Fler som smider medan järnet är varmt

Helt rätt! Själv funderar jag varje morgon på att sälja ett par cyklar som står i vägen i barnvagnsförrådet.

/Styrelsen

Smid medan järnet är varmt

Det bästa sättet att få saker gjort är att göra dem i vredesmod. En gång sa jag upp mig för att jag inte fick ledigt med kort varsel, en annan gång gjorde jag slut med en pojkvasker, som jag egentligen var sjukt förälskad i, över en ren principsak. Båda grejerna har jag i tur och ordning ångrat bittert, förlikat mig med och känt mig riktigt nöjd med.

För ett par timmar sedan höll jag som bäst på att natta barn när hemtelefonen ringde fem hetsiga signaler innan mannen jag är gift med lyckades lokalisera en lur, svara, bli högljudd och opedagogiskt "förklara" ett spotifyrelaterat problem för sina föräldrar.

Hejdå fast telefoni.

Yargh!

Delfinmamma

– Pappa! Kolla, jag klättrade upp för hela rutschkanan!
– Ojdå, så bra.

På lekplatsen insåg jag att jag inte är den enda som kopplar på autopiloten när livet som småbarnsförälder blir sådär... how shall I put it... repetitivt. Där var det fullt av pappor och en och annan mamma som gjort konsten att fejka entusiasm till en konstart. Mitt eget bästa trick är att jag kan sjunga hela Här kommer Pippi Långstrump samtidigt som mitt fokus är någon helt annanstans. Ungefär som när delfinerna sover med en hjärnhalva åt gången.

Imorse var sista morgonen jag lämnade en ettåring på förskolan

Imorgon fyller barnet på bilden två år. När hände detta? Var hon inte ett två-och-ett-halvt-kilos-knyte med ostadig nacke typ igår?

Det är skillnad på individ och population

Många grejer stör mig. Jättemånga. En av dem är inställningen "allt som inte är applicerbart på mig som individ är rent nonsens och kan således inte heller gälla för en population". Typ så här:

"Jag rökte när jag var med barn och det är inget fel på <barnets namn>. Det där är bara skrämselpropaganda."
Grattis. Ja, det är ingen hemlighet att barn kan födas fullt friska trots att deras mammor rökt som borstbindare graviditeten igenom, annars hade du väl inte chansat? Likaväl som det finns barn som föds med astma from hell trots att deras mammor bara andats frisk alpluft när de var på tjocken. Men risken att rökarnas barn ska få problem med luftvägarna är större än för barn vars mammor låtit bli att röka. Så är det bara. Det vet man eftersom man gjort studier där man studerat tusentals personer (en population) istället för att bara ringa upp och fråga hur det är med ditt eller grannens barn (två enskilda individer).

Eller så här:

"Jag har inte ammat något av mina fyra barn och ingen har astma eller allergier."
Och? Det finns inget som säger att man får astma bara för att man inte ammats. Eller för den delen att man inte kan få astma bara för att man ammats. I er familj (som jag skulle gissa består av fem till sex individer) kanske det inte finns anlag för astma och allergier och kanske bor ni inte heller bredvid en tung industri, det är därför man tittar på en större grupp (en population) innan man drar några slutsatser. Och då kan man faktiskt se att barn som ammats till minst fyra månaders ålder löper något mindre risk att drabbas av astma, oavsett hur friska ni är i just er familj.

Personligen har jag aldrig tidigare haft så många luftvägsinfektioner som sedan jag slutade röka. Kan vi alltså av det dra slutsatsen att all forskning som tyder på att rökning skulle vara dåligt för hälsan är humbug? (Att jag sedan dess fått ett barn, som dessutom spenderar åtta timmar om dagen tillsammans med ett trettiotal andra små smitthärdar, är naturligtvis helt irrelevant.)

Säkrat ungens framtida ekonomi – check!

Vi håller på med någon form av prefödelsedagskalasstädning. Jag sorterade just lite papper och hittade ett utdrag från ett av alla femtioelva pensionssparanden. Det känns skönt att veta att när jag trillar av pinn så har min unge iallafall lite ekonomiska medel att röra sig med mitt i all förtvivlan.

Ja må hon

Idag värmde solen så skönt, som på sommaren. Vi har varit ute från morgonen till sena eftermiddagen och din lilla snorhyvel slapp ha jacka och mössa på sig för första gången i år.
Grattis på femtioårsdagen mamma. Vi saknar dig.

Mikkan, this one is for you

I'm the bigger person

Härförleden då vi var och äventyrsbadade upptäckte jag att bäst före-datumet hade passerat på min bikini. När jag drog på mig trosan lät det oroväckande krispigt. Inte längre någon resår i midjan. Men barnet stod redan med sin badbyxa i handen och hoppade otåligt så det fanns liksom ingen tid att tveka. Och det funkade faktiskt, den lilla stuns som fanns kvar i själva tyget i kombination med vissa försiktighetsåtgärder (gå försiktigt upp för stegen – inte häva sig upp på bassängkanten) gjorde att jag klarade hela dagen utan att nakenchocka min omgivning.
När hemulen så åter började tjata om att åka till "hus" var det bara att bita i det sura äpplet och dra iväg till Frölunda torg, hänga på låset och hetsköpa något nytt att skyla sig med. Först tänkte jag mig något i stil med tankini och boxertrosa, men ju mer badhusets öppningstid nalkades desto kompromissvilligare blev jag. Vårigt blekfet och pärlande ångestsvettig framför spegeln i ett osmickrande belyst omklädningsrum fattade jag ett avgörande beslut. Nu köper jag den här härligt snedpolkarandiga åttiotalsbikinin och bjuder på valkar och oansade bikinilinjer.
Jag var riktigt nöjd nästan hela dagen. Tills jag föll för frestelsen att väga mig på badhusvågen. Egentligen visste jag redan på ett ungefär vad den skulle stanna på och det var inte det som var problemet. Stimmet med tonårspojkar som släntrade förbi och blängde på displayen däremot, dem skulle jag kunnat nacka där och då, inte för gluttandet men för skratten och pekningarna som följde. För vad är egentligen grejen med att bete sig så? Vad får man ut av det? Jag blev ledsen såklart, men inte ens jämförbart mot vad den femtonåriga upplagan av mig själv (eller i stort sett vilken annan tonårssnärta som helst) hade blivit. Stryk skulle de ha och stryk kommer de få som gör så mot min unge när hon blivit stor nog att börja bry sig om utseende, vikt och annat crap. Stryk.

Gammelhysterikan var inte ute och cyklade!

Genusexperiment för nybörjare

Övning: Be en pappa om hjälp med något barnrelaterat trots att mamman är närvarande och situationen inte panikartad.

Svårighetsgrad: Ganska.

Utfall: Positivt. Gustavs pappa visste precis var skötbord och tvättlappar fanns. Gustavs mamma fick ostört fortsätta med det hon höll på med. Hemulen fick ny torr blöja.

Tittut!

Du simmar ur bild Kaj!

Hej ålderdom

Vi tittar på Det kungliga bröllopet.

O: Sexhundra rätter?!
J: Jaha, jag tyckte de sa att det höll på i sex veckor.

Så många stofilpoäng.

5 minuter skrivövning med äpplet och dåren

Jag såg på mamma och jag tror att det var första gången som jag verkligen såg hur hon såg ut.

Jag hann bli 27 år innan jag såg en död människa för första gången. Mamma. Utan syrgas. Utan slangar. Utan smärta. Och när jag strök med handen över den kalla kinden sköljde kroppsminnena över mig.
Nu vet jag hur det känns att vara liten och ligga tätt tätt intill mammas varma kropp i det svala mörka sovrummet och snutta sig till sömns. Igen. Det tänker jag aldrig vägra min egen unge.

