Riktiga delikatesser

Några skivor kotlett, en citronskiva, två tomater varav en är halverad, en näve hela råa champinjoner, en strimma brieost, en apelsinklyfta och två amerikanska pannkakor. Vilken fest!

Helt hjärtlös är jag inte

Jag sponsrar efter visst övervägande ändå med en och femtio i år. Och jag har låtit förra årets band sitta kvar på jackan.

Plikta revisited

Nya plikta, vilket lyft! Även om en däckgunga alltid är en däckgunga och aldrig går out of fashion så var det kul att se att de tänkt lite förbi standardformulär 1A i övrigt. När nyhetens behag klingat av och ungen slipper stå i kö för att sedan ändå bli överkörd av andra barn, vars föräldrar har mer fokus på iPhonen än på avkomman, vid varje lekredskap så kommer det nog bli riktigt trevligt att hänga där.

Tips: ha med någon form av överdragsbyxa ifall ditt barn ska åka i den långa rutschkanan, glidet är inget vidare utan.

Kaffeförsäljningen som jag hört rykten om lyste dock med sin frånvaro. Men eftersom vi var två vuxna innebar det inget jätteproblem. Jag slank bara ner en bit längs Vegagatan och köpte med mig ett par muggar på Zebeda, beskt som synden förvisso, men ändå värt det eftersom de också hade varm choklad till hemulen. Och då menar jag varm choklad som tjejen i butiken tillredde av mjölk och choklad, inte någon blek kopia som kommer ur påse med tre meter innehållsförteckning och är tänkt blandas med fesljummet tevatten.

Bekymmer blev det däremot när jag kom tillbaka och skulle försöka lokalisera min familj. Jag hade inga händer lediga att plocka upp telefonen med, och även om jag haft det så var ändå pappans telefon urladdad och vidarekopplad till min. I det hav av diskret klädda föräldrar som böljade omkring på lekplatsen var det inte det lättaste att hitta en medellång man i grå jacka och grå mössa. Då är det tur att man har en färgglad unge.

Ja, det är jag som handicraftat ungens/chokladjokerns mössa. (Virkning spöar skiten ur stickning anytime.) Vi har redan fått skitmycket komplimanger för den, men ni är såklart ändå välkomna att fylla på med fler i kommentarsfältet.

Käften Sys!

Allt jag begär är att någon ska visa mig hur man stickar ett par benvärmare i resårstickning, men Sys ba: bakom, under, provlapp. All work and no play.
Fuck you Sys, säger jag, du är en jävla glädjedödare. Jag ska aldrig mer sticka. Inte förrän tidigast ikväll åtminstone.

Ergo FTW!

Nog för att det kan vara bra att öva sig på att gå lite längre sträckor när man är tre och ett halvt, men klockan sju halv åtta på morgonen, måndag till fredag, när man har jättekorta jättetrötta ben och många gånger en jättestressad mamma, kanske inte är den perfekta tiden för det. Så i morse plockade vi fram Ergon.

Varje gång jag använder den undrar jag varför jag inte gör det oftare, det är så jäkla smidigt att bära även lite större barn i sele! Jag bara knäpper fast den runt höften och sätter mig på sängkanten så klättrar hon själv upp och klamrar sig fast på min rygg, sen drar jag på mig axelremmarna och knäpper den över bröstet. And off we go!

Nu har vi bestämt att vi kör den här varianten tills vidare. Nöjd mamma, nöjd unge, ett minimum av stress. Trippel-win!

Idag: en miljon formar tacolåda

Mat för förskolekids – del 4: Fiskpudding

Som vanligt ingen bild. Istället bjuder jag på ett utlåtande från en av fyraåringarna på jobbet: Det här var den godaste maten på hela planeten! Och alla vet ju att nio ord säger mer än en bild (gammalt djungelordspråk).

