Radioångest

Miss Muffin och Kulturkoftan läser en lätt ångestladdad radiokurs. Det har jag också gjort en gång. Först trodde/hoppades jag att jag skulle dö, sen kunde jag plötsligt inte få nog. Nu sitter jag chipsdäst och gräsänkig och funderar på ett par grejer:

1. Ifall det är en tjejgrej att tycka det är så jobbigt att höra sin egen röst att man hellre skulle utsätta sig för en brasiliansk vaxning, en cellprovtagning och en rotfyllning. In a row. Jag har nämligen svårt att se framför mig killarna i min klass på JMG sitta och kedjerökta med något tomt i blicken, utan inspelat material, dagen innan person-/miljöbeskrivningen skulle spelas upp för hela gänget, men vad vet jag?

2. Hur jag, efter att jag slutat ängslas och lärt mig älska radio, vågade ta med mig ett gôtt gäng drinkarkamrater till skolan och gå loss i studion. Hur skulle jag ha förklarat vad jag höll på med ifall vi inte hunnit avsluta och evakuera innan larmet gick på vid elva (eller vilken tid det nu var) och mött vaktbolaget på väg ut? Eller valfritt annat möjligt scenario som kunnat uppstå med ett tiotal förfriskade ynglingar i en miljö med dyr teknisk utrustning.

Näringsförbud

Jag tjackade en schysst sejfilé i fiskbilen på väg hem från jobbet igår, och eftersom jag var hemma före resten av familjen så passade jag på att sätta igång och koka en fond på en stor låda kräftskal som legat i frysen och varit i vägen sedan augusti. Och vad fick jag för det? Spott, spe, otack och kommentarer som "det gör du aldrig om", "jag kommer kräkas" och "sånt gör man bara där det finns ett dragskåp" haglade när resten av klanen klev in genom dörren.

När fiskgrytan med vitt vin och grädde stod på bordet en stund senare gick det dock plötsligt bra att vistas i köket.

Återvunnet del II

Återvunnet del I

Det har varit mammigt idag

När jag var i hemulens ålder och lite äldre hyrde mamma ett litet hus i slutet av en liten väg i skogen. Hon körde en grön Fiat som kan ha varit så gammal som från sextiotalet, som hon inte hade några vinterdäck till. Vi fastnade alltid i den sista branta backen innan man kom ut på landsvägen. När hon puttade bilen höll hon i dörren med vänstra handen medan hon hade den högra på ratten och jag önskade att jag kunde hjälpa henne. När den lilla gröna inte gick längre började hon ta cykeln överallt istället. På vintern satt jag insvept i ett fårskinn i min orange Rex-sits på väg till dagmamman. Jag tänker på hur ensam hon måste ha varit de där åren.

Opp och ner, ner och opp...

Pang, sa febern. Som en keps. Jag är golvad. Bokstavligt talat eftersom vi tyckte det var himla käckt med en japansk sovrumslösning för en massa år sedan. Inte lika käckt när man är en hel familj som ska samsas på 140 cm stenhård futon, eller när man ska dammsuga och måste montera isär fanskapet för att komma åt under.
Hur som helst har jag gått och lagt mig och hemulen har lite egentid med sin pappa, sitt pussel och alla alfapetbrickorna.
Godnatt.

Straight outta GP

Ibland känns det extra gött att vara göteborgare. Mindre pinsamt än att vara svensk i Christiania men ändå inte helt bekvämt.

Eventuellt kommer jag vara lite autistisk ett tag framöver

Jag har köpt en pusselmatta och ett femtonhundrabitarspussel till mig själv. Och ett femtiobitarspussel till min unge. (Hon har pusslat det tre gånger redan. Jag är sjukt imponerad och förväntar mig såklart att ni också är det. Det står på lådan att det är från fyra år.)

Over and out.

Jaja, jag är 172 cm lång och väger över 80 kg, goddamnit! Now, fuck off!

Jag beställde lite nya arbetskläder i fredags. Tydligen har stadsdelen jag nu jobbar i bättre ekonomi än den förra, något jag misstänkte redan då de utan allt för mycket köpslående gav mig tusen pix mer i (heltids)lön, så det var bara att välja och vraka. Jag gick följdaktligen all in och satsade på rosa och röda kockrockar. Jävligt nöjd.

Men så var det det ju det där med storlekar. Anarki är på många sätt trevligt och bra, men när det kommer till klädstorlekar vill jag ha ordning och reda. Det ska inte skilja fyra nummer mellan olika plagg som sitter lika bra (eller dåligt). Som tur var fanns det ett par byxor i huset, i samma modell och storlek som min kollega å det bestämdaste hävdade att jag absolut skulle komma i, som jag kunde prova. De fastnade såklart halvvägs mellan knäna och höfterna. Det kändes sådär. Men jag tog det ändå med ro, jag börjar bli van, så är det nämligen var och varannan gång jag provar kläder.

