Kom och köp!

Det här får ni inte missa! Och det säger jag inte bara för att jag hoppas bli av med vår gamla paraplysulky, vast amounts of kläder samt nästan en hel kasse spel och pussel, utan också för att jag av erfarenhet vet att det brukar vara mycket bra grejer som säljs till förmånligt pris.

Guldkant

Den här dagen arkiverar jag som en av de bra. Lön på kontot och paket i brevlådan.

Rapport från en sjukbädd

Om jag kisar ser vätskeersättningen nästan ut som Gin och tonic. Alltså låter jag bli; GT är något av det äckligaste jag vet.

Produktiviteten fullkomligt stänker omkring mig

Oj, vad jag skriver. Det bara rasslar bland tangenterna när mina fingrar dansar fram och oj, så fylligt protokollet blir. Ett helt stycke har jag skrivit! Oj, oj, oj! Och hoppan hejsan, så intressant twitter och instagram och till och med den sovande katten bredvid mig är just nu!

Finn minst ett fel

Vad är det med Tradera som får helt vanliga småbarnsföräldrar att helt mista vett och sans? Vem köper en begagnad Lindex-tröja för 155 spänn (plus 24 kronor till i frakt)?! Särskilt som samma tröja finns att köpa ny för 57:50 pix (inklusive expeditionsavgift). Hörrni, sluta vansinnesbuda!

Liten lista över saker jag kommer göra ikväll:

~ Dricka Ubuntu-cola.
~ Äta orättvisemärkt choklad.
~ Gå och lägga mig för sent (efter 22:00).

Liten lista över saker jag inte kommer göra ikväll:

~ Skriva protokoll över mötet med ohyragruppen.
~ Öppna brevet från Försäkringskassan.
~ Fylla i VAB-blanketten som troligtvis ligger däri.
~ Blogga om förlossningsskador.

Äh, "svara" eller "svara alla", what's the difference?

Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)

När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.

Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.

Radhusbiff

Ett par enkätfrågor till er vars barn inte är vegetarianer (eller av annan anledning inte äter gris och/eller blodmat):
1. På en skala från "blä" till "favoriträtt", var hamnar blodpudding?
2. Hur ser demografin ut där ni bor?

Häromdagen var jag på platsträff med en bunt andra förskolekockar i stadsdelen där jag jobbar. Vi tjuvkikade på ett av storkökens matsedlar för våren och någon konstaterade genast att "det där går inte alls hem hos barnen på mitt jobb!". Jag har serverat blodpudding ett par gånger och gjort samma erfarenhet. Särskilt i kombination med potatisbullar är det tydligen så främmande att jag var på vippen att drunkna i tsunamin av frågor och kommentarer som vällde över mig (både från barn och pedagoger, vilka i stor utsträckning bor i samma område som de jobbar). Hur i all sin dar jag kom på en så tokrolig idé?!

En av de få som inte upprördes var en förskollärare född och uppvuxen i Falköping, själv åt jag blodpudding och potatisbullar i tid och otid när jag gick i grundskolan (i en grannkommun till ovan nämnda köping), vi äter det hemma emellanåt och min unge äter det lätt var fjärde till sjätte vecka på förskolan. Där är det till råga på allt, hör och häpna, barnens favoriträtt och ingen tycker att det är något konstigt. Sträcka mellan mitt hem och min arbetsplats: knappt 7 km. Skillnad i årsmedelinkomst: 60 000 kronor (2008)*.

För övrigt var det en femåring som undrade om hen kunde få prosciutto på sin pizza igår. (Ja, vi bakar pizza till barnen ett par gånger om året. Nej, de blir inte felnärda och dör för det.) Jag skulle gissa att majoriteten av femåringarna häromkring inte ens vet prosciutto är. Stavningskontrollen vet för övrigt inte heller. Den föreslår att jag ändrar till "prostitution".

Det här med klass och mat är rätt intressant tycker jag. Tänk om göteborgare i alla stadsdelar (och såklart också alla ni andra) ville dela med sig av sina barns åsikter om blodpudding!

*Värt att nämna är dock att både stadsdelen där jag bor och stadsdelen där jag jobbar placerar sig någorlunda i mittfåran. Årsmedelinkomsten mellan Bergsjön och Älvsborg diffade 2008 på i snitt 270 000 spänn. Källa: Göteborgssamhällets utveckling – samhällsanalys ur ett göteborgsperspektiv. Ja, Göteborg är en rätt segregerad stad.

Ingen ordning på allting

Men vad nu? Hur är det möjligt? Inte en jävla aning, jag har ju "känt" henne länge via twitter och kommentarsfältet på min egen och andra tuffa internetmorsors bloggar. Jag måste alltså vara helt jävla tappad bakom en vagn som har lyckats missa Sandras Familjebegrepp tills precis nu!

"Karriären"

Redan/först vid trettio års ålder har jag insett att alla jobb är tråkiga. (Det finns säkert grader av helvetet men nej, jag tror inte ens att de som jobbar som typ sängprovare och chipsprovsmakare trivs så jävla bra att de fortsatt jobba om de vunnit en miljard. Visst, go ahead, kalla mig bitter.) Så att... Ja, det är väl bara att bita tag i det sura äpplet och hänga kvar de trettiofem åren jag har kvar till pension.

Någon kanske minns det där om ekologiskt kött i höstas? Det var ju för all del en ljuspunkt i och med att det innebar att vi inte bara blev extra motiverade att servera bättre kött utan också att det blev fler vegetariska dagar för att väga upp ekonomiskt. Men säg den lycka som varar för evigt.

Från pedagogernas sida har det varit ett jävla gnäll. De "håller sig inte mätta", vilket ju inte är så konstigt om en "inte tycker om bönor och linser" (eller "skalbaggar" som en av dem tutat i barnen att det är), men barnen äter och maten får bra betyg i brukarenkäten – strax över åtta på en skala från ett till tio. Egentligen bryr jag mig väl inte heller så mycket om påhopp som "kan du förklara för mig varför vi ibland får vegetarisk mat tre gånger på en vecka?!" men det är ändå rätt tröttsamt i längden att gång på gång förklara att det är för barnen vi lagar mat och att det är fritt fram att ta med sig en lunchlåda för den som inte vill äta pedagogisk lunch.

Snart börjar dessutom önskemålen trilla in inför bikinisäsongen. Giv mig styrka.

Nytt från och med nyår är för övrigt är att vi som jobbar i köket inte längre äter gratis på jobbet. Plötsligt känns min lön på 20700 kronor (om jag skulle råka komma upp i heltid någon gång that is) bra mycket futtigare. Dessutom är det lite av ett antiklimax att planera menyer, göra beställningar och laga maten för att sedan inte vara med och bedöma slutresultatet. Nog för att jag är grym på att laga mat, men inte så jävla grym att det är värt en femtiolapp om dagen i löneavdrag. Jo, naturligtvis provsmakar vi medan vi lagar, men nej, det ger inte samma uppfattning som att sätta sig ner med en tallrik och känna efter hur de olika komponenterna funkar ihop.

Och till sist det "bästa" av allt: vad innebär det att allt kött som serveras ska vara ekologiskt? Ja, inte att allt kött som serveras faktiskt ska vara ekologiskt iallafall. Häromdagen hade vi APT med vår nya chef, där vi bland annat diskuterade en annan ny giv: att samtliga av stadsdelens skol- och förskolekök ska utgå från samma huvudkomponent, "så det inte blir så rörigt för de familjer som har flera barn i olika förskolor och skolor". Någon påpekade då att det blir ganska mycket kyckling på vårens matsedlar och att det inte finns upphandlat någon ekologisk sådan. Himla tur då att fågel "inte är kött"! Samma med charkprodukter, alltså allt köttpålägg samt korv. Hittills har vi kunnat komma runt problemet genom att helt enkelt inte planera in rätter som vi inte hittar ekologisk köttråvara till, men alltså inte nu längre.

Annars då? Jovars, huvudet upp och fötterna ner.

My uterus, my opinion

"Och när kommer tvåan då?" "Men börjar det inte bli dags för ett syskon?" "Känner hon sig inte ensam?" "Barn behöver någon att dela glädje och sorg med!" Vet ni vad, jag börjar bli rätt trött på de där pikarna.

