fredag 11 mars 2011
Tjejkväll
Hemulen har inte vilat på förskolan idag, så hon tar igen det nu. En timme har hon sovit. Klockan är kvart i sex. Jag antar att jag kommer få njuta av ovuxet sällskap när jag ska försöka se På spåret-finalen ikväll. Pappan ska iväg och spela biljard. Jag ska få ett nervöst sammanbrott.
torsdag 10 mars 2011
One of those mornings
Psykbryt 1:
– Men jag vill inte att det ska vara morgon.
Psykbryt 2:
– Men du skulle inte slänga det pappret i toaletten. Jag skulle. Nu måste du ta upp det.
Psykbryt 3:
– Men jag vill inte ha de här kläderna. (Hon hade själv valt dem cirka en minut tidigare.)
Psykbryt 4:
– Men jag kan inte klä på mig själv, du måste hjälpa mig. Neeej, du får inte hjälpa mig, jag kan själv.
Samtliga före klockan sju på morgonen. Antal minuter efter tidsplanen vi lämnade hemmet: 35
– Men jag vill inte att det ska vara morgon.
Psykbryt 2:
– Men du skulle inte slänga det pappret i toaletten. Jag skulle. Nu måste du ta upp det.
Psykbryt 3:
– Men jag vill inte ha de här kläderna. (Hon hade själv valt dem cirka en minut tidigare.)
Psykbryt 4:
– Men jag kan inte klä på mig själv, du måste hjälpa mig. Neeej, du får inte hjälpa mig, jag kan själv.
Samtliga före klockan sju på morgonen. Antal minuter efter tidsplanen vi lämnade hemmet: 35
onsdag 9 mars 2011
Att du ids!
Så sa en kvinna till mig, då hon för ett tag sedan fick reda på att jag fortfarande ammar min unge. Den kommentaren har liksom fastnat, inte för att den sårade mig – jag har känt den här kvinnan nästan hela mitt liv och vet att hon uttrycker sig rakt på sak vad det än gäller – utan för att den så väl beskriver mångas inställning till (andras) amning, oavsett om de har egen erfarenhet eller ej, som att amning är någonting jobbigt och självuppoffrande.
Och visst, det är det ibland. Precis som nästan allt annat man får med på köpet när man blir förälder. Det är klart det är jobbigare att ta hand om både sig själv och minst en person till än att bara ha sig själv att tänka på, men jag tycker att det är tråkigt att amning så ofta framställs som bara vara pest och pina. Och att ersättning, välling, tidig introduktion av smakportioner, metoder som ska "lära" barnet att somna på egen hand, avvänjning... med mera många gånger målas upp som det (enda) lätta och smidiga sättet, som automatiskt ger föräldrarna, framför allt mamman, frihet, jämlikhet och egentid.
Att det sen inte är alla som av förtjusning hjular ut i köket och blandar ersättning för femtioelfte gången den dagen, skrockar förnöjt där man sitter utanför dörren till ett rum där ens barn ligger och skriker eller myser när man måste sova med tight sporttopp för att hindra sin lilla från att komma åt brösten om natten får man komma underfund med själv under resans gång. För vissa känns det värt det, för andra inte.
Amningen har åtminstone för mig aldrig varit jobbigare än alternativen. När hemulen var nyfödd och tillmatades med ersättning började jag kallsvettas av stress och ångest bara jag tänkte på att diska och sterilisera flaskor och koppar och koka upp och svalna av vatten och blanda och hålla koll på hur länge varje batch stått i kylen. Jag förstår att många föräldrar börjar slarva.
När det var dags att börja med smakportioner hade jag god lust att bara skita i det och fortsätta helamma, men det gjorde jag ju såklart inte, trots att hon visade alla tecken på att inte vara redo. När "alla andras" barn glatt mumsade i sig en mängd motsvarande tio iskuber satt min unge och spottade och kväljde. Tänk om jag vetat då att det inte finns något "smakfönster" vid fyra till sex månader och att ett de flesta barn klarar sig gott på enbart bröstmjölk hela det första året.
När det var dags att sluta nattamma fortsatte jag bara, likaså lät jag påståenden om att barn över sex månader ska sova hela nätter passera. Lalalalalala bingo! Jag hör er inte!
Någon avvänjning tror jag inte att det blir. Än så länge är amningen ett trevligt sätt att äta mellanmål, umgås, trösta och bli sams, men den dagen den inte fyller de funktionerna längre lär vi båda tappa intresset ganska snart.
Och visst, det är det ibland. Precis som nästan allt annat man får med på köpet när man blir förälder. Det är klart det är jobbigare att ta hand om både sig själv och minst en person till än att bara ha sig själv att tänka på, men jag tycker att det är tråkigt att amning så ofta framställs som bara vara pest och pina. Och att ersättning, välling, tidig introduktion av smakportioner, metoder som ska "lära" barnet att somna på egen hand, avvänjning... med mera många gånger målas upp som det (enda) lätta och smidiga sättet, som automatiskt ger föräldrarna, framför allt mamman, frihet, jämlikhet och egentid.
Att det sen inte är alla som av förtjusning hjular ut i köket och blandar ersättning för femtioelfte gången den dagen, skrockar förnöjt där man sitter utanför dörren till ett rum där ens barn ligger och skriker eller myser när man måste sova med tight sporttopp för att hindra sin lilla från att komma åt brösten om natten får man komma underfund med själv under resans gång. För vissa känns det värt det, för andra inte.
Amningen har åtminstone för mig aldrig varit jobbigare än alternativen. När hemulen var nyfödd och tillmatades med ersättning började jag kallsvettas av stress och ångest bara jag tänkte på att diska och sterilisera flaskor och koppar och koka upp och svalna av vatten och blanda och hålla koll på hur länge varje batch stått i kylen. Jag förstår att många föräldrar börjar slarva.
När det var dags att börja med smakportioner hade jag god lust att bara skita i det och fortsätta helamma, men det gjorde jag ju såklart inte, trots att hon visade alla tecken på att inte vara redo. När "alla andras" barn glatt mumsade i sig en mängd motsvarande tio iskuber satt min unge och spottade och kväljde. Tänk om jag vetat då att det inte finns något "smakfönster" vid fyra till sex månader och att ett de flesta barn klarar sig gott på enbart bröstmjölk hela det första året.
När det var dags att sluta nattamma fortsatte jag bara, likaså lät jag påståenden om att barn över sex månader ska sova hela nätter passera. Lalalalalala bingo! Jag hör er inte!
Någon avvänjning tror jag inte att det blir. Än så länge är amningen ett trevligt sätt att äta mellanmål, umgås, trösta och bli sams, men den dagen den inte fyller de funktionerna längre lär vi båda tappa intresset ganska snart.
Pälskant på tillvaron
Det är sent och jag varken hinner eller orkar blogga engagerat om kvinnor, semlor eller kvinnosemlor (oh lala). Däremot vill jag gärna berätta att i morse när jag klev ur duschen kom genast en vinterpälsfällande (kastrerad) hankatt och strök sig mot mina blöta ben. Inte jätteangenämt. Typiskt män.
tisdag 8 mars 2011
måndag 7 mars 2011
Återvändo
Ett år. Chocken börjar släppa, men jag väntar fortfarande på att det här missförståndet ska klaras ut.
Jag pratar med henne en stund varje dag, när jag går mellan förskolan och spårvagnen, en promenad på knappt tio minuter då jag får vara ifred med mig själv och mina tankar som aldrig annars.
Min mormor och morfar finner sin tröst i att ta en kopp kvällste och titta ut över den där gamla älven, där deras förstfödda vaggas i evigheten.
söndag 6 mars 2011
Men då kan ju du skaffa tre istället, så jämnar det ut sig
Man ska aldrig säga aldrig, men jag är faktiskt pretty damn sure att jag inte kommer föda några 2,1 barn. Konstigt att det inte har blivit olagligt att skaffa fler än noll men färre än två barn än, med tanke på hur den folkliga opinionen ser ut. Det tar liksom aldrig slut. Ungefär så här brukar snacket gå när jag lär känna en ny person och hen blir varse att jag är morsa (kort version):
– Hur många barn har du? Kön (mycket viktigt)? Ålder?
– Ett. En flicka som fyller tre i maj.
– Härlig ålder... yadayada... När ska hon få syskon då?
– Vi är nöjda med ett barn
– Men varför?!
Tja, varför inte? Det har hittills inte framförts några argument för fler barn som känts relevanta i vår familj. Det lockar helt enkelt inte. Vi är som sagt nöjda med det barn vi har.
– Hur många barn har du? Kön (mycket viktigt)? Ålder?
– Ett. En flicka som fyller tre i maj.
– Härlig ålder... yadayada... När ska hon få syskon då?
– Vi är nöjda med ett barn
– Men varför?!
Tja, varför inte? Det har hittills inte framförts några argument för fler barn som känts relevanta i vår familj. Det lockar helt enkelt inte. Vi är som sagt nöjda med det barn vi har.
lördag 5 mars 2011
torsdag 3 mars 2011
Socialt experiment
Bikinisäsongen närmar sig tydligen med stormsteg och var och varannan kollega "går på pulver". Personligen associerar jag det med något helt än fröknarna på mitt jobb verkar göra, eller så kör de bara med humor över min nivå, men hur som helst så upptar samtalsämnet vikt enorma mängder tid där i personalrummet. Så jag testade något nytt häromdagen.
– Är det verkligen den värsta egenskapen en person kan ha, att vara fet?
Det var roligt. Testa på era arbetsplatser också vetja!
– Är det verkligen den värsta egenskapen en person kan ha, att vara fet?
Det var roligt. Testa på era arbetsplatser också vetja!
