiktigare, men nog så viktiga) löften är redan färdiga:
1. Jag ska fortsätta försöka vara den bästa mamman jag bara kan.
2. Jag ska göra mitt bästa för att bli en bättre livskamrat.

Raggmunk – så gör man

På allmän (nåja, på åtminstone en persons) begäran. För en vuxen och ett barn, alltså ungefär en och en halv person, eller två vuxna om man steker lite fläsk till, behövs följande:

1 ägg
½ dl vetemjöl
1 dl mjölk
3 potatisar (jag vägde dem tyvärr inte, men de var ungefär lika stora som ägg)
salt efter behag
rejält med smör att steka i

Börja med att vispa ihop ägg, mjöl och mjölk. Grovriv sedan potatisarna ner i smeten.
Stek som pannkakor, jag brukar göra två mindre istället för en stor åt gången, så tunna som möjligt. Ett decilitermått eller en soppslev är ganska bra att ha att klicka ner dem i stekpannan med eftersom det också går att använda för att platta ut dem med.
Servera med lingon eller äppelmos och eventuellt stekt fläsk.

Jag är en sån himla rejäl morsa

Idag äter vi raggmunk till lunch, jag och min unge. Det har naturligtvis inget som helst att göra med att jag inte orkar gå och handla.

Skämshörnet

I dare you. Jag vet att jag inte är den enda. Hur ser det ut i era skämshörn?

#prataomdet

Twitter är inte min grej, men...

Självklart har även jag låtit mig utnyttjas. Inte orkat stå upp för mig själv. Av en massa anledningar. Inte velat såra, inte vågat ta ton och säga rakt ut att jag ångrat mig, inte velat tvinga vänner att välja sida... och så vidare. För folk väljer fel sida rätt konsekvent. Det är bekvämast så. Man vill ju inte råka peka ut någon som våldtäktsman hur som helst. Mycket bättre att heja på det vinnande laget. Jag vet, för jag har själv gjort det. Så jävla illa.

För tio-elva år sedan nånting hade jag hoppat av gymnasiet och flyttat till Varberg med en kille jag inbillade mig att jag hade en framtid med. Vi lyssnade båda på NoFX och hade väl ungefär samma humor och jag kom riktigt bra överens med hans mamma, annars var det nog egentligen inte så mycket vi hade gemensamt. Eller så var vi som ler och långhalm, jag minns faktiskt inte riktigt längre. Men nog om honom för han är varken boven eller hjälten i den här berättelsen. Det var först när vi flyttade isär som den ens tog sin början.

Jag pluggade på folkhögskola under den här perioden, eftersom jag trots min ungdom hade insett att man inte kommer någonstans utan en utbildning – eller åtminstone gymnasiekompetens. Och på folkhögskolan fanns som tur var ett internat att ta sin tillflykt till när hemmafrulivet inte tedde sig så lockande längre. Och på internatet fanns en massa andra omotiverade ungdomar att umgås med och en massa hembränt att dricka och en massa gräs att röka och en massa biljardmatcher att spela och oj, så trevligt man kan ha. Man blir lite som en familj till slut. En dysfunktionell sådan.

En kväll mådde en kille, som jag och mina vapendragarväninnor hängde en hel del med, inte så bra så han frågade en av dem om han fick sova över hos henne. Inga problem, that's what friends are for. Eftersom rummen på det här internatet, och säkert de flesta andra liknande institutioner, var små och laxrosa landstingsceller fanns det inte plats att bädda ut kyska extrasängar utan de sov i samma säng. Med kläderna på och händerna på täcket förstås. Tills min vän vaknar mitt i natten av att nattgästen håller på att ta av henne trosorna. Och det var slutet på deras vänskap.

Det rätta i det här läget hade såklart varit att sätta ner foten. Min vän borde ha anmält och sett till att han åtminstone blev avstängd från skolan, även om det aldrig hade blivit rättssak av det när hon faktiskt låtit honom sova i sin säng, och vi andra skulle såklart ha slutit upp och tagit avstånd från honom och låtit honom förstå att det han gjort inte på långa vägar var ok.

Men man vill ju inte splittra gänget. Jag minns att jag sa till henne att jag hoppades att hon tyckte det var ok att jag ändå umgicks med honom och hans posse, för han hade ju inte gjort mig något som gav mig anledning att dissa honom. Vänta nu. Inte gjort mig någonting?! Det är ju helt en helt befängd grej att säga, eller ens tänka.