För några dagar sedan hade jag en abort bokad och klar. Mentalt. Sen fick jag  ä n t l i g e n  mens, fyra dagar senare än väntat. Klang och jubel! Det, samt det faktum att jag har laglig rätt och ekonomisk möjlighet att själv välja hur många barn jag vill eller inte vill ha, tänker jag fira med att donera en slant till Women on waves när lönen kommer.

Jag ska aldrig mer dricka gå och lägga mig sent

Ok, då är det officiellt. Det är med sorg i hjärtat jag härmed meddelar att jag har gått och blivit för gammal för sånt här. Med "sånt här" menar jag gå ut på lokal med mina bästa pojkvänner, äta en rejäl burgare, dricka fyra varken jättestora eller jättestarka öl och åka hem innan det blir nattrafik.

Eller så är det bara att kliva upp före fan (vid sextiden) morgonen därpå och sen åka till Plikta jag vuxit ifrån. Såna som jag tycker det är mer lagom tempo att sitta vid ett fönster och titta på småfåglar som äter talgboll i äppelträdet utanför. Kanske dricka ett litet glas sherry och kissa ner fåtöljen också.

(Jag har tydligen också blivit för gammal för att se en hel biofilm utan att bli akut kissnödig och behöva mackla mig ut till toaletten mitt i. Det vet jag eftersom jag försökte mig på det medan jag väntade på att resten av sällskapet skulle sluta jobbet.)

"Bloggar du? Jag kommer och hjälper dig!"

Bakfylletips

Universeum tisdag 1 januari 2013, mina vänner. I princip helt folktomt. Näst efter att gå på Liseberg i spöregn är att besöka Universeum en klassisk bakfylledag mitt bästa få-valuta-för-pengarna-på-snordyrt-familjenöjeställe-tips.

Ska jag vara helt ärlig så dök det faktiskt upp några fler familjer framåt dagen. Nere till höger på bilden ser ni till t ex ett annat barn kasta sig in i bild och sätta skräck i apan min unge poserar med. Resultat: ett riv- eller bitsår från dess vilda flykt, men lugn bara lugn. Hon är ännu sig själv, har varken fått superkrafter eller ebola. Barnet alltså, apans hälsostatus vet jag inget om.

Länkhysteri

 

Maria och Jesus demonsterar vårens amningsmode.

Bild helt skamlöst stulen hos Sagogrynet.

It has finally happened, jag har noll olästa inlägg i min reader! För att fira det bjuder jag på några som jag tyckte mycket om från den senaste månaden. Alla (såklart) på tema amning.

Amningsbloggen – 400 000 besökare! Ännu en anledning att fira. Inlägget länkar till bloggens fem i topp-lista sett till mest lästa inlägg. Ettan är kanske lite otippad.

Amningsbloggen – Formula for disaster En film från Unicef om hur det kan gå när det blir fritt fram för barnmatsföretagen att sprida "information".

Audhumbles sammelsurium – Snart två år – amning och mat, Amma vidare – Vårt första år och Amma vidare – Jag är en långtidsammare Några röster om att amma "lite längre".

Med bebis i Bagis – Bröst Tankar om bröst. Egna och sådär i största allmänhet.

Bonus: Reklam för ersättning hotar amningen Debattartikel i Svenska Dagbladet, signerad Gerd Brandell, Elisabeth Kylberg och Kristin Svensson.

Nu ska jag på kvinnoseparatistisk filmkväll. Troligtvis kommer vi se något som inte klarar bechameltestet. So long suckers!

Eller så byter jag till porslinskatter

Den här, som är min personliga favorit, föll visst bort ur Hemulens bildkavalkad häromdagen. De där katterna och de där gardinerna är en outsinlig källa till glädje och irritation. Glädje för katterna som kan lurpassa på varann bakom dem. Irritation för mig som ideligen måste plocka loss dem då de fastnat. (Nej, fälla in klorna är tydligen inget alternativ när en sitter fast.) En vacker dag, när vi alla minst anar det ska jag göra ett och ryck och köpa samt sätta upp oförstörbara kevlargardiner.

Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

Låt mig presentera...

...en bildserie/stilstudie över några mindre estetiska detaljer i vårt hem, signerad Hemulen. Fotona är tagna i ett obevakat ögonblick någon gång under december 2012.

Damn you mobilblogg

Ett inlägg som inte fyller någon särskild funktion. Bara testar lite.

Bokslut 2012

Januari

 

I början av året läste jag fortfarande böcker. De här två rekommenderar jag lika varmt nu som då om någon mot förmodan missat dem.

Sen köpte jag en iphone. Den funkar inte alls lika bra att blogga ifrån som min gamla Nokia gjorde, vilket ni kanske märkt.

Jag lanserade även min egen lilla femminutersmetod.


Februari

En bra sak med att ha en blogg är att den funkar lite som ett tidsdokument. Nu vet jag att det är tio månader sedan katten hjälpte mig att frosta av frysen. Inte konstigt att en mindre glaciär hunnit byggas upp i den alltså, och inte en dag för tidigt att göra om det.

I dagarna har Lady Dahmer dragit igång hashtaggen #hälsohets på twitter. Jag står fast vid vad jag skrev på temat redan den 9 februari i fjol och låter mitt nyårslöfte bli att inte banta eller jiddra om min eller andras vikt under 2013, särskilt inte då min dotter hör mig.

För snart ett år sedan jag gick och funderade på om barnet var på väg att sluta amma. Med facit i hand kan jag konstatera att så icke var fallet. Vi ammar fortfarande i stort sett varje dag och det känns bra för samtliga inblandade.


Mars

Det stormade i ett vattenglas då en kvinna i Melodifestival-publiken låtit bli att raka sina armhålor. Jag har så vitt jag vet tack och lov inte fått några hatgrupper tillägnade mig, trots att jag slutade raka mig för länge sedan. Det kan bli nyårslöfte nummer två förresten: att inte börja med det igen.

För övrigt anser jag, när vi ändå är inne på tema päls, att det är på tiden att katthattar blir på modet.

I slutet av mars blev det fint väder. Vi grävde lite på odlingslotten, men odlarglädjen ville inte riktigt infinna sig. Jag är inte anarkist men... jag har lite svårt att anpassa mig till regler som är helt jävla anala. I år säger jag troligtvis upp lotten.


April

Helgen i månadsskiftet mars-april var jag på Amningshjälpens årsmöte och riksträff. Det var min idol Lars H Gustafsson också och det ni, fellow amningshysterikor, var grejer från Lakaträsk det. Har ni inte fått tummen ur och gått med i föreningen än så gör det nu. I år fyller vi 40 år och riksträffen i Stockholm lär bli något alldeles extra.

En mamma hörde av sig och tackade för hjälpen. Det samtalet tänker jag på ofta.

Mot slutet av månaden köpte jag ett par dyra skor och började lufsa omkring i skog och mark.


Maj

Löppeppen fick sig en törn och jag skrev inlägg nr 1000 och tillägnade det Annie Lööf. Hemulen och hennes far gick på fyraårskontroll.


Juni

Som det verklighetens folk vi är firade vi nationaldagen med jordgubbstårta. Förhoppningsvis räcker det för att behålla medborgarskapet åtminstone ett år till.


Juli

Större delen av förra årets få riktiga sommardagar spenderade jag och mitt dåliga lokalsinne i bilen. Jag körde tur och tur till Skåne "bara" för att luncha och fika med det här gänget och har i och med det förbrukat min rätt att någonsin släppa ut koldioxid igen. Men jag ångrar ingenting! Jag är glad att jag passade på för sedan bilden togs har både Kim och Maria flytt landet.


Augusti

I augusti fyllde jag trettio. Det bloggade jag inte om. Istället bjöd jag in er att beskåda och förfasas över innehållet i mitt kylskåp.


September, oktober och november

Nothing to see here. Move along.


December

Potatissoppa, magsjuka och gnäll. Trots att det vore en bedrift att köra den här bloggen mer i botten så vet jag bättre än att lova bättring nästa år. Den som lever får se.


Tidigare bokslut: 2010 och 2011

Med hopp om röd jul 2014 och framåt

Hej politiker och beslutsfattare!

I år låg julafton på en måndag, med följden att många av oss fick lång sammanhängande ledighet utan att slösa alltför mycket med semesterdagarna. Andra jobbar på ungefär som vanligt, så att spårvagnar rullar och barn blir förlösta, om än med tajtare schema och lägre bemanning. Jobbet blir gjort, men kanske finns det inte alltid tid för det där lilla extra.