Berätta gärna i en kommentar
Jag har fått indikationer på att det ska krångla att posta kommentarer här på bloggen. Är ni flera som faktiskt haft något på hjärtat men inte lyckats framföra det? Jag väljer att tolka det så, framför att de senaste dagarnas uteblivna respons berott på att jag inte haft något av värde att blogga om.
Det är inte ni, det är jag
Angående förra inlägget: Jag menar inte att det i sig är patetiskt att uppge en vän som närmaste anhörig. Absolut inte. Vad jag syftade på var snarare att det är patetiskt att så effektivt lyckas undvika nära relationer som jag uppenbarligen gjort. Visst, jag har vänner som jag känner mig tight med, men inte på den nivån att jag skulle vilja att någon ringde dem och ba "Jonna är död, så nu får du åka och hämta hennes barn på förskolan och förklara läget". Hänger ni med?
onsdag 2 mars 2011
Glest skyddsnät
Min chef bad mig uppge kontaktuppgifter till mina två närmast anhöriga, så hon vet var hon ska vända sig om jag skär av mig en arm eller ramlar ner i hundralitersgrytan eller så. Jag fyllde i min mans namn och nummer. Och sen då? Min nästantreåring? En kompis? Hur patetiskt är inte det då?
tisdag 1 mars 2011
År ut och år in
Idag är det precis åtta år sedan jag och hemulfadern träffades och hånglade upp varandra första gången. Det är sedan före Irakkriget, 3G, negerbollsdebatten, Anna Lindh-mordet, kalabaliken i Knutby, orkanerna Gudrun, Katrina och Per, youtube, rökförbudet, fågelinfluensan och den borgerliga regeringen. Förstår ni hur gamla och strävsamma vi är?! Låt oss fira med att lyssna på vår låt och kolla på zombie-tv.
Facit
Vi bakade. Det var alltså mjöl och inget annat ungen hade under näsan. Vad vi däremot inte gjorde var att komma ihåg att flytta kanellängderna från gallret och in i påsar, de dög alltså inte ens som jobbfika i morse, men sen drog jag mig till minnes det gamla oj-så-torr-min-rulltobak-har-blivit-vad-ska-jag-göra-nu-när-jag-är-för-snål-för-att-slänga-den-och-köpa-ny-tricket. En äppelklyfta i varje påse och vips så var bullarna fullt ätbara igen.
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Lysande initiativ!
Med anledning av det tydligen är internationella guidedagen idag är resan över älven guidad. Jag älskar att turista på hemmaplan! Nästa år hoppas jag att 27 februari är en vardag och att någon kommenterar min resa till jobbet.
Åh, en omotiverad bakfylla! Till mig? Nej, det är allt för mycket.
Ok, schysst att jag som stannade hemma och åt godis och vakade över det plötsligt väldigt febriga barnet, och alltså rimligtvis borde ligga på plus på karmakontot, är den som känner mig bakfull idag, när det var den andra föräldern som var ute på galej igår.
Kanske det faktum att han fick sova ostört från halv två till sju, medan jag fick rodda med bubbelvatten, tiss, banan, tröst i största allmänhet... ungefär en gång i halvtimmen hela natten, spelar en viss roll i sammanhanget. Men bara kanske.
Men det finns rättvisa i världen, för det är jag och bara jag som ska gå på matmässa och småäta och unna mig och gôtta mig hela dagen idag. Egentligen skulle jag flankerats av Ulrika, men hon fick plötsligt för sig att föda barn istället. Ett skäl så gott som något att stå över.
Kanske det faktum att han fick sova ostört från halv två till sju, medan jag fick rodda med bubbelvatten, tiss, banan, tröst i största allmänhet... ungefär en gång i halvtimmen hela natten, spelar en viss roll i sammanhanget. Men bara kanske.
Men det finns rättvisa i världen, för det är jag och bara jag som ska gå på matmässa och småäta och unna mig och gôtta mig hela dagen idag. Egentligen skulle jag flankerats av Ulrika, men hon fick plötsligt för sig att föda barn istället. Ett skäl så gott som något att stå över.
lördag 26 februari 2011
CAPS LOCK
Och så vill jag bara passa på att flika in att min unge precis, helt på egen hand, skrivit sitt namn i det pedagogiska programmet Textredigeraren.
Hur kul får man ha?
Om ens unge skrällhostar, snörvlar och har feber, men i övrigt är käck och trevlig, vilka aktiviteter är då ok? Måste man hålla sig hemma på pin kiv för att inte smitta ner hela omgivningen, eller får man hitta på något kul?
torsdag 24 februari 2011
Can't help being onyttig
Hemulpappan går för att fixa en sund och god kopp myntate till mig. Från köket hörs strax ett förtjust litet rop och tillbaka kommer han med det utlovade teet. Och en skål godis. Tydligen har vi vid okänt tillfälle stoppat in en påse Gott och Blandat i skafferiet och glömt av den. Nu kommer jag aldrig vinna på lotto.
onsdag 23 februari 2011
Försoning – del 2: BB-vistelsen
Jag vet inte hur många föräldrar jag hört säga att den där brickan med flagga och macka och cider är deras livs bästa frukost/kvällsmat/eftermiddagsfika, men jag är inte beredd att hålla med. Torrt bröd, torr ost, för lite cider. *uttorkad efter att styvnackat ha vägrat dricka förlossningssaften*
Fan vad besviken jag var på den där brickjäveln. Men för all del, jag uppskattar gesten.
Sen var det dags för mig att förflytta mig till BB och pappan skickades hem. Att ha varit vaken i drygt ett dygn och just ha blivit förälder för första gången är mest troligt sämre för förmågan att framföra ett fordon än triangelmärkta mediciner, men det gick absolut inte att göra ett undantag och låta honom ta igen sig i en skrubb någonstans. Och Gud förbjude att han fått stanna på rummet med sin fru och sitt nyfödda barn, för där fanns ju en annan kvinna som höll på att packa sin väska för att åka hem en timme senare. Hej och välkommen till femtiotalet liksom.
Jag installerades under tiden i en gnällig stålrörssäng som var omöjlig att fälla ner till fullt liggläge, med stränga order om att bara trycka på den lilla röda knappen in case of emergency. Sex timmar senare ringde jag hem och beordrade tillbaka barnafadern så att jag kunde få lite assistans med att gå på toaletten. För vem avgör vad som är ett nödläge? Man vill ju inte ligga till last hos dem man är utlämnad och i beroendeställning till, ifall man verkligen skulle behöva deras hjälp senare.
De två dygn jag härdade ut på BB är den episod jag hittills i mitt liv haft svårast att försonas med, om det ens någonsin kommer ske fullt ut. Bemötandet var under all kritik. Min unge refererades gång på gång till som prematuren (nog för att hon var liten, men jag hade faktiskt gått fyra dagar över beräknat datum), många av de råd vi fick började med när det gäller så här tidigt födda barn... och jag hade ständigt en känsla av att hon bara var till låns där hon låg i sin plastbalja. Jag brann av längtan att ha henne hos mig men vågade inte ta upp henne, för varje gång jag försökte närma mig henne råkade någon storma in och ta mig på bar gärning. Inte amma liggande i sängen, inte låta henne ligga och småsnutta, inte låta henne ligga i famnen och somna, lika bra att ge ersättning istället, jobba med pumpen om du ändå vill få igång mjölkproduktionen.
När jag insåg att de tänkte hålla oss kvar där ett tredje dygn var sammanbrottet inte långt borta. Jag satte mig på tvären, som jag borde ha gjort på en gång, och aldrig har luften känts så frisk att andras som den försommarkvällen vi spände fast babyskyddet i bilen för första gången.
Det finns säkert tusen förmildrande omständigheter och jag är säker på att personalen som jobbade på BB på Mölndals sjukhus de där dagarna i slutet av maj 2008 inte ville oss något illa. De är antagligen lyckligt ovetande om vilka ärr de lämnat efter sig. Och jag kan inte låta bli att tänka att om de bara hade erbjudit ett samtal av typen som jag fick med barnmorskorna som hjälpte mig på förlossningen så kanske jag – och säkert fler med mig – hade haft ljusa minnen därifrån istället, och personalen hade fått chansen att förändra och förbättra sitt arbetssätt.
Del 1 – Förlossningen
Fan vad besviken jag var på den där brickjäveln. Men för all del, jag uppskattar gesten.
Sen var det dags för mig att förflytta mig till BB och pappan skickades hem. Att ha varit vaken i drygt ett dygn och just ha blivit förälder för första gången är mest troligt sämre för förmågan att framföra ett fordon än triangelmärkta mediciner, men det gick absolut inte att göra ett undantag och låta honom ta igen sig i en skrubb någonstans. Och Gud förbjude att han fått stanna på rummet med sin fru och sitt nyfödda barn, för där fanns ju en annan kvinna som höll på att packa sin väska för att åka hem en timme senare. Hej och välkommen till femtiotalet liksom.
Jag installerades under tiden i en gnällig stålrörssäng som var omöjlig att fälla ner till fullt liggläge, med stränga order om att bara trycka på den lilla röda knappen in case of emergency. Sex timmar senare ringde jag hem och beordrade tillbaka barnafadern så att jag kunde få lite assistans med att gå på toaletten. För vem avgör vad som är ett nödläge? Man vill ju inte ligga till last hos dem man är utlämnad och i beroendeställning till, ifall man verkligen skulle behöva deras hjälp senare.
