Spara dig till bröllopsnatten eller dö

När jag gick i gymnasiet hörde jag varianter på alla de klassiska klintbergarna på tema ung promiskuös tjej hamnar i trubbel. De flesta genomskådade jag, dock inte den om glittersprayen*. Kanske för att den inte slutar med typ ond bråd död. Det var alltså först ganska nyligen som jag förstod att tjejen i utkanten av min umgängeskrets inte alls hade gjort en discomakeover innan hon stack till ungdomsmottagningen den där gången för över tio år sedan.

Dock kan jag ändå inte låta bli att tänka på det varje gång jag går på cellprovtagning eller av någon annan anledning tvingas fläka upp mig på det där buffébordet i den där charmiga fåtöljen. Ett: Varför skulle man vilja duscha sig med parfym rätt upp i en slemhinna? Två: Varför skulle man vilja att det luktade Chanel no5 i skrevet när gynekologen/barnmorskan kikar in? Vad är har man då att dölja? Går man inte på kontroll just för att kolla så att allt är ok?

*Kortfattat: Tjej har tid hos gynekolog. Inför besöket fräschar hon upp sig med lite parfym. Gynekologen ger uppskattande kommentar i stil med "här var det fint". Tjejen inser efteråt att hon tagit fel på parfymen och glittersprayen. Jättepinsamt. Senare på kvällen ska hon träffa sin pojkväns föräldrar för första gången och så klart är gynekologen killens pappa. Superpinsamt. Sensmoral: Oklar. Något i stil med att det alltid straffar sig att ha en fitta.

Bida sin tid

Min kollega har en vän som tittar förbi och säger hej på vår arbetsplats emellanåt. Hon har inga anhöriga i Sverige och bara ett fåtal vänner fast hon bott här ganska länge. Trots att hon är glad och glättig på ytan så anar man alltid något sorgset. För ett tag sedan fick jag höra hennes story och jag tror jag går av.

Hon har två barn tillsammans med en man som hon inte längre lever ihop med. Redan när barnen var små hade hon bestämt sig för att lämna honom, men hon visste att han aldrig skulle låta henne ta med sig barnen barnen, så hon stannade tills båda gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån till andra städer för att studera vidare. Då, en dag, gick hon bara hemifrån och har sedan dess hållit sig undan honom.

Eftersom mannen inte lyckats hitta henne har han istället sett till att straffa henne genom att vända barnen emot henne. Han har hittat på en historia som i korta drag går ut på att hon aldrig velat ha dem. Nu har det gått flera år sedan hon hade kontakt med sina barn senast, men genom mamman till ett av barnens gamla klasskamrat har hon fått veta att det ena barnet gift sig och att hon har ett litet barnbarn.

Varje morgon intalar hon sig att det här är dagen då barnen kommer inse att det deras pappa berättat om henne inte är sant.

Helt aproå

Alltså, den här kopplingen mellan stora mängder kaffe och kalaspuffsdoftande kiss, har vi någon vetenskaplig förklaring på den?

Åh, ett brev från Egmont

Spännande, vad kan det vara? Ett kuvert fullt av könsstereotyper?

I'm so fucking alternative

Första gången jag läste inlägget Om jag bara var lite mindre... scrollade jag aldrig ner till kommentarerna (jag läser sällan kommentarer på de stora bloggarna, eftersom det helt enkelt blir så mycket text, och mest upprepningar, att ta sig igenom), så jag reflekterade inte mer över inlägget än att jag kände igen tankarna. I hemulens fall har det mest varit de glättiga velourbyxorna och de färgglada strumpbyxorna jag avundats.

Via A.M.O. blev jag sedan varse att debattens vågor går höga hos Underbara Clara. 391 kommentarer har i skrivande stund trillat in. 391. Mer eller mindre upprörda. För eller emot.

Så kan det tydligen gå om man "tvingar" på sin pojkbebis klänning. Jag reflekterade i ärlighetens namn inte över grejen pojke – klänning första gången jag läste. Och då är jag inte uppvuxen på hippiekollektivet Moderskägg – utan tyvärr i samma samhälle som människorna som med versaler påpekar att det Clara sysslar med är barnmisshandel – men jag funderar fan på att flytta dit efter att utsatt mig själv för en fullständig genomläsning av diskussionen.

Kvinnor kan också blöda rött blod och sporta kroppsbehåring

Jag sitter med en marknadsundersökning om mensskydd. Det är helt omöjligt att välja ett alternativ som innebär att man inte köper eller använder vare sig tamponger eller bindor. Jag förstår att vi som använder menskopp är en ganska liten och i sammanhanget inte särskilt attraktiv målgrupp, men är det verkligen omöjligt att skapa ett alternativ av typen annat? Jag får ut min ersättning för att jag sitter och kryssar i rutor hur inside the box undersökningen än är utformad, men mina svar blir naturligtvis helt missvisande. Och inte orkar jag göra dem tjänsten att maila och påpeka hur normskadade de är.

Men det finns ändå hopp om framtiden, för tack och lov finns det andra som är outtröttliga retstickor. Kolla in Lady Dahmers bidrag i Gillettes och MTV:s tävling Just Legs. Det ska bli intressant att se om och i så fall på vilka grunder de diskvalificerar henne den här gången. Hennes första bidrag höll nämligen inte måttet eftersom det inte visade på ett par rakade ben en outfit, tydligen var det också oklart ifall det var hennes egna ben eller en mans.