Som hjälpmamma i Amningshjälpen tar jag på min fritid ideellt emot telefonsamtal och mail från nyblivna föräldrar och andra som behöver råd och stöd i frågor som rör amning. Under sommarsemestern och julledigheten noterar jag ett markant ökat antal hjälpsökande. Häromdagen ringde tre mammor med spädbarn inom loppet av några få timmar.

I allmänhet är det inga stora insatser som krävs, men allt som oftast kan det ändå inte vänta tills det blir vardag och vårdcentraler och amningsmottagningar öppnar igen. BB håller förvisso fortfarande öppet utanför kontorstid, men de har inte resurser att ta emot barn som är äldre än några dagar eller på sin höjd någon vecka.

Lika lite som kyrkans matkassar kan ersätta sjukpenning eller a-kassa kan Amningshjälpen väga upp för bristen på tillgång till kompetent amningsstöd i vården. Så nästa gång det kärvar ekonomiskt, snälla höj då skatten istället för att strama åt ännu mer i offentlig sektor.

Gott nytt år?

Och så har snön regnat bort

På minussidan: Dagen började med att barnet kräktes, sedan rullade det på med inbrottsförsök i bilen och att jag lidit av en enorm trötthet och hjärtklappning hela dagen.

Jag utgick från att det sistnämnda var en bieffekt av min emetofobi och har mest försökt profylaxandas bort det. Nu på kvällen visade det sig dock att jag har 38 grader. Eventuellt hade dagen varit mindre motig med en alvedon innanför västen. Jag antecknar inför morgondagen.

På plussidan: Bara en kräkning. Hittills.

Krämig grön potatissoppa

OMG! OMG! OMG! Stoppa pressarna! Jag fick just i min unge en rätt innehållande både spenat och broccoli! Tyvärr också hönsbuljong, trots att det är måndag, men jag tycker vi kan bortse från det då fågelmängden i en sån tärning ändå är försvinnande liten.

Eftersom rätten var lite av ett kyl-/frysrens har jag inte koll på de exakta mängderna, men ungefär det följande räckte för att mätta två vuxna och ett kräset barn, samt till en lunchlåda:

1 gul lök
500 g potatis
100 g fryst spenat
250 g broccoli
0,5 l buljong
1,5 dl grädde
smör och/eller rapsolja att fräsa i
salt
tabasco

Och så här gick jag tillväga:

Hacka löken och fräs den i en kastrull. Skala och skiva potatisen och broccolistammen och lägg i den i kastrullen. Fortsätt fräsa tills potatisstärkelsen börjar fastna i botten på kastrullen och du drabbas av lätt panik.
Häll på buljongen (med sans och balans, känns det som att en halvliter är för mycket så är det antagligen det också, spara då hellre en slatt till senare och känn efter om soppan behöves späs mer mot slutet). Rör om så att potatisen lossnar från botten av kastrullen, lägg på locket och låt koka i typ en kvart.

Tillsätt spenat och grädde. Koka upp. Vispa eller mixa sönder potatisen.
Soppan bör vid det här laget vara ljusgrön och krämig. Är den inte det så har antingen jag skrivit fel eller du gjort något galet.
Dela resten av broccolin i små buketter och häv ner den i soppan. Koka på rimlig värme tills broccolin har lagom tuggmotstånd.
Smaka av med salt och tabasco.
Servera med (knäcke)bröd, smör och ost.

"Vad önskar du dig i julklapp mamma?"

Min mamma önskade sig alltid "snälla barn" eller "sovmorgon". Boooring! tänkte jag då, men nu har tydligen den dagen kommit då jag har blivit (som) henne. Jag kan inte längre komma på någonting jag verkligen behöver eller vill ha som ryms i en normal budget.

Så, mitt barn, all I want for christmas is tid och energi. Och planekonomi.

The gift of silence

Hej du barnlösa medmänniska,

nästa gång du ser en kollega eller annan bekant som fipplar med telefonen eller bara stirrar ut rätt i tomma intet på rasten eller ombord ett publikt färdmedel, ställ er då följande fråga innan du tar kontakt: har hen småbarn? Är svaret ja, nöj er med ett hej eller en nick i all enkelhet.

Jag kan nästan lova att personen i fråga inte kommer bli stött eller känna sig åsidosatt. Lugn, tystnad och framför allt att slippa svara på frågor är nämligen den finaste gåva du kan ge en småbarnsförälder.

Med vänlig hälsning,
en som just genomlidit ett korsförhör på tema "syns jag under den här filten? Nu då? Nu då? Nu då?".

Skickat från min iPhone

Indoktrineringen tycks så här långt ha gått enligt plan

Det är med stor stolthet och glädje jag härmed meddelar att det är en socialist jag närt vid min barm:

– Mamma, när jag tömmer min sparelefant ska jag ge lite till dem som har mycket pengar, mycket till dem som inte har några pengar och ingenting alls till dem som har massor av pengar.

Glutenfönstret?

Jesus Christ Superstar, som min mormor brukar tralla när någon just sagt något lätt korkat, behöver jag ens nämna att jag hade svårt att hålla käften när smakportioner kom på tal på studiedagen jag var på häromsistens? Det händer för övrigt titt som tätt att jag stöter på personer som inte har någon vidare koll på vilka rekommendationer som gäller för spädbarnsuppfödning, men som ändå känner ett skriande behov av att tala om för andra hur de ska göra.

"Nu säger de att en ska börja med smakportioner redan vid fyra månaders ålder" brukar det heta. Nja. Livsmedelsverkets rekommendation är fortfarande att det är bröstmjölk eller modersmjölksersättning som gäller de första sex månaderna, möjligen med undantag för kryddmåttsstora smakprov, inga portioner alltså.

OM en däremot planerar att sluta amma tidigt så kan det finnas en poäng i att börja erbjuda mat, framför allt små mängder gluten, så tidigt som vid fyra månaders ålder – eftersom det finns studier som tyder på sig att risken att barnet ska utveckla glutenintolerans minskar om introduktionen sker under skydd av amning. För barn som inte ammas är rekommendationen att börja med ytterst små mängder gluten och att öka på mängden mycket långsamt.

Rekommendationerna som pekar på att det är bra att ta det lite lugnt med mattillvänjningen, samtidigt som en fortsätter amma som vanligt, tolkas alltså precis tvärt om. Som om det vore bråttom att få barn att "äta som folk" or else I will strike down upon thee with great vengeance and furious allergier. Tänk så tokigt det kan bli!


Marit Olanders har skrivit ett inlägg på samma tema på Amningsbloggen för en tid sedan.

Önskeinlägg: Om klistermärksuppfostran

Kanske minns ni att jag för sisådär ett halvår sedan uppmanade er att komma med rubriker och annan inspiration till blogginlägg. (Jag har inte glömt det, jag är bara inte så snabb i vändningarna alla gånger.) Helena önskade då, med anledning av det här inlägget, att jag skulle skriva några rader angående vad jag tycker om att använda mutor i uppfostringssyfte.

Häromdagen var de där jävla klistermärkena på tapeten igen här hemma:
– Mamma, kan jag få klistermärken om jag lär mig somna ensam?
– Nej. Vill du somna själv så får du gärna göra det. Klistermärken kan du förresten få i vilket fall som helst*. Är det att somna själv eller att få klistermärken som är grejen?
– Klistermärken.

Någon som sett ett avsnitt av Fear Factor eller liknande program? Hand upp! Hur många av de medverkande tror ni hade vadat i ruttnade griskadaver om det inte medförde möjligheten att vinna pengar nog för att köpa loss en bättre begagnad bil eller lägga handpenning på en bostad?

Många av oss är beredda att sträcka oss rätt långt om belöningen är den rätta, det är helt mänskligt, men frågan är om det är särskilt medmänskligt att utnyttja det i syfte att dressera varandra. Visst funkar det, men vad gör det med det lilla barnet inom oss? Svaret psykologen ger mamman i den här frågespalten tycker jag är värt att läsa och reflektera över innan en bestämmer sig för att införa ett belöningssystem i hemmet.

*Hade hon önskat sig något större, låt säga en ponny, hade hon naturligtvis inte fått det och hade vi haft det sämre ställt så hade hon inte fått klistermärken heller. Det är inte huruvida barnet får något eller ej som är grejen här utan om det är kopplat till en prestation.