I civila sammanhang köper jag oftast mina kläder som man gjorde förr, i butik, och alltid är det någon käck säljare som ba "det räcker nog om du tar en 31:a på de där jeansen" och fast jag vet att jag måste ha 32 eller 33 så gör jag som jag blir tillsagd och blir sen tvungen att be det aset hämta ett större par. Och varje gång funderar jag på om det ska föreställa en komplimang, typ "oj, det syns verkligen inte hur fet du är, du klär dig verkligen smickrande för din figur" eller om det handlar om att sätta mig på plats, typ "just rubbin' it in".

Värst var nog inför bröllopet. Vi hade redan bestämt att köra budget rakt igenom, men i ett svagt ögonblick gled jag ändå in på någon slags designhörna på NK och kikade på en bedårande liten skapelse i glansigt rött tyg. Den skulle gå på plenty money men den var syndigt snygg, så jag kunde inte motstå frestelsen att prova den.

När den slinkiga lilla kreationen befann sig ungefär i axelhöjd fick jag den inte längre varesig uppåt eller nedåt. Jag såg rött, bokstavligt talat, men det var också allt. Och eftersom det inte fanns fler potentiella kunder inom synhåll hade expediten alltså inget bättre för sig än att kretsa omkring utanför provrummet och vara plågsamt service minded.

– Hur går det där inne? Ska jag hämta en annan storlek? undrade hon efter en professionellt lagom lång stund.
Ja, vad svarar man på det? Det började kännas som ett fall för doktorn i Mariannelund att få loss mig utan att bli ersättningsskyldig för klänningen. Och som jag svettades.
– Bara bra tack, kvittrade jag tillbaka och bad till alla eventuella högre makter att hon inte skulle kika in.
Det gjorde hon inte och på något vänster lyckades jag till slut orma mig ur den röda lilla tuben, få på mig mina egna kläder, mumla något om att den inte var riktigt min färg och slinka ut ur boutiquen med svansen mellan benen.

Kan vi nu en gång för alla enas om att inte tvinga på varandra för små kläder, det gör ingen glad, ok?

Tomten är all julångests fader

Tjugondedag Knut dansas julen ut, men innan dess vill jag passa på att ventilera en julrelaterad fundering. Det här med tomten, vad ska det vara bra för egentligen? Finns det någon, förutom handlarna, som vinner på tomtehetsen? Har man inte nog med grejer att rodda utan att det dessutom måste planeras in tidningsinköp mellan Kalle och julbordet? Och ungarna är ju ändå livrädda för den skäggiga främlingen tills de är gamla nog att genomskåda bluffen. Så. What's the point?

Storyn i den här familjen är att det är möjligt att det finns en tomte, men han behöver inte komma och hälsa på oss eftersom vi köper våra egna julklappar. Egentligen hade jag velat avliva myten på en gång men tydligen har det kommit en tomte genom skorstenen på förskolan, så vi har varit tvungna att spela med lite grann för att inte ungen ska tala ut och göra de andra barnen jultraumatiserade för livet.

Någon sa att vitsen med tomten skulle vara att då kan barnen önska sig precis vad de vill, utan att behöva tänka på om föräldrarna har råd eller inte. Ok, det var ju en fin tanke, men hur kul är det då när man ändå inte får helikoptern man önskat sig? Om det inte är av ekonomiska orsaker så måste det ju alltså bero på att man inte varit tillräckligt snäll.

Det skulle onekligen behövas

Föräldraskap när det är som bäst

Pappan hjälpte en kollega att flytta i förmiddags. Jag och hemulen gjorde mest ingenting under tiden. Eller, så här var det: jag hade faktiskt ambitioner. Jag föreslog att vi kunde gå på MyDog på mässan, eller om hon hellre ville vara hemma så kunde vi diska lite och sen baka en kaka. Kanske en med glasyr, som blir nästan som en tårta. Ungen däremot hade bara en önskan, kolla på Pippi, och hon var inte beredd att förhandla. Ok då.
So far so good. Men sen blev det glass till mellanmål och uppvärmd pizza till lunch. Och hämt-kina till middag om en stund.
Men imorgon tar vi nya friska tag. Om inte socialen redan varit här och hämtat ungen då.