Som fan läser bibeln

Titt som tätt stöter man på smått absurda amningsrelaterade artiklar, skrivna av journalister som antingen "bara" har dålig koll på ämnet eller som i värsta fall är rent amningsfientliga*. Nej, Louise dog inte för att hon ammades – även om hon troligen hade mått bättre om hennes föräldrar börjat introducera fast föda i hennes kost efter sexmånadersdagen, eller om hennes mamma hade ätit ett kosttillskott – utan snarare på grund av utebliven behandling. För ersättning är så vitt jag vet inte ett läkemedel mot bronkit, lika lite som kål och lera är det, men vad vet jag? Jag är ju varken läkare eller medicinjournalist.

* Nej, jag menar inte att alla måste älska amning, men som journalist bör man försöka förhålla sig oberoende och låta bli att låta sina egna åsikter och känslor färga arbetet.

Uppdatering: Solängel, Sagogrynet och Cecilia uppmärksammar också artikeln idag.

Men då kan ju du skaffa tre istället, så jämnar det ut sig

Man ska aldrig säga aldrig, men jag är faktiskt pretty damn sure att jag inte kommer föda några 2,1 barn. Konstigt att det inte har blivit olagligt att skaffa fler än noll men färre än två barn än, med tanke på hur den folkliga opinionen ser ut. Det tar liksom aldrig slut. Ungefär så här brukar snacket gå när jag lär känna en ny person och hen blir varse att jag är morsa (kort version):

– Hur många barn har du? Kön (mycket viktigt)? Ålder?
– Ett. En flicka som fyller tre i maj.
– Härlig ålder... yadayada... När ska hon få syskon då?
– Vi är nöjda med ett barn
– Men varför?!

Tja, varför inte? Det har hittills inte framförts några argument för fler barn som känts relevanta i vår familj. Det lockar helt enkelt inte. Vi är som sagt nöjda med det barn vi har.

Tomten är all julångests fader

Tjugondedag Knut dansas julen ut, men innan dess vill jag passa på att ventilera en julrelaterad fundering. Det här med tomten, vad ska det vara bra för egentligen? Finns det någon, förutom handlarna, som vinner på tomtehetsen? Har man inte nog med grejer att rodda utan att det dessutom måste planeras in tidningsinköp mellan Kalle och julbordet? Och ungarna är ju ändå livrädda för den skäggiga främlingen tills de är gamla nog att genomskåda bluffen. Så. What's the point?

Storyn i den här familjen är att det är möjligt att det finns en tomte, men han behöver inte komma och hälsa på oss eftersom vi köper våra egna julklappar. Egentligen hade jag velat avliva myten på en gång men tydligen har det kommit en tomte genom skorstenen på förskolan, så vi har varit tvungna att spela med lite grann för att inte ungen ska tala ut och göra de andra barnen jultraumatiserade för livet.

Någon sa att vitsen med tomten skulle vara att då kan barnen önska sig precis vad de vill, utan att behöva tänka på om föräldrarna har råd eller inte. Ok, det var ju en fin tanke, men hur kul är det då när man ändå inte får helikoptern man önskat sig? Om det inte är av ekonomiska orsaker så måste det ju alltså bero på att man inte varit tillräckligt snäll.

Yrke: Illustratör

Inget ont om Lisen Adbåge som person, hon är säkert jättetrevlig. Men alltså ärligt talat, vem låg hon med för att få i uppdrag att illustrera texterna på baksidan av Arlas paket? Ett barn hade fan gjort det bättre.

Fler goda råd

Nestlémetoden, apropå det där med mammaforum.

Vem säger att alla kan amma?

Innan jag blev på tjocken hade jag inte funderat så mycket på det där med amning. Jag hade visserligen sett mina småsyskon ammas och jag har enligt hörsägen själv blivit ammad till drygt tre års ålder, så jag visste ju för all del att barnafödande och amning så att säga gick hand i hand, men det var ändå en icke-fråga. Att ämnet är så laddat som jag senare fått erfara hade jag aldrig kunnat drömma om.

Så gick åren och vips så var det min tur att yngla av mig och börja fundera på vilken typ av föräldraskap jag ville praktisera. De goda råden stod som spön i backen och jag blev så sakteliga på det klara med att det inte bara skulle tas ställning till hur mycket man ville fuska med kostråden under graviditeten och hur flummig förlossning man hade tänkt sig utan också om och hur det skulle ammas. Om jag fick en krona för varje förlossningsberättelse och amningshistorik jag tagit del av skulle jag vara miljonär nu, iallafall om jag placerat de där enkronorna rätt, och hade jag försökt rätta mig efter allt jag hört hade jag antagligen suttit i skräddarsits, iklädd tvångströja och vaggat fram och tillbaks i en madrasserad cell innan långt ungen passerat bäckenet.

Men. Inte en enda gång har jag hört någon yttra de bevingade orden att alla ska amma, eller ens att alla kan amma, annat än för att berätta om hur de själva fått höra det till leda. Från vem de hört det är dock oftast höljt i dunkel. Kan det ha varit MVC? BVC? Familjeliv.se? En förbipasserande herre med hund?

Vad är förresten grejen med vulkanutbrott?

Det är ju jättekonstigt när man tänker på det. Ociviliserat på något vis. Jag menar, jordbävningar är vi ju vana vid nuförtiden. De håller ju på och skakar och har sig i tätbebyggda områden i tid och otid. Man blir lite imponerad när de ligger på en åtta-nio någonting på en skala från ett till tio. Men vulkaner är ju bara så flummiga. Att de sen till råga på allt får utbrott också är ju sånt som egentligen bara händer i Bamse och Pippi. Och när det hände i Pippi på de sju haven gick det för övrigt hur bra som helst att flyga. Rakt över till och med. Jag vet inte om jag tror på den här Eyjafjallajökulln. Säkert bara hittepå.