Jag låter min unge hoppa över ett mål och ammar henne istället om hon vill det. Hon måste inte äta alls om hon inte vill för den delen. Jag tror faktiskt inte att hon har så dålig koll på sin kropps signaler att hon svälter sig frivilligt. Överhuvudtaget undviker jag att gå i konflikt med henne, för vad är det egentligen som säger att jag har mer rätt än hon bara för att jag är större?
Naturligtvis ingriper jag om hon kör över eller på annat sätt beter sig illa mot ett annat barn (eller mig, eller en annan vuxen, eller ett djur...) och självklart byter jag hennes blöjor när det behövs, klär på henne vettiga ytterkläder när det är kallt ute, borstar hennes tänder på morgonen och innan hon går och lägger sig, och så vidare, även om hon inte alls tycker att det är absolut nödvändigt. Men så långt som möjligt försöker jag respektera hennes åsikter och integritet.
Varför ska man bråka i onödan liksom? Är det eftersträvansvärt att lägga ut en ljudmatta av konstant tjat över sin familj? Som mamman jag satt bakom på bussen för ett tag sedan, som oavbrutet tillrättavisade sina barn för att de inte satt med rumpan ända in mot ryggstödet, för att de inte hade benen rakt fram, för att de pratade för högt (inte högre än övriga passagerare) med varandra, för att de satt och pillade på tofsarna på sina mössor... och tusen andra saker som jag inte ens hade lagt märke till om min unge gjort (eller inte gjort), vad var hon rädd för? Vad hade hänt om hon hade varit tyst i två sekunder? Jag önskar att hon hade vågat testa.
Jag tänker lite som du. Välj konflikterna. Respektera barnet. Men. Jag har inte alltid gjort det. Med I har jag varit ensam mamma större delen av tiden och då har jag känt en sådan press på att hon ska uppföra sig exemplariskt i alla situationer. Exemplariskt = prydligt vuxet. Detta har ju då inneburit en hel del tjat, för jag har varit livrädd att någon ska se henne och tänka taskiga tankar om henne och om min barnuppfostran. Livrädd att någon ska döma oss och se ner på oss. Tror att som ensamförälder blir det lätt en press att ha ett "duktigt" barn. Man kan ju liksom inte skylla på någon annan och man vill visa att man är stark, att man klarar allt.
SvaraRaderaFast nu har jag tänkt om, jag är än så länge mycket lugnare och tryggare själv och därmed lugnare och tryggare med V.
Och jag tror inte att någon vill ha det tjatigt. Ingen, någonsin. Men en rädsla för att visa upp någonting "icke-perfekt" kan nog driva en till att bli en riktigt tjatis.
Jag tror helt säkert att det blir folk av barnen även om man tjatar och gnatar och jag förstår att det är lättare att falla in det om man har mycket att bevisa, som om man är ensamstående, mycket ung, lever i en ovanlig familjekonstellation... eller är "avvikande"på något annat sätt. Men jag tänker att det funkar lite som när man håller på med hästar, att motstånd föder motstånd (jag menar inte att jag tror att barn och djur funkar likadant rakt av, men det förstod du nog).
SvaraRaderaDu som har testat/kommer att testa båda varianterna får gärna hålla mig uppdaterad på vilket som känns bäst.
Ja jag hoppas kunna fortsätta göra lite tvärtom nu och ska hålla dig uppdaterad :)
SvaraRaderaAngående djur-barn så är det inte helt fel att dra paralleller vad gäller uppfostran tycker jag. Min syster sade att att hennes man, som alltid haft djur, är mycket bättre på att vara konsekvent, troligtvis pga detta. Förutsatt att man har en sund syn på djurhantering tror jag man ta med sig en hel del till barnuppfostran!
Det här var det klokaste jag läst på internetet under hela 2009 tror jag!
SvaraRaderaJag ser fram emot att läsa din årskrönika :)
SvaraRadera(Jag är inte så narcissistiskt lagd egentligen, men kanske lite svag för beröm.)
SvaraRadera