De två dygn jag härdade ut på BB är den episod jag hittills i mitt liv haft svårast att försonas med, om det ens någonsin kommer ske fullt ut. Bemötandet var under all kritik. Min unge refererades gång på gång till som prematuren (nog för att hon var liten, men jag hade faktiskt gått fyra dagar över beräknat datum), många av de råd vi fick började med när det gäller så här tidigt födda barn... och jag hade ständigt en känsla av att hon bara var till låns där hon låg i sin plastbalja. Jag brann av längtan att ha henne hos mig men vågade inte ta upp henne, för varje gång jag försökte närma mig henne råkade någon storma in och ta mig på bar gärning. Inte amma liggande i sängen, inte låta henne ligga och småsnutta, inte låta henne ligga i famnen och somna, lika bra att ge ersättning istället, jobba med pumpen om du ändå vill få igång mjölkproduktionen.
När jag insåg att de tänkte hålla oss kvar där ett tredje dygn var sammanbrottet inte långt borta. Jag satte mig på tvären, som jag borde ha gjort på en gång, och aldrig har luften känts så frisk att andras som den försommarkvällen vi spände fast babyskyddet i bilen för första gången.
Det finns säkert tusen förmildrande omständigheter och jag är säker på att personalen som jobbade på BB på Mölndals sjukhus de där dagarna i slutet av maj 2008 inte ville oss något illa. De är antagligen lyckligt ovetande om vilka ärr de lämnat efter sig. Och jag kan inte låta bli att tänka att om de bara hade erbjudit ett samtal av typen som jag fick med barnmorskorna som hjälpte mig på förlossningen så kanske jag – och säkert fler med mig – hade haft ljusa minnen därifrån istället, och personalen hade fått chansen att förändra och förbättra sitt arbetssätt.
Del 1 – Förlossningen
tisdag 22 februari 2011
Lilla tacksamhetsboken – del 3
I eftermiddags var det min tur att hämta på förskolan. Jag gick dit, hejade på fröknarna, kramade om min unge, tog henne i handen, gick ut i hallen, klädde på henne och gick hem. Inte ett tjafs på hela vägen.
måndag 21 februari 2011
lördag 19 februari 2011
Scones
Lisa sa...
"Nybakta frukostscones med mycket kummin, och så lite apelsin- och flädermarmelad på det så känns inget omöjligt sen." Det är annat än min micrade havregrynsgröt det! Har du ett recept på scones att bjuda på? och kanske ett märke på marmelad? helgfrukost är på ingång och detta skulle förgylla denna heliga stund till något magiskt det är jag säker på.
4 dl vetemjöl
1 krm salt
2 krm socker
2 tsk bakpulver
50 g rumsvarmt smör
2 dl mjölk
[och eftersom jag har snöat in på kummin så tillsätter jag en dryg tesked, hel kummin that is]
Sätt ugnen på 250°c.
Blanda alla torra ingredienser med en gaffel eller fingertopparna. Tillsätt mjölken och rör snabbt samman till en ganska kladdig deg. Arbeta den inte längre än nödvändigt.
Dela degen och forma åtta små bullar med mjölade händer. Lägg dem på en smord plåt och grädda i mitten av ugnen i 10–12 minuter, tills de börjar få fin färg.
Servera dem nybakade, gärna med smör och marmelad [Björnekullas apelsin- och flädermarmelad om jag får bestämma].
torsdag 17 februari 2011
Jag också, jag också!
Skor: Ärligt talat, jag har ingen aning om hur många par skor jag äger, ett tjugotal kanske, men inga som någonsin passar när jag ska göra mig till.
Sneakers: Jag gifte mig i ett par gröna Converse. Need I say more?
Jeans: För tillfället äger jag fyra par. Esprit, Dr Denim, Fuzzy och Lindex. Inget fancy med andra ord. Förr var det bara Levi's som gällde. Sen blev jag glad och trind.
T-shirts: Mina crazy t-shirt-days är till ända, det är inte min stil längre helt enkelt. Tyvärr, för det finns ju en hel värld med tuffa t-shirts där ute. Om jag får klippa lite i dem går det dock bättre.
Underkläder: Köper allt som oftast samma sorts trosor. Trepack svarta i bomull och utan krusiduller. När det gäller BH:ar är jag hopplös. Någon gång ska jag gå till en snordyr boutique och ba beam me up Scotty!
Väskor: Man kan aldrig ha för många.
Plånbok: Skämsplånboken.
Solglasögon: Jag klär extremt illa i de allra flesta glasögon, de lockar alla fram en oväntad miss piggy-look, men jag äger ett par solglasögon som jag trivs i. Första och enda någonsin, inköpta på Indiska. Tyvärr ligger de bara i bilen och skräpar och blir aldrig använda. I år kanske jag ska överraska och ha dem på mig på stranden eller på någon otrendig uteservering.
Klocka: Urmakare måste vara ett yrke på utdöende.
Smycken: Ju större och färggladare desto bättre.
Teve: Det hänger någon form av platt Philips-apparat på väggen. Jag tittar inte på den jätteofta, alla mina favoritprogram går klockan åtta (=läggdags) så jag får se dem på datorn i efterhand.
Mobiltelefon: Nokia 5800. Rekommenderas.
Dator: En iBook G4 och en MacBook Pro.
Smink: Mascara och kajal vid tillfällen då jag dricker alkohol i dämpad belysning, kanske även krämpuder om någon gifter sig eller fyller jämnt.
Ansiktskräm: Hemulens Weleda body lotion.
Lotion: Body Shops kroppssmör, Love etc.
Deodorant: Weledas citrusdeodorant, tack för tipset Alex!
Tandkräm: Endast Sensodyne Vital är gott nog.
Schampoo/balsam: Edge Rejuvenation schampoo och emellanåt Nexxus Phyto Organics Babassu balsam.
Tvål: Lactacyd i duschen, Laban & Labolina vid handfatet.
Parfym: Couture Couture från Juicy Couture. Mycket couture blir det.
Mineralvatten: Hemmabubblat kranvatten.
Vin: Så här på rak arm Boulder Bank eller i Castei.
Drink: Jag gillade när man kunde köpa romdrink i hink på Kontiki förr om åren, och allt som serverades på Lokal när vi brukade hänga där, både med och utan alkohol, var fantastiskt gott. Nuförtiden blir det extremt sällan drinkar och i så fall sträcker sig fantasin inte längre än till mojito.
Bröd: Nybakta frukostscones med mycket kummin, och så lite apelsin- och flädermarmelad på det så känns inget omöjligt sen.
Mat: Jag är i ett flow där det mesta jag lagar blir förstklassigt. Men ska jag välja något så tycks jag ha en böjelse för tomatbaserade såser.
Glass: Ben & Jerrys Strawberry Cheesecake eller Chocolate Fudge Brownie. Och på mitt slutprov gjorde jag en ingefäraglass som min konditorilärare var lyrisk över. Måste köpa glassmaskin, måste bygga ut köket.
Godis: Hjúplakkrís.
Säng: I ungdomligt oförstånd bestämde vi oss för att en 140 cm smal futon/bäddsoffa var ett bättre alternativ än en riktig säng. Fy fan. Som att sova på en bäddmadrass direkt på en lastpall ungefär.
Lakan: Vanliga hederliga bomullslakan. Fast i smyg drömmer jag om bäck och bölja för hela slanten.
Frisörsalong: Klipplust på Köpmansgatan.
Dagstidning: Ingen. Jag efterlyser en vettig morgontidning som erbjuder helgprenumeration.
Magasin: Gourmet och Språk.
Sneakers: Jag gifte mig i ett par gröna Converse. Need I say more?
Jeans: För tillfället äger jag fyra par. Esprit, Dr Denim, Fuzzy och Lindex. Inget fancy med andra ord. Förr var det bara Levi's som gällde. Sen blev jag glad och trind.
T-shirts: Mina crazy t-shirt-days är till ända, det är inte min stil längre helt enkelt. Tyvärr, för det finns ju en hel värld med tuffa t-shirts där ute. Om jag får klippa lite i dem går det dock bättre.
Underkläder: Köper allt som oftast samma sorts trosor. Trepack svarta i bomull och utan krusiduller. När det gäller BH:ar är jag hopplös. Någon gång ska jag gå till en snordyr boutique och ba beam me up Scotty!
Väskor: Man kan aldrig ha för många.
Plånbok: Skämsplånboken.
Solglasögon: Jag klär extremt illa i de allra flesta glasögon, de lockar alla fram en oväntad miss piggy-look, men jag äger ett par solglasögon som jag trivs i. Första och enda någonsin, inköpta på Indiska. Tyvärr ligger de bara i bilen och skräpar och blir aldrig använda. I år kanske jag ska överraska och ha dem på mig på stranden eller på någon otrendig uteservering.
Klocka: Urmakare måste vara ett yrke på utdöende.
Smycken: Ju större och färggladare desto bättre.
Teve: Det hänger någon form av platt Philips-apparat på väggen. Jag tittar inte på den jätteofta, alla mina favoritprogram går klockan åtta (=läggdags) så jag får se dem på datorn i efterhand.
Mobiltelefon: Nokia 5800. Rekommenderas.
Dator: En iBook G4 och en MacBook Pro.
Smink: Mascara och kajal vid tillfällen då jag dricker alkohol i dämpad belysning, kanske även krämpuder om någon gifter sig eller fyller jämnt.
Ansiktskräm: Hemulens Weleda body lotion.
Lotion: Body Shops kroppssmör, Love etc.
Deodorant: Weledas citrusdeodorant, tack för tipset Alex!
Tandkräm: Endast Sensodyne Vital är gott nog.
Schampoo/balsam: Edge Rejuvenation schampoo och emellanåt Nexxus Phyto Organics Babassu balsam.
Tvål: Lactacyd i duschen, Laban & Labolina vid handfatet.
Parfym: Couture Couture från Juicy Couture. Mycket couture blir det.