Husmorstips

Ibland kommer det hantverkare och hälsar på. På jobbet eller hemma. Ofta är de män och ofta tror de att alla andra, som inte är män och/eller verksamma inom samma skrå som de själva, är i tur och ordning födda i farstun och därefter tappade bakom en vagn. Det medför att de kan få för sig att det räcker att låtsas göra sitt jobb en stund, för att sen ta helg och aldrig mer dyka upp. Istället för att låta det gå så långt, bli tvungen att ta en konflikt och till sist bli svartlistad, är mina tre bästa tips följande:

1. Visa lite lagom intresse för vad de gör, utan att varken framstå som besserwisser eller bimbo, typ "jaså, 60 watt säger du...", "finns det någon standard för såna?" eller "hur ofta skulle man byta det filtret sa du?".
2. Prata dialekt, helst den lokala eller samma som hantverkaren i fråga.
3. Bjud på kaffe och dopp. Finns det någon statistik på diabetesfrekvensen hos elektriker/rörläggare/snickare jämfört med befolkningen i stort?

Hittills har det inte slagit fel, servicen blir utan undantag snabbare och jobbet bättre utfört. Även när man har med erkänt vresiga gubbar att göra.

Hej fantasi, kan du låta bli att skena iväg hela tiden, tack!

Vad är man i för situation när man känner att ens enda alternativ just nu är att lämna sitt nyfödda barn i en resväska? Jag får svårt att andas bara jag tänker på det. Alla historier där barn far illa/dör/räddas under extraordinära omständigheter handlar plötsligt om mitt barn sedan jag själv blev morsa.

Ekvation

Snön på andra sidan gatan är helt orörd. Och då menar jag inte snön som fallit idag utan snön som fallit den här säsongen. Så lite barn bor det häromkring. Och ändå står nästan hundra i kö för en förskoleplats. Hur går det ihop?

Ok, vilket år skrevs det här härliga new age-flummet?

Människorna blir genom en förtryckande fostran aldrig riktigt mogna och andligt fullvuxna, utan söker sig ständigt till fadersauktoriteter. Därför måste vi uppfostra våra barn på ett sådant sätt, att de blir immuna mot all slags auktoritär tro. Istället för obetingad lydnad och undertryckande av de naturliga känsloreaktionerna, som är de djupaste orsakerna till att folk accepterar auktoritära teorier, måste vi sätta: en förnuftig uppfostran, som utvecklar en kritisk och självständig personlighet, som skapar aktiva och fria individer, för vilka hänsynstagande till andra människors rättigheter ter sig som något alldeles självklart, när de är lyckliga och harmoniska själva.

...

Betyder en fri och sund uppfostran, att barnen ska få göra allt vad som faller dem in? De som värjer sig med all kraft mot den så kallade fria uppfostran, har ibland denna uppfattning. Men ... om frågan ställs på det sättet är den absurd. En av den moderna uppfostrans principer är kravet på konsekvens. Men en konsekvent genomförd uppfostran, där barnen får göra precis vad de vill, är helt enkelt otänkbar ... Fri uppfostran betyder inte, att barnen ska få hoppa med fötterna på pianot, skära hål i mattorna eller riva sönder böckerna. Inte heller betyder det, att de skall terrorisera sin omgivning. Uppfostran under frihet är inte liktydigt med att barnen alltid ska få sin vilja fram. Det är rättigheten att reagera och visa sina känslor, som vi istället vill ha fram.

Pris för bästa gissning blir äran, eller – om så hellre önskas – ett obläddrat ex av senaste tidningen Språk (jag får av någon anledning alltid två stycken, trots att jag påtalat det för kundtjänst).

Jag tror jag har hittat ett bra jobb den här gången

Vi är två kockar. Precis lagom. På det personliga planet har vi nog inte jättemycket gemensamt, men vi kommer väl överens och jobbar bra ihop. Än så länge iallafall.

LillaGrå utmanar. Jag tackar och tar emot.

Jag har för mig att jag gjort den här förut. Minus hårdrockarpunkten. Men jag är inte den som är den.

3 tv-program jag kollar på
På spåret
True Blood (om bara nya säsongen kunde börja någon gång)
Kinas mat

3 saker jag har gjort idag
Börjat på nytt jobb
Gått igenom två fulla pärmar med recept i jakt på något användbart
Pratat med min mormor

3 saker jag längtar efter
Dagsljus
Lästid
Tjejöl

3 saker på min önskelista
Mandolin (köksredskapet, inte musikinstrumentet)
Nytt sovrum
Välsittande hela jeans

3 saker att hata
Vinterkräksjuka
Quick-fix-barnuppfostran
Margarin

3 måsten för en hårdrockare
Vinyl-spelare
Udda husdjur
Balsam

Jag vill skicka vidare utmaningen till
alla som inte redan gjort den (jättetråkigt, jag vet, men jag har plågat er med så många utmaningar på sista tiden att jag inte vågar peka ut någon den här gången)

Ps. Att komma på saker att hata var det svåraste. Det gläder mig.

Inget nytt under solen...

...bortsett från att vår unge varit helt blöjfri sedan julafton.

*tar i trä*

Katthatt - bara sååå 2011