Som jag minns det såhär drygt ett dygn senare var det knappt hundra personer som åt och rätten innehöll ungefär det här:

9 kg vit fiskfärs
15 ägg
3-4 dl potatismjöl
2,5 l mjölk
2,5 l grädde
0,5 dl salt
0,25 dl citronpeppar (utan smakförstärkare)
3 tsk vitpeppar

Mängden kryddor får ni ta med en nypa salt (hehe), det kan lika gärna vara en efterkonstruktion från min sida. I övrigt gjorde vi det inte krångligare än att vi blandade alla ingredienser till en trevlig smet som vi hällde i ett gäng smorda formar och stoppade in i ungen på 160 grader i nästan en timme. Jo, just det, vi körde med en aning ånga också, det kan det ju vara svårt att få till hemma, men en variant är att man öppnar luckan lite kvickt och häver in en dutt vatten i botten på ugnen någon gång då och då, som när man bastar ungefär.
Nåväl, när man tycker att puddingen har stannat och uppnått en bra temperatur, kanske en sextio-sextiofem grader eller så, vad vet jag, så tar man ut den och serverar med kokt potatis, broccoli, ärter och kanske lite skirat smör, såvida inte Livsmedelsverket och Sveriges samlade dietistkår står och hänger en över axeln och påpekar att det är livsfarligt med mättat fett.

Personligt/privat

Min unge krystade just fram den största bajskorv jag sett (som kommit från en människa alltså, större portioner djurbajs har jag såklart sett). Det råder med andra ord ingen tvekan om att hon får i sig tillräckligt med mat, även om jag sällan ser henne äta några större mängder.
Det blir ingen bild för eventuella andra fekalieentusiaster som hänger här. Tyvärr. Jag har visserligen fotobloggat hemulbajs förr, men då var hon semibebis. Nu är hon så stor att det känns som att jag borde be om lov först och det känns awkward. Vilket det såklart inte gör att bara skriva om det (utan tillåtelse).

Världens bästa familj

En fyller år, den andra har blå frottéöron. Och jag vet inte var jag ska göra av alla känslor.

(Ingen ska äta impregneringssprayen men någon ska förhoppningsvis komma ihåg att ta med den till miljöstationen.)

Linnéplatsen 12:19

Jag ser en kvinna med hundvagn. Alltså en barnvagn för hundar. Trodde det var ganska mycket only in Japan på sånt, men tydligen inte.

Psykosomatisk bakfylla

Vaknade för en stund sedan med lätt olustkänsla och huvudvärk. Fan vad tråkigt att vara bakfull på familjefaderns födelsedagskalas, hann jag tänka. I nästa sekund summerade jag dock gårdagens intag till tre (3) alkoholhaltiga öl och lika många alkoholfria. Under ett tidsspann på fem timmar. Till detta inmundigade jag dessutom en stadig raggmunksmiddag.

Troligare diagnos: sömnbrist, efter att ha gått och lagt mig på tok för sent två dagar i rad. Det var ju så här jag alltid mådde om morgnarna när ungen var mindre!

Note to self: spara den här känslan till nästa gång en gullig bebis finns med i sällskapet och jag börjar vackla i min övertygelse att ett barn är precis lagom.

Kropp och knopp

Idag är jag mest troligt på Rover och dricker en öl med min allra bästa Kristoffer. Under tiden får ni hålla till godo med ett tidsinställt inlägg. Även denna gång kommer inspirationen från Fifi och A.M.O.

Längd: 172 modesta centimeter.
Vikt: Minst 80 men inte ett gram över 90. Kilogram alltså.
Hårfärg: Rött som synden.
Ögonfärg: Blå.
Fräknar: Lots and lots. Mest i ansiktet.
Bästa kroppsdel: Huvudet. Och brösten. Och fittan.
Sämsta kroppsdel: Jag är glad att jag har svårt att komma på ett svar här. Pass.
Ärr: Arga katter får rivet skinn. Tack och lov har jag alldeles utmärkt läkkött.
Tatueringar: Inte än.
Piercingar: Sju i öronen. En i näsan. En i läppen. En i naveln. Dock är endast totalt tre i bruk nuförtiden.
Sjukdom: Någon form av segdragen hosta. Spår av vattkoppor.
Brutna ben: Nix. Senast jag var hos tandläkaren fick han ta en extra omgång röntgenbilder. Med lite längre exponering. Du har aldrig brutit några ben va, sa han efteråt när han kollade igenom bilderna.
Fobi: Vinterkräksjuka.
Tvångstanke: The ususal, typ tänk om jag skulle tappa henne ut för det här stupet.
Rädsla: Att något ska hända som gör att jag inte kan finnas där för min unge.
Kroppsligt partytrick: Förr kunde jag göra en uppskattad tolkning av en trött och törstig tiger.
Bästa känsla: Utvilad.
Bästa fysiska känsla: Oxytocinkick.

