fredag 26 augusti 2011

Om bara alla var lika bra föräldrar som vi

– Nej, inte riva ner saker från hyllorna. Jaja dig!
– ...
– Nu går vi hem.
– ...
– Då får mormor lämna dig här.
– ...
– Hejdå!
– Hejdå.
– Jaha, nu går mormor...
– ...
– Äh, kom nu då!

Sånt här tycker jag är svårt att förklara för hemulen. Alltså dels varför förskolekamraten är helt gränslös och vandaliserar leksaksaffären och dels varför mormodern ena sekunden hotar med att lämna sitt barnbarn i affären för att i nästa ångra sig och istället släpa ut ungen ur butiken.

Och för mig får någon gärna förklara varför man som vuxen försätter sig i en sådan situation från början. Hur långt har det inte gått när inte bara barnets närmaste anknytningspersoner utan även nästa led kört kommunikationen i botten? Vad är nästa steg? Jag har redan hört mamman, som för övrigt är förskollärare (någon annanstans, tack och lov), på "skämt" hota sin avkomma med stryk i samband med hämtningen. Hur skulle de agera om de hamnade i en situation där det är livsviktigt att ungen stannar upp och lyssnar (jag tänker typ rymning vid hårt trafikerad väg)?

Men framför allt, hur avstyr jag all form av umgänge med den här familjen? De har helt oblygt erbjudit sig att sitta barnvakt om vi skulle behöva. Det gör vi, men inte av dem. Vi bor inte jättelångt ifrån varandra och jag antar att de förväntar sig samma sak av oss. Över. Min. Döda. Kropp.

Ps. Ja, jag bloggade så sent som igår om våra egna härligt uppfriskande gräl. De är dock en västanfläkt i jämförelse med den här familjens sätt att hantera konflikter. Vi har t.ex. för vana att prata ut efter att vi varit osams, undviker att kränka varandra och ber om ursäkt när det blir fel. De verkar å sin sida kommunicera enbart i form av order och hot, även föräldrarna emellan.

6 kommentarer:

  1. Ja, snälla kom på nåt bra en kan säga till släkt och nära vänner som håller på såhär. Skulle verkligen behöva nåt tips. Annars ett tips på hur man håller tyst. :P

    SvaraRadera
  2. För att så länge man uppnår önskat resultat är precis vad som helst okay. Så då kan man testa vad som helst. Man menar ju väl. Och det funkar ju på TV!!23441!

    Typ.

    SvaraRadera
  3. Åh skriv mer om hur kvinna kan hantera sånt här! Jag vill inte falla i fällan att själv råka "hota" mitt barn sådär av frustration nån gång. Vad tar ni till när det inte hjälper att bara förklara att vi har bråttom till nåt eller så?

    Å hur tänker ni kring det där med umgänge med olika barn å familjer som ni inte delar samma värderingar med? Man vill förstås inte att ens egen unge ska ta efter dåligt uppförande. Men i nån vidare bemärkelse tänker jag att det kanske är att göra en insats att visa det stökiga barnet på alternativ genom att låta det komma hem till en. Hur göra?

    SvaraRadera
  4. Helena: O, med nära och kära blir det nog ännu svårare. De här personerna känner vi ju bara ytligt så undanflykter och att helt enkelt inte hålla kontakten funkar ju relativt bra.

    audhumble: Fast det här funkar ju inte ens.

    motvalls: Jag tänker att jag bara kan "hota" med sådant jag kan infria. Hota med att lämna barnet funkar alltså inte.
    När det verkligen är skarpt läge brukar jag först förklara att vi måste komma iväg NU, sedan frågar jag om hon ska välja kläder och/eller klä på sig själv eller om jag ska göra det åt henne. Typ.

    Om Hrönn verkligen verkligen verkligen skulle vilja att det här barnet kom hem och lekte hos oss så hade jag väl fått böja mig antar jag. Däremot hade det varit svårare att lämna henne hos dem. Förhoppningsvis har jag (och andra med "bättre" värderingar) lyckats göra såpass intryck att hon tar efter oss istället för den familjen. Men det är svårt. Det håller jag med om.

    SvaraRadera
  5. En gång hotade jag att lämna Björn i trappuppgången när han hellre ville klättra i trappan än följa med in. Jag gick in och stängde dörren (fast inte helt). Resultat? Han satte sig i trappan och grät, och jag hämtade snabbt in honom och skämdes sedan ihjäl. Förhoppningsvis har han glömt det, men jag lärde mig något!

    SvaraRadera
  6. Ja, det är hemskt när man ser hur lätt det är att göra sitt barn illa.

    SvaraRadera