Winds of change

Från och med idag ska allt kött vi (och alla andra i offentlig sektor i Göteborgs Stad) köper in vara ekologiskt. Hurra! Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Vilket ni naturligtvis gör.

Men såklart börjar också genast gnällandet. För dyyyrt, det kommer aldrig gå, ylar Torslanda. Well, ni har ju tillräckligt med pengar för att jiddra om att ni vill bli en egen kommun och slippa försörja oss andra socialfall, så ni klarar nog det här också. Testa att äta vegetariskt en dag eller två per vecka så ska ni se att det inte alls blir dyrare.

Om du bara slutar vara tjock så blir det nog bra

För att göra en lång historia kort: jag har inte varit på topp på ett bra tag, men för att slippa bli långrandig, samt för att bespara er jobbet med att ställa hobbydiagnoser så struntar jag i att berätta om mina symtom. *lång näsa*

För ett antal månader sedan gick jag till vårdcentralen. Utlåtande: "det verkar inte vara något fel på dig, men vi tar lite (läs: mycket) prover" – sänka, blodfetter, blodsocker, blodvärde, ämnesomsättning and so on. Bra resultat på allt. Nytt utlåtande: "det kanske har att göra med att du är en tjockis? Försök motionera lite. Jag skriver en remiss till kuratorn också förresten."

Kuratorn: "Vad är det värsta som skulle kunna hända om du ignorerade symtomen? Gå hem och testa."

Idag släpade jag mig iväg till en sjukgymnast, vad fan, det kan ju inte skada liksom. Efter två minuters klämmande och kännande konstaterade hen att mina besvär antagligen bottnar i en inflammation och skrev ut ett lätt hemmaträningspass som ska öka genomblödningen i området.

En ska ju inte ropa hej och så vidare, jag har bara kört igenom övningarna en första omgång än så länge, men känner mig redan mer high on life än på jävligt länge. Misstänker att jag kommer lista mig på en annan vårdcentral inom kort.

Ps. På grund av hela hälsocirkusen har jag inte brytt mig om att försöka nå målet jag satte upp för mitt springande. När/om motivationen infinner sig tar jag nya tag.

Skam

Så kom den – dagen då mitt barn ljög om något som hänt. Inte för att hon gjort något fel utan för att hon skämdes.

Jag är helt införstådd med att det är en naturlig del i ett människobarns utveckling och de där känslorna är säkert bra att ha till något, men det gnager mig lik förbannat.

Analyze this

Råkade just av misstag trycka på Markera alla som lästa i min reader, så att eh... De senaste två-tre hundra inläggen ni skrivit kommer jag aldrig få veta vad de handlade om. (Nej, jag kommer inte gå in på varje separat blogg och kolla om det finns något nytt att hämta.)

Men det finns väl en mening med allt antar jag. Nu fick jag en liten extra stund över för att möla ost och renkött framför teven.

Ha're.

Havregryn och mjölk

Vi är i mångt och mycket av samma skrot och korn, min man och jag, men emellanåt tittar han på mig som om jag vore ett ufo när jag delar med mig av ett minne från min barndom. Nu menar jag alltså inte såna där uppenbart avvikande grejer som att vi inte hade varesig tv eller bil i början och att min pappa satt i fängelse större delen av min barndom, nej, jag syftar på de små sakerna som jag själv inte ens reflekterat över.

Det kan vara sånt som att jag var i skolåldern första gången (en av de få gångerna) jag åt på McDonalds, att vi aldrig hade pålägg hemma till vardags och att en av mina favoriträtter ur kategorin snabbt och lätt är en rätt jag kort och gott kallar "havregryn och mjölk". Den heter så eftersom det är precis vad det är och eventuellt kan den lyxas till med en klick sylt om det finns hemma. Då heter den fortfarande samma.

Nej, jag är inte uppvuxen i ett amish-samhälle. Inte heller ser jag tillbaka på en barndom kantad av nöd och misär (inte hemma hos mamma iallafall). Men visst, prioriteringarna var kanske lite annorlunda. Mamma var ensamstående och hon jobbade i vården och vi levde inte på något sätt i överflöd, men jag växte upp i hus på landet och hade eget rum (med det inte sagt att jag sov där). Jag fick ta ridlektioner och jag hade hela, rena och funktionella kläder och egen cykel. Och de där havregrynen, de var biodynamiskt odlade.

Skammens trestegsraket

När jag blir hembjuden till folk brukar jag alltid passa på att lite diskret slänga ett öga på vad de har i sina bokhyllor. Och döma dem därefter. Jag tycker i allmänhet att det säger en hel del om personen i fråga. Men lugn, bara lugn, jag är fortfarande vän med, och har respekten kvar för, (minst) en person som förvarar kristall och förgyllda prydnadsföremål på yta som borde vara reserverad för litteratur. (Själv har jag förresten tryckt in både garn och smycken där.)

Nyligen blev jag utsatt för en liknande granskning, då en fellow instagrammare uppmanade mig att visa upp vad hur det ser ut i vårt kylskåp. [Paus för obekväm stämning.] Men trots att det 1. inte innehöll någon vettig mat, 2. men däremot en bib och 3. dessutom var pinsamt ostädat, så tyckte jag faktiskt att det var en lite skojig utmaning och låter den därför flytta ut från instagram.

Ni är härmed allihopa utmanade. Seså, marsch pannkaka, ut i köket med er och fotografera! Berätta sedan gärna i en kommentar var jag kan beskåda resultatet (så att jag inte råkar missa någon).

Önskerubrik: När jag flyttar till StockholmWhen hell freezes over

Motvalls, jag uppskattar ditt sinne för humor, men att jag flyttar till den kungliga huvudstaden är helt enkelt inte något som kommer inträffa. Inte ens om drömjobbet fanns där? Njae, jag vet inte ens vilket mitt drömjobb är, men kom gärna med förslag så får vi väl se.

Jag har vistats i Stockholm en del, även om det var länge sedan nu. Pappa bodde under min uppväxt på olika ställen i och runt stan, men platsen i sig imponerade inte stort på mig. Mest bestående intryck från den tiden gjorde nog den våldsamma smäll jag fick i bakhuvudet vid en halkolycka på Vanadisbadet.

– Det blir ett minne för livet, sa pappa när jag kvicknade till och den enorma bulan började pulsera. Ja, uppenbarligen eftersom jag tar upp det här och nu, drygt tjugo år senare.

Men jag har faktiskt varit i Stockholm en gång i modern tid också. När jag pluggade på JMG vann jag (genom lottdragning) en inbjudan till Aftonbladets 175-årsfirande på Berns. Mycket fancy. Jag hamnade bredvid Staffan Heimerson (han var trevlig) och hade den stora äran att lyssna på ett föredrag av Anna Politkovskaja. Mycket mer än så minns jag dock inte av själva evenemanget.

I övrigt hann jag med att dricka en kopp kaffe (som smakade ungefär likadant som det gör här hemma), gå i några butiker (utan att handla något eftersom jag var fattig student, gift med en annan lika fattig student) och att bli himlad med ögonen åt och avsnäst med motiveringen "vi är ingen turistbyrå" då jag ställde en fråga (minns ej om vad) på Pressbyrån. Känns som erfarenheter jag både kan ha och mista.

Vara vit kränkt bambatant

Till stressforskare Dan Hassons försvar ska sägas att det låter som att det klippts en del i materialet, för han tror väl inte på allvar att gemene kvinna/man har möjlighet att följa råd som det här:

"Det man inte ska göra är att bara slänga sig in i arbetet utan att fundera först. Konkret skulle det kanske handla om att i stället för att både rensa mejl och prestera något som man behöver prestera, kanske ägnar sig åt att bara rensa mejlen. Så att man väljer ut ett par tre uppgifter som man ska åstadkomma."

Eller? Kanske borde jag testa nästa år, men vilka arbetsuppgifter ska jag välja? Jag tror bestämt att jag nöjer mig med att glida in och spela ett par omgångar mahjong på datorn göra lite beställningar och sen kompa ut innan lunch. Barnen kan ju alltid beställa en pizza ifall de blir hungriga.