Enough!

På tal om att lägga sig i så röt jag åt en man i affären idag. Han hade lackat ur på Faktum-försäljaren och en annan kille, som brukar stå utanför och spela dragspel, och när det blev gubbtjyvens tur att betala för sig lutade han sig fram mot tjejen som satt i kassan och erbjöd sig att läxa upp de där tiggarna. Kassörskan ville (fick?) inte ta ställning, vilket mannen tolkade som att det var fritt fram att ta med sig en extra plastpåse att trä över huvudet på packet.

I samma sekund som han med kassen i högsta hugg stegade fram till tidningskillen var jag också där, på ren instinkt, och samtidigt som jag med yviga gester och min djupaste stämma morrade något om att han skulle ge sig av illa kvickt hann jag ifatt mig själv och jag tänkte att det här kommer jag få fan för, tur att jag inte har hemulen med mig. Men till min stora förvåning lyckades jag skrämma bort stora karln.

Behöver jag nämna att jag var alldeles hög på adrenalin och skakis en lång stund efteråt?

Makes sense?

Läs niskalainens inlägg När barnet börjar be om bröstet är det dags att sluta. Gör det nu.

Fyllerifrågor

1. När ingen ser/hör mig så brukar jag...
ta saken i egna händer.

2. Jag går aldrig hemifrån utan…
pengar – check. Nycklar – check. Leg – check. Månadskort – check. Telefon – check. Cigaretter *klapp klapp klapp på fickorna*

3. Min blogg heter som den gör för att…
jag vill ta antiamningshetsarnas främsta glåpord ifrån dem.

4. Vågade jag så skulle jag…
bli min egen.

5. Om tio år kommer jag…
mest troligt ha slutat amma.

Inspiration: Fifi och A.M.O.

Hopp om mänskligheten

Det tog oss en timme att komma hem från förskolan, via affären, igår. En sträcka på knappt 900 meter. Uppskattningsvis halva den tiden tillbringades vid världens minst inspirerande lekplats. Ett gungdjur En gungmotorcykel och en snurrplatta. Stenläggning runt omkring. Spöregn oavbrutet.

Efter ett tag upplyste jag ungen om att jag tröttnat på att vara blöt och kall, tyvärr kunde jag inte dra den om kylvaror som blir förstörda eftersom det är varmare i kylskåpet än det var ute, och att jag skulle börja gå hemåt lite sakta. (Obs, jag hotade inte med att lämna henne, hon vet att jag inte går längre bort än att vi kan se varandra, utan signalerade bara att det var dags att gå hem.) Hon gjorde sig dock ingen större brådska eftersom hon mött en kompis från förskolan i butiken och hoppades att denna skulle komma ut och leka med henne.

Efter en stund kom en kvinna fram till hemulen och pratade med henne. Jag kunde inte höra dem men med tanke på att barnet pekade på mig och att kvinnan sedan gick vidare utgår jag från att hon var orolig att min unge var ute ensam och lekte. Ytterligare en stund senare kom en bibliotekarie ut och kollade läget. Ungen pekade på nytt åt mitt håll, jag gav mig till känna och bibliotekarien kom upp till mig och berättade för mig att hon utgick från att jag var i närheten men att ett par låntagare varit oroliga för det "ensamma" barnet som lekte utanför bibblan.

Lite pinigt var det förstås att bli utpekad som den potentiella WT-morsan som lämnar en treåring utan uppsikt i stadsmiljö, men mest kändes det bra att veta att i vårt område finns det massor av människor som ser och bryr sig om barnen.

Guldheden är ju fint och så...