Äppelcidervinäger +arytmi

Jag är glad att jag har läsare, jag blir gladare ju fler ni blir och allra gladast blir jag när ni hittar hit genom att googla jättekonstiga saker. Som äppelcidervinäger +arytmi till exempel. Eller blodig biff ammar, som för övrigt skulle göra sig minst lika bra som kvällstidningsrubrik eller -löp, vem vill inte läsa mer om det liksom?
Ni gör min dag. Sluta aldrig googla konstigheter.

PS. Absolut vanligast är siktad kakao alternativt vad är siktad kakao. Strange.

Dagens outfit: kattpäls

På spåret

Egentligen var det reklamen ovanför fönstret jag tänkte fota i syfte att uppmana er att slänga iväg ett 50-kronors-sms (skriv TRYGG och skicka till 72930) för att stödja Solrosens arbete. Men eftersom jag är en så usel fotograf kan vi lika gärna ta tillfället i akt och tävla lite istället. Så. Vid vilken hållplats är fotot taget? Första korrekta gissningen vinner (som vanligt) ett hemligt pris.

Vem vet minst?

Ute: 12 grader och sol.
Inne: Jonna.

Fan också. Och inte vann jag heller. Ni kan se mig få spö 26 augusti 19:00 i svt2.

Tvååringsmetoden

Istället för kvällsmat: jag vet inte vad. Mycket effektivt. Man håller sig smal som en vessla. Iallafall om man är barnet i fråga. Själv blir jag bara trindare och trindare ju mer jag går och äter resterna efter ungens måltider.

Fredagsmys Göteborg style

Amningshysteri går i arv

Gammelmormor Mölla sitter över en kopp kaffe och skrävlar om sin förstklassiga tandstatus. Ett hål på 75 år.
– Och det trots att vi fick borsta tänderna med salt tills vi blev gamla nog att tjäna egna pengar att köpa tandkräm för. Och jag ska säga dig vad jag tror det beror på. Trots att mamma fick barn vartannat år tills vi var tretton stycken såg jag aldrig en nappflaska i huset! Alla har vi fått bra tänder. Det är mjölken som gör det!
Kanske är hon gammal och gaggig. Kanske ligger det något i det hon säger.

Med uppenbar känsla för stil

Gud gör tummen upp för offentlig amning

Amen va fan, tänkte jag. Fast jag sa det såklart inte högt eftersom jag var i kyrkan. Jag hade faktiskt tänkt uppträda civiliserat, men det hjälper ju föga när allt ens avkomma vill är att klättra upp i predikstolen och/eller ha ett bröst i munnen. Så jag valde det senare. Att ta med ungen och gå ut var inget alternativ eftersom jag så att säga spelade en av huvudrollerna, alltså redan innan jag flashade brösten ammade så diskret man kan när man sitter på första bänkraden.
Jag förväntade mig väl inte direkt att få en utskällning, jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig faktiskt, men definitivt inte det som faktiskt hände. När jag som bäst satt och sippade på begravningskaffet kunde prästen inte hålla sig längre. Hon klev helt sonika ut ur garderoben och berättade att hon också hade ammat sina barn länge och att hon tyckte att det var fantastiskt att jag hade låtit hemulen sitta och småsnutta i hennes kyrka.
Yes!

Vad är förresten grejen med vulkanutbrott?

Det är ju jättekonstigt när man tänker på det. Ociviliserat på något vis. Jag menar, jordbävningar är vi ju vana vid nuförtiden. De håller ju på och skakar och har sig i tätbebyggda områden i tid och otid. Man blir lite imponerad när de ligger på en åtta-nio någonting på en skala från ett till tio. Men vulkaner är ju bara så flummiga. Att de sen till råga på allt får utbrott också är ju sånt som egentligen bara händer i Bamse och Pippi. Och när det hände i Pippi på de sju haven gick det för övrigt hur bra som helst att flyga. Rakt över till och med. Jag vet inte om jag tror på den här Eyjafjallajökulln. Säkert bara hittepå.

Journalistik när den är som sämst

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser den här lilla "artikeln" på Aftonbladet. Vi (som i the royal we eller kanske som i du och jag eller jag och någon polare, jag vet inte riktigt varför jag skriver i vi-form, men det här är en blogg så jag får skriva hur jag vill, till skillnad från Mary Mårtensson som skriver för något som ska föreställa seriös media) börjar med rubriken:
Amning bra mot astma – men bli inte hysterisk
Varför inte? Slutar amningen skydda mot astma om man är helt hysterisk? Säger vem förresten? Studien? Mary? Redigeraren? Din mamma?

Ok, då kör vi ingressen: Amning skyddar mot astma – och kan minska risken med så mycket som 35 procent hos småbarnen. Det bekräftas i dag i en stor svensk studie. Kommer det att späda på amningshysterin i Sverige?
Vilken amningshysteri? Är det här något allmänt vedertaget? Vad har jag missat? Här har jag gått och trott att det är askmoln vi är hysteriska över och så var det hela tiden amning som var grejen.

Och så lite ur brödtexten:
Sverige är ett av de länder där kvinnorna ammar sina bebisar mest.
Verkligen? Man brukar säga att barn är bebisar tills de fyller ett år. I Sverige ammas drygt 17 procent av ettåringarna. I Norge är motsvarande siffra 46 procent. (Ja, jag kastar ett stort stenblock i glashuset och använder en annan artikel som källa. Men det är åtminstone en som i sin tur redovisar sina källor.)

Det är glädjande fakta att man kraftigt kan minska sitt barns risk för astma genom amning.
Så länge det inte spär på amningshysterin i Sverige – eller används som tillhygge mot de mammor som inte kan eller vill amma.
Är det här någon slags disclaimer?

Var det här tänkt som en nyhetsartikel? En debattartikel? Krönika? Insändare? Med vilket syfte har den skrivits? Varför har den publicerats? En text av så här låg kvalitet hade aldrig blivit godkänd ens i första delkursen på journalistutbildningen. Är det en journalist som har skrivit den? Kan man i så fall dra tillbaka hennes examen?

Ära vare Gud i höjden

Jag håller på med ett litet virkprojekt. Katterna hjälper till efter bästa förmåga.

Jag är för övrigt fullt medveten om att den här bloggen verkar befinna sig i något slags komaliknande tillstånd. Kanske tar jag mig i kragen och skriver något kontroversiellt ikväll, kanske inte. I vilket fall som helst känner jag mig stärkt och inspirerad av gårdagens quiz- och känslomässig bergochdalbanakväll med Icka och Lina. Tack!

Den ena värre än den andra

Idag drog jag ett stalaktitrelaterat skämt på jobbet. Jag är ju för guds skull inte ens trettio, vad har hänt?! Som tur var skrattade fler än jag själv. Annars hade jag nog varit tvungen att söka för det här.
När jag kom hem berättade jag om episoden för hemulfadern. Vad var upprinnelsen, undrade han och stal genast showen. Fattar ni? Upprinnelsen! Hahahaha. Jätteroligt!

You are always on my mind

Jag lagar lammstek idag. Precis som alla andra. Men till skillnad från alla andra har jag inte börjat i tid och inte heller har jag koll på tid och temperatur i förhållande till vikten (köttets vikt, inte min). Men det är lugnt. Den där formeln behöver man inte lägga på minnet. Det är ju sånt man har mamma till. Det är bara det att jag inte har någon mamma längre.

Och när jag gick förbi en rolig affär som mamma hade tyckt och jag tänkte ringa och berätta om den fanns hon inte längre. Och när hemulen helt plötsligt inte kunde bara fjorton utan snarare hundrafyrtio ord och jag ville berätta fanns hon inte heller längre. Och inte när amningen helt plötsligt strulade efter nästan två år heller. Och inte någonsin finns hon mer. Hur mycket man än saknar och behöver henne.

Ett ägg kommer lastat med könsstereotyper

Hemulbarnet fick en liten sopbil i sitt påskägg. Mycket uppskattat. Oklart dock om det var barnet eller fadern som var mest uppslukad av tippfunktionen.