Önskerubrik: Mitt förhållande till kolhydrater

Passionerat och destruktivt. De fyller något slags tomrum i väntan på ett annat liv. Jag tror inte att jag på något sätt hade tagit skada av att äta mindre kolhydrater och hade jag levt ensam hade mina matvanor mest troligt sett betydligt annorlunda ut. Men nu gör jag inte det och jag planerar inte att göra det inom en överskådlig framtid heller.

Jag räknar med att en vacker dag få livnära mig på kål, bladgrönsaker, kallpressade oljor, frön och nötter, en occasional skiva blodigt kött, fet fisk och – icke att förglömma: ost! – men innan hemulen är stor nog att äta som folk får det bli lite som det blir. (Jo, jag trodde också att barn vande sig vid att äta det som serverades. Sen fick jag ett eget och lärde mig att de har en medfödd preferens för skittråkig mat.) Min tid kommer, men tills dess kommer jag fortsätta knarka kolhydrater.

Ps. Igår smakade hon på färsk koriander, så jag ser redan ljuset i slutet av tunneln!

(Rubriken önskad av motvalls.)

Först till kvarn, skynda fynda!

Ätstört är en intressant och angelägen bok som jag borde älska, tjockis som jag är, men som jag har läst på sin höjd hundra sidor ur. Jag har gett den flera försök sedan jag plockade på mig den på bokmässan förra året, men det funkar helt enkelt inte. "Det är inte du boken, det är jag" vill jag säga till den varje gång jag somnar ifrån den eller låter den hamna under något tantsnusk i högen på mitt nattduksbord.

Jag skyller på universitetet. Damn you universitet som fått mig att associera allt som inte är mer eller mindre glättigt hittepå med studier. Och studier = tråkigt, det vet väl alla. Så. Nu skänker jag bort boken till någon av er läsare som har vett att uppskatta den. Försten som claimar den får den. Det är en pocket, så den borde inte gå på många kronor att skicka. Klara, färdiga, gå!

Lilla tacksamhetsboken – del 6

Det här med amning och immunförsvar alltså. Det råder ju delade meningar om hur starkt sambandet är där, men jag ändå inte låta bli att inombords skänka en tacksamhetens tanke till min mamma (som ammade mig i drygt tre år) för de ytterst få sjukdagarna jag hittills tagit ut. Jag förundras också över hur lindrigt förloppet blir och hur snabbt mitt eget ännu ammade barn tillfrisknar då hon åker på något jag redan haft, jämfört med när hon insjuknar i något obekant förskolevirus som jag inte kunnat bjussa henne på antikroppar mot.

Mammas lilla djurrättsaktivist

Vid kvällsmaten konfronterade hemulen oss plötsligt med uppgiften att djur dör när en "tar köttet ifrån dem" och undrade varför vi "inte bara berättat" det för henne. Därom går nu meningarna isär. Jag tycker att jag varit ganska tydlig med hur köttproduktion går till, men för henne var de här "nya" uppgifterna mycket skakande och hon var tvungen att vara ifred en stund efteråt.

Hon jublade inte precis av glädje när hon insåg att de flesta av hennes favoritlivsmedel kräver att någon sätter livet till. Inte heller är hon överförtjust i baljväxter, men vi kom ändå överens om att äta vegetariskt en tid framöver och se hur det känns.

Älskade lilla skatt, må du aldrig sluta bry dig!

Rostad paprikasoppa and more

Motvalls efterlyser mina tre bästa vegorecept – utan ägg, linser och bönor. Jag kontrar med inte mindre än fem utsökta lakto-vegetariska recept. Trogna läsare är kanske redan bekanta med spenat- och gorgonzolalasagnen (byt ut parmesanen mot en ost som inte innehåller lysozym och kasta ett öga på lasagneplattornas innehållsförteckning), bananplättarna, jordärtskockssoppan (byt ut baconströsslet mot några lättsaltade potatis- eller andra rotfruktschips av god kvalitet eller skippa det helt) och den grillade halloumin med sallad på rå blomkål och fänkål, men den rostade paprikasoppan borde vara ny för er allihop. Är ni beredda med papper och penna?

5 röda paprikor
1 rödlök
2 vitlöksklyftor
3 tomater
ca 8 dl grönsaksbuljong
salt och peppar

Halvera paprikorna och lägg dem med skinnsidan uppåt på bakplåtspappersklädd plåt. Rosta på 250°c i övre delen av ugnen tills de är mjuka och skalet går att dra av. Hacka sedan grovt.
Hacka rödlök och vitlök och fräs i olja.
Hacka tomaterna och tillsätt dem och paprikorna. Låt alltsammans koka ihop lite grann.
Tillsätt buljong (hellre för lite än för mycket, det går att späda i efterhand) och sjud tio minuter.
Mixa slätt och smaka av.

Servera med focaccia eller annat trevligt bröd och gärna en röra som du blandar ihop av följande:

150 g naturell färskost
1 dl hackade gröna oliver
2 msk solroskärnor
2 msk klippt krasse (eller annat smakrikt grönt, typ rucola)
salt och peppar

Och så har jag ju varit på bloggträff också

Kolla här då! Amningsbloggen-Marit, jag, Amma vidare-Kim, Sagogrynet-Lin och Vilda barn-Maria. In a row. Vilken grej! Gissa vad vi pratade om.

(Bilden har jag lånat av Maria.)

Önskerubrik: Blöjor, pottor å torra barnrumpor

På varje blivande förälders inköpslista skulle jag vilja lägga till ett par tre meter plastad frotté att klippa ut lämpliga bitar av och lägga på känsliga ställen. Det kostar nästan ingenting och möjliggör för rumpluftning från dag ett. (Är också guld värt om/när barnet börjar på förskola och drar på sig magsjuka stup i kvarten.)

Jag tror att jag någon gång nämnt att min främsta lärdom i föräldraskapet är att låta saker bero lite oftare. Det är mitt främsta tips också när det kommer till "potträning". Alltså inte som i att låta ungen gå i blöjor tills hen börjar skolan och ber på sina bara knän om att få slippa, utan som i att skapa tillfällen och möjligheter för barnet att själv välja pottan så tidigt som möjligt. Precis som en efter en tid lär sig tyda andra signaler, får en så småningom ett hum om hur barnet beter sig när det behöver kissa eller bajsa. Vissa barn uttrycker sig tydligare än andra och en del föräldrar går all in och kör blöjfritt från början. Vi valde, som så många andra gånger, medelvägen.

Ute bland folk hade vi blöja på och struntade i att försöka tolka eventuella signaler då hemulen var bebis och vi var på språng. Hemma eller i andra bekväma miljöer fick hon vara bar på underkroppen i stort sett hela tiden och när hon kunde sitta stadigt började jag sätta henne på pottan samtidigt som jag själv gick på toaletten. Ibland kissade eller bajsade hon, ibland inte. Oavsett "resultat" så la vi inga värderingar i det.

När hon lärde sig att gå kunde hon själv uppsöka pottan när hon kände för det. Såg vi att hon var på väg att uträtta sina behov på fel ställe bar vi henne till pottan. Missade vi det fick vi torka. Jobbigt? Det är en definitionsfråga. Personligen tycker jag att det är mindre jobbigt att plocka upp en bajskorv från golvet än att tvätta bort samma bajskorv då den smetats ut jämt över hela den yta av ett barns kropp som blöjan täcker.

Då vi upptäckte att nattblöjan var torr när vi vaknade om morgnarna så tog vi bort den och plockade istället med oss en potta in i sovrummet att sätta henne på direkt när hon vaknade (och la en plastad frotté under lakanet – just in case). Det innebar att vi var färdiga med att ligga och dra oss om morgnarna. Men hallå, en ny blöjfri hägrade ju vid horisonten!

Med tiden blev det fler och fler pott-/toalettbesök och allt färre blöj-/golvkissningar och -bajsningar och en dag hade vi plötsligt en blöjfri unge. No drama. (Det är åtminstone så jag vill minnas det nu i efterhand.)

(Rubriken önskad av motvalls.)

Önskerubrik: Min relation till Malou von Sivers

Är jag verkligen den enda som ser att människan är helt väck på skumpa och stämningshöjande piller?! vill jag skrika varje gång jag fastnar framför Efter tio (vilket tack och lov är ytterst sällan). Jag har såklart inga belägg för att det ligger till så, kanske har hon bara en sjukdom som får henne att framstå som lätt på lyran.