...men när man hamnar där för att man glömde kliva av spårvagnen man tänkte ta "bara ett par hållplatser" för att man inte orkade vänta 17 minuter på rätt vagn/gå till en hållplats där man har fler alternativ så känns det bara jobbigt.

Hej, jag är dum i huvudet och min väska är så stor att jag löst egen platsbiljett för den

Alltså, det här med att vägra hoppa in ett snäpp till fönsterplatsen. I rusningstrafik. När bussen är så full att det knappt går att stänga dörrarna. Vad var straffet på det nu igen?

Engångsbil

Vi köpte ny bil förra veckan. Våga vägra någonsin bli skuldfri! (Dock lyckades den av oss som vet hur man snackar med bilhandlare pruta typ tjugofem tusen. Yay!) Igår körde jag den för första gången, en liten sväng till Mölndal, inget off road eller så. Och så ba: Surprise! Punktering! Jaha, det var la roligt.

Vad är oddsen att en (osynlig) skruv 1. ligger på vägen, 2. med den spetsiga sidan uppåt och 3. tar sig igenom däcket istället för att sprätta iväg? Jag har aldrig förr varit med om att en bil fått punktering. Hm, bortsett från en fest jag var på där en polispatrull som tittade förbi fick däcken sönderskurna. Låt mig omformulera: Jag har aldrig förr varit med om att en bil fått punktering utan att det varit någons avsikt. Så det kan ju inte vara något som händer särskilt ofta.

Är det så här det ska vara nu? Är det egentligen inte en bil utan bara en skopa dålig karma vi har investerat i?

Varför har inte alla lekplatser en hängmatta?

...och en amningshysterika var född

Jag sitter och bedriver lite självstudier när följande stycke ur Amning idag fångar mitt intresse:

Alla kulturer har utvecklat ritualer och mer eller mindre magiska föreställningar kring barnafödande och amning. Det gäller inte minst vår egen kultur. Alla våra ritualer främjar inte en naturlig amningsrelation mellan barn och mamma. Därför kan föräldrar, även om de har läst att spädbarn äter ofta, reagera med panik om deras två veckor gamla barn plötsligt tycks vara hungrigt dygnet runt och verkar vilja suga utan uppehåll. Det kulturarv vi bär med oss innebär bland annat att mat är något som äts vid särskilda, glest utspridda, måltider som dessutom är förlagda endast till dagtid. Under många år sattes likhetstecken mellan amning och mat. Även om de flesta idag vet att amningen och själva sugandet har många andra viktiga funktioner, finns den inlärda föreställningen kvar i bakhuvudet hos många.

Jag känner få föräldrar, mig själv inräknad, som varit förberedda på hur ofta och länge spädbarn vill ammas. Att amning, trots att det är en kroppsfunktion, är något som inte sällan behöver läras in.

Trots att jag under graviditeten bestämde mig för att helamma så blev det ersättning redan på BB, för jag hade ju ingen mjölk. Jag hade ingen aning om att det kan ta flera dagar för mjölken att rinna till men att friska fullgångna barn har reserverna för att klara det. Och samtidigt som jag inte ville något hellre än att fasa ut ersättningen, förstå hur fan man gör när man ammar och få igång mjölkproduktionen, så stoppade jag på tionde dagen en napp i den där lilla munnen som ville snutta konstant. Efter en snabb empirisk undersökning på ett föräldraforum jag hängde på hade jag nämligen fått klart för mig att jag fått ett barn med e x t r e m t stort sugbehov, hon ville ju ligga vid bröstet var och varannan timme och halvtimmavis och fan vad ont det gjorde och hon somnade ju bara där hela tiden och när hon hade somnat var hon omöjlig att lägga ner i spjälsängen. Det rimmade inte alls med förhållningsorderna om att amma max tjugo minuter per mål och att lära henne somna i egen säng.

I efterhand har jag förstått att jag var i gott sällskap: 78% av europeiska föräldrar introducerar napp under barnets första levnadsvecka (källa på det: Amningsguiden) och en av de absolut vanligaste svaren som mammor uppger som orsak till att de slutat amma tidigare än de tänkt sig är att de "inte hade tillräckligt mycket mjölk".