Såhär såg det ut i leksaksaffären när påskharen var och rekade. Jag hade förvisso inte räknat med att hitta en lastbil med min unges namn på, men att det inte skulle finnas några med flicknamn överhuvudtaget blev jag faktiskt lite förvånad över. Fast det är klart, varför anstränga sig? Flickor gillar ju ändå bara dockor och smink, hur genusmedveten uppfostran man än bjuder på. Otacksamma jävlar är vad de är.

Istället för vårstädning: Påskliljor.

Ja, det är julduken som ligger kvar på bordet. Och ja, man kan ha barn och vit soffa. Om soffklädseln är tvättbar.

Mer på samma tema: Tulpanmetoden.

Här går en man som mist förståndet

Ok, de kala träden och den isgrå himlen kanske får det att kanske se ut att vara passande väder att bära overall i, men ni får ta mig på orden när jag säger att det är fel fel fel. Vid fototillfället var det närmare femton plusgrader och jag hade själv bara t-shirt och kofta på mig (och BH, trosor, byxor, strumpor och skor) utan att frysa det minsta. För övrigt är det lätt psykosvarning på att alls bära overall i vuxen ålder. Ungefär på samma nivå som att klippa pottfrisyr och raka av sig polisongerna. Är inte slädhundar, snöskotrar och/eller minst femton minusgrader med i ekvationen så är det jacka och möjligtvis täckbyxor som gäller. Förstått?

Fel fokus

O (syftande på att på kanalplatsen där MTV brukar finnas visas för tillfället bara några gröna knytnävsstora pixlar): MTV är rätt futuristiskt nuförtiden.
J: Har vi MTV?!

Ja, sedan jag flyttade till stan för ungefär tio år sedan har jag haft MTV. Men det är ju tydligen aldrig för sent att blir exalterad.

Att vi är tio minuter sena varje morgon är säkert också till min fördel

Jag blir inte klok på om fröken bara ville småprata eller om hon rekade på uppdrag av socialen när hon påpekade att hemulen sover väldigt bra på förskolan i samma andetag som hon frågade om ungen vaknar av sig själv eller blir väckt på morgonen samt vilken tid vi nattar henne på kvällen.
Tills jag fått klarhet i det här tänker jag i vilket fall som helst bete mig autistiskt och/eller svara undvikande när någon av pedagogerna konverserar mig. Det gör nog susen för min trovärdighet som god och ansvarstagande förälder.

Hur svårt kan det vara?

En smula miscommunication resulterade i att jag missade att köpa lördagens UT, där dödsannonsen var insatt. Men det brukar ju inte vara några problem att traska in hos någon välsorterad tidningsmånglare och införskaffa gårdagens blad. Brukar inte vara något problem.

Oliver läser på ut.se: På följande platser kan du köpa UT [Ulricehamns Tidning] som utkommer tisdagar, torsdagar och lördagar. [...] GÖTEBORG: Pressbyrån, Drottningtorget.

Oliver ringer Pressbyrån på Drottningtorget (söndag):
– Hej, jag undrar om ni har något ex av lördagens UT kvar.
– Nej, den säljer vi inte. Kolla om de har den inne på Centralen.

Oliver ringer Pressbyrån, Centralstationen (söndag):
– Hej, jag undrar om ni har något ex av lördagens UT kvar.
– Nej, lördagens tidningar har vi inte fått in ännu. De brukar komma på måndagar.

Oliver besöker Pressbyrån, Centralstationen (måndag):
– Hej, det var jag som ringde angående lördagens UT igår. Har den kommit in nu?
– Nej, den har vi slutat ta in.

Pressbyrån, Centralstationen – idag (efter att jag i förbifarten råkat få syn på dagens utgåva av tidingen de "slutat ta in"):
– Jag ser att ni har fått in dagens UT. Har ni händelsevis fått in ett ex av lördagens tidning också?
– Jodå, men tyvärr har den sålt slut.

ICA Kvantum, Ulricehamn:
– Har ni händelsevis något ex av lördagens UT kvar?
– Jag ska se efter i pärmen... Ja, den finns kvar. Vänta så ska jag gå och hämta den.
– Toppen!
Efter en halv evighet kommer förbutikskvinnan tillbaka. Med förra lördagens tidning. Jag påpekar att det är fel datum och skäms samtidigt lite över att tvinga iväg henne ut på lagret (eller vart hon nu tog vägen) en gång till. Hon ser trött ut och traskar iväg.
– Nej, jag hittade den inte.

Cigarrmagasinet, Ulricehamn:
– Ni är mitt sista hopp. Har ni möjligtvis ett ex av lördagens UT kvar.
– Nej, den tror jag faktiskt vi sålde slut på. Men jag ska dubbelkolla för säkerhets skull... Här var den ju. Två stycken hade jag till och med.
– Jag tar båda!

Jonna vs. Västtrafik 1–1

Förra gången jag åkte till Ulricehamn blev det ju lite dyrt. Det kompenserade jag med att även den här gången lyckas stämpla fel. Till min fördel dock. Samma sträcka som förra gången kostade drygt 150 pix behövde jag idag bara pröjsa 16:50 för. Win!

Look! No grus!

Done and done!

Man ska ju som bekant inte ropa hej i onödan, men nu tror jag vi har fått till det. Igår: skruvande. Idag: nätande. Solen, som annars mest lyst med sin frånvaro hittills i vår, stack mig oavbrutet i ögonen när jag stod på kökspallen och vinglade fem meter över marken och lagom tills att jag var färdig gick den naturligtvis i moln och någon form av polarvind drog istället in över nejderna. Den ena katten stod inte att finna och den andra tittade bara frågande på oss när vi öppnade balkongdörren för honom. Tack, men nej tack, liksom.

Ps. Jag glömde att dricka den där ölen igår. Men ikväll, då jävlar smäller det.

Tillökningen

Det tog en vecka att lyckas fånga båda på ett kort, men här är kattbröderna. Brorsan är den helröda och Busen den med vit undersida.

Dansk öl får blidka finskt humör

Så fort hemulen är i säng ska jag ta på mig wifebeaterlinne och knäcka påskölen jag spontanshoppade igår. (Mmm... smörkola, bröd, humle och ljus sirap.) Det är jag fanimej värd som jag har slitit idag. Skruvat i en vad som snarare liknar ett skämt än en arbetsställning. På balkongen. I på tok för tunna kläder. När vi är klara ska eländet bli någon form av nätkonstruktion som hindrar katterna (that's right, vi har gått och blivit med djur mitt i alltihop) från att rymma/ramla när de är ute och gottar sig i vårsolen.
Men nu går jag händelserna i förväg, det började ju med att vi skulle iväg och inhandla byggmaterial. Då är man glad att man är vit medelklass och har bil. Mindre glad är man över att någon pundare varit och försökt bryta sig in i den. Antagligen har någon form av elektronik eller annan modern skit fått sig en törn. Batteriet var i vilket fall som helst urladdat, vilket resulterade i att jag fick putta igång det gamla skrället. Yay!
Men annars har det varit en bra dag.

Det våras för våren. Så småningom.

Igår:
Vårjacka: check!
Krokus på södersidan: check!

Idag:
Vinterjacka: check!

Men på plussidan:
Imorgon har jag tagit mig lite kompledigt för att hänga med barnet. Och så vann jag två biobiljetter på krysset i något gammalt nummer av Värdsnyheter. Kanske dags att introducera konceptet barnvakt. Så småningom.

Det tror jag inte alls de hade sagt

Hon: Och så kommer vi ju så småningom gå över från traditionella arbetskläder till privata kläder.
Jag: Ok, men då vore det ju trevligt med ett litet bidrag när man ska köpa lämpliga kläder för ändamålet.
Hon: Här tycker jag vi kan tänka på att i andra kommunala verksamheter, som dagis och hemtjänst, har man sedan länge själv fått stå för kläderna man har på jobbet.
Jag: Varför ska vi bara jämföra oss med andra kvinnodominerade kommunala verksamheter? Vad hade till exempel gubbarna på Park & Natur sagt om de förväntades köpa kläderna de ska nöta på jobbet för egna pengar?
Hon: Nu tycker jag det är dags för kaffe!