Kanske är det också bara jag som är pryd och tillknäppt, men att hon i två av fem sändningar i veckan dricker tillsammans med studiogästerna gör mig lik förbannat illa till mods. Att det går till så nuförti'n har jag heller inga belägg för, men när jag var föräldraledig för skitlänge sedan så champagnelunchades det både på torsdagar och fredagar.

Ska jag vara helt ärlig kan inte påstå att jag alls har någon relation till Malou von Sivers. Jag vill minnas att jag har tyckt illa om henne, men inte varför, så egentligen tycker jag nog mest bara synd om henne.

(Rubriken önskad av motvalls.)

PPD undrar: Är det sablans twitter som konkurrerar med bloggen?

Nja. Innan jag blev med iphone skrev jag förvisso ett och annat blogginlägg på väg till och från jobbet, men det är nog också de enda uppdateringarna som blivit direkt lidande sedan twitter kom in i mitt liv. And while I'm at it: iphone är inget vidare att blogga ifrån. Oavsett om jag skriver inlägget som ett mail eller om jag använder Blogger-appen så blir jag tvungen att gå in och redigera på datorn efteråt, för att det ska se ut som jag tänkt mig. Ibland saknar jag faktiskt gammelnokian.

Det i det närmaste obefintliga bloggandet beror nog snarare på en känsla av att det alltid finns något mer angeläget att göra när jag väl har tillfälle att sitta vid datorn. Hjälpmammemail kommer såklart i första hand och någon gång emellanåt vill jag också hinna läsa ikapp er andras inlägg.

Bring le kid to work day

Min unge är helt freakin' awesome. I torsdags (förra veckan that is, jag har så jävla mycket semester att det tar åtta dagar att plita ner ett kort leffeinlägg) var hon med mig på jobbet och bakade pizza. Ja, ni läste rätt, vi serverar pizza ett par gånger om året. Ring socialen! Hon gjorde naturligtvis succé. Inte nog med att hon var "det vackraste barnet i Göteborg"*, hon visade sig också från sin bästa sida och charmade the hell out of både barn och pedagoger.

Jag är inte förvånad, men jag tror att personalen hade varit det om de vetat att hon inte alls är särskilt "uppfostrad". Vi säger ja så ofta vi kan, hotar inte med saker vi inte tänker verkställa (eller som är helt irrelevanta) och försöker hålla oss ifrån att tjata. Barn gör inte som du säger – barn gör som du gör, you know. Jag måste säga att det är förvånansvärt få vuxna som knäckt den koden, trots mångårig erfarenhet inom barnomsorg.

*Autentiskt citat från en person som jobbar i byggnaden. Inte min favorittyp av komplimang, men en får väl vara glad för vad en får.

"Karriären"

Hur gick det egentligen med jobbsökeriet, undrar PPD. Tja, vad svarar en på det? Spontant: Äh, håll tjeften! (Med Lasse-Kongo-röst.)

Nej, jag sökte aldrig jobbet. Fan vad jag velade fram och tillbaks och ju mer jag funderade på det desto mer opeppad blev jag. Jag har läst att det finns någon psykologisk mekanism hos människan, som får oss att intala oss själva att vi egentligen inte alls ville ha det där jobbet/förhållandet/huset som vi gick miste om och just därför försökte jag tvinga mig själv att skriva en ansökan.

Men det gick som sagt inget vidare. Jag satt där med ett tomt dokument framför mig skitlänge och problemet var inte att jag inte kunde komma på ett bra sätt att formulera mig utan att jag inte visste vad jag ville ha sagt. Jag lyckades inte ens inför mig själv komma upp med en bra anledning till varför jag ville ha det.

En dålig anledning (och också den enda anledningen jag egentligen kunde hitta på) var att det skulle ha låtit fräckt när jag på något käckt cocktail-party fick svara på frågan vad jag jobbar med. Dels för att jag sällan går på käcka cocktail-partyn och dels för att det är en jävligt sorglig anledning att vilja ha något – att en enbart vill att det ska verka fint inför andra.

Nåväl. I morgon ska jag på lönesamtal med min chef. Vi får väl se om jag blir mer motiverad att söka mig vidare efter det.

Önskeinlägg: Vad gör mig glad

Det är mycket gnäll här nuförti'n. Men, tro det eller ej, det finns en massa saker som gör mig glad också. Till att börja med: de "självklara" grejerna, som att jag har världens bästa lilla familj och att vi har en egen bostad där vi känner oss trygga och mat på bordet varje dag. Det är verkligen inte fy skam!

Sen finns ju dessutom allt det där andra. Guldkanten på tillvaron, bara en sån grej som att vi bor i stan men ändå har en egen odlingslott. En rikedom av örtkryddor och rabarber och jordgubbar och vinbär och flera sorters kål och rödbetor och morötter och bönor. Vi kommer inte bli självförsörjande, men vilken livskvalitet att gå dit om kvällarna och rensa lite ogräs och tugga på ett gräslöksstrå.

När jag går där med en vattenkanna och lyssnar på svalorna som svirrar omkring förflyttas jag i fantasin till min barndoms somrar, med hölass och barfotafötter och dörrar som stod öppna hos alla grannar. En egen cykel med fem växlar och kvällsdopp i sjön och vuxna som inte hade några iphones att distraheras av.

Allt jag haft och allt jag har, jag är verkligen privilegierad!

(Inlägget önskat av PPD.)

Fortsätter jag i den här takten får mina memoarer refuseras postumt

Kommer ni ihåg när jag sa att jag håller på och skriver en bok? Haha, så jävla lurade! Det gör jag inte alls. Jag sitter och okynnesmyser med Awkward Feminist Moments som jag just hittade via fitt for fight.

Önskeinlägg: Vad jag är mest tacksam över

I lågstadiet hade jag en klasskamrat som var "ordblind". Idag har hen (utöver att ha gjort idrottskarriär) en akademisk examen. Hen behärskar också flera språk och driver tre företag. Men så såg skolan vi gick i också lite annorlunda ut än många av de skolor som finns att välja på idag.

Som några av er kanske vet är lärarprogrammet en av alla utbildningar jag har hoppat av. Jag tappade sugen när jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli en sådan lärare som många av dem som lotsat mig genom mina första år i skolsystemet. Klasserna består heller inte längre av femton elever och det finns definitivt inte längre en heltidsanställd fröken Gerd (a.k.a specialpedagog) som har eoner av tid över att rycka in närhelst hen behövs.

Min unge har ett sjujävla humör och emellanåt tvivlar jag på att trotsåldern självständighetsåldern någonsin kommer gå över, men hon verkar hålla sig inom ramarna för vad som anses "normalt" och dessutom är hon både klipsk och street smart. Det är jag djupt tacksam över, för i det här samhället är det bara de resursstarkas barn som kan räkna med att få det stöd alla borde ha rätt till.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ps. Nej, jag sätter inte likhetstecken mellan dyslexi och utagerande beteende. Det är två skilda exempel. Och jag skulle naturligtvis älska min unge precis lika mycket om hon hade en diagnos, av vad slag det än må vara, samt göra allt i min makt och mer därtill om jag märkte att skolan var på väg att ge upp på henne.

Sjätte juni för nybörjare

Vi har aldrig uppmärksammat nationaldagen nämnvärt i min ursprungsfamilj. Jag minns en vacker sommareftermiddag, någon gång i slutet av åttiotalet, då mamma och jag var på väg hem och fick syn på grannens hissade flagga. Vi funderade så det knakade på vad anledningen kunde vara och enades till slut om att det nog hade något med den stundande skolavslutningen att göra, tittade en gång till och körde i diket – rätt in i ovan nämnda grannes cykelkärra. Passagerardörren på mammas guldfärgade Mazda 323 fick en rejäl buckla och gick aldrig mer att öppna.

Hemulen hade ingen aning om varför vi var lediga igår och jag hade egentligen inte tänkt fira mer storstilat än att rensa lite ogräs och putta ner några frön i den nordiska myllan, men ivrigt påhejad av Cherin Awad såg jag plötsligt mig själv deklarera på twitter att jag skulle baka en jordgubbstårta och dekorera den med blågula tandpetarflaggor. Dessvärre hade inte landsförrädar-ica några fanor att sälja till mig, men lugn, bara lugn. Jag kompenserade för det med att skandera Jimmie Åkesson sha-la-la-la-la-la genom större delen av baket.