Nu blev det inte så för mig, jag slutade inte amma, men det var bra nära ett tag. Jag vet faktiskt inte vad som drev mig, mer än att jag hatade varje sekund av tillredning av ersättning och kokning av kärl och drället när hon skulle matas och fan och hans moster, jag ville helst inte befatta mig med det alls och då plötsligt en dag ramlade jag av en lycklig slump in på Amningshjälpens hemsida. Jag var för långt nere i skorna för att våga ringa då, men det blev vändpunkten. Jag ba:
– Aha, det är så det funkar! Varför har ingen berättat det för mig på MVC? På BB? På BVC? Vad mer har jag missat?

Mer action på amningsfronten

Tur att jag är hemma och är sjuk, så jag hinner ta igen allt spännande amningsrelaterat som hänt på sistone!

I förra veckans upplaga av Läkartidningen fanns flera artiklar om amning. Kul! Sagogrynet (japp, nu igen) har skrivit en sammanfattning.

Och så har Amma Vidare-Kim figurerat i City Kristianstad. På sidan 6 i tidningen som kom ut 30 september hittar ni henne.

Winds of change

Livsmedelsverket kommer under hösten att uppdatera sina kostråd för spädbarn. De nya rekommendationerna innebär, precis de nuvarande, att barnet ska få hela sitt näringsbehov tillgodosett av bröstmjölk eller modersmjölksersättning hela första halvåret. Skillnaden blir, som Livsmedelsverket själva uttrycker det, att råden avdramatiseras. Ett nyfiket barn ska kunna ges möjlighet att smaka små mängder, motsvarande ett kryddmått, av fast föda redan från fyra månaders ålder och rekommendationen att bara introducera ett livsmedel åt gången stryks. Det poängteras att det inte handlar om några måltider och benämns istället tidiga smaksensationer.

Vad tror ni om de nya råden? Jag tycker att de låter mer BLW-vänliga. Förutsatt att BVC-mottagningarna tar till sig informationen och informerar därefter förstås, istället för att läsa in sig på brevet som Semper skickat ut, med uppmaning till sköterskorna att börja (eller fortsätta?) rekommendera föräldrar ge smakportioner från fyra månaders ålder.

Sagogrynet, denna fantastiska amningsbloggare och outtömliga källa till kunskap, har skrivit om de nya rekommendationerna här och här. Och här finns ett klipp där Louise Hallin och Malin Alfvén diskuterar dem. (Klicka på Om Livsmedelsverkets ändrade rekommendationer runt amning.)

Just add bacon

Bröstcancermånaden

Jag köper inget rosa band i år. Troligtvis ingen rosa bogserlina eller rattmuff heller. Hur fyndigt det än må vara. Inte för att jag på något vis är fientligt inställd till bröst eller kvinnor eller bröstcancerpatienter utan för att jag tycker att det är oschysst av Cancerfonden att medvetet undanhålla informationen om den skyddande effekt faktiskt amning har. På deras hemsida kan man under rubriken Orsaker till bröstcancer – Hormonella faktorer läsa följande:

Risken för bröstcancer ökar med antalet menstruationscykler under livet. Risken är alltså högre för kvinnor som får sin första menstruation tidigt och för kvinnor vars menstruationer upphör vid hög ålder. På motsvarande sätt anses fullgångna graviditeter ha en skyddande effekt. Risken för bröstcancer är lägre för kvinnor som tidigt fått barn och för kvinnor som fött många barn.

Amning fördröjer ägglossningen efter en graviditet och är därmed också ett sätt att reducera det totala antalet menstruationscykler (och nu snackar jag statistik och populationsnivå, inte det enskilda fallet hundvaktens grannes mamma som helammade och ändå fick mens två veckor efter förlossningen och veckan efter det bröstcancer). Att amma i sammanlagt två år ger 28 procents lägre risk att drabbas*. Varför tar det emot så mycket att upplysa om det?