Barn är en börda

Låt er inte luras av de röda ögonen. Hon är hundra procent mänsklig.

En sak som är rätt fantastisk med små barn är att de verkar vara förprogrammerade att tycka om att man stoppar ner dem i olika former av bärredskap. How convenient! För hur skulle man annars få med sig dem till tvättstugor och vindsförråd och oländigt belägna sommarstugor? Och hur skulle det annars ha gått back in the days, innan människan blev bofast? Men hur i all världen gick det till när den böjelsen uppstod? Blev alla barn som hade en personlig sfär lämnade längs vägen? Eller var det då barnvagnen uppfanns? Och var det rentav därför hjulet kom till? Och vägarna (men inte kullerstenarna och de pyttesmå stenhårda hjulen)?

– Och ett annat mål är att andelen utrikesfödda bland nyrekryterade ska öka...

Gärna! Nu när det ska omorganiseras har vi chansen att få in fler på chefs- och arbetsledarposition som är allt annat än vit medelålders medelklass. Fast det kommer ju inte hända och det var inte det hon syftade på. Det vet vi alla som sitter där och mumsar konferenssmörgås.
På min arbetsplats snittar vi redan på uppskattningsvis nära hälften "nya svenskar", så vi kanske inte behöver fokusera så hårt på att rekrytera invandrare. Men vad sägs om att testa att anställa en man eller två, hörrni? Som inte är avhoppad och skoltrött, som inte ser vården som ett genomgångsyrke, som kan passa tider och som inte stinker bakfylla fyra dagar i veckan. Som kanske till och med är vårdutbildad?

Bättre än tv

Hejdå mormor

14 maj 1960 – 7 mars 2010

Det kommer nog ta ett tag att förstå att det är definitivt, att jag inte har en mamma längre, även om jag har haft ett halvår på mig att förbereda mig.

Gårdagen var sorglig, men fin. Vi stannade hela dagen. Pratade, var tysta, grät, skrattade, drack kaffe och åt pannkaka. Utan smärtan såg hon yngre ut än hon gjort på sista tiden och hon hade på sig den svarta kjolen som jag och moster Annixa kivats om sedan urminnes tider.
Att förvänta sig att någon som inte ens fyllt två år ska förstå konceptet döden är att begära mycket, men hemulbarnet verkade acceptera att mormor inte kommer vakna mer och att det var sista gången hon träffade henne. När vi höll på att samla ihop oss för att gå hem vinkade hon hejdå till mormor. Och mitt hjärta gick i en miljon bitar.

Idag har jag känt någon form av lättnad, men samtidigt en enorm tomhet. Det är skönt att veta att hon inte har ont längre, men det var så mycket hon inte var färdig med. Det var ju nu allt skulle börja. Nu när alla barn var vuxna skulle hon äntligen få tid att dricka vin, resa, gå på museum, jobba ostört med sina konstprojekt, rida, renovera missionshuset... Och vem ska jag nu ringa när hemulen gör nya framsteg? Jag hann inte ens berätta att hon lärt sig att plocka ut bokstäverna i sitt namn med alfapet-brickorna.

Spritfest

Emetofobens bästa vän. Emellanåt drömmer jag om att tömma hela flaskan över högarna med kräktvätt och tända på. Men så kan man ju inte göra.



Inte emetofobens bästa vän just nu.

Livet på en kräkmacka

Jaha, här har jag ett par tre olika konspirationsteorier. Håll till godo:

1. Varje gång vi köper riktigt jävla dyr mat straffas hemulen (och därefter utan undantag även vi) med magsjuka. För ett par veckor sedan: ekologisk lövbiff á 239 kr/kg – pow! magsjuka. Idag: färska räkor á 169 kr/kg – pow! magsjuka. Oh, the terror, att sitta där och ångestmumsa medan ungen håglöst vandrar runt grön i ansiktet och matvägrar. För snåla för att slänga, för traumatiserade för att njuta. Lösning: Bara äta linser, bönor, pinnar och stickor hädanefter.

2. Varje gång vi är lediga tillsammans samma visa. Och är det inte kräkhelg så är det snökaoshelg. Dömda att sitta inne i karantän och uggla. Och aldrig får man vila ut och njuta av ledigheten. Nej nej, sanera och vaka och "sova" i stand by-läge redo att kasta sig undan eventuella kaskader. Ska bli spännande att se om semestern kommer bestå av ett fem veckor långt spymaraton. Lösning: Börja livspussla och jobba oregelbundna tider. Om äktenskapet går åt skogen? Fine with me, bara jag slipper ropa upp fler måltider i den vita jättetelefonen.

3. Förskolan. Det mest troliga. Punkt. Lösning: Jag har seriöst börjat fundera på om det skulle vara ekonomiskt försvarbart att bli hemmafru. Lönen blir ju fan ändå knappt femsiffrig när jag ska hålla på och vabba och vara sjukledig med allt vad det innebär av karensdagar och fan och hans moster.

Som sju svåra år

Häromdagen träffade jag blev jag verbalt antastad av en man med någon form av socialt handikapp. Han frågade mig bland annat om min ålder.

– 36? 37?
– Jag är 27.
– Va?! Är det sant? Du ser mycket äldre ut.

Om det beror på att antalet hela nätter jag sovit sedan 2008 kan räknas på ena handens fingrar eller att jag och hemulfadern hängt ihop i på dagen sju år ska jag låta vara osagt.

Hur mår du?

Jag vet inte riktigt vad folk är ute och fiskar efter. Eller jo, jag vet exakt, men det tänker jag inte bjuda på. Så jag brukar, eller snarare brukade, dra till med ett "Bra, själv?". Fel svar. Leder till en massa ovälkomna följdfrågor. På senare tid har jag därför istället börjat köra med några alternativa metoder: svara undvikande, byta ämne eller förekomma den andra parten genom att ställa ett batteri av frågor om helgen/kvällskursen/barnen. Funkar mycket bättre.
För det kan väl inte vara så att folk förväntar att jag ska rulla fram den röda schäslongen och leverera ett ärligt svar? Typ "Jag mår skit. Man skulle nästan kunna säga att jag går igenom en slags kris, att livet står mig upp i halsen, trots att jag har ett lojt deltidsjobb som en apa hade kunnat klara av, ett relativt jämställt äktenskap och bara ett barn – som dessutom är i en härlig och ganska harmonisk ålder. Jag är alltså på det klara med att majoriteten av jordens befolkning har det jobbigare än jag. Men jag skulle ändå behöva ta semester från livet och gå och lägga mig i ett tyst och mörkt rum i ett par tre veckor. För jag känner att jag förväntas ta ansvar för en massa saker som är utom min kontroll. Och så var det ju den där lilla detaljen – att en av de personer som betyder allra mest för mig i hela världen ligger och tynar bort och dör as i write.
Relevanta följdfrågor på det?"

Pappa betalar räkningar, mamma åker buss

I vår familj är vi sådär härligt traditionella att pappa jobbar heltid och mamma jobbar 75%. Bara tills vi fått lite bättre ordning på ekonomin och köpt den där förbenade sängen så att vi slipper sova tre pers (varav en på tvären) på en 140 cm "bred" futon.
Kanske skulle det gå lite snabbare om jag hade en god man som hindrade mig från att bete mig som om jag var gjord av cash. Som i morse när jag provkörde Västtrafiks nya biljettsystem.