Mineralvatten: Hemmabubblat kranvatten.
Vin: Så här på rak arm Boulder Bank eller i Castei.
Drink: Jag gillade när man kunde köpa romdrink i hink på Kontiki förr om åren, och allt som serverades på Lokal när vi brukade hänga där, både med och utan alkohol, var fantastiskt gott. Nuförtiden blir det extremt sällan drinkar och i så fall sträcker sig fantasin inte längre än till mojito.
Bröd: Nybakta frukostscones med mycket kummin, och så lite apelsin- och flädermarmelad på det så känns inget omöjligt sen.
Mat: Jag är i ett flow där det mesta jag lagar blir förstklassigt. Men ska jag välja något så tycks jag ha en böjelse för tomatbaserade såser.
Glass: Ben & Jerrys Strawberry Cheesecake eller Chocolate Fudge Brownie. Och på mitt slutprov gjorde jag en ingefäraglass som min konditorilärare var lyrisk över. Måste köpa glassmaskin, måste bygga ut köket.
Godis: Hjúplakkrís.
Säng: I ungdomligt oförstånd bestämde vi oss för att en 140 cm smal futon/bäddsoffa var ett bättre alternativ än en riktig säng. Fy fan. Som att sova på en bäddmadrass direkt på en lastpall ungefär.
Lakan: Vanliga hederliga bomullslakan. Fast i smyg drömmer jag om bäck och bölja för hela slanten.
Frisörsalong: Klipplust på Köpmansgatan.
Dagstidning: Ingen. Jag efterlyser en vettig morgontidning som erbjuder helgprenumeration.
Magasin: Gourmet och Språk.
Försoning – del 1: Förlossningen
Vi gick en profylaxkurs när vi väntade hemulen. Väl spenderade två tusen spänn (eller vad det nu kostade) – ni som väntar barn, var inte rädda att testa! – helt klart min bästa livlina under förlossningen, och skulle jag till äventyrs råka ångra mig och få för mig att ett barn till vore något att satsa på så skulle jag helt klart anlita en doula nästa gång, jag gillar nämligen inte den här jag/vi mot dem-stämningen som alltid tycks uppstå när jag är i kontakt med vården.
Egentligen var jag inte ens så förtjust i hela föda på sjukhus-grejen från början, men jag hade inte heller något bättre förslag att komma med. Föda hemma i all ära, men vad skulle grannarna säga? Det vore ju liksom lite jobbigt att avbryta hela projektet när man är öppen en åtta-nio centimeter för att öppna dörren och förklara för polisen att det inte alls är en hustrumisshandel som är orsaken till allt oväsen.
Jaja, nu blev det iallafall så att den där ungen jag gått och burit på i fyrtio veckor och fyra dagar plöstligt ville ut och det föll sig så att jag valde att föda henne på Mölndals sjukhus.
Det kan eventuellt ha varit så att jag fått för mig att man skulle bli serverad glassdrinkar och få akupunktur och få sitta på pilatesbollar och förlossningspallar – inte för att jag lever i en fantasi utan för att de själva sa att det var så det gick till när vi var där på studiebesök några veckor innan beräknad nedkomst. Kanske tillhandahöll de också den servicen under ordinarie öppettider, men inte under pausvilan mellan barnmorskestrejk och semesterstängning och definitivt inte mitt i natten. Men undersköterskorna och barnmorskorna (i plural ja, det hanns med ett skiftbyte eller två under tiden jag höll på och jobbade mig) var fantastiska och två lyxiga bad och ett par-tre omgångar kvaddlar lyckades jag iallafall tjata mig till, fast jag förstod att en duktig patient föredrar epidural och lustgas och håller sig lugn och stilla när det ska tas ctg-kurvor. Äcklig saft bjöd de på också, ta med egen dricka råder jag er.
Mot slutet blev det lite stressigt, väldigt mycket folk och väldigt upprörda röster i rummet, läkare och fan och hans moster, beslut fattade över mitt huvud och hot om sugklocka och andra otrevligheter, men på det hela taget får jag positiva vibbar när jag tänker tillbaka på förlossningen. Inte för att den var på mina villkor eller ens i närheten av vad jag hoppats på, utan för att jag fick träffa den ena barnmorskan dagen efter på BB och för att den andra ringde när jag kommit hem, så att jag fick chans att gå igenom i lugn och ro vad som hade hänt och varför och vad allt som stod i journalen betydde.
Jag hyser ingen agg. Mina känslor kring vistelsen på BB däremot, de är ett helt annat kapitel.
Egentligen var jag inte ens så förtjust i hela föda på sjukhus-grejen från början, men jag hade inte heller något bättre förslag att komma med. Föda hemma i all ära, men vad skulle grannarna säga? Det vore ju liksom lite jobbigt att avbryta hela projektet när man är öppen en åtta-nio centimeter för att öppna dörren och förklara för polisen att det inte alls är en hustrumisshandel som är orsaken till allt oväsen.
Jaja, nu blev det iallafall så att den där ungen jag gått och burit på i fyrtio veckor och fyra dagar plöstligt ville ut och det föll sig så att jag valde att föda henne på Mölndals sjukhus.
Det kan eventuellt ha varit så att jag fått för mig att man skulle bli serverad glassdrinkar och få akupunktur och få sitta på pilatesbollar och förlossningspallar – inte för att jag lever i en fantasi utan för att de själva sa att det var så det gick till när vi var där på studiebesök några veckor innan beräknad nedkomst. Kanske tillhandahöll de också den servicen under ordinarie öppettider, men inte under pausvilan mellan barnmorskestrejk och semesterstängning och definitivt inte mitt i natten. Men undersköterskorna och barnmorskorna (i plural ja, det hanns med ett skiftbyte eller två under tiden jag höll på och jobbade mig) var fantastiska och två lyxiga bad och ett par-tre omgångar kvaddlar lyckades jag iallafall tjata mig till, fast jag förstod att en duktig patient föredrar epidural och lustgas och håller sig lugn och stilla när det ska tas ctg-kurvor. Äcklig saft bjöd de på också, ta med egen dricka råder jag er.
Mot slutet blev det lite stressigt, väldigt mycket folk och väldigt upprörda röster i rummet, läkare och fan och hans moster, beslut fattade över mitt huvud och hot om sugklocka och andra otrevligheter, men på det hela taget får jag positiva vibbar när jag tänker tillbaka på förlossningen. Inte för att den var på mina villkor eller ens i närheten av vad jag hoppats på, utan för att jag fick träffa den ena barnmorskan dagen efter på BB och för att den andra ringde när jag kommit hem, så att jag fick chans att gå igenom i lugn och ro vad som hade hänt och varför och vad allt som stod i journalen betydde.
Jag hyser ingen agg. Mina känslor kring vistelsen på BB däremot, de är ett helt annat kapitel.
onsdag 16 februari 2011
Husmorssemester
Pappan är hemma och vabbar och jag slapp alltså lämna barnet utan tidsuppfattning på förskolan i morse, vilket medförde att jag kunde kliva upp en hel timme senare än vanligt och ändå hade jag tid att duscha. Och som grädden på moset klev just en kvinna som kunnat vara Mick Jaggers okända syster på spårvagnen. Ska bli spännande att se vad som tar ner mig på jorden igen.
tisdag 15 februari 2011
måndag 14 februari 2011
söndag 13 februari 2011
Skämsplånboken
Relaterat:
Skämshörnet
Evas skämslägenhet
Js skämsrum
torsdag 10 februari 2011
När ska jag straffa henne?
Vad är grejen med att ha ett barn som inte sover? Eller ja, sover gör hon ju, men hellre på morgonen än på kvällen (men hey, vem gör inte det?). Tyvärr krockar det lite med aktiviteter som jobb och förskola så jag måste vara en dryg jävla tjatmorsa vareviga dag och dessutom själv missa värdefull tid i sängen eftersom jag måste börja väckningen i god tid för att undvika skrik och panik.
Ungen har hittills i sitt liv aldrig – i friskt tillstånd – sovit mer än tolv timmar på ett dygn och sover hon middag en timme går hon och lägger sig minst två timmar senare. En lösning vore ju såklart att lägga ner det där med middagslur, och det har vi också gjort på helgerna, men det känns så jäkla taskigt att be fröknarna neka henne att krypa ner i vagnen* när de andra barnen gör det. Dessutom leder det bara till att hon är en pina att umgås med på eftermiddagen samt att hon gör sitt bästa för att tjuvsova och missa middagen.
Så... När och hur är det minst elakt att straffa henne? Genom att väcka henne på morgonen när hon hade behövt få sova åtminstone en halvtimme till, genom att förbjuda henne att vila på dagen när hon behöver ta en paus och varva ner eller genom att låsa in henne i sovrummet och utöva femminutersmetoden för att få henne att skrika sig till sömns i tid på kvällen?
*Ja, hon sover i sin vagn – utomhus – eftersom hon går på en ur & skur-förskola. Nej, det är inte synd om henne. Jag tycker faktiskt inte att en galonmadrass i ett taskigt ventilerat utrymme är något att sukta efter. Och vill hon ändå testa det i framtiden så finns det ju fylleceller.
Ungen har hittills i sitt liv aldrig – i friskt tillstånd – sovit mer än tolv timmar på ett dygn och sover hon middag en timme går hon och lägger sig minst två timmar senare. En lösning vore ju såklart att lägga ner det där med middagslur, och det har vi också gjort på helgerna, men det känns så jäkla taskigt att be fröknarna neka henne att krypa ner i vagnen* när de andra barnen gör det. Dessutom leder det bara till att hon är en pina att umgås med på eftermiddagen samt att hon gör sitt bästa för att tjuvsova och missa middagen.
