Tankar om tyckande

Jag skrev två lååånga kommentarer på Miss Muffins inlägg om tyckande. Ingen av dem gick att posta och så försvann allt jag hade skrivit. Två gånger alltså. Men jag sa något om att jag skulle försöka igen, så snart jag samlat tankarna och familjen återhämtat sig från vinterkräksjukan. Och så blev det jul. Och nyår. Och så hade vi en massa film att se och tvätt att vika och disk att diska. Men nu. Nu är ursäkterna slut.

Jag blev provocerad när jag någon månad före Tintins födelse förstod fick för mig att J bestämt sig för att inte amma. Varför? Varför ville hon inte amma? Men framför allt, varför blev jag provocerad? Jag som själv är något av en kärring mot strömmen i amningsfrågan borde veta bättre än så.

När jag läste om Kanaliseras jämställdhetskontrakt var min första tanke ha, vänta bara! På vad då, kan man undra. Vår lilla familj har ju lyckats ganska bra med den däringa jämställdheten hittills. Vad har jag då att vara bitter över egentligen?

En av mina kollegor är ungefär halvvägs genom sin första graviditet och jag önskar henne all lycka, men ändå får jag bita mig i tungan för att inte vara där och tycka till. Varför ska det vara så svårt att hålla sig på mattan? Att låta det stanna vid att svara på frågor om hur det (inte) funkar med alla papper som ska in till försäkringskassan och bara visa normal omtanke om en kamrat som är lite tröttare och otympligare än vanligt. Hur kommer det sig att jag nästan inte klarade av att vara tyst när hon berättade om den goda förrätten hon åt på nyår och som innehöll parmaskinka? Man kanske får äta det när man är med barn nuförtiden. Vad vet jag?

Jag skulle kunna fortsätta baktala mig själv hela kvällen, och då anser jag mig ändå vara ganska medveten (i den här frågan). Det tycker jag säger en del om vad blivande, nyblivna och kanske även rutinerade föräldrar får stå ut med.

Så det kanske inte är så dumt att ha tänkt igenom hur man vill ha det innan familjelivet är ett faktum. Det blir ju liksom inte lättare om man väntar tills man redan irrar blint i den lilla världens hormondimmor och inte kan se skogen för alla BVC-sköterskor, släktingar och andra messerschmitts och till följd av det gör ett ickeval istället. Ett ickeval som man om det vill sig illa kanske går och grämer sig över hela livet sedan.

När jag väntade hemulen lät jag, tills det var uppenbart att det inte var gammal hederlig trivselfetma jag lagt mig till med, bli att outta att jag befann mig i det välsignade tillståndet. På så vis kunde jag ganska länge, utan att få onda ögat, bryta hej vilt mot de mer eller mindre godtyckliga reglerna man i egenskap av preggo har att rätta sig efter.

Jag åt blodig biff och mögelost. Jag lyfte tungt. Jag bar tajta jeans. Och jag hade dåligt samvete. För tänk om man summerade alla de där (nästan) alkoholfria, yet tillåtna, ölen. 0,5% här och 0,3% där, en och annan provsmak från Olivers vinglas och så det där glaset med 0,7-procentig Herrljungacider som jag unnade mig en gång i försommarhettan. Att inte ungen såg ut som en hammarhaj när hon anlände var bara ren tur. Iallafall om man skulle tro på allt man läste på föräldraforumet där jag hängde i brist på polare med knodderfarenhet.

Och jag ba svalde en massa skitsnack med hull och hår. Flyttade till och med över till nästa hangout, som man förväntades göra för att kunna fortsätta utbyta välmenande och oombedda råd efter nedkomsten. Där fick jag bland annat lära mig att min unge mest troligt skulle komma att få hjärnskador eftersom jag inte tvingade henne att sova mer och oftare än hon ville, att om man äter jordgubbar, choklad, skaldjur, mjölkprodukter... att om man äter överhuvudtaget när man ammar så kommer det sluta med ond bråd död eller åtminstone kolik och allergier och att om man inte sexat loss igen inom två veckor efter förlossningen så är man en frigid kossa och ens man kommer lämna en för första bästa sjuttonåring som är fast i hullet och beredd att släppa till.

Är det någon slags hämndbegär som får en att hålla på sådär? Typ, om jag inte fick lukta på vinet när jag var på tjocken ska hon fan inte ens få äta vindruvor med gott samvete.
– För du vet väl att det inte finns någon annan frukt som är så full av bekämpningsmedel?

Att kiddot överlevt det här första ett och ett halva året är med andra ord ett mirakel. När hon somnar på mage låter jag bli att vända på henne, vi äter inte middag vid exakt samma klockslag varje dag (samma sak vad gäller läggdags) och jag ammar henne fast hon är stor nog att be om det och trots att hon är ganska lätt i förhållande till sin längd. Till råga på allt även på natten. Ja, ni ser. Det är ingen ordning.

And while I'm at it: Sorry, men det blir inga småsyskon. Vi är nöjda med ett barn. Man får vara det. Hur jävla crazy det än må låta. Vi vill bo kvar i vår lilla trea, köpa en mindre bil och slippa lägga all vaken tid på att skjutsa och hämta på träningar och discon och födelsedagskalas om några år. Det kommer bli folk av henne ändå. Var så säkra.