Jag: *kliver på bussen mot Ulricehamn och stämplar mitt kort enligt konstens alla regler (efter att ha fått utförliga instruktioner på Tidpunkten)*
Vän av ordning i Västtrafikkläder: Ni som gick på sist får kliva av igen, vi kör inte med stående passagerare i sånt här väglag, det kommer snart en till buss.
Jag: Nu har jag redan stämplat mitt kort på den här bussen, hur ska jag då göra när jag kliver på nästa?
Vän av ordning: Då stämplar du bara kortet på nytt utan att trycka på några knappar.
Jag: *gör som jag blivit tillsagd*
Automaten: *drar 100 kronor och 3 öre från mitt kort*
Chaufför: Hade du redan stämplat på den förra bussen? Då skulle du inte ha stämplat igen när du klev på här. Men det ordnar sig när du byter tillbaka till den andra bussen igen i Borås, då registreras rätt summa.
Jag: Ok? *börjar bli misstänksam* *stör mig hela vägen till Borås*

Jag: Nu har det blivit lite fel med stämplingen här. Jag har redan stämplat på den här bussen en gång, och på den andra bussen. Hur gör jag för att det ska bli rätt?
Chaufför: Stämpla bara en gång till utan att trycka på några knappar så får vi se vad som händer.
Jag: *stämplar*
Automaten: *drar pengar för resa inom en zon*
Föraren: *annullerar och trycker på någon random knapp* Så, testa igen!
Jag: *stämplar*
Automaten: *drar fel summa igen*
Föraren: Gå du och sätt dig så länge så ska jag ringa ett samtal så fort vi kommer ut på motorvägen.
Jag: Ok...

Föraren: Jag kan inte rätta till det. Du får gå till Cigarrmagasinet när du kommer till Ulricehamn eller till Tidpunkten när du kommer tillbaka till Göteborg.
Jag: Ok, tack då.

Tidpunkten: Vi kan inte göra något innan det gått minst 48 timmar.

To be continued.

Sammanfattningsvis

Snökaos, bröllopsdag, magsjuka och migrän. Allt i en härlig blandning. Ungefär så har det sett ut här de senaste dagarna. Jag lever alltså, and I will be back.

Glass någon?

Det är tolv grader kallt. Det har fallit flera decimeter snö på mindre än ett dygn. Inga samhällsfunktioner fungerar som de ska. Men kiosken här nedanför backen har öppet som om inget hade hänt. Om man skulle bli sugen på en "smårgås" eller en glass mitt i alltihop.

Dagens vuxenpoäng

Lyssna på riksdagens utrikesdebatt – och uppskatta den.
Ta en ruta mörk choklad till kaffet.
Inte köpa ut cigaretter.

Dirty talk

Efter två veckors dagisförkylning med tillhörande kraftiga hostningar och nysningar har jag insett faktum och accepterat mitt öde. Att göra sporadiska knipövningar under några få månader efter förlossningen räckte inte, man måste tydligen underhålla de där musklerna även fortsättningsvis, så nu har jag beställt knipkulor. Jävlar vilket projekt. Det blir ju milt sagt en del sållande när man googlar en produkt som ska stickas upp på en plats där solen sällan skiner, men jag tror att jag har hittat vad jag var ute efter.

Dessutom har jag lärt mig att...
"Minskad lust handlar är jämförbart med geishakulor g-punkten och därför geishakulor med sexlust." Jasså, säger du det?
"Geishakulor handlar inte bara om porrfilm." Å fan? Nej, i så fall ska jag inte ha några!
"Män är förmodligen geishakulor med män." Aha! I knew it!
Tack internet!
Källa: geishakulor.com

Dra lite i tissarna

Jätteroligt! Det ska bli spännande att se vad Gustav har med sig att bjuda på.

Am I stepping out of some intellectual closet here?

– Du läser väldigt mycket va?
– Jag brukar passa på när jag får en stund över. Hurså?
– Ja, jag tycker iallafall att du alltid har en bok i handen när man ser dig.

Ok, so be it. Jag har säkert tagit mig igenom... tre, kanske till och med fyra, böcker sedan nyår.

Akta så att du inte petar ut ögonen på någon med den där

Tandläkarmetoden

Som jag minns det från min barndom var det i princip omöjligt att öppna plasten som satt runt Dumleklubborna. Mamma sa alltid att det var tandläkare som hade förpackat dem. Jag godtog den förklaringen. Hade hon påstått något sådant idag hade jag antagligen ifrågasatt om de inte tjänade nog på sitt ordinarie arbete, och om inte, vad ett sketet godispackarjobb (säkert på ackord) hade gjort för skillnad.

Om de Dumleklubbor jag fått avstå har gjort någon skillnad för den kroppsbyggnad och tandstatus jag har idag ska jag låta vara osagt, men det ska erkännas att det på undersökningsprotokollet från mitt senaste besök hos käftis står "svag för sena kolhydratintag". Inte precis något gott betyg på ens självdisciplin. Så. Eftersom jag inte vill tappa tänderna och bli tvungen att ersätta dem med träplugg innan jag fyller trettio finns bara en sak att göra: börja lyssna på Göran. Tandläkaren alltså, inte lobbyisten.

Så här säger han:
Inte stoppa någonting i munnen oftare än var tredje timme. "För det är småätandet som ger frätandet" – så käck är han att han har små rim för att man lättare ska komma ihåg.
Inte äta senare än två timmar innan tandborstning och läggdags.
Tugga Fluorette efter varje måltid eller skölja med Flux varje kväll.
Ta det lugnt med kolhydrater och syror.
Använd tandtråd. Varje dag.
På helgerna får man bryta mot reglerna. Och det har jag just gjort. Med besked.

Resultat vecka 1
Tänder: +-0
Vikt: -1 kg

Hushållsnära tjänster

Sånt som är helt hundra och sånt som inte är det

Det började i precis samma anda som förra gången, med frossa och kväljningar, men det var inte vinterkräk. Det var inget kräk alls. Däremot har tempen pendlat som en jojo mellan 36,4 och 39,8 och vad gäller allmäntillståndet så har hon alternerat mellan body-slams-i-soffan-mode och knappt kontaktbar. Så jag ringde 1177:

– Har hon fått i sig någon vätska?
– Ja, dels så ammar jag ju...
– Ammar?! Jag ser här på hennes personnummer att hon är 21 månader, är det samma barn vi pratar om nu.
– Ja...
– Ger du henne inget annat än bröstet? Äter hon ingen riktig mat?!
– Nej, självklart inte. Jag helammar mitt snart 2 år gamla barn.
– Jo, naturligtvis. Hon har druckit ordentligt med både vatten och juice och vi erbjuder henne mat men hon är inte särskilt intresserad.

Nämen, vilket sammanträffande. Senast igår tänkte jag på att hur mycket vårdapparaten i övrigt än förfasar sig så håller iallafall sköterskorna på sjukvårdsrådgivningen alltid huvudet kallt. Där är det minsann aldrig någon som tycker att det är något konstigt att amma ett "stort" barn. Pyttsan.

Och så vill jag till sist passa på att gratta mig själv. Det här råkar nämligen vara inlägg nummer hundra här på bloggen. Hipp hipp hurra! Tackar tackar.

Jag blir lite kär i er som googlar er hit

Mina favoriter från februari so far:
1. http://amningshysteri.blogspot.com
2. vad är siktad kakao
3. familj + genus

Hör gärna av er och berätta hur ni tänkte och om ni hittade det ni var ute efter, eller om ni vill att jag ska berätta mer om något speciellt. Vinterkräksjuka till exempel, det verkar vara sista skriket.

Debattera mera

Några aspekter jag tycker är intressanta här:
- Amning är bara det bästa alternativet så länge den fungerar för alla inblandade parter.
- Glappet mellan förväntningarna på i vilken utsträckning kvinnor ska amma och insatserna på amningsstödet är enormt.
- Kvinnor pressas att amma.
- Kvinnor pressas att inte amma.
- En rekommendation är just en rekommendation och inte en lag.

Och är man inte hemma och vabbar har man kanske så mycket tid och ork att man ids utveckla det man vill ha sagt istället för att bara publicera några fattiga stolpar:
Sveket mot mammorna
Amning – en bröstchock
Amningsmaffian och Aktuellt om amning

Speak of the Devil

Emetofob som jag är svalde jag just tio vitpepparkorn och låtsades att de var någon form av stämningshöjande piller. Om en halvtimme räknar jag med att placeboeffekten ska kicka in. Hemulen ligger utslagen på en filt på vardagsrumsgolvet. Den lilla hinken står redo. Hon har dock inte kräkts. Än.

