lördag 23 januari 2010
Ett barn till har väl ingen dött av?
Härliga tider! Nattningen tog en och en halv timme och jag är så arg att jag kan höra min egen puls. Det är nästan så att jag funderar på att skaffa ett barn till iallafall. Bara för att känna att jag lever liksom. Jag tror jag ska gå och väcka pappan (som däckade av pur utmattning någon gång under läggningssessionen) nu på en gång och fråga vad han tycker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det värsta med maratonläggningar är när man tror att ungen somnat och laddar för att ta sig därifrån, bara för att upptäcka att man misstog sig och att ungen är klarvaken. Det är det som verkligen knäcker mig.
SvaraRaderaKänner igen mig alltför väl. I natt vaknade V 4:30 och behövde somna om (var trött, nyäten, men vaknade). Halv sju sov han ordentligt efter att ha gjort flera luringar såsom Lisa beskriver.
SvaraRaderaEtt till barn känns just nu som en väldigt logisk önskan.
Lisa: Ja, det är som att de får en extra energiboost när de fattar att man tänker smyga ut ur rummet och vräka i sig godis och kolla på skräp-tv, så att nattningförsök nummer två blir snäppet ännu drygare. Och så har man ju redan spelat ut amningskortet (eller vad man nu har för tricks) så att man får köra på rent (ickebefintligt) tålamod andra vändan.
SvaraRaderaLillaGrå: Å, tidiga mornar är ju om möjligt värre än sena kvällar. Där har vi oftast tur. Hrönn har (med några få undantag) fattat att natten slutar tidigast klockan sex sedan späd ålder.