Nej, vänta nu. Jag söker på Cancerfondens sajt och hittar faktiskt information om amningens skyddande effekt. Längst ner på en sida med en artikel rubriksatt Mindre rött kött rekommenderas, under övriga rekommendationer som håll dig så smal som möjligt, avstå all alkohol och undvik salta livsmedel står det så här:

Att uteslutande amma sitt barn i sex månader förhindrar att bröstcancer uppkommer hos mamman och motverkar övervikt och fetma hos barnet.

Då är väl allt frid och fröjd? Let's vira in mig i rosa snören från topp till tå! Nja, om det inte vore för den lilla detaljen att WHO-kodsöverträdaren Philips Avent råkar vara med på ett hörn. De har tagit fram en käck kontraproduktiv rosa nappflaska för Rosa Bandet-kampanjen. Smaklöst tycker jag.

Ps. Som vanligt syftar inte mitt inlägg till att skuldbelägga den som valt bort amning eller inte kunnat amma, det har jag inget att invända emot. Jag har själv valt att inte föda mer än ett barn trots att jag vet att fler graviditeter minskar risken för mig att drabbas av äggstockscancer. Det betyder inte att jag är ointresserad av informationen, hade jag tillhört en riskgrupp hade jag kanske använt den till att göra ett annat val.

*Källa: Kylberg E, Westlund AM, Zwedberg S. (2009) Amning idag. Gothia Förlag, Stockholm.

Mannen utan närminne

Vi har en skitbra närbutik här på torget. De har trevlig personal som gärna tar in de varor som eventuellt saknas, det är lätt att orientera sig och hitta det man söker där inne, priserna ligger på samma nivå som på stormarknaden och deras ekologiska sortiment är helt enastående med tanke på butikens storlek. Det är väldigt sällan vi känner ett behov av att besöka en annan livsmedelsaffär. Men. Utanför står en kille och säljer Faktum och det är väl helt i sin ordning, om det inte vore för att han tror att varje gång jag går förbi är första gången vi ses.

Alltså satsar han på sälja på mig tidningen både på vägen in och ut ur butiken och han ger mig valpögat varje gång jag tackar nej. Vid ett tillfälle tog det max fem minuter från det att jag köpte tidningen av honom och småpratade lite tills att han gjorde ett nytt försök. Det är fan skitjobbigt. Ska jag behöva köpa en bostad till honom för att slippa det här dåliga samvetet varje gång jag handlar middag? Eller ska jag höra av mig till handlaren och ba:
– Jag är inte rasist men... kan du köra bort den där zigenaren som uppehåller sig i entrén?

Mera kedjebrev

Plötsligt upptäcker jag att jag fått en award. Tack Björn! Precis vad mitt ego behövde. För att förtjäna den krävs följande: Länka tillbaka till den som gett mig utmärkelsen, svara på fem frågor samt skicka awarden vidare till fem bloggare som har färre än 100 läsare men förtjänar fler!

Varför började du blogga?
Redan innan jag kunde läsa fyllde jag hela ark med bokstäver, som jag ritade av ur någon ABC-bok, och tvingade min mamma att läsa högt. I lågstadiet skrev jag en pjäs som klassen sedan spelade upp för föräldrarna och som blev mycket uppskattad. (Paus för er att imponeras.) När jag gick i högstadiet och internet såg dagens ljus hade jag hittat hem. Jag skev och skrev och skrev. På gamla hederliga Lunarstorm hade jag en välbesökt dagbok och när allra bästa Kiffe hittade och tipsade mig om mikebikes blogg var det kört. Ibland tänker jag att om jag inte haft bloggen så hade jag skrivit en bok eller två för länge sedan. Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt.

Vilka bloggar följer du?
Alldeles för många. I listan till höger finns några favoriter.

Vilka favoritfärger har du?
Den här frågan får jag ungefär hundra gånger i veckan av hemulen. Hon vägrar ha bruna kläder för det är tydligen fult och att vara fin och vacker när man går till förskolan är tydligen viktigt nu för tiden. I stället för att skjuta mig själv i huvudet varje gång ämnet kommer på tal brukar jag säga att jag tycker om alla färger och när hon sedan tvingar mig att utveckla mitt svar lite brukar det landa på att jag gärna har gröna, svarta och röda kläder. (Och hon ba: Rosa, rosa, rosa.) 

