tisdag 10 november 2009
Ä(l)tande
Det slog mig nyss att jag nog inte känner en enda kvinna som inte har någon form av matrelaterade issues. Medvetet eller omedvetet. Inte alltid, men oftast vikt- och utseenderelaterat. Är det inte Viktväktarna mig hit eller Cambridge-kuren mig dit så är det iallafall omöjligt att äta en bit kladdkaka utan att samtalet glider över på beach 2010. Någon berättade för mig att en släkting (på allvar) frågat om hon inte blev avundsjuk över hennes viktnedgång strax innan hon tynade bort i tarmcancer. Vad är det frågan om? Hur kan det vara möjligt att vara så missnöjd med sig själv och sin kropp att det är vad man ligger och klurar på på sin dödsbädd?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
så sant så sant. onödigt och tröttsamt.
SvaraRaderadesign jennie & Oscar, kanal fems nästa storsatsning!:) Din blogg har blivit ännu härligare ärligare sen du flyttade! älskar särskilt alla dina rasistiska kollegor. tappar hakan varje gång. har sjärv stött på fullt fungerande människor i vardagen som sagt en och annan lustig groda. någon som påstod att förintelsen kanske aldrig inträffat, och om det hade skett - är allting iaf väldigt överdrivet nu i efterhand, inte dog det så mycket judar där inte. en helt vanlig tjej. *blir skiträdd*
SvaraRaderaVad glad jag blir! När jag flyttade tänkte jag lite så att det skulle bli skärpning på bloggandet, men som sagt, vi får väl se hur det går med det...
SvaraRaderaSåna där förintelsen-grodor är jag särskilt rädd för. De som överlevde börjar ju bli allt färre och äldre, så snart finns det ingen som kan visa sina intatuerade siffror och berätta hur det egentligen gick till.