Naturligtvis var jag hädanefter på min vakt mot honom och vi umgicks faktiskt inte särskilt mycket efter den här händelsen, och tack och lov har jag min storsinta vän kvar än idag, men det var ju inte där mitt svek egentligen låg. Det som förföljer mig än idag är hur jag helt oreflekterat bara bemötte en vän som berättade om ett övergrepp med att fortsätta umgås med förövaren. Och så undrar folk varför antalet våldtäkter som aldrig anmäls är så högt.

Det man förlorar på gungorna och så vidare...

Idag gick den lilla och la sig kvart i sju. Tur att det inte är min tur att kliva upp med henne imorgon bitti.

Slutsats

När man har med amaryllisar att göra är en framförhållning på två veckor, eventuellt lite drygt, lagom. Har vi tur blommar knopp nummer två till nyår. Det var förresten fem(!) knoppar i en på första stängeln. Det plus att den sprack upp precis i rättan tid väljer jag att tolka som att amaryllis är min blomma.

Del 1: Jul-asperger
Del 2: Learning by doing – amaryllis
Del 3: Och hur mår amaryllisen?
Del 4: Right on time?

Godnatt-fail

Pappan ligger på sängen och snarkar. Barnet leker med sina julklappar. Klockan är kvart i tio.

Som ett brev på posten

Det är som att de har ett sjätte sinne för när man tar fram något som kan sorteras under kategorin snöre. Hundra promenadorkestrar och en jordbävning som genererar en åtta på richterskalan kan inte väcka dem ur de dagliga tjugo timmarna törnrosasömn. Prasslet av paketinslagning i andra änden av lägenheten däremot...

Julens sjukdom är hypokondri

Det blir en lågpresterande jul. Inga gäster och få förberedelser. Fadern i familjen har jobbat och jobbat in i det sista och jag har mest glidit runt här hemma håglös och emetofobisk de senaste fyrtioåtta timmarna. De som känner mig vet att jag väljer helvetets alla kretsar och samtliga barnsjukdomar, in a row, framför vinterkräksjukan. Och vad händer dan före dan före dan före dan? Jo, ungefär en millisekund innan jag ska kliva av spårvagnen hör jag ungen (som jag dittills tyckt varit rätt gullig) som sitter mitt emot mig kvida fram ett "Mamma, jag har ont i magen och mår illa" innan han, för den rätta vattenspridareffekten,  sätter händerna för munnen och högtryckskräks så det snöar bambamat över folk och fä. Oh, the terror.

Som genom ett mirakel lyckades jag undgå att träffas. Ångesten var dock redan ett faktum och trots en lång het dusch i fosterställning har jag inte riktigt varit mig själv sedan dess. Varje kroppsfunktion har jag tolkat som ett tecken på kontaminering och såklart har jag googlat symtom och inkubationstid på kräket. Först vid sextiden i eftermiddags kunde jag blåsa faran över. Nu är jag istället säker på att att jag lider av panikångest, råkade kolla upp det när jag ändå var igång och jag kunde bocka av varenda punkt på listan.

Men nu så. Jag har vandrat i dödsskuggans dal och jag har tagit mig helskinnad ut på andra sidan. Allt jag önskar mig i julklapp är att jag och mina nära och kära ska få slippa kräkas.

Vänta lite, jag ska bara kolla med tomten

– Mamma, ja ha jott tåta.
– Igen? Jag tror inte jag orkar mer tårta nu. Jag önskar mig en plankstek, kan jag få det istället?
– Ja önka mej en hätt, kan ja få de?

Jag hörde för ett tag sedan ett radioprogram om en familj som i samband med en semesterresa i Sydamerika smugglade med sig två små apor hem. Bara för att deras unge önskat sig såna så badly. Riktigt där är jag inte ännu. Det kommer inte stå en ponny i garaget i morgon bitti. Men nästan.

Right on time?

Man ska inte ropa hej och allt det där, men det verkar ju utan tvekan lovande.

Del 1: Jul-asperger
Del 2: Learning by doing – amaryllis
Del 3: Och hur mår amaryllisen?

Vi har åkt på en släng av totalt jävla mörker

Kul att jag är gift med en man som drabbats av narkolepsi. Han somnar överallt hela tiden. Idag: först sittade helt upprätt i soffan före 19:00, en timme senare på sängen (kanske inte så orginellt i och för sig) medan jag nattade hemulen och när jag sjasade iväg honom för att han var i vägen där inne gick han och satte sig på en pinnstol vid skrivbordet och somnade om. Är det här normalt beteende? Kommer det gå över när vi går mot ljusare tider eller kommer jag vara tvungen att vänja mig vid ett liv som någon slags pseudoänka?