Vilka favoritfilmer har du?
Genom åren har jag upptäckt att jag inte gillar Bond-filmer och filmer som vunnit många priser. Däremot är jag förtjust i japansk skräck, dansk actionkomedi och drogromantik.

Vilket land drömmer du om att besöka?
Ju äldre och tråkigare jag blir desto nöjdare är jag med att stanna hemma. All inclusive skulle möjligtvis locka om det erbjöds här i lägenheten. Men om jag ska nämna något bortom Älvsborgsbron så skulle jag kunna tänka mig en road trip kust till kust genom USA, via Las Vegas, hästsemester på Island, att frossa i biff i Argentina, en tur med Hurtigruten och att lära mig mer om permakultur på Kuba.

Jag skickar vidare till audhumble, Icka, J, Jennie och motvalls.

Hej vattkoppor i vuxen ålder!

Jag har just varit på infektionskliniken och blivit ordinerad vila och ohemula mängder paracetamol och fått en sjukskrivning. Man blir inte jättekaxig av en vilopuls över hundra och blodtryck som en giraff, fan inte ens när jag var extremt gravid och hade samlat på mig tre kilo vätska under några få dagar kom jag upp i såna värden. Huvudvärk från helvetet i kombination med att hårbotten känns som en gigantisk brännskada underlättar för övrigt inte heller. Nu ska jag ligga i framstupa sidoläge och gnälla och kolla på daytime tv hela veckan och kanske nästa också.

Topp tre tråkiga ställen att ha koppor på:
1. insida av ögonlock
2. hörselgång
3. fitta (tre stycken)

Tidigare var jag kluven till fenomenet pox parties, men efter den här upplevelsen är jag helt övertygad om att man bör ha kopporna avklarade under småbarnsåren. Man blir så jävla mycket sjukare som vuxen!

Hobbydoktorer, se hit!

Om ens ena geniknöl (ja, jag utgår från att det är det vetenskapliga och korrekta namnet) plötsligt, inom loppet av typ en halvtimme, blivit dubbelt så stor som den andra och gör rätt ont. Inte så att det känns som att jag ska dö precis i den här sekunden, men ändå så att jag besväras av det oavbrutet, betyder det då a) att jag kommer kamma hem ett Nobelpris, b) att jag har en elakartad hjärntumör, eller c) något helt annat? Vänligen utveckla ditt svar i kommentarsfältet.

Även i sömnen stalkar jag folk

När jag klev upp i morse insåg jag att jag helt glömt bort att vi var barnvakter för A.M.O:s kids. Sockertoppen hade på eget initiativ bytt om till pyjamas, borstat tänderna och somnat på soffan medan Lil'Bro suttit och kollat tv hela natten. Å hjälp, mitt dåliga samvete då. Stackars stackars barn.

Sen vaknade jag.

Jag hoppas att mitt undermedvetna har en jäkligt bra förklaring till det här.

Orka vara jobbig

Jag är nyss hemkommen från tre heldagar facklig utbildning. Efter ett par dagars trevande uppvärmning var alla spärrar borta i morse. Redan till morgonkaffet blev det kontroversiellt. Alla* var överens om att interner i svenska fängelser har det för bra. Vällagad mat, egen tv och möjlighet att studera utan att behöva ta studielån sticker onekligen i ögonen på många. Det ropades efter hårdare tag och straffarbete. Kriminalvård, vad är det för trams liksom?

Självklart var jag tvungen att agera motvallskärring. Det har jag, sedan incidenten i våras, lovat mig själv att försöka göra varje gång min tystnad riskerar att felaktigt tolkas som samtycke. Sen ba: *krispig stämning* *tystnad*

Men det finska gick över. Såklart. Och då kändes det tusen gånger bättre att vara sams med kurskamraterna igen, än vad jag tror att det hade gjort ifall jag inte stått upp för min avvikande åsikt. Personlig utveckling. Heja mig!

*två-tre personer som pratade med hög röst och dubbelt så många som inte sa emot. För övrigt samma två-tre personer som tidigare varit rörande eniga om att det inte är ok att diskutera politik i jobbsammanhang.