Things to do in Skene when you're bored

Jag var i Skene igår och jag hade en och en halv timme att slå ihjäl. Vad mitt ärende var och varför jag var där i så god tid kanske jag berättar en annan gång. Det är av ringa betydelse.
Hursomhelst. Trots att jag själv är uppvuxen i en byhåla hade jag svårt att förstå vidden av hur stängt allt kan vara en vintersöndag på en liten ort. Att konditoriet inte skulle hålla öppet räknade jag nästan med, men att öppettiderna i sjukhusets restaurang var så snålt tilltagna som måndag till fredag mellan 11 och 13 och att något sjukhuscafé inte verkade existera kom faktiskt lite som en överraskning. En kaffemaskin som tog mynt hittade jag dock ganska snart, men ingenstans att växla till mig några sådana då informationen i entrén bara är öppen på vardagar. Ut och vandra.
Till sist hamnade jag på Restaurang Casablanca. Oklar inriktning på köket men helt ok klass på käket. På menyn fanns sannerligen något för alla smaker, från Toast Skagen till mammasushi, via friterade räkor och fläskfilé Black and White. Som grädden på moset var killen som skötte serveringen blixtsnabb och kunde dessutom stoltsera med ett aldrig sinande lager av lämpliga varianter på väderprat och idiotsäkra ordvitsar.


Beträffande inredning och dukning var kanske målgruppen något smalare. Bordstablett som substitut för duk och servettstrut i glaset är inte något jag personligen går all excited över, men pensionärstrion vid bordet intill kände sig genast som hemma. De kunde knappt finna ord för hur fantastiskt vackert det är med "blommor som aldrig dör" (det syns tyvärr inte på bilden men tygrosorna kompletterades av diskreta daggdroppar i prima lim).
Slutbetyg: Tre små rätter av fem möjliga. Nästa(?) gång jag är i Skene kanske jag rentav tittar in igen. Om inte konditoriet längre ner på gatan har öppet då förstås.

Vinter på vår gata

Kanske toppa med lite vinterkräk?

Härliga tider! Det kliar så illa i svalg och hals att jag är sugen på att sticka ner handen och liksom vända ut och in på hela eländet för att komma åt ordentligt. Lite lamt gnidande med tungan verkar liksom inte leda någon vart. Att näsan och bihålorna är fulla med snor tjockt och färgat som hjärnsubstans och att klådan verkar vara på väg att sprida sig upp i öronen gör mig inte till en bättre och mer tålmodig person heller. Kan det här ha något att göra med alla sjukdomar som florerar på förskolan, dock är barnet – länken till det onda – inte alls i samma risiga skick, eller är det här något nytt och spännande jag har fått med mig från jobbet?

The price is right

Kattresan, Damernas detektivbyrå och Giraffens tårar, en rostfri skål (jag samlar på sådana), en gammal hederlig spiralvisp i metall, ett par Acnejeans (till pappa), ett par vinterstövlar i storlek 23 och en Bamsebody (till hemulen). Summa: 0 kr. Allt begagnat, men i mycket gott skick. Det kallar jag lördagsshopping det! I utbyte lämnade jag min gamla Nokia 6111. Den hittade ny ägare på mindre än en minut.

Dagens bästa:
1. Minen en pappa som besökte loppisen fick, när han insåg att alla prylar hans dotter plockat på sig var gratis.
2. Den spanskspråkiga familjen jag spanade in, som efter lite diskuterande och pekande testade ett riktigt wild card på fiket – varsin semla. De såg ut att gilla det.

Veckans cocktail

Det går vinterkräksjuka, halsfluss och scharlakansfeber på förskolan. Här kommer alla sjukdomar på en och samma gå-hå-hå-ng. Vilken får vi först? Kommer vi åka på allihop? Intrigen tätnar. Paranoian eskalerar.

Det finns inga gratisluncher, eller?

Nejmen, här sitter jag och har lite egentid klockan 10:48 en torsdag. Hittills har jag uttnyttjat min frihet till att bädda sängen, diska och betala en räkning och en faktura (det är någon form av skillnad mellan räkning och faktura, jag vet bara inte vad). Det går alltså inget vidare. Jag har någonstans på vägen förvandlats till en blind gammal gruvponny som fortsätter gå i sin invanda cirkel kring pumpen även sedan den selats av.

Om en stund ska jag slinka iväg till Svenska Mässan och mingla med representanter från Nestlé. Jag antar att det för min del kommer handla mycket om att le och se glad ut, samt att bita av mig tungan för att hindra mig själv från att säga emot. Jag vet inte riktigt hur min chef tänkte när hon bestämde sig för att skicka iväg mig på Produktinformation Med tema "Aktivt nutritionsarbete för våra äldre och Att leda till lust" (ja, versalerna och citationstecknen ska tydligen vara precis där) men vad jag tänkte när jag inte protesterade mot att gå dit var att omväxling förnöjer och att de kanske bjuder på något tillsatsstinnt och smaskigt.
Jag ser på min inbjudan att första punkten är lunch, det bådar gott. Eller ont. Vem vet?

Du och jag Khadaffi

Det har kommit till min kännedom att jag känner en som känner en som känner Khadaffi. Det ni!

Typ kuk

Inte riktigt kuk, men nästan. Och min spegelbild i en hållplatskur. Trevlig onsdag på er hör ni.

Läsarundersökning

Vid vilken ålder började era barn sova i eget rum?
Vad var det som avgjorde saken?

Någonstans är det alltid säsong

Eftersom vi bara avlat ett barn här i familjen kände jag att jag hade en tillgodo på klimatet. Bara så att ni vet. Jag känner inte alls att jag måste försvara mitt tilltag att köpa färska hallon i januari. Inte alls.

Siktad kakao

Man har inte roligare än man gör sig. Har man riktigt tråkigt kan man alltid testa att tappa en kakaoförpackning och sedan, i ett fåfängt försök att fånga den i luften, knäa in den under bänken och så att innehållet lägger sig som en brun hinna över element, lister och golv.
Hör gärna av er om ni vill ha fler förslag på hur man förgyller en lördagkväll.

What's gay today?

– Ååå, vilka gulliga små burkar! Vad ska vi ha i dem?

...jag fick ligga...

En soffbusrelaterad dansk skalle resulterade i att jag fick ligga på rygg med en papperstuss i näsan en stund innan vi (hela familjen, utan att tjafsa) gick och lagade middag tillsammans. En väldigt kort stund fick jag ligga där. Sen kom den danska skallen tillbaka och drog ut tussen, studerade den noga och utbrast förtjust:
– Bajs!
– Nej, blod. Kan du säga blod?
– Bajs!
Ok, vi säger väl så då. Det låter ju faktiskt fullt rimligt när jag tänker efter.

Kvinnans plats är i köket

Nog för att jag är fantastiskt trevlig och käck på alla sätt och vis, men kan det verkligen vara den enda förklaringen till att folk prompt ska hålla på och hänga i köket hela tiden? Och med "folk" menar jag mina kvinnliga kollegor. De få män (eller snarare pojkspolingar) som jobbar på min arbetsplats verkar nämligen inte alls känna samma trängande behov av att "hjälpa till" utan flockas hellre i soffgruppen framför TV:n.
Så fort en praktikant eller ny medarbetare lämnas utan uppsikt, om så bara för två sekunder, så kan man ge sig fan på att hon dyker upp plockandes i just det jag håller på med för tillfället. Hur många personer kan det krävas för att tömma/fylla/starta en diskmaskin liksom? Det finns alltid tusen andra saker att göra om man känner sig sysslolös. Kan man inte tänka ut något på egen hand så är mitt bästa tips: Umgås med någon av de gamla.

