fredag 25 december 2009

So be good for goodness sake



Varför är det alltid de sämsta låtarna som det ska hållas på och göras hundra nya versioner på? Skit kommer liksom fortfarande vara skit även om man förgyller den och försöker få den att likna något annat. Jag hatar den jävla låtjävlajäveln så innerligt att... ja, jag vet inte vad. Den står fan för allt som är dåligt med julen och ska ses som en påminnelse om att det är dags att skippa hela tomtegrejen, vilket vi tack och lov bestämt oss för redan innan hemulen föddes. (Ja, vi är lite bättre föräldrar än er andra, trots att vi låter vår unge leka med eld och ramla från höga höjder.)
Finns det inte nog elände nog i den här världen, som kan traumatisera ungarna, utan att vi behöver lura i dem att en skäggig man spanar på dem när de sover och att det är fult att visa känslor? Är det inte Gud så är det tomten. Och är det inte tomten så är det självutnämnda barnpsykologer. Aldrig får man vara i fred.

Dan före dan, när jag kämpade med ett gråtande barn och en barnvagn tung som ett mindre arméfordon, mötte vi en ur den sistnämnda kategorin, en kvinna ungefär i min mammas ålder, som tydligen såg det som sitt kall att ingjuta lite disciplin i den veka åttiotalistgenerationens avkommor. Hon stövlade helt sonika fram till barnet, tog tag i hennes haka, skapade ögonkontakt och sa "vänligt" och bestämt:
– Tänk på att tomten ser dig. Om du inte slutar gråta nu så får du inga julklappar. Och så mycket sötare du skulle vara utan de där tårarna i ansiktet.

Barnet jag nyss varit sugen på att sälja till högstbjudande hade nu plötsligt min fulla sympati. Mjölksyran i armarna var som bortblåst. Jag tog upp min unge, vände på klacken och gick därifrån utan ett ord. Vad är det för fasoner?! Vad var det som fick den lismande ödlan att tro att jag har något som helst intresse av att främmande människor ska ge sig på min unge och läxa upp henne ute på stan?

Samma dag hörde jag för övrigt ett inslag i P1:s Mitt i musiken som handlade om (jul)musik som ska få oss mer köpsugna. Let med put it this way: den butik jag tar på bar gärning med att spela Santa Claus is coming to town, vilken version det än må vara, kommer jag aldrig mer spendera en enda krona i. Då var det sagt också. God fortsättning på er gott folk.

9 kommentarer:

  1. What?! Jävla tant! Jag dör!

    SvaraRadera
  2. Det värsta är ju att de flesta verkar tycka att vad hon gjorde är helt ok (baserat på tjuvlyssning av hur snacket går bland kollegor, andra föräldrar, äldre släktingar, m.fl.).

    SvaraRadera
  3. Det är så många fel i hela grejen att man får hjärnsläpp. Pilla inte på min unge. Våga inte läxa upp min unge. Våga inte förvirra min unge med att lessen/sur/arg/förtvivlad/whatever har någonting med söt att göra. It goes on and on...

    Det är helt bananas. Så, den där integriteten man blir snuvad på som gravid (med alla kommentarer om kropp/hälsa/livssituation mm mm) kommer alltså också fattas mitt barn... Vår son är för liten ännu men jag ser nästan fram emot alla fighter med förstå-sig-på'are när han blir större! :)

    SvaraRadera
  4. Jag är förundrad över att han klarat sig från kommentarerna hittills, hur gammal är han? Fast det är klart, i början riktar folk kanske inte sin kritik direkt till barnet (det är ju ingen komplett människa sådär i början, så det fattar ju ändå inte) utan till föräldrarna (läs: mamman). Jag tror inte Hrönn var mer än några veckor när det började tjatas om att hon skulle bli bortskämd om jag ammade "för" ofta och hade henne i famnen "hela tiden".

    SvaraRadera
  5. Han är 4 månader precis och säkert ganska förskonad. Den som kommer med åsikter, snarare än kritik, är hans mormor och hon gör det gärna indirekt genom honom, hon säger med gulleröst saker som "du vill nog ha en till tröja på dig tror jag" eller så fort han nyser "oj, nu drar det på dig" (underförstått; han har för lite kläder på sig) eller "ojoj, ska du äta nu igen, du kan ju inte vara hungrig!".
    Det verkar svårt att få in att han inte funkar precis som jag gjorde när jag var liten...

    Hur kan man nånsin amma eller ha i famnen FÖR mycket?! Men gud...jag blir så trött.
    ;)

    SvaraRadera
  6. Det var ju inte förrän långt in på sjuttiotalet som man kom på att det inte var the shit att mata spädbarn var fjärde timme varesig det behövdes eller inte, och amning var bara mat. Så det är ju egentligen inte så konstigt att de som fick barn tidigare än så tycker att det är helt crazy att amma i tid och otid.

    SvaraRadera
  7. Jo. Min mamma körde 4 timmars-grejen och berättar gärna om när hon vankade runt på nätterna med mig... Verkar galet jobbigt. Jag hade blivit tokig. Men du har rätt. Hade de sagt till oss på bb att var 4e timme är det som gäller så hade vi säkert också vankat...

    SvaraRadera
  8. På BB tvingade de på oss ersättning och gav en massa allmänt underliga råd som vi har ignorerat fullständigt, så jag hade nog personligen ignorerat även det påbudet. Men de flesta hade nog gjort som de blivit tillsagda, man är ju rätt skör när man är nybliven förälder. För vår del var det bara det att så många av förhållningsorderna vi fick var konstiga så att det snarast fick motsatt effekt, att vi blev misstänksamma och dubbelkollade allt.

    SvaraRadera
  9. Alldeles lagom konstigt...
    Det tog flera veckor för oss att bli såå tuffa...

    SvaraRadera