Så... När och hur är det minst elakt att straffa henne? Genom att väcka henne på morgonen när hon hade behövt få sova åtminstone en halvtimme till, genom att förbjuda henne att vila på dagen när hon behöver ta en paus och varva ner eller genom att låsa in henne i sovrummet och utöva femminutersmetoden för att få henne att skrika sig till sömns i tid på kvällen?
*Ja, hon sover i sin vagn – utomhus – eftersom hon går på en ur & skur-förskola. Nej, det är inte synd om henne. Jag tycker faktiskt inte att en galonmadrass i ett taskigt ventilerat utrymme är något att sukta efter. Och vill hon ändå testa det i framtiden så finns det ju fylleceller.
onsdag 9 februari 2011
tisdag 8 februari 2011
måndag 7 februari 2011
söndag 6 februari 2011
Sjåpmorsa
lördag 5 februari 2011
You and me baby ain't nothing but mammals
Ja, det finns en massa anledningar att inte amma och jag håller med om att diskussionen naturligt vs. onaturligt oftast spårar ur ganska snart. Men. Vi är fortfarande däggdjur. Och däggdjur är såna där som per definition föder levande ungar och ger dem di. Lite olika länge beroende på vilken art vi tillhör. Människans biologiska amningslängd ligger på någonstans mellan tre och fem år.
I västvärlden ammar de flesta inte sina barn så "länge" nuförtiden och det är helt ok, vi har tillgång till en massa annan mat som är säker även för små barn att äta och det finns andra sätt att vara nära sin avkomma, unt so weiter. Men vad är det som har hänt när "långtidsamning" anses vara ett stört beteende hos mamman, ett sätt att vägra låta barnet sluta vara bebis, eller rent av likställs med incest?
I västvärlden ammar de flesta inte sina barn så "länge" nuförtiden och det är helt ok, vi har tillgång till en massa annan mat som är säker även för små barn att äta och det finns andra sätt att vara nära sin avkomma, unt so weiter. Men vad är det som har hänt när "långtidsamning" anses vara ett stört beteende hos mamman, ett sätt att vägra låta barnet sluta vara bebis, eller rent av likställs med incest?
onsdag 2 februari 2011
tisdag 1 februari 2011
Hej Emma
Har läst igenom alla amnings-taggar och förstår att du ammar till sömns(?) Jag har en bebis på 4 månader som inte kan somna på annat vis än med bröstet i munnen och det är helt okej, bara mysigt. Men jag skulle gärna gå upp och se en film med karln nån gång ibland då den lilla somnat och i dagsläget går inte det. Hon märker såklart att jag avlägsnar mig. Kommer det att vara så så länge jag ammar (helst i minst 1,5 år till) eller ändras detta när de blir lite större. Typ att de sover djupare? Vem vet?! :) Härlig blogg!Till att börja med: Tack! Jag är mycket svag för smicker.
Mvh
Emma
Att många bebisar vaknar så fort man lägger dem ifrån sig är naturens sätt att se till att de inte blir lämnade utan uppsikt och uppätna av vargar eller andra hemskheter. Nuförtiden är ett sånt scenario tack och lov inte särskilt sannolikt, men det vet inte din bebis. När ni smyger iväg och äter smågodis och kollar på film vet hon inte att hon ändå är i säkerhet och att du och hennes pappa kommer tillbaka, så därför gör hon sig påmind.
Många gånger är föräldrarna mer beroende av rutiner än vad barnen är, men om det känns ok för er så kanske er dotter kan få vara med när ni kollar på film, det är mycket möjligt att hon sover lika bra i famnen i tv-soffan som i sin säng i sovrummet.
När min unge var spädis kändes det ibland som att hon aldrig sov. Det gjorde hon ju såklart, men oftast bara om man var precis intill henne, så att slinka iväg och greja med annat fanns inte på kartan. Stressande till en början men när jag vände på det och började ha henne sovande på bröstet när jag kollade på tv och vaken bredvid mig på golvet eller i babysitter eller i sele när jag diskade, duschade, hängde tvätt osv. så blev allt mycket enklare. Föräldraskapet har för mig i mångt och mycket handlat om att lära mig att släppa taget och bara hänga med, och det är jag tacksam för.
Med tiden har den sammanhängande sömnen kommit i längre och längre sjok. Hon sover fortfarande inte hela nätter och jag ammar henne fortfarande till sömns, men jag behöver inte längre ligga bredvid henne för att hon ska inte ska vakna stup i kvarten. Om det är det faktum att jag "belönar" hennes nattliga uppvaknanden, som en del uttrycker det, med amning som gör att hon inte "lärt sig" att sova hela nätter eller om hon ändå hade vaknat låter jag vara osagt. Jag struntar faktiskt i vilket också eftersom jag inte tror på att barn och hundar mår bra av att uppfostras med samma metoder.
När ditt barn börjar sova djupare och utan en förälder som ligger tätt intill har jag ingen aning om, men det kommer hända. Förr eller senare. Hoppas ni hittar ett sätt att göra tiden fram till dess så bekväm som möjligt!
söndag 30 januari 2011
Veckans vego
På torsdag äts det ärtsoppa, på lördag är det fest... osv. Men imorgon är det måndag och för er som kör meatless monday är det nu läge att ta fram papper och penna. Varsågoda, en av mina paradrätter som jag (med vissa budgetmässiga justeringar) bjöd kidsen på jobbet på förra veckan. Barn är ju sådär på att ge nyanserad kritik, men två(!) lärare sa att det var det godaste de ätit och en förälder gav omdömet bättre än på restaurang – fyra fyrar.
Lasagne med spenat och gorgonzola
2½ dl grönsaksbuljong
½ dl grädde
100 g gorgonzola
300 g fryst spenat
1 vitlöksklyfta
1 gul lök
800 g burk- eller tetratomater
1 kruka färsk basilika
1 tsk torkad oregano
1 msk balsamvinäger
olivolja
250 g lasagneplattor
50 g parmesan
Tina spenaten och krama ur så mycket vätska som möjligt.
Hetta upp buljong och grädde, låt gorgonzolan smälta ner och tillsätt spenaten.
Ställ åt sidan.
Hacka och fräs lök och vitlök i olivolja.
Tillsätt tomat, örter och vinäger och låt koka åtminstone 10 minuter.
Smaka av med salt och peppar.
Smörj en ugnsfast form och varva såserna med lasagneplattor. Om du är bra på att tänka baklänges kan du se till att avsluta med ett lager tomatsås.
Riv över parmesan och skjuts in i ugnen på 200°c i en dryg halvtimme. Lägg över en bit aluminiumfolie mot slutet om det börjar se mörkt ut.
Imponera på din familj.
Lasagne med spenat och gorgonzola
2½ dl grönsaksbuljong
½ dl grädde
100 g gorgonzola
300 g fryst spenat
1 vitlöksklyfta
1 gul lök
800 g burk- eller tetratomater
1 kruka färsk basilika
1 tsk torkad oregano
1 msk balsamvinäger
olivolja
250 g lasagneplattor
50 g parmesan
Tina spenaten och krama ur så mycket vätska som möjligt.
Hetta upp buljong och grädde, låt gorgonzolan smälta ner och tillsätt spenaten.
Ställ åt sidan.
Hacka och fräs lök och vitlök i olivolja.
Tillsätt tomat, örter och vinäger och låt koka åtminstone 10 minuter.
Smaka av med salt och peppar.
Smörj en ugnsfast form och varva såserna med lasagneplattor. Om du är bra på att tänka baklänges kan du se till att avsluta med ett lager tomatsås.
Riv över parmesan och skjuts in i ugnen på 200°c i en dryg halvtimme. Lägg över en bit aluminiumfolie mot slutet om det börjar se mörkt ut.
Imponera på din familj.
lördag 29 januari 2011
Varsågod mitt barn, här får du ett brett ordförråd av mamma
Jag kan i en eruption av övertrötthet (både egen och barnets) ha väst håll käften och knutit näven (samt knäböjt och bitit i ett täcke som låg på golvet) för ungefär tjugofem minuter sedan. Det var egentligen inte riktat mot hemulen utan mot världen, livet, mörkret, vintern... Men hon hörde det och blev inte direkt gladare. Jag hoppas att det var första – och sista (who am I kidding?) – gången någon uttalade de orden så att det kunde uppfattas som adresserat till henne. Sen gick vi och la oss på sängen och tog tiss och blev vänner. Men ändå. Det skaver i mig.
Solskensyoghurt
1 filéad blodapelsin
1 skivad banan
Solroskärnor eller bran flakes efter behag
fredag 28 januari 2011
Och imorgon blir det fredagsmiddag till lunch
Det var ju synd att jag tristesspelade så mycket Bejewelled på mobilen att batteriet tog slut lagom till den rafflande upplösningen på spårvagnsdramat. Annars hade ni naturligtvis, m i n u t f ö r m i n u t, fått följa hur bärgarna sågade itu staketet och med hjälp av två vinschar beredde väg så att jag och mina medresenärer kunde ta oss hem. Jag hade till och med suttit och filat på tänkbara rubriker som Nu blir det åka av och Vart är vi på väg?. Men nu blev det som sagt inget med det.
Någon middag blev det för övrigt inte heller. Jag hade tänkt laga en mustig och stärkande grönsakssoppa (och hemulen hade redan planerat att fastna med huvudet i soppskålen), men när jag kom hemglidande vid halvsjusnåret hade visst övriga familjemedlemmar redan tagit saken i egna händer och fyllt de små magarna med köttbullesmörgåsar.