Heja heja!

Jag har tydligen ingen vidare koll på vad som händer i matvärlden nuförtiden. Imorse fick jag reda på att min helt fantastiska handledare från en av restaurangerna jag praktiserade på under kockutbildningen tävlar i finalen i Årets Kock, som sänds as i write. Heja Gustav!

Jonna goes härmapa

Ja ja, jag vet att alla andra också bloggar Nour idag, men det betyder inte att jag tänker låta bli.

Ikväll diskar vi inte

Diskmedlet tog slut igår och jag glömde att köpa nytt när jag var och lyxshoppade i eftermiddags. Lika bra det kanske, hade jag kommit ihåg det när jag var i den butiken hade jag väl fått pynta upp med en femhundring till. Oavsett vilken ursäkt jag väljer så är det ganska tacky att nöddiska med tvål.

Annat jag minns från mina ungdomsår och som är ganska white trash:
1. Ingen glödlampa i hallen. Varför alltid i hallen? Gick den oftare sönder där eller tog man den därifrån när en pajade i ett annat rum?
2. Hushållspapper/servetter istället för toapapper.
3. Inget papper alls på toaletten.
4. Att vända på mattan, istället för att boka tid i grovtvättstugan, när man spillt makrill i tomatsås på den.

Har jag glömt något? Fill me in!

Jag ♥ småhandla dyrt

250 gram plommon för 49.90?! Vad betingar detta pris? Är de späckade med knark? När jag såg vad jag just betalat för de skrynkliga asen var jag bra nära att vända om och tvinga kassörskan att köpa tillbaks dem. Men eftersom klockan var hundra och jag hade en hungrig familj som satt hemma och väntade, plus kanske lite för att jag är en mes, gjorde jag istället en mental notering om att aldrig mer handla på motherfucking dyrjävla-Konsum Avenyn börja kolla priserna lite noggrannare nästa gång jag handlar på Konsum Avenyn. Jävla affär! Sluta vara så inbjudande och trevlig att handla i att man får för sig att det är värt 475,15 kr för några sketna måndagsinköp.

Parenting fail

Man vet att man är hemma hos en barnfamilj när golvet är täckt av allsköns bråte. Duplo, lektunnel, mjukdjur, blöja, japansk razorsaw...

Imorgon: frufridagen

När gav du din fru en fridag senast?

Ett barn till har väl ingen dött av?

Härliga tider! Nattningen tog en och en halv timme och jag är så arg att jag kan höra min egen puls. Det är nästan så att jag funderar på att skaffa ett barn till iallafall. Bara för att känna att jag lever liksom. Jag tror jag ska gå och väcka pappan (som däckade av pur utmattning någon gång under läggningssessionen) nu på en gång och fråga vad han tycker.

Lussekatt-fail

Jag gjorde en djupdykning i frysen på jobbet, och se vad jag hittade! Nog för att julruschen drar igång tidigare för varje år, men när lussekatterna kommer redan i januari är väl ändå gränsen nådd? Och är de stackarna inte lite platta och bleka?

Sedan när såg förresten receptet på lussekatter ut så här: vetemjöl, vatten, russin, socker, margarin (vegetabilisk olja, vatten vegatablisk härdad olja, salt, emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av fettsyror E 471), arom, färgämne (betakaroten), ) saffran, jäst, salt vetegluten, stabiliseringsmedel (guarkärnmjöl), mjölbehandlingsmedel askorbinsyra, enzym, emulgeringsmedel (rapslecitin), modifierad stärkelse (E1451), stärkelsesirap, maltodextrin, druvsocker, surhetsreglerande medel, arom? Nej, nu har nog mormor Jenny gått och blivit alldeles senil.

Hämtmatseffekten

Kliv ombord på en knökad spårvagn, runt middagstid, med en påse thai i handen. Lyssna.
– Åh, vad sugen jag blev på kinamat helt plötsligt!
– Du, har du testat thairestaurangen där och där?
– Pappa, jag är hungrig!
– Kan vi inte köpa take away-mat idag?
Och så vidare. Mycket underhållande.

En gång när jag var liten hittade jag en gigantisk råtta som katten hade släpat in hemma hos min mormor och morfar. Den slängde vi in i kaminen och bara minuter senare åkte grannen och köpte middag på grillen. Sammanträffande?

Vitt bröd-metoden

Frukost: 3/4 skiva vitt bröd med Bregott, två skivor enrisrökt korv, 10 ml apelsin- och morotsjuice, 10 ml te med mjölk och honung.

Lunch: En skiva vitt bröd med Bregott och kaviar, 10 ml apelsin- och morotsjuice.

Middag: Två skivor vitt bröd, ett nachochips en försumbar mängd chili con carne, guacamole och gräddfil, 5 ml citronvatten.

Funkar skitbra. Vid tjugo månaders ålder väger barnet uppskattningsvis bara 10,5 kg (10,3 kg vid 18 månaders-kontrollen). Den här metoden ska jag påminna henne om när hon är tonåring och beklagar sig över inbillad fetma.

"Och att en normal ettåring faktiskt har energireserver som gör att han eller hon klarar sig flera veckor utan att äta (förutsatt att vätska ges), kan vara bra att påminna sig om när oron kring matkrånglet smyger sig på – vilket den lätt gör."

Vård av inte så jättesjukt barn

06:15
Hemul: *snörvlar* *hostar* *ynkar*
Mamma: Orkar du gå till förskolan idag?
Hemul: Nej.
Mamma: Ska vi stanna hemma och vila?
Hemul: Mm

08:15
Hemul: *kvittrar* *klättrar på inredningen* *gör body slams i soffan*

Rättelse

J hade inte bestämt sig för att inte amma. Det var jag som misstolkade något jag läste. Ber om ursäkt.

Tankar om tyckande

Jag skrev två lååånga kommentarer på Miss Muffins inlägg om tyckande. Ingen av dem gick att posta och så försvann allt jag hade skrivit. Två gånger alltså. Men jag sa något om att jag skulle försöka igen, så snart jag samlat tankarna och familjen återhämtat sig från vinterkräksjukan. Och så blev det jul. Och nyår. Och så hade vi en massa film att se och tvätt att vika och disk att diska. Men nu. Nu är ursäkterna slut.

Jag blev provocerad när jag någon månad före Tintins födelse förstod fick för mig att J bestämt sig för att inte amma. Varför? Varför ville hon inte amma? Men framför allt, varför blev jag provocerad? Jag som själv är något av en kärring mot strömmen i amningsfrågan borde veta bättre än så.

När jag läste om Kanaliseras jämställdhetskontrakt var min första tanke ha, vänta bara! På vad då, kan man undra. Vår lilla familj har ju lyckats ganska bra med den däringa jämställdheten hittills. Vad har jag då att vara bitter över egentligen?

En av mina kollegor är ungefär halvvägs genom sin första graviditet och jag önskar henne all lycka, men ändå får jag bita mig i tungan för att inte vara där och tycka till. Varför ska det vara så svårt att hålla sig på mattan? Att låta det stanna vid att svara på frågor om hur det (inte) funkar med alla papper som ska in till försäkringskassan och bara visa normal omtanke om en kamrat som är lite tröttare och otympligare än vanligt. Hur kommer det sig att jag nästan inte klarade av att vara tyst när hon berättade om den goda förrätten hon åt på nyår och som innehöll parmaskinka? Man kanske får äta det när man är med barn nuförtiden. Vad vet jag?

Jag skulle kunna fortsätta baktala mig själv hela kvällen, och då anser jag mig ändå vara ganska medveten (i den här frågan). Det tycker jag säger en del om vad blivande, nyblivna och kanske även rutinerade föräldrar får stå ut med.

Så det kanske inte är så dumt att ha tänkt igenom hur man vill ha det innan familjelivet är ett faktum. Det blir ju liksom inte lättare om man väntar tills man redan irrar blint i den lilla världens hormondimmor och inte kan se skogen för alla BVC-sköterskor, släktingar och andra messerschmitts och till följd av det gör ett ickeval istället. Ett ickeval som man om det vill sig illa kanske går och grämer sig över hela livet sedan.