Balans

På sista tiden har hemulen inte varit särskilt intresserad av att sova i sin egen säng och faktiskt så njuter jag lite av det. Att ligga och dra sig några minuter extra och passa på att fylla lungorna med goungelukt är fan livet. Vilket väl i och för sig tjafset sen när man ska iväg också är.

Pionjärer

För första gången i världshistorien har en familj (that's us) fått för sig att be om läkarintyg för vattkoppor. Eftersom Försäkringskassan kräver det för att man ska få vabba mer än fem dagar.

Telefonsamtal mellan hemulpappan och vårdcentralen:
HP: Hej, jag behöver ett läkarintyg på att min dotter har vattkoppor. Hur gör jag då? Kan jag boka en tid så att jag slipper ha henne i väntrummet och smitta ner andra eller kan vi ordna det över telefon?
VC: Du kan ju låta henne vänta i bilen och när det blir er tur kan läkaren följa med dig ut.
HP: Vi har ingen bil (i och för sig en lögn, så man förstår faktiskt ju varför alla ser oss som potentiella fuskare) och om vi hade haft en så hade jag inte lämnat min treåring ensam i den ändå.
VC: Ni kanske kan gå till BVC då?
Ridå.

Om inte jag är helt fel ute så går man med friska barn, bebisar, pyttesmå nyfödda bebisar, för tidigt födda bebisar med typ inget immunförsvar till BVC för att mäta och väga och vaccinera och sånt. Inte för att få läkarintyg på smittsamma sjukdomar. För övrigt så har de inga läkare där annat än på särskilda dagar och då för bokade rutinbesök. Men annars var det ju en fin tanke.

Dagen efter telefonsamtalet packade han med sig ungen i cykelkärran (som är relativt tättslutande) och rullade in i vårdcentralens reception i ungefär samma sekund som de öppnade.
HP: Hej, jag har ett barn med vattkoppor här i vagnen. Vi behöver ett läkarintyg på det. Hur löser vi det på smidigaste sätt?
VC: Ja, det syns att det är vattkoppor. Det krävs ingen läkare för att se det.
HP: Men det krävs väl en läkare för att skriva ett läkarintyg?

Jo, till slut fick de faktiskt sitt intyg och kunde gå hem. Men. Alltså. Kan det verkligen vara första gången vårdcentralen kommer i kontakt med den här typen av ärende?

Mental notering: byt vårdcentral.

Kors i taket

Idag var dagen då min unge åt en hel portion mat och upprepade gånger berömde mig för hur god den var. Vad var det då jag bjöd henne på? Spaghetti och köttfärssås, lagad med rikliga mängder lök och vitlök samt en skvätt grädde. Inget utöver det vanliga alltså.

When, oh when?

Mitt största bekymmer just nu är hur jag ska kunna få i mig en tvåhundragrams polkagrischokladkaka ikväll. Alltså, missförstå mig rätt, det är inte så att jag har en sådan som behöver ätas upp. Nej, problemet är att det inte verkar existera reko moffchoklad (med pepparmintsmak). Högoktanig hipsterchoklad i all ära, men man vill kanske inte alltid vara så jäkla fin i kanten.

Hur svårt kan det vara? Polkagrisar består ju av ungefär hundra procent socker och rättevismärkt sådant är det ju ingen konst att få tag i. Samma med kakao och mjölk och annat som brukar finnas i mjölkchoklad. Marabou? Cloetta? Fazer? Kom igen! Vem hinner först? Eller ska jag vara tvungen att börja tillverka den själv och konkurrera ut er från marknaden?

Ps. Skippa gärna sojalecitinet. Man måste inte ha soja i allt hela tiden. Men om ni propsar på det så är jag inte den som är den. Ge mig en fairtrade-kopia på Mariannekakan bara så lovar jag att låta godiset tysta mun sen.

Ps. (en gång till) Ok, det kanske inte finns rättvisemäkt mjölk eftersom det innebär livslångt slaveri för den stackars kon. Men ekologisk åtminstone. Seså.