Någon middag blev det för övrigt inte heller. Jag hade tänkt laga en mustig och stärkande grönsakssoppa (och hemulen hade redan planerat att fastna med huvudet i soppskålen), men när jag kom hemglidande vid halvsjusnåret hade visst övriga familjemedlemmar redan tagit saken i egna händer och fyllt de små magarna med köttbullesmörgåsar.
Men det går ingen nöd på mig
Ps.
Jag misstänker att Kulturkoftan kan vara strandsatt på samma spårvagn. Göteborg är inte en jättestor stad.
torsdag 27 januari 2011
You say bytardag, I say gratisloppis
_150x150_p1%5B6%5D.jpg)
Lilla tacksamhetsboken – del 2
Plastad frotté. Har du någonsin undrat vad resultatet skulle bli om en galonbyxa och ett badlakan bestämde sig för att skaffa barn så är plastad frotté svaret. Fantastisk uppfinning som skänker emetofobiska föräldrar (falsk?) trygghet.
Att jag ännu inte kommit mig för att sluta amma. Vad skulle jag annars erbjuda när all annan mat och dryck är helt ointressant. Dropp?
Att jag ännu inte kommit mig för att sluta amma. Vad skulle jag annars erbjuda när all annan mat och dryck är helt ointressant. Dropp?
onsdag 26 januari 2011
Dagens dos amningshysteri
Jag sparar tid genom att låta andra stå för tyckandet:
Lady Dahmer – Jag tänkte ta tillfället i akt och visa pattarna
UnderbaraClara – Inte ens Hitler var så dum så han höll med er
Sagogrynet – Offentlig amning i hetluften igen
Lady Dahmer – Jag tänkte ta tillfället i akt och visa pattarna
UnderbaraClara – Inte ens Hitler var så dum så han höll med er
Sagogrynet – Offentlig amning i hetluften igen
tisdag 25 januari 2011
måndag 24 januari 2011
Hört talas om faktoider?
Ett påstående jag ofta stöter på är det om att svenska (och norska) kvinnor skulle vara världens mest amningsbenägna – de som ammar mest och längst i världen. Så är inte fallet.
Till att börja med förstår jag inte varför Sverige och Norge ens nämns i samma mening i det här sammanhanget, då amningsstatistiken ser helt olika ut länderna emellan. Vidare så är amningsförekomsten i Sverige inte alls mycket att hänga i granen i internationella sammanhang – i Nepal ammas 95% av tvååringarna, i Bangladesh är motsvarande siffra 89% och i Sverige för vi inte ens statistik längre än till ettårsdagen, då 18% av de svenska barnen fortfarande ammas. Faktum är att vi till och med är på god väg att halka efter USA, som väl knappast är känt som amningshysterins epicentrum.
Jag undrar var den här populära skrönan kommer ifrån, och i vems intresse det är att den fortsätter spridas.
Edit: Jag är tydligen inte den enda som blir fundersam.
Till att börja med förstår jag inte varför Sverige och Norge ens nämns i samma mening i det här sammanhanget, då amningsstatistiken ser helt olika ut länderna emellan. Vidare så är amningsförekomsten i Sverige inte alls mycket att hänga i granen i internationella sammanhang – i Nepal ammas 95% av tvååringarna, i Bangladesh är motsvarande siffra 89% och i Sverige för vi inte ens statistik längre än till ettårsdagen, då 18% av de svenska barnen fortfarande ammas. Faktum är att vi till och med är på god väg att halka efter USA, som väl knappast är känt som amningshysterins epicentrum.
Jag undrar var den här populära skrönan kommer ifrån, och i vems intresse det är att den fortsätter spridas.
Edit: Jag är tydligen inte den enda som blir fundersam.
lördag 22 januari 2011
Vätskeersättning
1 l ljummet vatten (värm i vattenkokare eller på spisen, varmvatten från kranen är aldrig nyttigt)
½ tsk salt
6 tsk socker
Blanda och avnjut i måttligt tempo så att kroppen hinner med i svängarna. Ungefär två deciliter krävs för att ersätta den vätska kroppen förlorar på en omgång vattentunn diarré (eller en kräkning, om man är lagd åt det hållet).
Annars då? Jo tack, bortsett från en mycket mystisk matförgiftning, som tack och lov bara drabbade mig, så har helgen hittills varit fin och bra på alla sätt och vis.
½ tsk salt
6 tsk socker
Blanda och avnjut i måttligt tempo så att kroppen hinner med i svängarna. Ungefär två deciliter krävs för att ersätta den vätska kroppen förlorar på en omgång vattentunn diarré (eller en kräkning, om man är lagd åt det hållet).
Annars då? Jo tack, bortsett från en mycket mystisk matförgiftning, som tack och lov bara drabbade mig, så har helgen hittills varit fin och bra på alla sätt och vis.
fredag 21 januari 2011
torsdag 20 januari 2011
På en tvåårings nivå
Ofta när jag och min unge bakar urartar det någonstans under resans gång. Som när jag tycker att det räcker med en dryg liter mjöl medan hemulen anser att det borde vara minst en hel påse, eller när jag tycker att det räcker med degätande medan hon tycker att omvägen via ugnen är helt onödig. Idag testade vi dock något, för oss, nytt och revolutionerande – chokladbollar. Betyg: perfekt vab-sysselsättning.
I 1994, inte 1894, års upplaga av Sju sorters kakor står det förresten fortfarande att de även benämns negerbollar. (Ni som har en nyare upplaga är välkomna att kontrollera när den termen blev omodern och återkomma med svar i kommentarsfältet.)
Till bollarna på bilden har hemulen, utan att tumult uppstod, mätt upp ingredienserna, hjälpt till att blanda – "jätterolig deg, mamma!" – och format alla bajskorvar, ormar och tissar, det vill säga alla de "bollar" som inte är runda. Nästa gång ska vi se till att ha kokos hemma också.
Det är i barndomen grunden läggs för ens framtida kostvanor
onsdag 19 januari 2011
Ta den om en korg i en skog och en yttepytteliten cykel
Vi är inne i en ny nattningsfas. Det räcker inte att stoppa ett bröst i munnen på barnet längre, nej, man måste berätta en saga först. Man kan lätt tro att det snabbt och enkelt går att improvisera ihop en historia bara sådär, men så är det inte. Särskilt inte när det enda man vill är att gå och lägga sig i soffan och informationsskölja sig och inte alls använda de små grå till något kreativt. Och när man får noggranna instruktioner om vilka parametrar som ska ingå och de råkar vara "en korg i en skog och en yttepytteliten cykel" eller "en flicka som kör en bil på ett torg" blir det ju inte precis mer inspirerande. Då tänker jag en stund på att Astrid Lindgren skrev ner sina barns godnattsagor och försörjde sig på det och så blir jag ännu mer prestationsångestig och bitter.
Och nej, det funkar inte med en saga som redan finns. Dels för att jag blir helt blank när jag ligger där, jag kommer helt enkelt inte ihåg en enda berättelse från min barndom, och dels för att det alltid ingår någon form av genusvansinne eller antirovdjurspropaganda i de klassiska sagorna.
Och nej, det funkar inte med en saga som redan finns. Dels för att jag blir helt blank när jag ligger där, jag kommer helt enkelt inte ihåg en enda berättelse från min barndom, och dels för att det alltid ingår någon form av genusvansinne eller antirovdjurspropaganda i de klassiska sagorna.
Vad ska man göra för att få dricka en tjejöl i den här stan?!
Ok, all ya göteborgskor, imorgon eller på fredag? Och kom inte med följande ursäkter, de är redan förbrukade:
– Jag ska äta middag med min kille som jag inte träffat på hela veckan.
– Jag har redan bokat och betalat biobiljetter.
– Jag har mitt barn den här veckan.
– Jag har sammandragningar.
– Jag ska äta middag med min kille som jag inte träffat på hela veckan.
– Jag har redan bokat och betalat biobiljetter.
– Jag har mitt barn den här veckan.
– Jag har sammandragningar.
Lilla tacksamhetsboken
Plötsligt händer det. Spårvagnen jag sitter på rullade så nyss ut ur vagnhallen att golvet inte ens hunnit torka. So fresh and so clean.
tisdag 18 januari 2011
Ibland är en stång bara en stång
Angående gårdagens artikel i Metro, om barn som "studerar strippdans". Det finns de som inte tycker att flickor ska få rida eller cykla eller äta bananer heller. Man kan associera allt med sex. Om man vill. Eller så kan man låta bli att tycka att det är flickor och kvinnor som hela tiden ska anpassa sig för att inte väcka mäns (okontrollerbara?) lustar.
När ska förresten brandmännen lära sig att gå ordentligt i trappor och sluta hålla på och åma sig ner för stänger varje gång det börjar brinna någonstans?
När ska förresten brandmännen lära sig att gå ordentligt i trappor och sluta hålla på och åma sig ner för stänger varje gång det börjar brinna någonstans?
måndag 17 januari 2011
Hör nu på go' vänner så ska jag för er berätta
Hur många gånger har man inte gått till affären för att köpa siktad kakao, och så har de ingen! Jävla dålig affär det där. Bäst att gå hem och googla.
Siktad kakao – så gör du:
1. Ta den mängd kakao som anges i receptet.
2. Häll kakaon genom en finmaskig sil.
3. Klart!
Siktad kakao – så gör du:
1. Ta den mängd kakao som anges i receptet.
2. Häll kakaon genom en finmaskig sil.
3. Klart!
lördag 15 januari 2011
Radioångest
Miss Muffin och Kulturkoftan läser en lätt ångestladdad radiokurs. Det har jag också gjort en gång. Först trodde/hoppades jag att jag skulle dö, sen kunde jag plötsligt inte få nog. Nu sitter jag chipsdäst och gräsänkig och funderar på ett par grejer:
1. Ifall det är en tjejgrej att tycka det är så jobbigt att höra sin egen röst att man hellre skulle utsätta sig för en brasiliansk vaxning, en cellprovtagning och en rotfyllning. In a row. Jag har nämligen svårt att se framför mig killarna i min klass på JMG sitta och kedjerökta med något tomt i blicken, utan inspelat material, dagen innan person-/miljöbeskrivningen skulle spelas upp för hela gänget, men vad vet jag?
