Tydligen har jag närt en härmapa vid min barm. Ergo: dags att börja vårda sitt språk. Eller iallafall sluta svära så förbannat. Tant Mikkan drog häromdagen (inte) sitt strå till stacken när hon berättade om hur det gick till när hennes hund råkade gå och bli på tjocken.
Mikkan: Blablabla... jävla horhund... blablabla.
Anders: Sch, tänk på att det finns barn här.
Mikkan: Oops.
Jag: Va? Menar ni min unge? Nej, hon tar inte skada av det lilla. Jag trodde ni menade något annat barn här i huset.
Och vad är jag för en mamma lyssnar och skrattar så rått att jag inte ens reflekterar över vilken skada min unge eventuellt åsamkas när luften är så tjock av svordomar att det går att skära med kniv i den.
haha, fantastiskt! tror mig dock ha märkt att så länge man inte gör en grej av att man sagt ett fult ord, så reagerar inte barnen. alternativt är dom jag umgås med redan luttrade från hemmet. vad vet jag?
SvaraRaderaJag tror du har rätt, allt som är förbjudet blir ju per definition mer spännande. Men det skadar ju inte att föregå med gott omdöme.
SvaraRaderasant. det är nog därför jag har en katt istället för en bebis. jag är dålig på att vara ett gott omdöme. om möjligt kan han bete sig lätt attitydigt, men inte en gång har ordet "------" (insert valfritt fulord) hörts från honom (om honom, kanske, men aldrig från)
SvaraRaderaföregående kommentar var ett ljug. jag har ersatt de flesta fulord med "skrutt och skräp" och svär aldrig åt min lillgris. jag är det goda föredömet personifierst :)
SvaraRadera