För övrigt har jag varit sjuk skitlänge, sedan sedan slutet av november visar det sig när jag undersöker saken närmare. Det är en spännande liten förkylning jag har dragit på mig, som liksom ändrar karaktär varje gång man tror att den håller på att släppa. För tillfället är symtomen känslan av att ha svalt rakblad kombinerat med ett illrött skavöga, pulserande huvudvärk och bihålor fulla med något trögflytande och grågrönt. Sista arbetsdagen imorgon. Yey!

Nipple slip

Det är nästan, men bara nästan, så att man blir sugen på ett barn till. Bara för att få trä på ungen en sån här mössa och gå ut och gerillaamma på stan. Eller så indoktrinerar jag bara det barn jag redan har till att önska sig en boobie beanie i julklapp.

Reaktionstid: 9 dagar

Miss Muffin har förärat mig en award och jag har lagrat den väl i över en vecka. Men nu så. Det hele går ut på att man ska berätta sju mer eller mindre intressanta fakta om sig själv

1. Mitt senaste resultat på högskoleprovet var 1.7. Det är förvisso inget rättvist mått på vare sig allmänbildning eller intelligens, och jag hoppade ju faktiskt av tyskan i högstadiet, men...
2. Först nyligen, typ för mindre än en vecka sedan, fattade jag att Arnold kanske inte heter Schwarze-negger utan Schwartzen-egger i efternamn.
3. Om inte min man hade lagt in sitt veto hade jag förmodligen haft ett tvåsiffrigt antal katter.
4. Jag är inte kräsen. Jag äter det som bjuds och tycker om det allra mesta, bara det är vällagat. Kaviar, den sörja vi i Sverige kallar kaviar och blandar med banan och färskost och allsköns bråte alltså, utgör dock ett undantag. Jag anser det inte vara människoföda. Tyvärr håller min familj inte med mig i den frågan.
5. Tills för bara några år sedan fanns det ett till livsmedel jag hade väldigt svårt för: senap. Idag kan jag inte få nog. Jag vet inte exakt när det hände eller varför. Men jag vet att mina smakpreferenser inte kommer genomgå samma förvandling när det kommer till den förhatliga kaviaren. Nej, det kommer bara inte hända.
6. Jag använder smink vid kanske ett tiotal tillfällen per år, tvättar ytterst sällan ansiktet med något annat än vatten och har aldrig noppat ögonbrynen. Det är inget statement utan något som bara blivit så.
7. De kvällar det är jag som har hand om nattningen sker den i hundra procent av fallen medelst amning. Bröstet är den lata mammans bästa vän.
 
och skicka vidare till sju bloggare man tycker har förtjänat det.

1. Burgschki
2. Josefine
3. Icka
4. LillaGrå
5. Martina
6. Sagogrynet
7. Tätortstimotej

Ikväll är jag för lat för att rensa en låda, men imorgon kanske...

Och hur mår amaryllisen?

Jo tack, den håller sig fortfarande i skinnet och knopp nummer två har börjat kika fram, men klarar den en vecka till?

Del 1: Jul-asperger
Del 2: Learning by doing – amaryllis

T minus 3 days

Ser det ut så här hemma hos mina kollegor? Är det därför de envisas med att vi ska ha det här upplägget i kylen på jobbet?

Dar la teta es dar vida

Min senaste kändisförälskelse

Rubrik: Miss Muffin

Jag lyssnade på tre sommarpratare i år. Annika Sörenstams program var ett riktigt lågvattenmärke, Andreas Lundstedt ändrade jag helt uppfattning om (till det bättre) och Annika Östbergs program berörde mig djupare än något jag hört på radio tidigare, och då lyssnar jag flera timmar om dagen på (ickekommersiell) radio. Jag tänker fortfarande ofta på henne och hennes historia och skulle gärna träffa henne om jag fick chansen.

Katt i litteratur

Gula lussekatter ska det va

Leraning by doing – amaryllis

Emilies amaryllis, inhandlad någon gång runt den 3 december, var inget vidare på att hålla på sig. Fail.

 Min amaryllis, inhandlad 10 december, har redan stuckit iväg säkert fem centimeter. Hur ska det gå?

Del 1: Jul-asperger