2. Hur jag, efter att jag slutat ängslas och lärt mig älska radio, vågade ta med mig ett gôtt gäng drinkarkamrater till skolan och gå loss i studion. Hur skulle jag ha förklarat vad jag höll på med ifall vi inte hunnit avsluta och evakuera innan larmet gick på vid elva (eller vilken tid det nu var) och mött vaktbolaget på väg ut? Eller valfritt annat möjligt scenario som kunnat uppstå med ett tiotal förfriskade ynglingar i en miljö med dyr teknisk utrustning.
1. Ifall det är en tjejgrej att tycka det är så jobbigt att höra sin egen röst att man hellre skulle utsätta sig för en brasiliansk vaxning, en cellprovtagning och en rotfyllning. In a row. Jag har nämligen svårt att se framför mig killarna i min klass på JMG sitta och kedjerökta med något tomt i blicken, utan inspelat material, dagen innan person-/miljöbeskrivningen skulle spelas upp för hela gänget, men vad vet jag?
2. Hur jag, efter att jag slutat ängslas och lärt mig älska radio, vågade ta med mig ett gôtt gäng drinkarkamrater till skolan och gå loss i studion. Hur skulle jag ha förklarat vad jag höll på med ifall vi inte hunnit avsluta och evakuera innan larmet gick på vid elva (eller vilken tid det nu var) och mött vaktbolaget på väg ut? Eller valfritt annat möjligt scenario som kunnat uppstå med ett tiotal förfriskade ynglingar i en miljö med dyr teknisk utrustning.
fredag 14 januari 2011
Näringsförbud
När fiskgrytan med vitt vin och grädde stod på bordet en stund senare gick det dock plötsligt bra att vistas i köket.
onsdag 12 januari 2011
Det har varit mammigt idag
När jag var i hemulens ålder och lite äldre hyrde mamma ett litet hus i slutet av en liten väg i skogen. Hon körde en grön Fiat som kan ha varit så gammal som från sextiotalet, som hon inte hade några vinterdäck till. Vi fastnade alltid i den sista branta backen innan man kom ut på landsvägen. När hon puttade bilen höll hon i dörren med vänstra handen medan hon hade den högra på ratten och jag önskade att jag kunde hjälpa henne. När den lilla gröna inte gick längre började hon ta cykeln överallt istället. På vintern satt jag insvept i ett fårskinn i min orange Rex-sits på väg till dagmamman. Jag tänker på hur ensam hon måste ha varit de där åren.
tisdag 11 januari 2011
Opp och ner, ner och opp...
Pang, sa febern. Som en keps. Jag är golvad. Bokstavligt talat eftersom vi tyckte det var himla käckt med en japansk sovrumslösning för en massa år sedan. Inte lika käckt när man är en hel familj som ska samsas på 140 cm stenhård futon, eller när man ska dammsuga och måste montera isär fanskapet för att komma åt under.
Hur som helst har jag gått och lagt mig och hemulen har lite egentid med sin pappa, sitt pussel och alla alfapetbrickorna.
Godnatt.
Hur som helst har jag gått och lagt mig och hemulen har lite egentid med sin pappa, sitt pussel och alla alfapetbrickorna.
Godnatt.
Straight outta GP
måndag 10 januari 2011
Eventuellt kommer jag vara lite autistisk ett tag framöver
Jag har köpt en pusselmatta och ett femtonhundrabitarspussel till mig själv. Och ett femtiobitarspussel till min unge. (Hon har pusslat det tre gånger redan. Jag är sjukt imponerad och förväntar mig såklart att ni också är det. Det står på lådan att det är från fyra år.)
Over and out.
Over and out.
söndag 9 januari 2011
Jaja, jag är 172 cm lång och väger över 80 kg, goddamnit! Now, fuck off!
Jag beställde lite nya arbetskläder i fredags. Tydligen har stadsdelen jag nu jobbar i bättre ekonomi än den förra, något jag misstänkte redan då de utan allt för mycket köpslående gav mig tusen pix mer i (heltids)lön, så det var bara att välja och vraka. Jag gick följdaktligen all in och satsade på rosa och röda kockrockar. Jävligt nöjd.
Men så var det det ju det där med storlekar. Anarki är på många sätt trevligt och bra, men när det kommer till klädstorlekar vill jag ha ordning och reda. Det ska inte skilja fyra nummer mellan olika plagg som sitter lika bra (eller dåligt). Som tur var fanns det ett par byxor i huset, i samma modell och storlek som min kollega å det bestämdaste hävdade att jag absolut skulle komma i, som jag kunde prova. De fastnade såklart halvvägs mellan knäna och höfterna. Det kändes sådär. Men jag tog det ändå med ro, jag börjar bli van, så är det nämligen var och varannan gång jag provar kläder.
I civila sammanhang köper jag oftast mina kläder som man gjorde förr, i butik, och alltid är det någon käck säljare som ba "det räcker nog om du tar en 31:a på de där jeansen" och fast jag vet att jag måste ha 32 eller 33 så gör jag som jag blir tillsagd och blir sen tvungen att be det aset hämta ett större par. Och varje gång funderar jag på om det ska föreställa en komplimang, typ "oj, det syns verkligen inte hur fet du är, du klär dig verkligen smickrande för din figur" eller om det handlar om att sätta mig på plats, typ "just rubbin' it in".
Värst var nog inför bröllopet. Vi hade redan bestämt att köra budget rakt igenom, men i ett svagt ögonblick gled jag ändå in på någon slags designhörna på NK och kikade på en bedårande liten skapelse i glansigt rött tyg. Den skulle gå på plenty money men den var syndigt snygg, så jag kunde inte motstå frestelsen att prova den.
När den slinkiga lilla kreationen befann sig ungefär i axelhöjd fick jag den inte längre varesig uppåt eller nedåt. Jag såg rött, bokstavligt talat, men det var också allt. Och eftersom det inte fanns fler potentiella kunder inom synhåll hade expediten alltså inget bättre för sig än att kretsa omkring utanför provrummet och vara plågsamt service minded.
– Hur går det där inne? Ska jag hämta en annan storlek? undrade hon efter en professionellt lagom lång stund.
Ja, vad svarar man på det? Det började kännas som ett fall för doktorn i Mariannelund att få loss mig utan att bli ersättningsskyldig för klänningen. Och som jag svettades.
– Bara bra tack, kvittrade jag tillbaka och bad till alla eventuella högre makter att hon inte skulle kika in.
Det gjorde hon inte och på något vänster lyckades jag till slut orma mig ur den röda lilla tuben, få på mig mina egna kläder, mumla något om att den inte var riktigt min färg och slinka ut ur boutiquen med svansen mellan benen.
Kan vi nu en gång för alla enas om att inte tvinga på varandra för små kläder, det gör ingen glad, ok?
Men så var det det ju det där med storlekar. Anarki är på många sätt trevligt och bra, men när det kommer till klädstorlekar vill jag ha ordning och reda. Det ska inte skilja fyra nummer mellan olika plagg som sitter lika bra (eller dåligt). Som tur var fanns det ett par byxor i huset, i samma modell och storlek som min kollega å det bestämdaste hävdade att jag absolut skulle komma i, som jag kunde prova. De fastnade såklart halvvägs mellan knäna och höfterna. Det kändes sådär. Men jag tog det ändå med ro, jag börjar bli van, så är det nämligen var och varannan gång jag provar kläder.
I civila sammanhang köper jag oftast mina kläder som man gjorde förr, i butik, och alltid är det någon käck säljare som ba "det räcker nog om du tar en 31:a på de där jeansen" och fast jag vet att jag måste ha 32 eller 33 så gör jag som jag blir tillsagd och blir sen tvungen att be det aset hämta ett större par. Och varje gång funderar jag på om det ska föreställa en komplimang, typ "oj, det syns verkligen inte hur fet du är, du klär dig verkligen smickrande för din figur" eller om det handlar om att sätta mig på plats, typ "just rubbin' it in".
Värst var nog inför bröllopet. Vi hade redan bestämt att köra budget rakt igenom, men i ett svagt ögonblick gled jag ändå in på någon slags designhörna på NK och kikade på en bedårande liten skapelse i glansigt rött tyg. Den skulle gå på plenty money men den var syndigt snygg, så jag kunde inte motstå frestelsen att prova den.
När den slinkiga lilla kreationen befann sig ungefär i axelhöjd fick jag den inte längre varesig uppåt eller nedåt. Jag såg rött, bokstavligt talat, men det var också allt. Och eftersom det inte fanns fler potentiella kunder inom synhåll hade expediten alltså inget bättre för sig än att kretsa omkring utanför provrummet och vara plågsamt service minded.
– Hur går det där inne? Ska jag hämta en annan storlek? undrade hon efter en professionellt lagom lång stund.
Ja, vad svarar man på det? Det började kännas som ett fall för doktorn i Mariannelund att få loss mig utan att bli ersättningsskyldig för klänningen. Och som jag svettades.
– Bara bra tack, kvittrade jag tillbaka och bad till alla eventuella högre makter att hon inte skulle kika in.
Det gjorde hon inte och på något vänster lyckades jag till slut orma mig ur den röda lilla tuben, få på mig mina egna kläder, mumla något om att den inte var riktigt min färg och slinka ut ur boutiquen med svansen mellan benen.