Hur firade ni? Finns det några riktlinjer?

Önskeinlägg: Vad jag saknar mest

Föga förvånande: min mamma. Tomheten hon lämnat efter sig går inte att beskriva och det verkar inte bli lättare med tiden. Tvärtom. Sorgen blir djupare och djupare allt eftersom chocken släpper.

Idag hörde jag på radio att barn och ungdomar som förlorar en förälder löper ökad risk att drabbas av psykisk sjukdom (och det skulle inte förvåna mig om det gäller snart-trettioåringar också). Emellanåt dyker känslor upp som jag inte är helt bekväm med. Jag ska ge er ett exempel:

I samma veva som mamma blev sjuk drabbades en person på min dåvarande arbetsplats också av cancer. Jag kunde inte uppbåda några äkta sympatier what so ever utan blev bara jävligt arg. Inte nog med att jag avskydde mitt jobb. Nej, dessutom var jag tvungen att knipa näbb och låtsas vara nöjd och tillfreds med tillvaron i övrigt, för hur skulle det låta om jag ba: "Jaha, oj, har du cancer? Det har min mamma också! Och jag kan inte vara hos henne eftersom min unge just börjat på förskolan och är en vandrande smitthärd som skulle knäcka hennes nedsatta immunförsvar fullständigt. Pilutta dig!"

Jag slutade sitta tillsammans med mina arbetskamrater på frukostrasten, för jag orkade bara inte lyssna på senaste nytt om kollegans behandling och prognos, och jag gjorde mig ärenden på annat håll när hen kom in och hälsade på på jobbet och mådde skitbra trots strålning och cellgifter. När mamma sen dog och jobbarkompisen tillfrisknade och kom tillbaka, mer high on life än Mia fucking Törnblom, önskade jag innerligt att det varit tvärt om.

Att önska livet ur en person för att... tja... jag vet inte hur jag ska motivera det faktiskt. Inte en helt frisk reaktion kanske.

(Inlägget önskat av PPD.)

Önskeinlägg: Vad som fick mig att bli hjälpmamma

När hemulen föddes och mina tafatta försök att amma resulterade i katastrof upplevde jag att jag inte hade någon att vända mig till. Jag kände noll förtroende för personalen på BB då deras metod att trycka ihop barn och bröst strider både mot mina principer om hur en bemöter medmänniskor och mot forskning på området. Fast det senare visste jag ju inget om då. BVC vågade jag inte rådfråga av rädsla för att bli utsatt för samma behandling där. Ingen i min närmaste krets hade barn och på det föräldraforum jag hängde verkade det inte vara någon en issue – antingen funkade amningen och då ammade en, eller så funkade den inte och då lät en bli. Men jag ville ju!

I desperation ringde jag en bekant som fött barn något år tidigare och hon berättade att hon också haft ont i början, det hade blivit blåsor och vid något tillfälle ytliga sår. Då hade hon ammat på det andra bröstet ett par gånger tills det ömma kändes bättre, eller varvat med ersättning på flaska. Jag tackade för råden, tittade ner på mina blodiga och variga bröstvårtor (den ena hade en djup skåra rätt över och var i det närmaste kluven) och konstaterade att det där var något som troligtvis inte skulle gå tillbaka över en eftermiddag.

Huden på och runt bröstvårtorna läker visserligen snabbt om inte svamp eller bakterier får fäste, men en måste först och främst ändra på det som orsakar problemen. Väldigt ofta beror såren på att barnet inte får ett tillräckligt stort tag. När en ammar fritt på barnets tidiga signaler, utan att forcera, får det tid på sig att göra sig redo och då dess tunga vilar då mot munbotten och det sedan gapar stort ryms hela bröstvårtan inne i munnen. Fast det visste jag förstås inte då.

Så vi introducerade tröstnapp, för att jag åtminstone skulle få en liten tidsfrist att återhämta mig mentalt mellan drabbningarna. Den där ungen ville nämligen ligga vid bröstet heeela tiden. Eftersom jag inte hade tillräckligt med mjölk fortsatte vi också tillmata med ersättning hela första månaden. (Med "vi" menar jag barnets far eftersom jag inte ens ville se de där skoporna och flaskorna och kopparna som ramlade ut över hela köksgolvet bara jag kom i närheten av diskstället. Jag hatade dem.)

Att hon ville amma jämt jämt jämt berodde såklart på att det är så nyfödda i allmänhet funkar. Det kickstartar och upprätthåller mjölkproduktionen. Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag levde i föreställningen att bebisar åt var tredje eller högst varannan timme och att de sov däremellan. Att amningen hade så många andra funktioner hade jag kanske hört, men inte tagit in och att allt mellan 6 och 60 amningar per dygn är normalt hade jag inte en aning om.

Hade jag lärt lite om amning i allmänhet under graviditeten (och nu menar jag utöver att se en filmsnutt om en norsk kvinna som tar en paus och ammar en solig dag i vacker miljö intill skidspåret), och vägledning att själv lära mig att amma efter förlossningen så hade det troligen inte varit förenat med smärta och ångest senare.

Jag spenderade dessutom dygnets alla timmar inom armlängds avstånd från min bebis, så med facit i hand hade jag lika gärna kunnat ha ett bröst som en gummiattrapp i munnen på henne. Då kanske jag hade sluppit stressen att gå och kontrollväga henne på BVC varje morgon också.

Efter en tid vande jag mig vid den våldsamma smärtan som uppstod i början av varje amning, då sårskorporna som hunnit bildas sedan sist slets loss. Min man säger att jag emellanåt var arg och skällde på hemulen för att hon gjorde mig illa när hon ammade. Det har jag förträngt, men jag är övertygad om att det är sant och jag blir djupt sorgsen varje gång jag tänker på vilka spår det kan ha satt i henne.

Så småningom blev det såklart ohållbart. Smärtan strålade upp genom brösten, skar som knivar i bröstbenet och ut i ryggen och tårarna sprutade när jag ammade på högra bröstet. Om jag blev tvungen att amma när jag var ute på vift gjorde jag det bara på vänstra sidan för där var smärtan så pass hanterbar att jag åtminstone kunde spela oberörd. Det var dock ett väldigt smusslande att undvika att någon skulle få syn på mina sargade bröstvårtor och ifrågasätta vad jag höll på med.

Sex månader planerade jag att hålla ut. Med fyra månader kvar till deadline insåg jag att jag behövde ordna upp situationen snarast. Jag klickade mig runt på Amningshjälpens hemsida och fick utifrån informationen där hjälp av min man att felsöka taget och positionen vid amningen. Efter ett par månader flöt amningen på riktigt bra och när det var dags att introducera fast föda kändes det inte alls angeläget att sluta amma längre.

Amningen har för mig och hemulen varit guld värd, och är det fortfarande. Den hjälper oss att ta oss tiden att varva ner tillsammans efter en dag på förskola och jobb, är ett sätt att mötas när vi varit osams, har gett vätska och näring när hon varit sjuk och inte kunnat eller orkat få i sig annan mat och dryck, får oss snabbt och lätt att somna om de gånger hon vaknar på natten, ger smärtlindring och tröst när hon slagit sig och mycket mycket mer.

Jag vill att alla som har en önskan att amma ska få det stöd de behöver för att få det att fungera. Som hjälpmamma bidrar jag till att fler får den möjligheten.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ändamålen helgar medlen?

Två gånger under senaste veckan har jag lämnat hemulen gråtande. Visserligen har hon varit med sin far vid båda tillfällena, men jag har ändå känt mig som en rövhatt. Särskilt eftersom anledningen att jag smitit iväg varit att shoppa. Symboliken i att välja konsumtion framför sin avkomma liksom.

Jag antar att de flesta barn mår bäst av lite framförhållning (även om de själva, motsägelsefullt nog, är jävligt impulsstyrda) och det är väl där skon klämt i vårt fall. Plötsligt har jag bara stått i hallen med skor på mig, ropat hejdå och vägrat låta henne följa med.

Varför?

Vid det ena tillfället var mitt ärende att köpa frukt, som hon med anledning av sin födelsedag skulle ha med sig och bjuda på på förskolan. Hon kunde inte följa med eftersom hon precis var på väg att gå och lägga sig och jag kunde inte stanna hemma, för då hade det inte blivit någon frukt köpt och hon hade blivit ledsen och missnöjd dagen därpå istället.