När jag väntade hemulen lät jag, tills det var uppenbart att det inte var gammal hederlig trivselfetma jag lagt mig till med, bli att outta att jag befann mig i det välsignade tillståndet. På så vis kunde jag ganska länge, utan att få onda ögat, bryta hej vilt mot de mer eller mindre godtyckliga reglerna man i egenskap av preggo har att rätta sig efter.

Jag åt blodig biff och mögelost. Jag lyfte tungt. Jag bar tajta jeans. Och jag hade dåligt samvete. För tänk om man summerade alla de där (nästan) alkoholfria, yet tillåtna, ölen. 0,5% här och 0,3% där, en och annan provsmak från Olivers vinglas och så det där glaset med 0,7-procentig Herrljungacider som jag unnade mig en gång i försommarhettan. Att inte ungen såg ut som en hammarhaj när hon anlände var bara ren tur. Iallafall om man skulle tro på allt man läste på föräldraforumet där jag hängde i brist på polare med knodderfarenhet.

Och jag ba svalde en massa skitsnack med hull och hår. Flyttade till och med över till nästa hangout, som man förväntades göra för att kunna fortsätta utbyta välmenande och oombedda råd efter nedkomsten. Där fick jag bland annat lära mig att min unge mest troligt skulle komma att få hjärnskador eftersom jag inte tvingade henne att sova mer och oftare än hon ville, att om man äter jordgubbar, choklad, skaldjur, mjölkprodukter... att om man äter överhuvudtaget när man ammar så kommer det sluta med ond bråd död eller åtminstone kolik och allergier och att om man inte sexat loss igen inom två veckor efter förlossningen så är man en frigid kossa och ens man kommer lämna en för första bästa sjuttonåring som är fast i hullet och beredd att släppa till.

Är det någon slags hämndbegär som får en att hålla på sådär? Typ, om jag inte fick lukta på vinet när jag var på tjocken ska hon fan inte ens få äta vindruvor med gott samvete.
– För du vet väl att det inte finns någon annan frukt som är så full av bekämpningsmedel?

Att kiddot överlevt det här första ett och ett halva året är med andra ord ett mirakel. När hon somnar på mage låter jag bli att vända på henne, vi äter inte middag vid exakt samma klockslag varje dag (samma sak vad gäller läggdags) och jag ammar henne fast hon är stor nog att be om det och trots att hon är ganska lätt i förhållande till sin längd. Till råga på allt även på natten. Ja, ni ser. Det är ingen ordning.

And while I'm at it: Sorry, men det blir inga småsyskon. Vi är nöjda med ett barn. Man får vara det. Hur jävla crazy det än må låta. Vi vill bo kvar i vår lilla trea, köpa en mindre bil och slippa lägga all vaken tid på att skjutsa och hämta på träningar och discon och födelsedagskalas om några år. Det kommer bli folk av henne ändå. Var så säkra.

Note to self: Vårda ditt yttre

Jag sparade några kritiska minuter i morse genom att låta bli att byta tröjan jag dreglat tandkräm på. Jag byter ju ändå om direkt när jag kommer till jobbet. Det är faktiskt ingen som ska kolla vad jag har på mig, tänkte jag och krängde på mig en kofta som skar sig mot den fläckiga tröjan.
Vid lunch sprang jag på min chef, som bad mig att slinka in på hennes kontor och skriva på ett papper på vägen hem. Tur att jag redan har mitt på det torra där. Ungefär som att jag nio dagar av tio glider runt här hemma i skabbig T-shirt och noppiga leggings. Inte jätteupphetsande, men heller inget man begär skilsmässa på grund av.

And thou shalt be rewarded

Vi var nästan lika sena som vanligt till förskolan i morse, men då hade jag heller varken hetsat eller hotat oss dit. Och. De senaste dagarnas ledsna miner var ett minne blott. På eget initiativ vinkade hemulen glatt hejdå, tog fröken med sig och gick in. Win!

Bot och bättring

Ibland känner jag mig som en riktigt jävla bra morsa. Som när jag använder ord som bråttom och annars femtioelva gånger innan klockan sju på morgonen.
Nu ska jag äta hallongrottor och dricka te.
Imorgon ska jag bli en bättre mamma och bloggerska.

Extremely slow makeover

För sju och ett halvt år sedan fick jag efter år av kringflackande mitt första hett efterlängtade förstahandskontrakt. En tvåa på 64,5 kvadrat som svalde betydligt mer prylar än den möblerade 18 m² lilla andrahandsettan jag lämnade. Några vändor på Ebbes Hörna senare – problem solved. Den skabbiga sammetsklädseln på köksstolarna behövdes förstås bytas, men det gör man ju på ett kick. Jo, hejsan. Det visade sig vara lättare gjort att skaffa man, barn och ny lägenhet än att få tummen ur och tjacka tyg och häftpistol till det där lilla heminredningsprojektet. Men plötsligt händer det. Till mellanmålet i eftermiddags provsatts "mammas nya stolar" under andakt.

Tilldragelsen krävde naturligtvis att jag bakade en omgång hallongrottor att fira med. Det vore ju hemskt om man skulle råka rasa i vikt över helgen.

Nämnde jag att jag jobbar med dementa?

Jag jobbar med kost och nutrition på ett äldreboende här i staden. Tanken med att lägga en sjujäkla massa pengar på min och fem andra rejäla fruntimmers tjänster så här mitt i finanskrisen är att det ska betala sig i andra änden.
Hur stor blir besparingen om man lyckas anpassa kosten och skapa lugn och ro kring måltiderna, så att man i gengäld kan dra ner på mängden näringsdryck (64-108 kr/300 ml)? Går det åt mindre inkontinenshjälpmedel om vårdpersonalen får mer tid över att se och hjälpa de gamla när de slipper ta hand om kök och matsal? Blir svinnet mindre om det är en person som lagar och serverar frukost och mellanmål istället för fyra som springer och hattar med en smörgås hit och en tallrik youghurt dit? Ungefär så är det tänkt.
Men ibland undrar jag vad jag egentligen gör där. Och om det jag gör där faktiskt gör någon skillnad. Varför ska jag anstränga mig med att duka upp en dignande frukostbuffé och bjuda på nybakt till elvakaffet, när det uppenbarligen duger lika gott med en plain virkad duk doppad i apelsinjuice? Liksom.

Björn?

Varför lever fyra av kvinnorna bakom de bloggar jag besöker frekvent tillsammans med en man som heter Björn? Är Björn ett väldigt vanligt namn i vår generation? Är det rentav samma Björn i alla fyra fall?

I natt jag drömde

– Jag drömde att mormor och Janne hade fått en liten bebis.
– Och jag drömde att hon var gravid.

What is the meaning of all this?

Här föder hon fram tiokilosbabyn

Nej, bilderna kommer inte från En Ding Ding Värld. Det är bara jag som försöker uträtta mina behov i lugn och ro. Och ett barn som upptäckt hur roligt det kan vara att öppna toalettdörren, klampa in och krypa ner i sin mammas byxor. Ska det vara såhär i arton år nu?

Beach 2010

Akrylos-katalogen damp ner i brevlådan häromdagen. Trots att jag redan mellandagsshoppat upp en summa motsvarande ett litet lands BNP eller tv-möbeln jag drömmer våta drömmar om kunde jag inte låta bli att kolla vad de hade att erbjuda och naturligtvis hittade jag en förtjusande liten bikini. Med betoning på liten. Den fanns i hemulens storlek. Som jag längtar efter att få trä på henne den på stranden i sommar.
Inte.
Jag är säker på att hon tids nog helt på egen hand kommer upptäcka att flickor förväntas se ut och bete sig på ett visst sätt. Utan min hjälp. Tills dess får hon bada naken.