Kan vi nu en gång för alla enas om att inte tvinga på varandra för små kläder, det gör ingen glad, ok?
lördag 8 januari 2011
Tomten är all julångests fader
Tjugondedag Knut dansas julen ut, men innan dess vill jag passa på att ventilera en julrelaterad fundering. Det här med tomten, vad ska det vara bra för egentligen? Finns det någon, förutom handlarna, som vinner på tomtehetsen? Har man inte nog med grejer att rodda utan att det dessutom måste planeras in tidningsinköp mellan Kalle och julbordet? Och ungarna är ju ändå livrädda för den skäggiga främlingen tills de är gamla nog att genomskåda bluffen. Så. What's the point?
Storyn i den här familjen är att det är möjligt att det finns en tomte, men han behöver inte komma och hälsa på oss eftersom vi köper våra egna julklappar. Egentligen hade jag velat avliva myten på en gång men tydligen har det kommit en tomte genom skorstenen på förskolan, så vi har varit tvungna att spela med lite grann för att inte ungen ska tala ut och göra de andra barnen jultraumatiserade för livet.
Någon sa att vitsen med tomten skulle vara att då kan barnen önska sig precis vad de vill, utan att behöva tänka på om föräldrarna har råd eller inte. Ok, det var ju en fin tanke, men hur kul är det då när man ändå inte får helikoptern man önskat sig? Om det inte är av ekonomiska orsaker så måste det ju alltså bero på att man inte varit tillräckligt snäll.
Storyn i den här familjen är att det är möjligt att det finns en tomte, men han behöver inte komma och hälsa på oss eftersom vi köper våra egna julklappar. Egentligen hade jag velat avliva myten på en gång men tydligen har det kommit en tomte genom skorstenen på förskolan, så vi har varit tvungna att spela med lite grann för att inte ungen ska tala ut och göra de andra barnen jultraumatiserade för livet.
Någon sa att vitsen med tomten skulle vara att då kan barnen önska sig precis vad de vill, utan att behöva tänka på om föräldrarna har råd eller inte. Ok, det var ju en fin tanke, men hur kul är det då när man ändå inte får helikoptern man önskat sig? Om det inte är av ekonomiska orsaker så måste det ju alltså bero på att man inte varit tillräckligt snäll.
Föräldraskap när det är som bäst
Pappan hjälpte en kollega att flytta i förmiddags. Jag och hemulen gjorde mest ingenting under tiden. Eller, så här var det: jag hade faktiskt ambitioner. Jag föreslog att vi kunde gå på MyDog på mässan, eller om hon hellre ville vara hemma så kunde vi diska lite och sen baka en kaka. Kanske en med glasyr, som blir nästan som en tårta. Ungen däremot hade bara en önskan, kolla på Pippi, och hon var inte beredd att förhandla. Ok då.
So far so good. Men sen blev det glass till mellanmål och uppvärmd pizza till lunch. Och hämt-kina till middag om en stund.
Men imorgon tar vi nya friska tag. Om inte socialen redan varit här och hämtat ungen då.
So far so good. Men sen blev det glass till mellanmål och uppvärmd pizza till lunch. Och hämt-kina till middag om en stund.
Men imorgon tar vi nya friska tag. Om inte socialen redan varit här och hämtat ungen då.
fredag 7 januari 2011
Husmorstips
Ibland kommer det hantverkare och hälsar på. På jobbet eller hemma. Ofta är de män och ofta tror de att alla andra, som inte är män och/eller verksamma inom samma skrå som de själva, är i tur och ordning födda i farstun och därefter tappade bakom en vagn. Det medför att de kan få för sig att det räcker att låtsas göra sitt jobb en stund, för att sen ta helg och aldrig mer dyka upp. Istället för att låta det gå så långt, bli tvungen att ta en konflikt och till sist bli svartlistad, är mina tre bästa tips följande:
1. Visa lite lagom intresse för vad de gör, utan att varken framstå som besserwisser eller bimbo, typ "jaså, 60 watt säger du...", "finns det någon standard för såna?" eller "hur ofta skulle man byta det filtret sa du?".
2. Prata dialekt, helst den lokala eller samma som hantverkaren i fråga.
3. Bjud på kaffe och dopp. Finns det någon statistik på diabetesfrekvensen hos elektriker/rörläggare/snickare jämfört med befolkningen i stort?
Hittills har det inte slagit fel, servicen blir utan undantag snabbare och jobbet bättre utfört. Även när man har med erkänt vresiga gubbar att göra.
1. Visa lite lagom intresse för vad de gör, utan att varken framstå som besserwisser eller bimbo, typ "jaså, 60 watt säger du...", "finns det någon standard för såna?" eller "hur ofta skulle man byta det filtret sa du?".
2. Prata dialekt, helst den lokala eller samma som hantverkaren i fråga.
3. Bjud på kaffe och dopp. Finns det någon statistik på diabetesfrekvensen hos elektriker/rörläggare/snickare jämfört med befolkningen i stort?
Hittills har det inte slagit fel, servicen blir utan undantag snabbare och jobbet bättre utfört. Även när man har med erkänt vresiga gubbar att göra.
onsdag 5 januari 2011
Hej fantasi, kan du låta bli att skena iväg hela tiden, tack!
Vad är man i för situation när man känner att ens enda alternativ just nu är att lämna sitt nyfödda barn i en resväska? Jag får svårt att andas bara jag tänker på det. Alla historier där barn far illa/dör/räddas under extraordinära omständigheter handlar plötsligt om mitt barn sedan jag själv blev morsa.
Ekvation
tisdag 4 januari 2011
Ok, vilket år skrevs det här härliga new age-flummet?
Människorna blir genom en förtryckande fostran aldrig riktigt mogna och andligt fullvuxna, utan söker sig ständigt till fadersauktoriteter. Därför måste vi uppfostra våra barn på ett sådant sätt, att de blir immuna mot all slags auktoritär tro. Istället för obetingad lydnad och undertryckande av de naturliga känsloreaktionerna, som är de djupaste orsakerna till att folk accepterar auktoritära teorier, måste vi sätta: en förnuftig uppfostran, som utvecklar en kritisk och självständig personlighet, som skapar aktiva och fria individer, för vilka hänsynstagande till andra människors rättigheter ter sig som något alldeles självklart, när de är lyckliga och harmoniska själva.
...
Betyder en fri och sund uppfostran, att barnen ska få göra allt vad som faller dem in? De som värjer sig med all kraft mot den så kallade fria uppfostran, har ibland denna uppfattning. Men ... om frågan ställs på det sättet är den absurd. En av den moderna uppfostrans principer är kravet på konsekvens. Men en konsekvent genomförd uppfostran, där barnen får göra precis vad de vill, är helt enkelt otänkbar ... Fri uppfostran betyder inte, att barnen ska få hoppa med fötterna på pianot, skära hål i mattorna eller riva sönder böckerna. Inte heller betyder det, att de skall terrorisera sin omgivning. Uppfostran under frihet är inte liktydigt med att barnen alltid ska få sin vilja fram. Det är rättigheten att reagera och visa sina känslor, som vi istället vill ha fram.
Pris för bästa gissning blir äran, eller – om så hellre önskas – ett obläddrat ex av senaste tidningen Språk (jag får av någon anledning alltid två stycken, trots att jag påtalat det för kundtjänst).
Jag tror jag har hittat ett bra jobb den här gången
måndag 3 januari 2011
LillaGrå utmanar. Jag tackar och tar emot.
Jag har för mig att jag gjort den här förut. Minus hårdrockarpunkten. Men jag är inte den som är den.
3 tv-program jag kollar på
På spåret
True Blood (om bara nya säsongen kunde börja någon gång)
Kinas mat
3 saker jag har gjort idag
Börjat på nytt jobb
Gått igenom två fulla pärmar med recept i jakt på något användbart
Pratat med min mormor
3 saker jag längtar efter
Dagsljus
Lästid
Tjejöl
3 saker på min önskelista
Mandolin (köksredskapet, inte musikinstrumentet)
Nytt sovrum
Välsittande hela jeans
3 saker att hata
Vinterkräksjuka
Quick-fix-barnuppfostran
Margarin
3 måsten för en hårdrockare
Vinyl-spelare
Udda husdjur
Balsam
Jag vill skicka vidare utmaningen till
alla som inte redan gjort den (jättetråkigt, jag vet, men jag har plågat er med så många utmaningar på sista tiden att jag inte vågar peka ut någon den här gången)
Ps. Att komma på saker att hata var det svåraste. Det gläder mig.
3 tv-program jag kollar på
På spåret
True Blood (om bara nya säsongen kunde börja någon gång)
Kinas mat
3 saker jag har gjort idag
Börjat på nytt jobb
Gått igenom två fulla pärmar med recept i jakt på något användbart
Pratat med min mormor
3 saker jag längtar efter
Dagsljus
Lästid
Tjejöl
3 saker på min önskelista
Mandolin (köksredskapet, inte musikinstrumentet)
Nytt sovrum
Välsittande hela jeans
3 saker att hata
Vinterkräksjuka
Quick-fix-barnuppfostran
Margarin
3 måsten för en hårdrockare
Vinyl-spelare
Udda husdjur
Balsam
Jag vill skicka vidare utmaningen till
alla som inte redan gjort den (jättetråkigt, jag vet, men jag har plågat er med så många utmaningar på sista tiden att jag inte vågar peka ut någon den här gången)
Ps. Att komma på saker att hata var det svåraste. Det gläder mig.
söndag 2 januari 2011
Inget nytt under solen...
...bortsett från att vår unge varit helt blöjfri sedan julafton.
*tar i trä*
*tar i trä*
lördag 1 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)