Om bara alla var lika bra föräldrar som vi

– Nej, inte riva ner saker från hyllorna. Jaja dig!
– ...
– Nu går vi hem.
– ...
– Då får mormor lämna dig här.
– ...
– Hejdå!
– Hejdå.
– Jaha, nu går mormor...
– ...
– Äh, kom nu då!

Sånt här tycker jag är svårt att förklara för hemulen. Alltså dels varför förskolekamraten är helt gränslös och vandaliserar leksaksaffären och dels varför mormodern ena sekunden hotar med att lämna sitt barnbarn i affären för att i nästa ångra sig och istället släpa ut ungen ur butiken.

Och för mig får någon gärna förklara varför man som vuxen försätter sig i en sådan situation från början. Hur långt har det inte gått när inte bara barnets närmaste anknytningspersoner utan även nästa led kört kommunikationen i botten? Vad är nästa steg? Jag har redan hört mamman, som för övrigt är förskollärare (någon annanstans, tack och lov), på "skämt" hota sin avkomma med stryk i samband med hämtningen. Hur skulle de agera om de hamnade i en situation där det är livsviktigt att ungen stannar upp och lyssnar (jag tänker typ rymning vid hårt trafikerad väg)?

Men framför allt, hur avstyr jag all form av umgänge med den här familjen? De har helt oblygt erbjudit sig att sitta barnvakt om vi skulle behöva. Det gör vi, men inte av dem. Vi bor inte jättelångt ifrån varandra och jag antar att de förväntar sig samma sak av oss. Över. Min. Döda. Kropp.

Ps. Ja, jag bloggade så sent som igår om våra egna härligt uppfriskande gräl. De är dock en västanfläkt i jämförelse med den här familjens sätt att hantera konflikter. Vi har t.ex. för vana att prata ut efter att vi varit osams, undviker att kränka varandra och ber om ursäkt när det blir fel. De verkar å sin sida kommunicera enbart i form av order och hot, även föräldrarna emellan.