Andra sammanbrottet kom då vi tio minuter innan stängning upptäckte att vi inte hade kattmat hemma. Inte mycket tid att förklara läget.

I dagar har jag gått och ältat det här för mig själv. Om jag bara planerat bättre hade jag kanske kunnat undvika båda situationerna. Eller är hon så stor nu att det kanske bara är nyttigt för henne att råka på lite mothugg, att inte låta henne få sin vilja igenom jämt? Nej, det får hon inte ändå, det finns gränser även i det här hushållet. Men ni vet grejen att göra henne upprörd och sen inte finnas där för att hjälpa henne att reda ut det.

Önskeinlägg: Om jag fick möjlighet att helt fritt utforma mitt liv – då skulle min vardag se ut så här

Jag är väl som "alla andra", tänker jag. Jag ser något stenhus i södra Europa framför mig, om vintrarna åtminstone. På somrarna åker vi nog till vårt andra hus i Västerbotten. Det viktigaste, har jag kommit på idag, är att jag kan klä mig mer eller mindre uteslutande i tight trikå året runt. Jag har en barbamamakropp och den tycker inte om hårda linningar och vinterjackor som begränsar rörelsefriheten. Dessutom stryker piratleggings och någon form av linne som täcker röven mitt ego medhårs.

Nåväl. Trikåkläder har väl typ vem som helst råd med. Stenhus och sommarstugor är det värre med. Samt att kunna försörja man och barn. Alltså måste jag skriva en bästsäljare. (Vilket boken jag för tillfället håller på med, eller snarare gör allt för att slippa hålla på med, tyvärr inte kommer bli. Den är lite eländig i sin framtoning.)

I mina hus kommer jag mest ägna mig åt skrivande, matlagning och lite odling. Kanske får vi eoner av tid över när barnet blir lite större och då skaffar vi några getter och börjar tillverka ost som är to die for. Och så kommer jag dricka en del vin. Billigt och gott lantvin som inte har så hög alkoholhalt. Jag tycker inte om att bli full. Och så kommer det att fladdra i någon tunn vit gardin medan jag tar en paus och blickar ut över mina ägor.

Kort och gott: No lönearbete for me, please.

(Inlägget önskat av PPD.)

Varsågod, handhavandemanualen för din fyraåring

Hemulen har varit på BVC på fyraårsbesiktning. Hon gick igenom utan anmärkning. Såklart. Frågan är dock om jag och fadern fått godkänt betyg ifall de känt till våra kvälls- och nattliga rutiner. I den lilla pamfletten Fyra år tillsammans (Gothia förlag) som de fick med sig därifrån framgår det nämligen tydligt att vi är helt ute och cyklar som fortfarande hämtar in henne till vår säng de gånger hon vaknar till om natten.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att göra som det står i texten. Däremot är står jag fast vid att barn är individer, precis som vuxna. Hos oss funkar det bäst att ligga bredvid barnet när hon ska somna och ingen av oss har ännu känt ett behov att hon ska kunna somna om "utan hjälp".

Önskerubrik: Jag ser fram emot...

...sommaren. Pinsamt förutsägbart, javisst, men den här tiden på året är ju faktiskt helt underbar. Precis innan det drar igång. Det gröna är så intensivt grönt och allt ligger framför en.

I sommar skulle jag kunna skaffa den där perfekta solbrännan, skaffa kondis nog att springa 2,5 km utan att pausa för att hämta andan, eller, som @Vaskinton_ tipsade om, pollinera en hel äng genom att springa över den med fantastiskt håriga ben. Om jag vill alltså, det kan också hända att jag skiter i det och gör något helt annat. There's no end to the possibilities!

(Rubriken önskad av PPD.)

Önskerubrik: En bokupplevelse jag minns och som påverkat mig

Det är kanske inte den "bästa" eller "mest gripande" bok jag läst, men troligtvis den som haft störst påverkan på mitt sätt att tänka och se på världen. Jag kommer inte ihåg hur eller var jag fick tag på den, den som stack till mig den står jag i evig tacksamhetsskuld till, men jag vill minnas att det var i sjuan eller åttan – precis i rättan tid.

Egalias döttrar är lika aktuell idag som den var både på nittiotalet, då jag var tonåring, och 1977 då den gavs ut för första gången. Förhoppningsvis har jag inte glömt hur mycket den närde mitt spirande kritiska tänkande, den dag jag letar karaktärsdanande bokpresenter att indoktrinera vänners (och mitt eget) tonårsbarn med.

(Rubriken önskad av PPD.)

Trumpeter och fanfarer

Mitt tusende inlägg tillägnar jag Annie Lööf och jag vill säga följande:

H Å L L  K Ä F T E N !

Det är fan inte konstigt att folk är emot kvotering när den enda kvinnan representing är så jävla inkompetent.

Ps. Jimmie Åkesson, du är en foliehatt.

Ps2. Alliansen, avgå allihopa!

Ps3. Nej, det är möjligt att jag inte hade gjort det bättre själv. Men så är jag inte ledare för ett riksdagsparti heller. Hade jag varit det så hade jag tagit mig i kragen.

Akut brist på bröstmjölk i Västra Götalandsregionen

Just nu har NU-sjukvårdens neonatalavdelning akut brist på bröstmjölk. Vi söker därför ammande kvinnor som kan tänka sig att donera bröstmjölk mot ersättning.

Vill du hjälpa oss med bröstmjölk, hör av dig till oss på tel 0520-913 46, så berättar vi mer om hur det fungerar.

Fakta: För dem som föds för tidigt är det mycket viktigt att få bröstmjölk. När barnets egen mamma inte har mjölk, eller inte tillräckligt, kan en annan mammas donerade mjölk ges i stället. Innan mjölken ges till spädbarnen tas prover både på mamman som donerar och på mjölken. Mjölken pastöriseras också för att säkerställa att den inte innehåller några bakterier.

Mer om bröstmjölksdonation på neonatalavdelning vid barnkliniken på NÄL finns att läsa här.

(Via Sagogrynet.)

Små människor, stora personligheter

Amen kolla det här gänget då! Jag älskar att jag har en unge som är i åldern då de börjar umgås på riktigt. De småpratar, berättar saker för varandra och gör tillsammans upp lekens regler. Och fast de är ganska precis lika gamla och i samma fas i livet och precis likadana så är de ändå så olika. Underbara!

Bilden är tagen av min man på Gustavs fyraårskalas, hemma hos familjen Olicka.

Det här är ingen träningsblogg, men... – del 2

Tack alla ni som engagerat er i min "löpning"! (Citationstecknen eftersom jag inte riktigt kan med att kalla det löpning ännu, halvmaratonmannen jag är gift med tog sig runt "min" slinga nästan tio minuter snabbare.)

Vanligtvis brukar jag inte outta mina små infall innan de är ordentligt förankrade i verkligheten och det borde jag kanske inte gjort den här gången heller. Sedan jag skrev förra inlägget har jag inte sprungit mer än till spårvagnen vid två tillfällen. Båda gångerna i Converseskor och båda gångerna med protesterande benhinnor.

De där jävla hinnorna har för övrigt alltid varit min akilleshäl. Även på den gamla goda tiden då jag var i riktigt god form. Jo, det är sant. Den här gamla tantkroppen har sprungit och hoppat och hästsportat och till och med spelat lite basket. Fast på den tiden var den förstås ingen tantkropp. Min taktik då var att helt enkelt ignorera smärtan, även om det titt som tätt ledde till att benen fick nog och vek sig under mig.

Nu har jag hur som helst kittat upp med tigerbalsam*. Jag vet inte om det haft någon effekt, kanske borde jag bara smörjt in ena benet och gjort en empirisk studie, men jag inbillar mig att jag snart är på banan igen. Med lite tur hinner jag promenera/tjyvjogga rundan redan ikväll. Annars tänker jag låtsas att lojt arbete på odlingslotten är minst lika effektivt för konditionen som löpning.

*Jag skyndade mig att slänga bipacksedeln innan jag hann läsa att det inte rekommenderas för ammande kvinnor, eftersom jag dels ammar ett barn som inte är ett spädbarn och dels ammar väldigt sparsamt, men det ska naturligtvis inte tolkas som att jag uppviglar andra att göra samma sak.